Den vackra urskogen badade i månsken och på marken något spektakulärt man inte vill missa är när månblommorna lyser upp, vilket de endast gör när det är månsken ute. Hav av vackra vita blommor lyser upp hela marken i skogen. Men även blåa och gula eldflugor lyste upp skogenoch det var som skogen hade blivit riktigt magiskt. Det gick inte att beskriva känslan när man såg allt det här vackra.

Den stora gråa hanen gick med långa steg över den mjuka gröna moss-stigen och betraktade den vackra omgivningen runt omkring sig. han klipper lite med sina öron och lyssnade på nattens alla ljud och sånger. Han drar ett djupt andetag och hans enda friska öga riktar blicken mot de nu vackra månblommorna som hade dykt upp på marken. hans andra öga är han blind på och det löpte ärr över det blinda ögat, ett minne från hans far. Men hade det var inget som störde honom då han hade lärt sig att leva med det.


Han kommer fram till en glänta och där vid en sten får han syn på något som såg ut som ett kadaver av ett rådjur, han spetsar öronen och går fram till kadavret och nosar på det, men det såg ut att vara gammalt får det surrade flugor runt omkring det och han fnyser till och backar undan och ruskar lite på huvudet så den långa gråa luggen dansar. Han antog att det är någon varg utanför flocken som har varit här och jagat och sedan lämnat kadavret här.

(Paxat till Tsubasa)

Den snövita tiken stirrade storögt på marken. De vackra blommorna hon beundrat tidigare hade börjat skina då natten föll över urskogen. Hon ruskade på huvudet men till hennes stora förvirring försvann inte det märkliga ljuset. Hade hon skadat ögonen då hon fällt rådjuret? Nej, jakten hade gått utmärkt, bättre än hon vågat hoppas. För första gången sen hon skadat sig hade hon lyckats fälla ett byte på egen hand. Visst hade hon varit nervös - om såret gått upp kunde det bli infekterat igen, och läke-tiden skulle förlängas ytterligare. Men trots det hade hon hade älskat känslan av att kunna springa. Och det var något med denna plats... Hon hade omedelbart fattat tycke för den fridfulla skogen då hon vandrade in. Den hade invaggat henne i en känsla av trygghet, och hon kunde svurit på att hon hört en rofylld sång då hon vandrade bland de höga träden...

Tiken fnös tyst åt sina egna tankar. Den logiska delen av hennes sinne försökte förklara hur befängt det var att skogen skulle välkomna henne på det sättet. Men den hoppfulla delen lät sig inte tystas. Om någon skog kan tala, måste det vara den här, eller..? Denna magiska plats... Hon kunde inte förneka det faktumet - denna urskog var speciell. Ljuset de underbara blommorna sände ut påminde om hennes egna måntatueringar. Det hade gått många månader sen de bleknade, så att se dessa blommors ljus var en enorm källa till tröst för den sörjande honan.

Hon spatserade sakta fram över den mjuka mossan då hon uppfattade den omisskänneliga färska doften av varg. Just denna doft var bekant för henne - hon hade stött på den tidigare men aldrig vetat vem den tillhörde. ...Kanske var det oartigt att passera utan att hälsa? Hennes klarblå ögon gnistrade svagt då hon lät höra ett melodiskt skall, menat att göra den andre vargen medveten om hennes närvaro.

Den vänliga varningen ekade fortfarande mellan träden då hon travade efter det spår hon funnit.

han klipper lite med öronen och ser sig omkring i den månskensbadande gläntan och ler lite för sig själv. Han kände ett lugn inom sig men trots det så är han ändå på sin vakt. han undrande om vargen som hade lämnat kadavret här fortfarande är i närheten, i alla fall måste han kolla upp det så inte vargen går in i flockens revir.

