Skogen med sina väldigt gamla träd, oftast äldre än vad man kan räkna, med träd så hög att de kan försvinna i skyn en natt eller en dimmig dag. Vackra brokiga lövträd av olika härstamning ger hem till mängder av djur och det kryllar av liv i hela skogen.

Det här är Ötamon. Skogen där den vandrar igenom den fridfulla stämningen som skogen ger. På dagen är skogen vacker i alla nyanser av grönt man kan eller inte kan föreställa sig där mjuka solstrålar letar sig fram mellan de höga trädkronorna. Den mysiga och lummiga skogen ger en känsla av värme. Ett behagligt klimat som sällan blir väldigt varmt. Träden ger ordentligt med skugga som alltid ger en sval känsla när man står på marken. 

Men det var under de varma månaderna, nu var det vintertid och den drar med sig kalla vindar från norr, som gjorde att hela skogen faller i vinterdvala under dessa kallaste månaderna, vilket gav en riklig mängd snö som resultat.

Den svarta valptiken med den långa gröna luggen och manen går med långa steg som hon kunde i den vackra urskogen, hennes smaragdgröna blick ser sig omkring hela tiden som om hon letar efter något eller någon, men det gjorde hon inte, eller hon kunde ju inte veta om hon skulle stöta på någon i flocken på vägen. Hon följde troget flocken och ledare.

hennes öron rör sig hela tiden fram och tillbaka, lyssnade efter ljud, trots att det var bitande kallt så hördes det fågelkvitter här och där, och här och där syntes rådjur och harar, även om hararna var lite svåra att se med tanke på att deras pälsar var lika vit som snön. Men deras dofter kunde man känna klart och tydligt. Men Cerri är för tillfälligt inte hungrig, hon hade ätit sig mätt vid lyan innan hon gav sig iväg.

Hon kommer fram till en glänta och där vid en sten får hon syn på något som sticker upp, något som liknar ett skelett. Hon blir spänd och inte en muskel rör sig i hennes kropp. Hon bara stirrar på det som är framför henne och hon säger inte ett ljud. Det måste vara ett kadaver efter ett djur som har varit sjuk eller för svagt för att överleva och stupat udner den bitande kylan?

Den snövita hanvalpen vandrar på egna stigar genom skogen. Han är van vid ensamheten för ingen ser världen som han ser den. Ingen hör de viskande rösterna. Han vet inte vad han vill finna. Eller om han ens söker något alls. Han tar sig fram i lätt trav. Som om han faktiskt har ett mål. Han vandrar i egna tankar som han så ofta gör. Öronen står spetsade på huvudet och den långa ringlande svansen följer hans rörelser. Den blodröda blicken sveper forskande frånträd till träd. Utan att egentligen inte fästas på någonting alls.

Snart är det något som skiftar i synen. En förändring i viskningarna. Hanvalpen stannar upp. Någon befinner sig i närheten. Någon välbekant. Han styr stegen ditåt. För han kan inte förneka att något intressant finns det än dock där. Och att få stöta på henne i enrum. Skuggan av ett flin drar över valpens läppar. När han får syn på henne är anletet en kylig mask. Han är redan slug. Trots sin ringa ålder.
"Wen. Har du med gått vilse". Oskyldigt ser han på henne och tippar huvudet lätt på sne.

Hon står stilla, nästan som om marken hade fryst fast henne, blicken är fortfarande riktad mot kadavret, hon tyckte synd om djuret som hade dukat under kylan, men det var naturens lag och alla måste överleva, och bara det starkaste över lever. Ja det finns ju svaga som också har överlevt mot alla odds.

Hon mumlar något för sig själv och böjer på huvudet mot skelettet, nästan som hon ber att djuret är på ett bättre ställe nu. Hon höjer på huvudet och hennes svarta nos uppfattar enen doft i närheten, en bekant doft, en från flocken. Sedan hörde hon en röst bakom sig och får syn på den snövita hanen med de blodröda ögonen, Akira... Hon möter hans blodröda blick med sin smaragdgröna och böjer lätt men respektfull på huvudet mot honom och ler lite. han är ju högre rang än henne i hennes ögon även om allas behandlas lika. - Vilse? nej, jag är bara på upptäcksfärd Kei, om jag får kalla dig det?. Hon visste inte om han ville bli kallas Kei eller om hon skulle säga hans hela namn. Hon lägger på ett retsamt litet leende mot honom. - är du inte lite för långt hemifrån Kei?

