Skogen med sina väldigt gamla träd, oftast äldre än vad man kan räkna, med träd så hög att de kan försvinna i skyn en natt eller en dimmig dag. Vackra brokiga lövträd av olika härstamning ger hem till mängder av djur och det kryllar av liv i hela skogen.

Det här är Ötamon. Skogen där den vandrar igenom den fridfulla stämningen som skogen ger. På dagen är skogen vacker i alla nyanser av grönt man kan eller inte kan föreställa sig där mjuka solstrålar letar sig fram mellan de höga trädkronorna. Den mysiga och lummiga skogen ger en känsla av värme. Ett behagligt klimat som sällan blir väldigt varmt. Träden ger ordentligt med skugga som alltid ger en sval känsla när man står på marken. 

Men just denna tiden var det vinter och med det drar vintern med sig kalla vindar från norr, och skogen faller i en vinterdvala under de kallaste månaderna. Det ligger även rikliga mängder med snö som är resultatet av detta. Men man kunde vara glad att det inte snöande här i Ötamon, vilket det sällan gjorde.

En svartgrå tik med en lång eldfärgad lugg går med långa steg som hon kunde i den vackra urskogen. Över hennes rygg löpte tre långa ärr likaså över hennes nosrygg och hennes ena öra är halvt avslutet. Men det var inget som påverkade henne, hon r hennes olikfärgade ögon, det enda havsblått den andra bärnstensbrunt ser sig omkring hela tiden som om hon letar efter något eller någon, men det gjorde hon inte, eller hon kunde ju inte veta om hon skulle stöta på någon i flocken på vägen.

Hon hade anlänt hit till sin sons flock med sin ena dotter efter en incident som hon och dottern var med om, en incident som hon tänker glömma och inte nämna något mer. Hon måste vara stark för sin dotter, de tar en dag som de kommer. Hon har dock svårt att lita på hanar och hon är rädd att öppna sitt hjärta för någon, men en dag, kanske... om hon fann den rätte...

hennes öron rör sig hela tiden fram och tillbaka, lyssnade efter ljud, trots att det var bitande kallt så hördes det fågelkvitter här och där, och här och där syntes rådjur och harar, även om hararna var lite svåra att se med tanke på att deras pälsar var lika vit som snön. Men deras dofter kunde man känna klart och tydligt. Men Wind är för tillfälligt inte hungrig, hon hade ätit sig mätt vid lyan innan hon gav sig iväg.

Hon kommer fram till en glänta och där vid en sten får hon syn på något som sticker upp, något som liknar ett skelett. Hon blir spänd och inte en muskel rör sig i hennes kropp. Hon bara stirrar på det som är framför henne och hon säger inte ett ljud. Det måste vara ett kadaver efter ett djur som har varit sjuk eller för svagt för att överleva och stupat udner den bitande kylan?

Chayans klor bet hårt i slumrande bark för att få fäste. Vintern hade skogen i ett järngrepp, med strykande vvintervindar från norr och frost glänsande på alla möjliga och omöjliga ställen. 
Den mörka hanen hade spenderat ett par dagar utanför reviret för att jaga och fylla på fettreserverna. Livet var viktigt för Wami, och som en del av hennes flock lydde han plikttroget regeln om att inget fick dödas på reviret. Det sista han ville var att göra sig ovän med de få som än ville hysa hans närvaro, och skydda honom från de fiender han hade skaffat sig.
Hanen rös , men det hade föga med vinterns kyla att göra.
Han tog ett språng från en gren till en annan, nosen i riktning mot lyorna. Att färdas genom träden var enklare än att springa över marken, men ännu hade han inte kunnat sluta jämföra Kaiwoods furor med de slumrande lövträden han numera hade i sitt liv.

