Den stora svarta hanen gick med långa kliv över den stora slätten, känd som Numoorislätten. Han ser sig omkring och slickar sig om nosen med sin skära tunga, han lyssnade på alla ljud som kommer från slätten, han såg några ekorrar som samlade mat inför vintern, även stora hjortar bland träddungarna som skydd för den vinande vinden.

Men Deimos var inte hungrig för tillfället, han sökte själv skydd för den vinande vinden, han sneglade upp på himlen och såg att Månen tittade fram bakom mörka moln och han hörde dess välbekanta lugnade röst i huvudet. Han drar några djupa andetag och fortsätter att gå framåt, vart visste han inte, han bara gick där tassarna förde honom.
Just nu var han tillbaka på Numoorislätten som han hade vandrat över flera gånger, han sökte efter ett ställe att kalla hem, hans gamla hem och familj är uppbrutet och försvunna.
Likaså hade han inte sett elelr hört något från sin  mor men han kände på sig att hon levde och mådde bra, hur de andra hade det eller mådde visste han inte men han hoppades att de var alla okej och mådde bra.

Hans långa svarta lugg faller ner mjukt över hans ögon som är violettfärgade, under ögonen gick det flera gråa prickar som nu glödde från skenet från månen och på hans högra framben lyste en måntatuering starkt. När den inte glödde från månens sken så var den violettfärgade.


En svag vargdoft träffade plötsligt hans känsliga nos och han stannade till och vädrar i luften, han klipper lite med öronen och han får en fundersam min, skulle han följa doften eller skulle han söka efter skydd?, Han bestämmer sig för efter någon minut att följa vargdoften.

(Paxat för Nagini)

Den unga lilla svarta tiken rör sig fram i mörkret. Hon syns knappt då hennes päls inte glänser och reflekterar månens sken. Pälsen är svartare än svartast tack vare det mörka inom henne. Den röst som leder henne framåt. Efter hjälpen hon fått från någon namnlös främling i Ken-Yak hade ungvargen lämnat stenslätten och nu vandrat ut på Numoorislätten. Hon har hört om denna slätt som tydligen ska vara den centrala platsen i landet. Men särskilt imponerad är hon inte. Ungtiken travar fram med mjuka lätta och smidiga rörelser som anstår det blod som hennes mor skänkt henne. Något som än dock sticker ut är den blodröda blicken som glöder klart tack vare eldens kraft som hon fötts med.

Vinden är vinande och våldsam och sliter i den lilla kroppen och försöker så kyla innanför skinnet. Men ungtiken är inte orkeslös denna natt och kylan stör henne inte. Elden i hennes hjärta håller henne varm.
Vargen har tänkt att ta sig tvärs över slätten. Hon är säker på att Kaiwood ligger på hennes vänstra sida och så har hon sett till att ha det sedan hon försökte ta sig bort från kylan i Eriinari. Hon har inte tänkt att återvända till skogen. Inte förrän hon vuxit till sig och blivit större och starkare. Det är hennes mål och hon ska kämpa hårt för det.

Han följer doften, klipper lite med öronen och stannar upp, han höjer blicken och det enda han ser är två glödande blodröda ögonpar i mörkret och han spärrar lätt upp sina violetta ögon, det såg konstigt ut, ögonen tillhörde en varg men vargen måste vara så mörk att den smälter in i mörkret.

Svansen sveper han lite lätt med och han håller sig på ett respektfullt avstånd, man kunde ju aldrig veta. Men han ler prövande men ändå vänligt till vargen med de glödande blodröda ögon. Han kanske såg konstig ut i den andres ögon också då han själv var lika mörk som natten men glödande märken. - Hej där främling säger han med en mild och vänlig röst.