Kei? Visst, det går väl ann. Om han får leka med henne.
"Upptäcksfärd? Får jag följa med?" Han kan spela lite. Verka oskyldig om han kan dra nytta av det.
"Mor blir nog lugnare om jag är med dig". Öronen klipper till på huvudet på honom. Wen är inte så mycket äldre. Men skillnaden är ändå klar. Wen har alltid funnits där. Sedan han och syskonen föddes. Han ser henne. Det är mycket som rör sig i valpens huvud. Vad är det för fel med att vara lote galen? Han ser på Wen försöker få blicken att oskyldigt tindra.

Hon ser hela tiden på honom och ler retsamt och sveper lätt med svansen - visst, om du vågar så får du följa med.
Hon klipper lite med öronen och slickar sig om nosen och skrattar sedan lite lätt. - jag är ju knappt äldre än dig Kei, men visst om tror att det gör din mor mindre orolig så.
Hon betraktar honom med sin vackra gröna blick, hon hade varit där när de föddes, hade sett till dem då och då, men inte så att hon hade varit deras valppassare då hon själv var en valp. Hon klipper lite med öronen, hon ville själv ha familj när hon blir stor och hittat sin stora kärlek. Nej varför tänkte hon på sånt nu? hon är fortfarande för ung för sånt och tiden fick utvisa vad framtiden bär med sig.

Hon ser hans oskyldiga och tindrande blick och ler lättsamt och tar ett steg mot honom men drar med sig den högra framtassen och kastar sedan en hög med snö mot honom. Sedan ser hon på honom med en oskyldig blick.

Han ler lite lätt.
"Jag vet inte. Men mor ser något hos dig". Han kan med se något. Han tipper huvudet på sne igen. När han sedan får snö i ansiktet funderar han någon sekund på om det är värt det. Sedan skrattar han till och försöker kasta tillbaka snö på Wen. Visst, han kan väl hänga på. Han tar ett skutt åt sidan och försöker samla på sig mer snö som han sen lyckas kasta mot henne. Om han kan låta henne styra leken kanske det kan ge honom något i framtiden.

Hon ser en smula förvånad ut  över det han säger.  Vad var det  hon hade som andra såg men inte hon själv?  -  jag är ingen speciell kei,  det  finns många andra som eär speciella.
Hon skrattar till men hennes skratt försvinner i en hög med som landar i hennes ansikte som kei kastade mot henne. Hon ruskar på huvudet för att få bort snön ur ansiktet och möter sedan hans blodröda blick. - nu skall få! ropar hon med en busigt röst och hon tar sats och hoppar emot honom och nafsar efter hans ena öra och försöker sedan brotta ner honom i snön. 

Hon tar sedan en skutt sidan och plirar busig mot honom innan hon samlar ihop en ny hög med snö med högra framtassen , hon följer honom med blicken och ler retsamt - akta jag kan försvara mig!!

Han hoppar undan hennes snöattacker. Hans egen snövita skrud smälter smidigt in i omgivningarna.
"Försumma inte den storhet som andra ser hos sig, Wen. Då kan ditt liv bli olyckligt". Han försöker trigga henne. Leka med henne. Den långa svansen ringlar sig bakom honom. Han hoppar fram från bakom en snöhög och skvätter så mycket han kan omkring sig. Sedan susar han mot henne och tvärnitar så att ännu mer snö far åt hennes håll.
"Visa vad du går för". Svarar han henne när hon säger att hon kan försvara sig. Han flinar åt henne.