En glänta uppenbarade sig framför honom,  och istället för att följa genarnas väg i en omväg runt så gled hanen vant nedför stammen och landade på kall mark. Klorna dämpade farten och likt ett roder för balansen hade den långa svansen hållits styv.
Han landade med enbart en liten duns, kroppen mjukt spänd och ledig när han rätade ut sig.
en lukt anföll honom i skogens stillsamhet. Två lukter. Ena ett fruset kadaver, andra en hona från Trinity vars namn han enträget lyckats glömma. Mest hade han hållit sig med Wami och de modigaste av valparna, men nästan två årstider med en flock gjorde att han tvingats möta och umgås med alla då och då. Flocken var liten, och de flesta var trevliga och vänliga i någon utsträckning. 
Chayan stod tvekande vid stammens rötter,  begrunade de möjligheter som fanns.

Hon närmare sig det frusna kadavret, ju närmare hon kom desto såg hon att kadavret verkade vara en hjort som troligen hade varit skadad eller gammal som hade dukat under från kylan eller av något annat. öronen rörde sig fram och tillbaka och en bitande kall vind kommer farande vilket får henne att huttra till.

Men vinden bär även med en lukt från en varg, en varg som bar även Trinitys doft. Hon vänder på huvudet och får se en mörk varg hane en bit ifrån gläntan vid ett träds rötter. Hon hade sett honom hastigast i flocken när hon och Hyacint hade kommit, men sedan hade han lika snabbt försvunnit.

Hennes blick blev osäker och hon försöker komma på vad hanen hette, hon hade inte träffat alla än, men hon ville gärna göra det men det skulle komma med tiden. Hon klipper osäkert med öronen och sveper lite med svansen - var hälsad flockbror säger hon med en vänlig röst, även om hon var osäker så visade hon respekt för sina flockmedlemmar. - Jag är Wind Spirit, men jag kallas för Wind. Får jag fråga vad ni heter? Hennes blick ser på honom.

Hon låter tankarna vandra iväg , även om hon har lämnat sin födsloflock så var det enda rätta, hon kände sig trygg här i Ötamon. Och här kunde de bilda ett nytt liv. Hon log inombords och leendet syns på hennes läppar igen.

Chayan sneglade på den varginna som likt en hägring uppenbarat sig. Han hade sett henne, det visste han, men bara i det hastigaste när den officiella introduktionen skett. 
Han hade aldrig gillat att stå i centrum. För mycket ljus för den som annars var så van vid skuggornas ständiga dunkel.
"Flocksyster" svarade han fåordigt. Nästan lite stelt. Han slog sig själv mentalt, för bland flockens medlemar fanns inget behov att att hålla på sin mask och spela varandra likt pjäser.
Detta var inte TBB.
Detta var hans hem. 
"Chayan, Wamis bror." svarade han, och riktade de gröna ögonen mot honan. Vinden slet till i hans päls, vild och desperat, men hans päls var för tjock för att tillåta något intrång. 
H0na höll nästan på att lägga till Son av Nisha, men i sista stund stängde han munnen innan något ytterligare ljud hann ta ton. Nisha var inget namn som var välkomnat här. Fel skog, fel flock. 
Hans moders namn hade ingen betydelse för dessa vargar, och om namnet medförde någon kännedom, så var den knappast lycklig. 
Chayan tog några steg bort från stammarnas säkerhet. Fastän han visste att honan inte var något hot kunde han inte låta bli att bibehålla den spända stelheten i kroppens flexibla rörelser.

Hon följde honom med blicken och hennes olikfärgade ögon mötte hans gröna sen och hon log lite osäkert men ändå vänligt. Man skulle säga att det kunde likna ett blygt leende.

Hon böjer på huvudet i en respektfullt gest mot honom i och med att han är Wamis bror så måste han vara i hög rang, hon visste inte vad alla hade för ranger än, men i sinom tid skulle hon lära sig det. Hon såg framemot att träffa resten och lära känna dem också. - Trevligt att träffa dig Chayan.

