[reserverat för MoonPhanter]

Den smäckra, rävlika varginnan kunde känna markens varma yta under tassarna, när hon med snabba steg travade över slätten. Solen stod högt på himlavalvet och skänkte inte bara starkt ljus, utan även torr värme. Varginnan befann sig på en av de öppnaste platserna på savannen, vilket inte var en speciellt smart idé under den här perioden av året. De jadegröna ögonen spanade ut över horisonten under de avsmalnade ögonlocken. Den värme som så många andra betraktade som livshotande, kändes mer eller mindre behaglig för stäppvargstiken. Hornet hon bar runt nacken och skuldran guppade fram och tillbaka i långsamma tag, och den slitna läderremmen som höll upp det låg spänd av dess vikt, och sänktes ner i den sträva, svartfläckade pälsen. Den här platsen var ny och främmande för henne, men skiljdes till utseendet ändå inte allt för mycket ifrån hennes hem, Numoorislätten. Visserligen var klimatet något helt annat, men det öppna landskapet, värmen, ljuset, allt påminde henne om den plats där hon levt och växt upp. Hennes blick fortsatte att granska området, i hopp om att hitta en plats att vila, ett träd som kunde ge henne skugga för en stund. De flesta träden som växte på savannen var glesa och taniga, och hade inte mycket skugga att bjuda på, men idag tycktes lyckan le mot henne när hon på avstånd fick se på en liten träddunge. Hon ökade takten och började springa mot skuggan, och när hon väl kommit fram satte hon sig ner med en duns för att bara andas ut. Syrsornas välkända spinnande ljöd runtom henne, vid horisonten rörde sig ett par giraffer, en bit ifrån henne en flock med gnuer, men de störde henne inte, precis som de inte stördes av henne. Hon andades in savannens starka dofter, lyssnade till insekterna och kände hur hennes kropp sakta slappnade av. De ljusa, öppna vidderna fick henne att känna sig välkommen här, kanske var hon menad att stanna? Hon höjde huvudet och iakttog i stillhet flocken med gnuer, men hon hade inga som helst planer på att försöka jaga. Hon skulle nog inte klara det ensam i alla fall, och dessutom hade hon ätit för inte så länge sedan.

[sämst, fick typ idétorka :c]

Bivlinde rörde sig framåt med långa, målmedvetna steg. Gräset strök över hans bröst och sidor när han långsamt banade väg tillbaks mot lyan. Han hade vandrat längre bort än vanligt i hopp om att finna fler byten, men med torkan blev det svårare och svårare att finna. Han kunde inte jaga större djur på egen hand, även om han hade sin iskraft. Den använde han främst för att överleva värmen. Cuywendz hade behövt stanna hos valparna sedan en för nyfiken hyena börjat röra sig alldeles för nära deras hem och valpar. Hon var bättre på att hålla dem på avstånd än vad han var, särskilt i det här klimatet.
    Ute på de öppna vidderna var han utsatt för solens stekande värme. Isvargens täta fäll fick det att kännas som om han skulle smälta bort så snart solen närmat sig zenit. Ändå hade han tappat mer än hälften av sin tidigare så tjocka, yviga päls sedan han anlänt på savannen. Han längtade tillbaks till den i det närmaste skogklädda, snårigare platsen han under de senaste månaderna hade kallat för hem. Trots att träden där var torra så gav de tillräckligt med skugga för att i alla fall lindra värmen under dagens varmaste timmar. Han hade varit för upptagen med sin jakt för att hinna söka skydd från det gassande ljuset i tid, och det var långt kvar innan han skulle nå lyan, eller den numer leriga floden som rörde sig i närheten av den. Han längtade efter att kunna lägga sig i leran och svalka kroppen. Han hade sina iskrafter som hjälp för att svalka sig själv, men efter flera veckor av för honom olidlig värme så vågade han inte använda kraften särskilt mycket. Det gjorde honom trött, nästan tröttare än värmen, om han inte lät sig vila. För nu så gnistrade en tunn frosthinna närmast hans hud, över bröst och vrister, men den smälte snabbt och krävde att han koncentrerade sig för att den skulle bli kvar.
    Han vandrade med huvudet höjt och spända käkar om den stora fågel han hade fångat. Den hade suttit vid ett sedan länge ruttet kadaver som inte längre varit ätbart, och han hade endast lyckats fånga den av ren tur. Hans andedräkt flåsade varmt mot fjädrarna som fyllde hans mun och nos. Blicken var fäst på en dunge träd en bit bort. Även om det fortfarande var långt kvar innan han var hemma igen så kunde han inte fortsätta vandra i den här värmen. Lite skugga hade varit underbart, och i dungen skulle han kunna vänta ut dagens hetaste timmar och sedan fortsätta hemåt. Han litade på att Cuywendz och valparna klarade sig.
    När han närmade sig dungen av träd saktade hans tidigare målmedvetna gång in. Det satt redan en varg i skuggan, en fläckig främling i kanske hans egen storlek som han inte kunde påminna sig om att ha sett förut. Han kunde inte känna den andras doft över fågeln han bar, och kunde därför inte avgöra om det var en tik eller hane han såg, eller om denna var äldre eller yngre än honom själv. Han sänkte huvudet en aning, så gott han kunde utan att släpa hela fågeln i marken, och viftade avvaktande på svansen. Ett trevande gnyende lämnade honom när han såg på främlingen, oförmögen att tala med bytet i munnen. Han hoppades innerligt att det var okej att han befann sig i närheten. Han behövde inte sitta hos främlingen, bara han fick ligga i skuggan av dungen ett slag utan att det skulle bli problem så var han nöjd. Han var inte säker på om han skulle kunna vandra resten av vägen hem utan att få värmeslag om han inte fick vänta ut värmen först.