Han slickar sig om nosen med sin skära tunga och skulle just gå vidare och leta efter vargen när ett vänligt , melodiskt skall eka mellan träden, han höjer huvudet och ser sig omkring och han vädrar i luften, jo nog kände han en doft av en okänd varg i närheten och han styr stegen ditåt men innan han går så låter han ett djup vänligt skall komma från hans strupe som svar till den andra vargen.

Hon hade knappt hunnit börja spåra för än ett djupt skall svarade på hennes eget. Överraskad saktade hon farten och såg sig omkring. Den andra vargen måste vara i närheten. För ett ögonblick kände sig tiken illa till mods - tänk om hon gick en fiende till mötes? Hon skulle antagligen inte kunna slappna av helt i en främlings närvaro för än hennes krafter återvände. Om de någonsin återvänder, tillade en svag, sorgsen röst i hennes undermedvetna. Tsubasa bet sammanbitet ihop då hon ökade farten. Ansträngningen fick en skarp smärta att stråla ut från hennes skadade framben, men hon lät det inte påverka hennes hastighet. Hon välkomnade den fysiska smärtan - den var så mycket lättare att hantera än tanken på att vara kraftlös.

Hon hann inte springa länge för än hon såg den andre vargen. Han verkade gå i hennes riktning, så hon saktade själv farten för att inte framstå som hotfull. Tiken registrerade reflexmässigt allt i sin omgivning: de höga träden, de vackra blommorna som skänkt henne tröst, den mjuka mossan under hennes tassar... Undermedvetet lade hon märkte till detta, men hon fokuserade på den andre vargen. Hennes genomträngande blick granskade honom, försökte avgöra om han utgjorde en risk, men hon behöll trots det en vänlig ställning. "God kväll, främling." Hon log artigt och nickade mot främlingen.

Han får snart syn på en snövit tik och han spetsar öronen av nyfiken mot den vackra tiken. Han ler vänligt mot henne och böjer på huvudet i en respektfull gest - Var hälsad främling. han stannar på ett behörigt avstånd för att inte skrämma upp henne, han undrande vad hon gjorde här själv. letade hone fter någon speciell? eller är hon en vandrare? frågorna for igenom hans huvud. - Vem är du främling, och vad har fört dig hit till Ötamon? hans röst är vänlig med en uns av nyfikenhet i den.

han klipper smått med öronen och ser på tiken med sitt guldbruna öga, han sveper lätt med svansen och ser sedan omkring i den magiska vackra skogen.

Hanens beteende fick henne genast att slappna av. Han hade omedelbart våga se bort från henne, in i skogen. Hans lugn påverkade henne, men hon var trots det vaksam. Tiden hon vandrat ensam hade lämnat djupa spår, spår som skulle stanna hos henne en lång tid framöver. Men hanens lugn var tillräckligt för att hon skulle våga sätta sig. Då han vänligt ställde en fråga tvekade hon ett ögonblick. Ja... Varför är jag här? Hon visste inte. För att börja om? För att undkomma sina minnen?

Tsubasa lade huvudet på sned och betraktade den andre vargen. "Jag kallas för Klinga." Då hon talade tvingade hon sig själv att inte lyfta sin skadade framtass. Skadad eller inte - hon vägrade visa en svaghet inför en okänd varg. Istället log hon mjukt innan hon fortsatte. "Jag vandrar dit månen leder mig... Hon valde att visa mig denna plats. Är detta dit hem, främling? Kan jag be om ert namn?" Tsubasa såg nyfiket på hanen, men hennes ögon tycktes ändå inte helt fokusera. Även då hon log lyste sorgen igenom - omöjlig att radera.

han lade huvudet på sned och ler vänligt mot henne och böjer på huvudet som i en bugning. - Trevligt att träffa dig klinga. Han sätter sig ner och sveper svansen runt om sina ben.

Så hon är en mån varg? han blir genast ännu mer nyfiken, han tyckte det verkade häftigt att kunna prata med månen, han hade sett Eiras och Deimos tatueringar glöda när månen hade lyst. Han klippte med öronen när Klinga fortsatte att prata. - Så du är en mån varg klinga? han ler milt, - ja Ötamon är en väldigt magisk och vacker plats och de här blommorna gör ju det ännu vackrare.