Hon sveper lite med svansen och hon ser hans stelhet när han lämnar stammarnas säkerhet och hon undrande om han hade varit med om något hemsk. - Du behöver inte vara rädd Chayan säger hon med en mjuk röst. Även om hon är osäker så behåller hon det inom sig, han verkade lika osäker som hon själv. Det kanske syntes på henne med.

Hon ville fråga honom mer, men det stod helt stilla i huvudet just nu, Hon ruskar lite på huvudet så den eldfärgade luggen dansar. - trivs du här i Ötamon och Trinity?

Vid tikens ord tvingade hanen sin kropp att slappna av. För en tid sedan, ett annat liv, hade neutralitet och ett oläsbart yttre varit hans totala räddning. Att inte synas och knappt höras var vad som hållit glupska munnar och hånande blickar borta. 
Tbb var en annan värld.
Men så var även Trinity.
Chayan rätade på sig, och tvingade kroppen till att omfamna öppenheten och avståndet från trädens säkerhet. 
"Att vara på sin vakt är inte samma sak som rädsla." svarade han, nästan som om hennes ord förolämpat honom. Han visste att så inte var fallet, men i Tbb bar rädsla, svaghet och död nästan samma betydelse. 
Öronen klippte till, svansen rullandes i mjuka vågor likt en orms rörelser. Snön var djupare längre ut i gläntan, och hans tassar - trots den breda karaktären - sjönk igenom utan motstånd när han närmade sig honan. Det kändes konstigt att lämna träden, även om det hade hänt med betydligt större frekvens sedan han lämnat Tbb.
Blicken vek åt sidan, fundersamma. Ett ögonblick avstannade alla rörelser helt, innan åter svansen började slingra sig igen. 
Han tänkte över hennes fråga.
"Det är.. annorlunda." svarade han till sist. Sedan tvekade han, innan hans strupe yttrade en hackig fråga tillbaka. Det kunde höras att det sociala samspelet inte var honom speciellt familjärt. 
"Och du? Du är ny här, vad anser du?" sakligt och känslofrämmande, men ändå ett försök till konversation.

Hon lyssnade på hans svar på skillnaden mellan vaksam och rädsla är. - jag ber om ursäkt om jag förolämpade dig Chayan. Hon log ett ursäktande leende mot honom. Hon vet hur det känns att leva i rädslan och även uppleva dem, men numera är hon vaksam, smått reserverad mot okända vargar men mot sina nya flockmedlemmar är hon mer än gärna öppen. - Jag vet hur det är att uppleva och att leva med rädslan. Men jag lyckades övervinna den men alla har rädsla för något. Hon tar en kort paus innan hon fortsätter men en mjuk varm röst. - Att visa och erkänna att man är rädd och samtidigt möta sina rädslor visar att man har ett stort mod inom sig.

Hon fick ibland flashbacks och mardrömmar då det hemska hände när det är något som påminner henne om det, men det är inget hon låter ta över hennes liv, även om det är inte så roligt att få minnena åter. Men de kommer och går och det är inget hon kan göra åt, hon är stark, hon har klarat många prövningar och säkert skulle fler prövningar komma i framtiden.

Hennes olikfärgade blick följer hans rörelser och hon klipper lite med öronen och sveper mjukt med sin svans. Att det är annorlunda håller hon med om, hon som har vuxit upp i Lövskogen och sedan hållit till i Nordanskogen efter skogsbranden med sin gamla flock. En sannerligen ny omvändning men hon gillade den. - Jag håller med dig att den annorlunda. Ett mjukt skratt lämande hennes mun - för en som är uppvuxen i Lövskogen och sedan höll till i Nordanskogen är det ny omvändning men jag trivs här och Trinity är en underbar flock med många fina och härliga flockmedlemmar, även om jag inte har träffat alla än.