Främlingens doft når hennes känsliga nos och den mörke börjar röra på sig inom henne. Väser och morrar men den unga lilla tiken ignorerar den mörka för stunden då främlingen hälsar henne.
"Hej". Svarar hon själv med ljus ung stämma och nyfikenheten griper tag i henne som vanligt. Hon står stilla och studerar främlingen med de violetta ögonen och de glödande tecknen. Hon undrar om de glöder på grund av någon inneboende kraft liksom hennes eld får hennes ögon att glöda. Något liknande har hon nog aldrig sett tidigare.
"Vem är du?" Frågar hon lite misstänksamt. Det mörka inom henne väser och vill gå vidare. Inte stanna här. Men ungtiken står stilla där hon står. Rör sig inte. Andas lugnt och ser på den mörka främlingen i natten. Kan inte låta bli att förundras lite av hans glödande tecken. Vad är det för något?

Han hörde främlingens svar, en ung ljus stämma, med andra ord en ung tik. Han klipper smått med sina öron och ler vänligt men behåller avståndet mellan dem. Svansen sveper han mjukt bakom sig och han möter hennes glödande ögon med sina violetta ögon. Han hörde månens lugnade röst i huvudet men den ville ändå att han skulle vara på sin vakt. Hmm han kunde inte tycka att den unga tiken verkade farligt men man visste ju aldrig.

- Jag heter Deimos, vad är ditt namn främling säger han med en mild neutral röst. Han rörde inte på sig, andades lugnt och han sätter sig sedan ner på marken och väntar på hennes svar. Hans tecken glödde starkt, han kanske såg konstigt eller underlig ut men det var inget han blev orolig för, i månens tecken glödde hans tecken, annars inte. - Han såg att tikens ögon var fastklistrade på hans tecken, han log snett, lite retsamt - något intressant?

Hon kan inte låta bli att vara nyfiken. Vad får främlingens tecken att glöda så? Den blodröda blicken söker främlingens violetta när han presenterar sig. Deimos.
"Mitt namn är Nagini". Svarar hon honom och presenterar sig själv. Sen söker sig blicken till hans glödande tecken igen. Det är fascinerande. Huvudet tippas lätt på sne.
Så ställer Deimos en fråga och Nagini inser att hon stirrar och hannen kanske inte uppskattar det. Öronen drar sig mot nacken och den blodröda blicken slåss ner.
"Förlåt!" Ordet undslipper henne utan att hon hinner tänka. Tönt! Varför ber du om ursäkt? Du har inte gjort något fel. Det mörka rör ogillande på sig och morrar åt hennes dumhet. Nagini tar ett steg tillbaka. Nu har hon gjort bort sig.

Han lyssnar när hon presenterar sig, Nagini, det är ett ovanligt namn men på något sätt så passade henne. - Det är ett vackert namn du har Nagini. Han ler vänligt mot henne, men kunde inte undra varför hon stirrade så på honom, men kunde det vara om hans tecken glöder så.

De violetta ögonen spärras upp när hon utbrister ett förlåt och ser rädd ut och backar ett steg mot honom. Vad tog det åt henne? hon hade inte gjort något fel. - Du behöver inte be om förlåtelse Nagini säger han mjukt, - du har inte gjort något fel.
Han möter hennes blick, ser rakt in i hennes glödande ögon. - Du hade en nyfiken glimt i dina ögon. Han klipper lite med öronen och slickar sig om nosen - Vad är det du vill veta? fråga så skall jag försöka svara på din fråga. Hans blick är vänlig varm och inte ett uns aggressiv.

Hennes namn är vackert? Det har hon själv inte direkt reflekterat över. Det är namnet mor gav henne så det är klart att hon gillar det. Svansen sveper lite lätt bakom henne. Ju mer Deimos talar desto säkrare känner sig Nagini. Nyfiken ja. Hon är nyfiken. Blicken sänker sig till hans glödande tecken igen. Nyfikenheten är tillbaka och hon tar ett steg fram.
"Vad är det?" Undrar hon och ser upp på hanen igen. Huvudet tippas lätt på sen och ett sött leende placeras på hennes läppar.