Hon frågande efter hans namn och han tänker inte vara oartig så han svarar med en hövlig min - Mitt namn är Lihai, ledare för Trinity så man kan säga att Ötamon är mitt hem.
Han klipper lite med öronen men rör sig inte - vart kommer du ifrån Klinga?

Hon registrerade noga allt som hanen berättade. Men då han frågade om hennes ras frös hon till. De vanligtvis vackra anskitet förvreds då hon tvingade sig själv att slappna av, och hon väntade tålmodigt tills hanen tystnat innan hon tog till orda. Den musikaliska rösten var klar och stark, även om hon innerst inne var uppskakad. "Så det är synligt att jag är en månvarg, även utan mitt ljus?" Ren viljestyrka lät henne tvinga fram ett leende. Lihais ord hade gjort henne lycklig och krossat hennes hjärta på en och samma gång. Det syntes att hon var en månvarg, vilket skänkte henne stor tröst - men hennes tatueringar hade slutat glöda för många månvarv sedan. Hennes krafter var borta... Kunde hon verkligen kalla sig själv för "månvarg?"

Tsubasa lät inte sitt inre kval skina igenom. Istället klippte hon lätt med öronen och höll kvar leendet. "Du har skarpa ögon, ledare Lihai." Hon nickade svagt i hans riktning som ett tecken på respekt innan hon fortsatte. "Jag har vandrat hit ifrån Aeona, ett land norr om detta. Jag levde i månens dal som valp och har sen dess vandrat runt." Hon såg sig förstrött omkring. Lihai hade rätt - Ötamon var vackert. Omedvetet avundades hon honom. Att leva på en plats som denna måste vara underbart.

Han ser en smula undrande på henne, hade han misstagit sig? är hon inte en månvarg men om hon var det, varför hade hennes tatueringar slutat glöda? Men som den gentleman han är så frågade han inte och tänkte inte lägga nosen i blöt heller. Ville hon berätta så fick hon. Han ler vänligt och rycker lite på axlarna. - Ötamon är ju månens skog och månvargar brukar fatta tycke för den här skogen.

han skrattar till hjärtligt när hon säger ledare lihai, för honom låter det fortfarande ovant att någon eller några kallade honom för ledare. - Ni kan säga Lihai, Klinga. han klipper med sina öron och betraktar den snövita tiken framför honom. Hans guldbruna öga har en nyfiken glimt i sig när hon berättar att hon kommer från ett annat land norr om Numoori. - Var din dal lika vackert som Ötamon? Han tar en paus innan han fortsätter; - Man får kunskap när man vandrar, man träffar olika vargar av olika raser, vissa är goda andra är neutrala eller onda och så finns det olika flockar av olika slag, men ibland kan en vandring bli ensamt.

han ler lite mot henne och slickar sig om nosen med sin skära tunga. - Har du funnit någon flock att gå med i? Men han ångrar genast sin fråga och skakar lite på huvudet. - Förlåt mig, det var ohövligt av mig att fråga, det är ju din ensak Klinga. hans röst är lugn och hövlig mot henne.

Då hanen frågade om hennes hemland spreds ett mjukt, nostalgiskt leende över hennes läppar. De blå ögonen blev oskärpa och det syntes tydligt att hon tänkte tillbaka. "...Ötamon må vara mycket vackert, ledar-..." Hon avbröt sig tvärt och sneglade osäkert på hanen innan hon fortsatte. "...Lihai. Men Månens dal förblir den vackraste plats jag vandrat genom. Alla växter reflekterar månens och stjärnornas ljus, även bäckarna och de små sjöarna skimrar om natten." En nästan ohörbar suck hördes när Tsubasa tvingade sig själv att fokusera på nuet.

