[ Ensamroll mellan Aisu och Uriko ]

Aisu låg ner vid öppningen till lyan och vilade. Ögonlocken kändes tunga och hon övervägde att ge in för den trötthet hon kände. Vad hon misstänkte dock var att det endast var sinnet som var trött, att kroppen egentligen inte behövde sova. Trots det slöt hon ögonen med en djup suck.
Hon saknade honom. Hon saknade honom så mycket att det gjorde ont. Det gjorde ont i både hjärta och själ. Hela kroppen värkte.
Fan.
Hennes gråtfas var över. Det fanns inga fler tårar att fälla för honom. Egentligen var han inte värd en enda tår. Hon kände sorg, men framför allt kände hon en ilska och en besvikelse utan dess like. Han hade varit hennes allt, hon skulle gått genom både eld och vatten för honom. Så varför hade han endast gått genom eld för henne? Varför hade han inte älskat henne hela vägen? Varför hade han bara lämnat dem, precis som hennes far hade lämnat hennes mor? Historien hade upprepat sig på ett sätt som fick henne att bara vilja skrika rakt ut av ilska och sorg.
Hon rullade ihop sig till en boll och gömde ansiktet i pälsen, borrade in hela nosen i magen.

"M'Lady"

Aisu ryckte till när hon hörde rösten. Hon kikade upp och såg in i Urikos gröna ögon. Hon hade inte hört honom komma och kände sig nästan lite generad.
"Ville ni något?" frågade hon och försökte låta så neutral som hon bara kunde. Hon misstänkte dock att rösten lät lite för irriterad trots allt.
Uriko såg lite osäker ut. "Näe, jag bara... uhm... är allt väl?"
Aisu suckade tungt. "Jadå, det är ingen fara med mig. Det är säkert", svarade hon med spelad lätthet i rösten. Uriko såg dock inte övertygad ut, och att han satte sig ner framför henne vittnade om att han inte tänkte släppa det så lätt.
"Någonting är det", sade han lugnt. "Ni är min ledare, men det betyder inte att jag inte kan vara en vän som lyssnar", fortsatte han sedan.
Aisu drog lite på smilbanden, försökte få fram ett leende, men det var svårt. Hon hade inte vågat anförtro någon i flocken sina känslor. Hon ville inte verka svag, ville inte att någon i flocken skulle tvivla på henne. Men ibland var det svårt att tackla de inre problemen helt själv.
"Jag tror allt att ni kommer att tröttna på att lyssna innan jag har pratat klart", svarade hon och vände bort blicken.
"Testa mig", svarade han.
Aisu såg åter på honom och väntade sig att se ett flin på hans läppar. Uriko såg dock gravallvarlig ut, och det förvånade henne en aning. Kanske...? Hon suckade uppgivet.
"Ni har inte varit med länge, ni vet inte hur flocken såg ut tidigare. Fan, ni har inte ens träffat Iwaku...", började hon. Var skulle hon börja berätta? Det fanns så mycket, Uriko var ny.
"Berätta vad ni än vill, vad ni än behöver lätta ert hjärta med", sade Uriko.
"Det är svårt att berätta", började hon och följde Uriko med blicken när han lade sig ner framför henne. "Jag har en flock att se efter, jag kan inte springa omkring och visa min trasiga insida för flocken."
Uriko skrattade roat. Aisus blick smalnade av och Uriko tystnade tvärt.
"Att visa sin sorg betyder inte att man visar sig svag, Aisu. Jag skulle snarare kalla att det är att visa sig stark. Att visa att 'detta har hänt, men trots det står jag fortfarande upp!' ", svarade Uriko. Aisu blev förvånad över ödmjukheten i hans röst. Det verkade finns många olika lager hos den här hanen, det började hon inse nu.
"Säg mig nu, rakt ut bara, vad tynger ert hjärta?"
"Allt"
"Allt? Ja... uhm... ja, det var ju så där lagom abstrakt och övergripande. Lite mer specifikt då?"
Aisu såg ner i på sina tassar. Hon öppnade munnen och berättade. Hon förskönade inte heller historien för Uriko, utan hon berättade precis som det var, exakt vad han hade gjort. Hon berättade om hans uppoffring för hennes skull, att han hade valt henne framför sin födelseflock och familj. Att han hade valt henne som sin familj över alla andra. Hon berättade för Uriko om den lycka och värme hon hade känt då. Hon berättade om skapandet av flocken. Det var de tre mot världen. Hon, Fiero och Iwaku. Sedan berättade om samtalet med Fiero den där natten. Den där natten när han berättade allting.
"Han våldtog henne... Jag vet inte vem hon var, en tik jag aldrig träffat. Men Uriko... Gud...", hela hennes kropp skälvde till och hon ville egentligen sluta berätta här. Detta var illa nog, detta gjorde tillräckligt ont, och hon visste vart historien skulle leda, och hon ville inte till den punkten. Hon tog ett djupt andetag. "När jag levde i Qu hade min mor en adoptivdotter. Så... vi var mer eller mindre som systrar. Fiero mötte henne på Numoorislätten när han var ute med några andra vargar", rösten darrade, hon var nära att brista fullständigt. "De misshandlade henne. De kastade henne mellan sig som en trasdocka...", nu rann tårarna i floder från hennes ögon. Uriko reste sig upp och för en kort sekund trodde Aisu att han skulle gå. Men så lade han sig bredvid henne istället.
"Forsätt", sade han bara med en lugn och varm röst.
"De behandlade henne som skit, som om hon inte var någonting värt. De jagade henne. De lekte med henne som om hon var ett byte, och det var hon väl på sätt och vis också... Och med dessa handlingar i bagaget så valde han att starta ett liv med mig..."
Det gjorde ont att berätta. Uriko bara låg där bredvid henne utan att säga något, då och då nickade han för att visa att hört vad hon sagt. Hon förbannade sig själv för att hon släppt in honom i sitt liv.
"Jag har aldrig känt mig så förrådd av någon... Han sa att han aldrig skulle lämna mig... Men han gjorde det ändå... I och för sig var det jag som beordrade honom att dra. Hur skulle jag kunna leva med honom efter vad han berättade?", hennes mur hade brustit. Hon visste inte om hon skulle känna förtvivlan eller lättnad över att ha berättat för Uriko om det hela, även om det var i en aningen nerbantad version.
Aisu placerade huvudet på sina tassar och kroppen darrade till när hon drog en djup suck. Uriko lyfte på huvudet och lade det långsamt och försiktigt på Aisus nacke, som om han förväntade sig att hon skulle jaga iväg honom. När han märkte att så inte var fallet så andades han tungt ut.
"Jag dömer er inte för att ni skickade iväg honom. Kanske var det rätt val, kanske inte. Men om ni frågar mig så var det rätt val."
...
 "Aisu, va inte rädd för att komma till mig om det skulle vara något. Jag förstår om ni inte vill visa er svag för flocken. Men jag ser det inte som svaghet, så så fort du känner att muren faller, kom till mig så pratar vi."
Aisu log. Hon var tacksam, så ofattbart tacksam. Uriko hade lyft sig själv i hennes ögon och detta var början på en betydelsefull vänskap.
Hon andades djupt in.
"Tack"
"Ingen orsak, M'Lady"