Hon ler en aning snett mot honom,- du är klok för att vara så ung kei säger hon med en mild röst. Den smaragdgröna blicken försöker fokusera var han är någonstans då han smälter in i landskapet perfekt. Hon tjuterr till när en massa iskallt snö träffar henne i ansiktet och hon ruskar på huvudet för att bli av med det, men i nästan stund kommer en hel hög med snö farandes och hon får det över ansiktet och kroppen, - ihhhhh kallt! Ropar hon högt, hon ruskar på sig och får syn på keis blodröda blicka, hon mirrar busigt och hoppar mot honom för att ge igen, - hännd skrattar hon och skvätter en massa snö med framtassarna mot honom, men hon slutar för en stund och hoppar mot honom för att brotta ner honom på marken

Klok? Mor har redan lärt honom mycket. Han ser sig själv inte som klok. Det är ändå inte särskilt många som tar honom på allvar ännu. Han är bara en valp. Han fnyser kort.
Flinar när snön träffar Wen. Perfekt! Han har övertaget. Han ser misstänksamt på henne när hon lugnar sig. Ska hon ge upp nu? Är leken slut? Så blir han överraskad när hon helt plötsligt kommer emot honom. Men han hämtar sig snabbt och skjuter ifrån med bakbenen och kastar sig mot henne.

Hon morrar busigt och ser när han kastar sig emot henne, hon flinar ett busig flin och hoppar undan och passar på att ge honom ett tjuvnyp vid hans högra bakben. Hon fnissar och springer undan en bit från honom med hennes svarta svans viftar fram och tillbaka. Hon tar sedan sats och kastar sig framåt mot honom och börjar springa emot honom.

Men medan hon springer mot honom så helt plötsligt snubblar hon över en sten som låg gömd under all snö, hon ger ifrån sig ett förvånat gläfs och hon drattar ner på marken med huvudet före och åker en bit fram, hennes huvud ligger begravd under en liten snöhög som bildades i farten när hon efter snubbladet åkte framåt, hennes bakdel syntes fortfarande och pekade uppåt medan hon försökte dra sig loss huvudet från snöhögen.

det såg nog riktigt komisk ut för andra, hon mumlar något i snön och med kraft från bakbenen så lyckas hon dra sig loss från snöhögen, men det satt fortfarande lite snö i hennes ansikte och nacke och hals. Hon måste se väldig rolig ut nu. - Det där rekommenderar jag inte...

Wen hoppar undan och nafsar honom vid bakbenet. Öronen drar sig bak mot nacken och jan morrar dovt. Han vänder sig mot henne och gör sig beredd igen när hon kommer mot honom. Så snubblar hon och faller. Och hela scenen ser som utspelas får honom att skratta skadeglatt. Han går mot henne när hon börjar resa sig upp. När hon väl sitter upp nafsar hen mot hennes öra och är på väg att kliva över henne för att med sin tyngd få ner henne på marken under sig.

Hon hostar och fräser när snön kommer in i hennes mun och hon ruskar smått på huvudet och fnyser kort till och hon hörde honom skratta bakom henne. det bubblar inom henne, hon måste ha sett urdum ut, men hon börjar skratta hon också, hon kunde inte låta bli. Hon stelnar till när han nafsar hennes öra och de gröna ögonen får ett förvirrat glimt i sig. Hon känner att han kliver över henne för att få ner henne på marken med sin tyngd, hon ler en aning, och slingrar sig för att visa att hon tänkte inte ge upp så lätt. Hon nafsar efter hans ena framben och morrar busigt men mjukt.

Akira känner hennes mjuka öra mot tänderna och tungan. Han flinar när hon börjar göra motstånd. Såklart skulle hon göra det. Han drar åt sig frambenen när hon nafsar honom där. Han öppnar munnen och blottar tänderna. Han ska visa allt visa henne. Han nafsar henne först på kinden. Sedan ner mot halsen. Strupen. Hennes energier rör sig under honom. Skulle han testa? Testa att försöka dra till sig hennes energier som dansar så vackert under honom? Testa kanan ju göra. Han har bara testat på smådjur förut. Inte på så här stora. Men det är värt ett försök.

[Akira leker tufft. (A) Säg till jag ska ändra mågot]

Hon stelnar till när han nafsar henne på kinden, halsen och strupen.han tänkte väll skada henne? Hon slingar sig igen under honom och ler inom sig,de lekte ju bara, även om kei var en smula tuffare i sin lek än hon. Hon slickar sig om nosen och hennes tunga råkar nudda hans nos, hon rodnar men hade inte gjort det med viljes - Kei... säger hon med lugn röst, hon kände hans tyngd och hon pressar lite ner mot marken trots att hon slingrar sig som en mask under honom. Hon började bli förvirrad, var det hans sätt att brotta ner någon?

