[Enmanna rollspel]

Rykten om platsen som kallades för Islagunen hade drivit Xihali framåt. Att vandra med fyra små liv, och en lång vandring dessutom, är antagligen det svåraste hon gjort i sitt liv. Hon stannade upp i steget och såg så valparna hängde med. Fen hade börjat halka efter.
"Fenn, du måste säga till när du inte orkar gå med." Hon gick tillbaka och lyfte försiktigt upp den trötta valpen, och så fortsatte de, så som de hade gjort så länge nu. De hade försökt ta den säkraste vägen. Xihali hade ju varit mycket i Eriinari förut, men på den tiden hade det inte funnits en plats som Islagunen. Ken-Yak hade också varit en säker plats en gång i tiden, som de nu hade behövt ta en lång omväg runt istället. Hon hade inte alltid vågat gå eller vila längs vägarna heller. Det var för många vargar som vandrade längs dem, och hon var rädd för vilka hon kunde råka stöta på. Samtidigt ville hon inte heller riskera att gå vilse och ta onödiga omvägar. Varje beslut var svårt att ta, och hon ville inte riskera valparnas hälsa för mycket. Därför behövde de ibland pausa i flera dagar för att blåsor på de mjuka trampdynorna skulle ha chans att läka.

Men nu börjar de närma sig sitt slutmål. Dock var det ett slutmål de egentligen inte riktigt visste vad de innebar, men Xihali behövde hålla hopper uppe om att de skulle lyckas finna en fristad. Men det skar i henne när hon samtidigt kände att det var en fristad hon hade behövt lämna.


De hade pausat ännu en gång. De låg tätt ihop tillsammans i ett buskage. Xihali hade nu som många nätter svårt att sova. Hon hade länge fått ignorera sömnbristen hon egentligen led av, men hon var så rädd för allt som kunde hända medan hon sov. Hon betraktade de näpna valparna bredvid henne, så olika henne själv, men ändå hade hon kommit att nästan se dem nu som sina.
Hon var allt de hade. De var allt hon hade. De behövde varandra. Men ensamma var de så sårbara.

Medan hon tittade på dem så mindes hon tillbaka på allt som hänt. Det var minnen hon inte kunde tillåta sig själv att tänka på om dagarna, för då behövde hon vara stark. Men det var i stunder som denna som hon kunde bearbeta allt. Det var så mycket hon saknade som hon hade förlorat.
Sin familj. Sin flock. Tear.

Hon kunde fortfarande höra ljudet av hur Black ursinnigt hade dödat henne med alla känslor på utsidan. Xihali hade bara kunnat stå på långt håll och hjälplöst bara lyssnat på vad som hänt. Hon hade inte kunnat ingripa. Hon hade inte haft en chans, men hon hade också lovat Tear att ta hand om valparna om något skulle hända henne. Xihali tänkte inte svika det löftet.

Allt hade ändrats så fort att hon knappt förstå hur hon hade hamnat där hon var nu. Så många tillfälligheter som hade gått snett, och nu kändes det som att det inte fanns någon återvändo. Var hon ens saknad? Letade de efter henne? De visste antagligen inte om hon levde eller ej till att börja med. Kanske letade de efter valparna? Xihali hade alltid koll bakåt på om de kunde dyka upp i horisonten när de minst anade, och hon var rädd för att se dem hon vakade över slitas i bitar, medan hon ännu en gång hjälplöst bara kunde se på.

Regnet bröt hennes hopplösa eviga tankegång utan svar. Hon såg uppåt och hörde det mullrande oroväckande ljudet av åskväder. Busken de låg under skulle bli ett klent skydd. Hon svepte svansen över valparna för att åtminstone försöka skydda dem, medan regnet skulle skölja bort hennes egna tårar.


"Se! Mammutar!"
Det dova ljudet av mammutarna som passerade i fjärran fyllde Xihali med värme. Hon var hemma igen, i sitt hemland där hon var född. Synen av de mäktiga mammutarna gjorde henne oväntat nostalgisk, och valparna var för första gången på länge genuint imponerade av vad de såg. Aldrig hade de sett varelser så stora förr.

Deras långa vandring var snart över. Efter att ha passerat den långa Numooristäppen, tvillingklipporna, snöstrand och Silverpile befann de sig till slut i Eriinari där de nu kunde skymta Islagunen. Det var lätt att förstå att de hade kommit rätt, för Xihali hade nog aldrig sett något liknande tidigare. Platsen var så levande. Det var vargar och ljud överallt, som en myllrande myrstack. Ett organiserat kaos.


De hade funnit en plats de kunde vila och bo på. Fruset mammutkött mättade deras magar, och för första gången på länge kunde de slappna av och känna sig trygga. Eller? Xihali spanade omkring sig, egentligen för trött för att riktigt vilja behöva känna att hon måste hålla ögonen öppna. De snälla vargarna som hade gett dem köttet hade en auktoritär aura över sig, och verkade ha respekt från de andra som rörde sig där. De andra vargarna som fanns där verkade vara från Numooris alla hörn. De hade burit saker med sig som de verkade byta med varandra. Vissa hade sökt beskskydd från zombie-horderna i Ken-Yak, samtidigt som andra hade sökt sig hit för att ansluta till de stridande grupperna i Ken-Yak. Andra verkade mest bara hänga här. Och sen var det Isbloden, de som hade mättat deras magar.

De stannade i Islagunen under ett par veckor, och Xihali kom att fatta tycke för platsen och isbloden som fanns där. Det var tydligt att de var av högsta befäl de som var närvarande, och av vad Xihali fick höra av vargar på platsen var Nordriket en plats där valpar kunde få en gedigen uppfostran, där de kunde bli något, och få arbeta under självaste kungen av Nordriket. Det var både nobelt och ädelt - och det lät framför allt tryggt. Många övergivna valpar hade fått en trygg uppväxt i Nordriket, långt tryggare än vad Xihali själv kunde erbjuda för tillfället. Det här landet hade verkligen förändrats tack vare Nordriket - och hon var den första att erkänna att det mesta troligenvar till det bättre. Medan många platser hade blivit otrygga, stod nu norden starkare än någonsin istället.

Och en dag stod han där, självaste Kung Hielo av Nordriket, med sin enorma ståtliga gestallt framför dem. Valparna, som hon hade kommit att se som sina egna, men som hade fått en hopplös början av sina liv med ett förflutna som alltid skulle jaga dem, blev nu erbjudna den bästa möjliga framtiden som fanns tillgänglig för dem. Och Fenn, Pond, Dew och Lagun hade möjligheten att själva bestämma sitt öde.

De behövde bara svara ja.


[Avslutat. De valparna som vill gå med i Nordriket kan prata med Hielo/Säl och ansöka, medan de som väljer att inte gå med antas stanna med Xihali i Islagunen tills vidare. ]