Chayan undrade om han blivit så ringrostig på att dölja sina uttryck och känslor. Innan hade även de närmaste haft svårt att förstå sig på honom, men denna främling verkade kunna läsa honom närmre än många andra.
Det nya livet hade gjort honom mjuk.
När hon talade om rädsla, undrade han om hon någonsin hade upplevt riktig skräck. Att fly med andan i halsen från något man visste aldrig skulle släppa sitt tag om en. TBB var något som skulle hemsöka honom; i varje dröm och varje andetag. 
Han svarade inte på hennes ord. Chayan var feg. En ynkrygg. Någon som valt den lätta vägen framför att räta på sig och ta straffet. 
"Flocken är inte överdrivet stor. Det kommer inte dröja länge innan ni träffat alla." svarade han sakligt, tänkte på sina egna första veckor med flocken. Först hade han knappt haft någon ork för annat än vila, men när såren börjat läka och hungern sedan länge mättad hade han fått börjat träffa fler. 
Valparna hade dröjt lite, men Chayan hade inte tagit illa upp. En moders kärlek var nog för att hålla även en broder på håll. 
Vinden drog i hans päls. Den öppna gläntan var inte en självklar plats att stanna på, även om vädret än var lugnt. 
"Ska vi möjligen röra oss tillbaka, eller söka skydd?" sade han, sneglade på all öppen yta omkring sig. Bättre att samtala i skydd från vinden.

Hennes olikfärgade blick möter hans och kanske skulle hon berätta någon dag om vad hon har upplevt och att övervinna sina rädslor. Men hon tänkte inte vara rädd och hela tiden se sig bakåt, hon och dottern tänker leva sina egna liv nu. 

Hon tar ett steg närmare honom, men stannar så det fortfarande är avstånd mellan dem. - Det har du rätt i Chayan säger hon med ett leende på läpparna när han säger att flocken inte är så stor och hon skulle hinna träffa alla. Att träffa sina barnbarn skulle noga dröja då hon vet själv som mor att en mors kärlek till sina valpar går alltid först. Men hon såg fram emot att träffa sina barnbarn i sinom tid.

Hon klipper smått med öronen och vrider dem bakåt när vinden drog i hennes päls vilket fick hennes eldröda lugg att flyga . Hon fnyser lite till åt vinden för dels gjorde den så hon knappt hörde vad han sa och de var ju i glänta. Hon lyckades dock höra honom fråga om de skulle gå tillbaka eller söka skydd. - Vi kanske skall söka skydd? föreslog hon med en frågande blick.

Chayan nickade, och slank tillbaka mot trädens skydd. Vinden hade skylt orden i tikens svar, men han hade förstått innebörden; söka skydd.
Skogen var för honom fortfarande främmande till stor del. Dess hemligheter var höjda i dunkel, och han kunde inte genast påminna sig om ett närliggande bra skydd utöver det som trädens stammar kunde erbjuda. 
Tiken var även hon ny, så han förväntade sig inte att hon skulle känna till något mer än vad han gjorde. Utav de två, så var han den som borde känna skogen, då han varit med längst. 
Så fort träden omslöt honom avtog vindens styrka. Som en mur mot den öppna gläntan stod stammarna, och han älskade dem för det. 
Från marken såg allt annorlunda ut; kullar framträdde, små dalars delvis snöklädda skuggor täckte delar av marken, och stenar reste sig stolta mot snövallar.
Från ovan blev allt platt; inget utan nästa gren och nästa fäste fanns, allt annat irrelevant.
Chayan rörde sig mot ett kluster av stenar. De stod resta över en snöfri fläck och backades med ett åldersfårat träd som gav skydd från sidorna och bakifrån. Det stora trädet var kluvet nertill, likt en ek som ätits av tiden. Det var dock ingen ek, utan något som var ljusare i barken och med mindre skåror. En varg kunde enkelt få plats i urgröpningen, och klustret av stenar framför gav skydd åt ett par vargar till, om intresset hade funnits.
Chayan kastade inte en blick bakåt för att se om Wind hänge med. Istället slank han in mellan stammen och stenarna, och fann sig tillrätta under trädet. Vinden röt till utanför, men inne i det naturliga skyddet märktes inget.