Han känner hennes energier sakta dra sig till honom. Han flinar. Hon har vackra energier. Akira älskar vackra energier. Det är ingen annan som förstår honom. När han finner vackra energier vill han ha det. Småfåglar har dragit sin sista suck vid hans tassar. För småfåglar har vackra energier. De dansar omkring som stjärnor på himlen. De han har lyckats fånga har han tagit energiens från och gjort till sin egen. Wen har vackra energier. Han vill ha dem.  Men de är för mycket. Wen är trots allt mycket större än småfåglar. Men han vill ha hennes energier. Hennes tungspetsen mot hans nos får det att vibrera i strupen på honom. Om det är en morrning är svårt att avgöra. Han särar på käkarna och trycker ner tänderna mot hennes strupe. Inte för att skada fysiskt. Bara för att markera. Försöka få henne att ligga stilla medan han utforskar hennes energier. Drar dem sakta till sig.

Hon hörde vibrationen från hans strupe och hans hållning och käkar mot hennes strupe markera dominans. Hon spärrar upp sina gröna ögon, vad är det han är ute efter? vad var det här för lek? skulle det brottas eller vad? Hon är osäker men vågar inte visa något utifall att det kanske göra honom arg, hon börjar slingra sig mindre och hon suckar tungt en aning,

Hon känner sig plötsligt trött och svag, det är som hon plötsligt har fått slut på krafter, hon känner också en pirrande krypande känsla i kroppen också, vad var det här för något? varför känner hon sig helt kraftlös helt plötslig? Hon försöker röra på sig, men keis kroppstyngd håller fast henne mot marken. - Kei... gå av från mig. säger hon... Visst ville hon leka med honom, men nu hade han hållit fast henne för länge.

Hennes energier blandar sig med hans. Det kryper behagligt i hela kroppen. Han älskar känslan. Ingen annan kan någonsin förstå det. Men han vill ha mer. Han känner Wen lugna sig och bli stilla under honom. Han lyssnar till hennes andetag och kan även höra hennes hjärta slå. Han kan känna hennes puls under skinnet på strupen där han markerar med sina tänder. Men han ska inte skada henne fysiskt. Hon har inget motstånd mot hans gift. Han älskar känslan av att ha en annan varelse i sitt våld. En anan varg.
Hon ber honom gå bort från henne. Han rycks tillbaka till verkligheten. Sakta, som med eftertanke, släpper han taget om hennes strupe och sluter kopplingen till hennes energier. Det räcker för den är gången. Han kliver bort från henne. Backar några steg varefter han sätter sig ner. Han slickar sig om munnen.
" Du får träna lite till om du ska vinna i brottning mot mig". Säger han som om det bara var en oskyldig lek. Han gäspar uttråkat.

Den konstiga känsl är kvar i kroppen och hon känner keis tänder mot halsen, men hon är oförmögen att röra sig då hon känner sig så matt, så tung i kroppen. Hon undrade vad det var som hände, men hon tyckte inte om det. 

Hon känner att han reser upp från henne och hon reser sig snabbt upp och ruskar på kroppen, hon vrider på huvudet och möter keis blick med sin gröna, sakta men säkert kommer hennes energi tillbaka men det gick långsamt. Hon ler en aning och klipper med öronen - du hade bara tur, om jag inte hade ramlat ihop på marken så hade jag gett dig en match. Hon sträcker på sig så hon får en ståtlig hållning,man kunde redan nu se att hon skulle bli en vacker tik när hon blir äldre.

Flinet sprider sig över hans läppar. Han älskar ruset. Denna känsla av att känna själva livsenergin hos någon annan. Att själv suga åt sig denna livsenergi och göra den till sin egen. Att känna att livet sakta lämnar den andre. Att han kan avsluta det så lätt om han skulle ta i lite till.
"Skyll på det du". Svarar han henne med överlägsen min. Han vann och hon hade inget att sätta emot honom. Hennes vackra färger som nu sprider sig i hans egen kropp. Han ska ha dem alla. De ska tillhöra honom. Han reser sig upp igen och den långa svansen piskar till bakom honom. Han tar några steg mot henne.
"Säg bara till när du vill ha en returmatch". Han flinar åt henne. Nästa gång. Han ser fram emot nästa gång kan kan testa sin kraft på henne.