Han lägger huvudet på sned, betraktar henne med en mild  blick och sveper lätt med svansen. När hon tar ett steg mot honom så spetsar han öronen och reser sig upp och tar ett steg mot henne. Han ser att hon tittar på hans tecken, aha så hon undrar om hans tecken. Ja hur skulle han förklara så bra sätt som möjligt men han kunde bara göra sitt bästa. Han log mot henne - så du vill veta om mina tecken nagini?

Han tar ännu ett steg närmare henne och stannar så det är ändå ett avstånd mellan dem - jag är en månvarg, vilket betyder att när månen är framme så dess ljus gör så att mina och andra månvargas tecken glöder och vi kan även höra månen prata med oss. Dock inte alla kan höra månens röst men de flesta kan. Han tar en kort paus innan han fortsätter - när månen inte är framme så glöder inte våra tecken, då är de som vanliga tauteringar.

Han hoppades att hon hade fått svar på sin nyfiken - och du? varför glöder dina ögon? är du hälften månvarg tro? men hon hade inga måntatuering så det kanske var något annat som fick hennes ögon att glöda.

Hon blir lite spänd när han tar ett steg mot henne. Men hon står kvar och nickar lätt när han frågar om det är hans tecken hon vill veta mer om. Han tar ett steg till närmare och Nagini stryper känslan av att vilja ta ett steg bakåt. Titta närmare! Nagini tar själv ett steg närmare hanen och lyssnar på vad han berättar om de glödande tecknen på hans kropp. Glödande tecken. Månvarg. Höra månen. Tatueringar? Det var intressant vetande. Nagini har nog aldrig mött en Månvarg förut. De måste vara speciella om de kan höra månens röst. Den blodröda blicken söker sig upp mot månen. Det känns lustigt att höra att månen skulle kunna tala. Blicken söker sig till Deimos violetta och Nagini fuktar nosen innan hon talar.
"Prata med månen?" Blir hennes fråga.
"Vad säger den? Vad gör den?" Vill hon veta. Det låter konstigt. Men för en Månvarg är det säkert självklart. Hoppas han inte tar illa upp av hennes frågor. Hon funderar på hans fråga om hennes glödande ögon. Glöder hennes ögon? Sa inte mor det någon gång? Det är inget Nagini själv tänker på. Elden, dummer. Svarar det mörka med en tung suck.
"Nej, jag är inte månvarg... vad jag vet..." Faktiskt vet hon bara mors ras. Nagini känner bara till sitt kargblod från mor. Men nog måste hon haft en far med. Men mor sa alltid till henne att hanar ska man hålla sig borta från. Det har hon inte lyssnat på direkt. Men hon håller med mor till viss del där i alla fall. Även om hon inte förstår.

Han drog lie lätt på munnen igen och klipper med öronen, en blyg och oerfaren tik men hon kommer säkert med tiden lära sig mycket om Numoori. Själv lär han sig nytt hela tiden. Han nickar som svar åt hennes fråga - ja, den pratar med mig, den kan säga en massa saker, men mest lugnade eller varnar mig om det är något som känns otryggt.

Han rörde vid ena örat, månen pratade med honom igen och han log bredare. Han ser på Nagini igen - Den säger att jag kan vara trygg, inget är farligt men den vakar över mig så länge den finns på himlen.
Han gillade hennes ögon, de fick henne att se mystiskt ut. - Jag tycker dina ögon är vackra, de gör dig till du! Han log vänligt mot henne. Hmm? ingen månvarg? men då måste vara det någon annat som fick hennes ögon att glöda? Han tänker lite för sig själv.