Hon ser honom röra sig bort från den kraftiga vinden och hon tvekar i bara någon sekund innan hon börjar gå efter honom. Hon rör lite på öronen och går med sänk huvud för att hindra smuts komma in i ögonen och öronen. Dock håller hon ett öga på Chayan så hon inte tappar bort honom i blåsten. 

En glänta dyker upp framför dem och hon lyfter på huvudet och drog på munnen, det var så annorlunda här i gläntan, och stammarna runtomkring den stod som höga statyer . Hon rörde sig mot ett kluster av stenar som han  rörde sig mot. hon sveper lite med svansen och betraktar området omkring klustret.

Hon lade märke till urgröpningen i den ek liknade trädet som dock är ljusare till färgen och mindre skåror i. Hon stannade upp och funderade, kanske var det bättre om hon sökte upp ett eget skydd, med tanke att han kanske skulle känna sig illa till mods om de låg i samma skydd?

Chayan hade nästan lagt sig tillrätta, men i sinnet fanns aldrig någon ro. För mycket hemsökte honom i skuggorna, och ännu mer tryckte han undan.
Denna sak, däremot, kunde han åtgärda.
Han reste på sig och stack ut huvudet från skyddet.
"Du får plats." sade han, rösten buren av vinden. Sedan lade han sig åter tillrätta inuti trädet, med gott om plats över både inunder det gamla trädet och precis utanför i skydd av stenarna.

((Sorry, kort ^^'))

Hon ser tveksam på honom och rodnar en aning men går sedan in i lyan och lägger sig tillrätta bredvid honom eller ja det finns avstånd mellan dem då hon inte ville vara respektlös mot honom. Hon lyssnade på stormen utanför lyan och lägger ner huvudet mellan sina frambenen - tack Chayan. säger hon med en lågmäld men blyg röst. Hennes kropp slappnar av en smula och hon kunde höra sina egna tankar och egna andetag.
Tankarna for omkring i hennes huvud och en dag skulle hon finna henne, sin andra dotter, hon måste bara få veta att hon är i säkerhet och mår bra. Svansen sveper till och hon rodnar ännu mer och hoppades att inte hennes svans hade träffat Chayan i ansiktet. - förlåt. säger hon försiktigt, ifall hon hade träffat honom.

Tystnaden som sedan lade sig mellan dem störde Chayan inte det minsta. Han var van vid tystnad och stillhet; att spana från skuggorna utan att någon märkte. Tystnad var något han helt enkelt var bekväm med. 
Han gav inget verbalt svar på tikens ord, utan nickade enbart svagt. Vinden utanför tjöt. Det liknade inte ljuden från Kaiwood. Det var en annan skog med sin egen kultur, och sina egna läten. Vinden sjöng på ett annat språk där, och det var något han skulle behöva lära sig.
Tiken bad om ursäkt, något han inte riktigt förstod varför för. Hade hon kommit åt honom och han inte märkt det? Han hade inte märk något, men minnena av Kaiwood kunde vara slukande när han väl hade börjat tänka på dem.


[Kan avsluta snart om vi inte vill att något ska hända? c: 
Övade lite på att rita lite också, så försöte mig på att rita en scen ur rollet x'D
Hoppas WInd inte blev alldeles för fel :p]

Hon låg tyst bredvid honom och lyssnade på vinden som tjöt utanför, men också på hans andetag. Det var faktiskt rogivande och hon kunde inte låta bli att snegla på honom. Hans närvaro gav henne ett lugn som hon inte hade känt på länge, hon hade varit orolig och stressad för att "han" skulle hitta dem och döda dem och även göra illa de andra i flocken, så hon hade hållit sig nära Ötamon och reviret men ändå kastat blickar bakåt, men ingen hade dykt upp men ändå kunde hon inte slappna av.

Men Chay hade fört över ett lugn till henne och det är hon tacksam för. Hon log lite där hon ligger och hon kände en tår rinna nerför hennes kind, av lättnad. "äntligen kan jag slappna av" - Tack Chay säger hon till honom med värme i sin röst. Hon gnider ansiktet mot ena frambenet för att torka bort tårarna som rinner nerför hennes kinder.