Hon flinar retsamt men busigt mot honom och fnissar. - näää, det är sanningen min kära Kei! Hon känner sig piggare igen, hon hade inte en aning om varför hon hade blivit så trött så slö förut men det kanske är vintern som påverkar henne? Hon möter Keis blick igen och klipper smått med öronen - jag lät dig vinna så du inte skulle bli förnedrar av att bli besegrad av en tjej. hennes leende är retsamt och hon granskar honom där hon sitter.

Hon följer honom med blicken när han tar några steg emot henne, hon kastar med huvudet så den långa gröna luggen dansar och avslöjar den vackra tatuteringen runt hennes högra öga. Hon reser sig sedan upp och tar några steg emot honom och ett fln sprider sig längst hennes läppar igen. - nu?!

Han flinar för vad hon än säger vet han sanningen. Han besitter en kraft som kan ta honom långt. Han skulle kunna lägga vem som helst vina tassar. Bara han blir starkare. Han måste träna mer. Och vem är inte bäst att träna på än någon som inte fattar vad denne råkar ut för.

Han släpper inte Wen med blicken. När hon kommer närmare. Och frågande undrar om returmatchen kan ske nu.
"Låt dansen börja". Säger han och kastar sig sedan mot henne. Han ska testa på att börja försiktigt. Sno åt sig lite energi i taget. Kanske kan han testa hur mycket energi hon klarar att bli av med. Hur mycket underbar energi hon besitter. Tills hon inte orkar resa sig än på ett tag. Han vill bara testa. Se hur mycket hon klarar av. Om han snor åt sig lite energi i taget. Kommer hon känna det som att hon kanske har busat lite för mycket för stunden?

[Akira har funnit sin favoritleksak. (A) Säg till om det är något du vill att jag ändrar]

Hon möter hans blodröda blick med sin smaragdgröna och ler lite mot honom, hon tar några steg närmare honom och granskar honom uppifrån och ner. Hon undrande vad han tänker på, men hon kunde inte läsa tankar och skulle hon det så skulle hon inte använda dem för att rota runt i andras tankar. Hon klipper smått med de svarta öronen och ruskar lite på huvudet så den långa gröna luggen och manen dansar.

Hon ler retsamt mot honom och går runt honom, den här gången tänkte hon vinna, även om hon skulle bli trött på kuppen. - Jag visste inte att du kunde dansa kei. säger hon med en mjuk retsam röst till honom. Hon tar några steg framåt hon ger honom en lekfull nyp vid ryggen innan hon hoppar undan och passar på att skvätta upp lite snö mot honom innan hon springer iväg för att gömma sig. Hon fnissar en aning och sveper med svansen.

( haha, I <3 him!!)

Han fnyser hårt åt både hennes ord och att hon undviker honom. Men så lätt kommer hon inte undan. Flinet ligger kvar på hans läppar när han följer hennes rörelser först med blicken. Sedan rör han sig med henne. Verkar nästan kopiera hennes rörelsemönster. Han blottar huggtänderna mot henne. Mest som ett retsamt hot. Dem tänker han inte använda på henne i alla fall. För inte önskar han livet ur henne. Dessutom har han inte lärt sig kontrollera sina gifter ännu. Och ej heller kan han handskas med motgifter. Även om det sistnämnda kanske inte direkt är något han bryr sig om.

När hon nafsar honom reagerar han på det. Vänder sig mot henne och försöker få grepp om henne och få ner henne på marken. Han lägger hela sin tyngd i attacken.

[hihi. <3]

Hon morrar busigt och blottar sina tänder retsamt, hon hoppar undan från hans attck och passar på at försöka ge honom ett tjuvnyp vid svansroten. Hon fnissar och skvätter upp snö på honom innan hon springer undan från honom en bit.

Hon stannar och betraktar honom med sina ögon, står stilla avvaktande. Hon tyckte att han är charmig på sitt speciella sätt men 
Hon visade ingenting, hon vågade inte säga något ifall han skulle skratta åt henne eller ta illa vid sig. Hon motrar igen utmanade och busigt.

(Får hon använda antingen vatten el månkrafterna dagen kan ju närma sig kvällen? Haha han e sååå <3)