Nagini tippar huvudet på sne. Säga en massa saker? Lugnande och varnande? Snackar strunt. Månen är en sten kan inte prata. Nagini ignorerar det mörka.
"Bara lugnande och varnande? Inga elaka eller spydiga kommentarer?" Hon måste ändå fråga. Hon förstår inte vad månen skulle tala om. Det är som det mörka säger en sten. Eller är det en sten? Den är ju uppe på himlen. Hur kan det vara en sten? Han tror du är knäpp om du inte skärper dig. Nagini sänker snabbt blicken. Hade inte det mörka varit här med sina spydiga kommentarer så skulle hon kanske känna sig lite säkrare i Deimos sällskap. Han verkar trevlig. Men det mörka vill att hon lämnar honom och går vidare. Han är inget intressant. Men Nagini är nyfiken. Och det är hon som styr. Det är hennes kropp. Det har hon redan kommit fram till. Om hon inte låter det mörka styra så dör det inte det.
Månen verkar vara en bra röst. Som säger att man är trygg och att den vakar över en. Det är en sten, har inga ögon. Är långt där uppe. Vad kan den göra? Det mörka låter hånande och vrider och vänder på sig. Skapar rastlöshet i den svarta lilla kroppen. Kan inte det mörka bara hålla sig lugn?
Överraskad blir hon över Deimos nästa kommentar. Han tycker hennes ögon är vackra. Är de? Tycker han? Mor var belåten över att Nagini fått eldens kraft. Tydligen kommer den från 
hennes far. Det måste den göra. För mor hade inga eldkrafter.
"Tack". Svarar hon. Vad gör hon nu? Förväntar sig Deimos att hon ska kommentera hans ögon med? Tsk. Det mörka stönar. Hade det mörka haft ögon hade det säkert himlat med dem. Ibland känns det som att det mörka är en egen varg. Fast inom henne. Aldrig är hon ensam. Det i sig är en trygghet. Hon kan alltid lita på att det mörka är där.

Han betraktade henne med en undrade blick, han hade känt att det var något annorlunda med henne, som något obehagligt runtomkring henne. Månen hade även varnat honom men inte kunde hon vara hotfull? hon såg inte ut som någon skulle vara farlig, men man visste ju aldrig.

De violetta ögonen spärras upp när hon frågar om månen inte ger spydiga eller elaka kommentarer. Han skakar på huvudet så den långa mörka luggen dansar - nej den har aldrig gjort så mot mig, Hur skulle han förklara det. han log snett och möter hennes glödande blick igen - den är som en lugnade moder skulle jag nästan säga. Den finns där när jag behöver råd eller hjälp.

I alla fall har han upplevt månen så, hans riktiga moder har varit kärleksfullt, hon har sagt till honom att han var en kopia av sin far, och tagit väl hand om honom. men sedan flocken splittrades har han inte sett varken till henne eller sina halvsyskon.

Hans leende försvinner inte, han tycker nästan hon är söt när hon blir förvirrad och blyg. Men han sveper bara lätt med svansen och klipper med öronen.

Aldrig gjort så mot honom? Det låter trevligt. Låt oss leka. Låt oss förstöra. Nagini ruskar lätt på huvudet. Skärp dig! Var det hennes tanke eller kom det från det mörka?
"Lugnande moder?" En frågande kommentar på Deimos ord. Ungtiken tänker tillbaka på tiden med mor. Allt mer har börjat falla i glömska. Det har alltid gjort henne rädd. För hon vill inte glömma mor. Hon ville inte ha oss. Vi har varandra. Den lilla tiken fnyser lätt. Nog kunde mor vara sträng. Men visst var hon sträng på grund av sin kärlek till valpen? Mor's varma päls och trygga röst. Nagini saknar det så mycket.
Hon släpper Deimos med blicken och vänder bort huvudet. Det här kan bli intressant. En snyftning lämnar henne men hon biter envist ihop. Lyfter ena tassen och stryker den över nosryggen. Sedan ser hon på Deimos med ett sött leende igen.
"Så månen är som din mor?" Frågar hon och nyfikenheten är tillbaka i blicken. Det mörka kuttrar inom henne.

Jag avslutar det här rollet nu nå det stått stilla så länge. :)

[AVSLUTAT]