Hon klippte lite med öronen och nickade instämmande när Lihai fortsatte tala. Än så länge hade hon inte träffat många, men hon visste att hennes vandring skulle låta henne möta många vargar. Många distraktioner, tillade den mer kalla och beräknande delen av hennes medvetna. En bild av onda vargar trängde sig fram, och hon såg sig själv besegra dem. Reflexmässigt tvingade hon undan den störande bilden och betraktade än en gång de skinande blommorna. Deras energi verkade som en förstärkning av månens ljus, och Tsubasas skador tycktes läka ihop otroligt fort under deras ljus. Det var som om hennes krafter tillfälligt flödade fritt, som för att hjälpa henne tillfriskna.

Tsubasa drogs ur sina varma tankar när hanen ställde sin fråga. 'Har du funnit någon flock att gå med i?' Hon blinkade förvånat, men lyckades tvinga fram ett lättsamt skratt när han bad om ursäkt. "Du behöver inte be om ursäkt, det är okej." Hon log vänligt och svepte lugnt med svansen. "Men för att svara på din fråga... Nej, jag har inte övervägt att ansluta mig till en flock. I mitt nuvarande tillstånd tvivlar jag på att jag skulle passa in i en." Hon log snett, ett beklagande leende. Men blotta tanken på att vara en del av en flock skrämde henne - lojaliteten, känslan av familj... Att vara bunden vid ett revir. Hur skulle hon kunna fly om hon var fäst vid en enda plats?

han lyssnar på henne medan hon pratar och ler vänligt mot henne. Visst tyckte alla om att ens födsloplats är vackrast på jorden, men det finns så många andra platser som också är vackra på sitt sätt, även de dystra och mörka platser är ju vackra för andra. han sveper lätt med svansen och ser på klinga igen. - Man känner själv när man är redo för att gå med i en flock. Han hade inga tendenser att försöka få klinga att gå med i trinity, det är hennes egen val och han skulle aldrig tvinga någon att gå med i flocken.

Hans guldbruna öga möter klingas blick och han ler vänligt mot henne. - Jag antar att ni möjligen har stött på fler vargar än mig här i Numoori under eran vandring?

Tsubasa nickade kort och svepte med svansen. Hon hade stött på många flockar, men aldrig funderat över hur de skapats. Hon hade haft sin familj, följt av sin bästa vän. Tanken på att "gå med" i en flock var helt obekant för henne. Hon dolde alla spår av förvirring och övervägde tyst hanens nästa ord för ett ögonblick innan hon log svagt. "Jag har endast mött en annan varg i detta land... Jag korsade nyligen glaciären och har inte kunna ta mig fram så fort som jag önskat." Tsubasa såg menande på sitt skadade ben innan hon fortsatte. "Jag hoppas dock kunna bekanta mig med många vargar här innan jag vandrar vidare. Mitt hemland huserade endast ett fåtal raser... Jag hoppas kunna vidga mina vyer här."

De klarblå ögonen gnistrade till med nyfikenhet. Isvargar och vintervargar dominerade Tsubasas hemland, men det fanns även onda flockar kontrollerade av mörker. Krigen mellan de två grupperna hade nästan utrotat alla andra raser.

Tsubasa hade hört berättelser från sin tidigare partner om någonting kallat eld. Kanske kunde hon finna en eld i detta nya land?

Han betraktar henne med sitt guldbruna öga och han undrade vad hon tänker på men han frågade inte och använde inte sina telepatiska krafter för att ta reda på det heller. Det skulle ju vara att tränga sig på hennes privata sfär. Han lyssnar på henne när hon pratar igen, glaciären hade han aldrig varit på bara hört om. Han kunde besöka den någon gång, men han skulle inte vilja bo där och han var inte så överförtjust i kyla. - Det tror jag säkert att du kommer göra klinga.

Han klipper lite lätt med öronen igen och lägger huvudet en aning på sned. - Så vart skall du ta vägen efter att ha sett Ötamon?