( ja kanske något händer ;) annars får de mötas igen, han är så fin! Och jag älskar bilden du ritade! får jag lägga tilld en på hennes info? :) )

[Du får gärna använda bilden ;D]

Chayan hörde värmen i tikens ord, och förvirringen inombords blev omedelbar. Värme var svaghet, värme var enbart för de starkaste som hade förtjänat respekten. Den värme Chayan hade kännt från andra hade alltid bara varit falska spel, något att spela med i för att inte märka ut sig själv. 
Den naturliga reaktionen var att lista ut vad tiken hade att vinna på det, vad han hade att förlora. 
Utanför sinnets murar var det bara en vag spänning av kroppens muskler som antydde hur det låt till, men kort efter slappnade hanen av på nytt.
Detta var inte TBB.
Det var inget spel.
Han var ingen pjäs.
Ögonen vändes mot Winds håll, studerade henne åter igen med dunkel blick. I tankarna smakades kommande ord på noga innan de uttalades.
"Man glömmer lätt, vad som är då och nu." svarade han, nästan kryptiskt. Exakt hur mycket Wami och Lihai hade berättat om hans bakgrund visste han inte, men han misstänkte att det inte var helt omöjligt att anta att det var relativt lätt att antyda mörkret från hans förflutna. Det var inte lätt att lämna år av vanor och reflexer, även om de inte behövdes i denna nya flock.

Hon kände hans värme mot sin och hon drar några djupa andetag och tankarna for inom henne som en storm. Men hon tänkte inte låta det förflutna ta överhanden, det som har hänt har hänt och det är bara en själv som kan ändra på framtiden, ingen annan. Hon lyssnade på hans svar och drog lätt på munnen - det har du rätt in..

Hon hade inte hört så mycket om hans bakgrund och Lihai och Wami hade inte berättat så mycket heller. Hon ville inte fråga heller på grund av att det var hans ensak och av respekt. .
Hon rycker till smått när det tjuter till och knakar utanför och hon flyttar sig automatiskt närmare Chayan och hon rodnar kraftigt när hon inser vad hon gör. - förlåt mumlar hon

Hanen stelnade till när han kände honan trycka sig närmre. Den fysiska värmen var ovan och främmande, men han kunde nog inte i ärlighetens namn säga att han inte var angenämt.
Chayan harklade sig och ruskade lätt på kroppen.
"Det... gör inget." Orden lät nästan som en fråga, som om han inte var säker själv på vad det var han sade.

[Vad awkward söta de är xD ]

Hans varma kroppsvärme gjorde att hon själv slappande av och hon kände att det här var en varg hon kunde lita på, om hon skulle behöva hans hjälp skulle hon inte tveka att fråga honom om den, visserligen skulle hela flocken hjälpa varandra men om man inte hade flocken i närheten eller någon annan man litade på?

Hon lyfter på honom och granskar honom med sin olikfärgade blick och ler milt mot honom, hon sträcker fram huvudet och nafsar hon lätt i ena örat, - om du någon gång behöver hjälp eller råd så är det bara komma och fråga. Ja hon skulle ställa upp för vem som helst som bad om hjälp eller råd i flocken, hon litade på dem alla och de hade hennes lojalitet. Visst går dem till flockledarna i första hand men när de inte var tillgängliga så ställde hon upp tills lederna är tillgängliga. Hon är ju bara rådgivare, men är stolt över sin roll.

Öronen rycker till lite vid mullrandet igen men hon ligger stilla bredvid honom och lyssnar på allt ljud omkring dem, regnet utanför, mullrandet från himlen och hans andetag bredvid henne.

[Ska vi ta och avsluta här kanske? känner att rolle tär ganska gammalt och om inget annat händer i rollet så känns det ganska bra att avsluta här eller vad säger du? ;D]