Varginnans öron spetsades bara en sekund efter att de hade uppfattat ett lågmält gnyende. Det ryckte till i morrhåren när en ny lukt nådde hennes luktsinne, och hon höjde huvudet, vände det i ett snabbt svep mot det håll hon hört ljudet komma från. Till sin förvåning fann hon en vilt främmande varg stående en bit ifrån henne i solen. Med alla sinnen skärpta granskade hon vargen med blicken, en gråvit hane, lite större och betydligt kraftigare byggd än Fumiko själv. Hennes blick svepte diskret över honom, och upptäckte den döda fågeln i hans mun. Det var antagligen därför han inte sagt något. Till sin egen förundran hade varginnan inte märkt något, inte ens hört främlingen närma sig. Solens hetta hade gjort henne matt och dåsig, och hon hade låtit sig slappna av ordentligt. Men nu när han väl stod där kunde hon tydligt känna en blandad lukt av varg och fågel.
Med ett vagt vift på svansen, och huvudet på sned, sträckte hon på sig en aning och tittade på främlingen. När hon sedan uppfattade hans märkbart flåsande andetag, förstod hon att han måste ha sökt sig hit för att ta skydd från de stekande solstrålarna. Det enda han ville var antagligen att få ta del av skuggan under träddungen, och Fumiko kände inget hot, utan tänkte istället ta händelsen med ett fredligt intryck. I den här hettan hade hon ingen som helst lust att bråka, just nu ville hon bara ha lugn och ro.
"Var hälsad, främling." sa hon med en mild stämma, utan tecken på nervositet eller avvärjande. Hon hoppades på att hanen pratade nordspråket, annars kunde det bli svårt att kommunicera. Den rosa tungan skymtades för ett par sekunder när hon slickade sig om överläppen, och man kunde skymta ett svagt skimmer hennes jadegröna ögon.

När främlingen upptäckte honom och mötte hans blick med lugn och en lätt viftande svans så började Bivlinde själv vifta tacksamt på svansen, och släppte den stora, bruna fågeln på marken framför sig. Tungan hänge genast ut genom hans mun, och han fortsatte att flåsa i ett försök att kyla sig själv. Hans nos rörde sig när han vädrade i luften, och han kunde känna att främlingen var en ung tik, yngre än han själv. Han var medveten om att Cuywendz och valparnas dofter var tydliga i hans egen fäll. Att han var en fader var inte svårt att känna. Främlingen öppnade munnen och talade samtidigt som han hann uppfatta hennes doft.
     "Hälsad", svarade Bivlinde och log. "Jag är Bivlinde." Han lade sig ner där han stod, i utkanten av dungens skugga, med huvudet lyft för att behålla blicken på unghonan. Han var utmattad av värmen. Tungan for över nosen för att fukta den, och han rättade till framtassarna så att de låg över fågeln framför honom. "Tack", fortsatte han efter bara en kort paus. "För att jag får stanna här. Jag ska inte stanna så länge, men i den här hettan..." Han log ett urskuldande leende och slöt tillfälligt ögonen.

Fumiko var snabb med att svara, Blivinde hann aldrig avsluta sin mening.
"Du behöver inte tacka, det är självklart att jag delar med mig i ett väder som detta! Jag själv, som är van vid värmen, fick till sist nog!"
Tonen i hennes röst fick saken att låta helt uppenbar, varginnan hade inget emot att dela med sig av skuggan. Även om det fortfarande var varmt i luften, gav trädens lagom frodiga kronor skydd för de starka, brännande solstrålarna. Över hennes läppar låg ett välkomnande leende, nu behövde hon inte vara ensam heller, trots att ensamheten var något hon ofta strävade efter. Men idag hade något förändrats i tiken, hennes personlighet var inte alls den samma. Den mystiska, skygga och tysta sidan låg som bortblåst, och kvar hade den lämnat ett ljus och glatt humör, ja, idag kände hon sig lycklig. Hennes jadegröna blick sökte sig till den större hanens anläte, granskade honom i tystnad. Blivinde.
"Mitt namn är Fumiko, trevligt att träffas!" berättade hon, och sträckte sedan på sig en aning. Den ljuva doften av byte låg i luften, och hon kunde känna den, stark och saftig. Men varginnan hade redan ätit, och hon kände ingen orsak att tigga. Dessutom var det alldeles för varmt för att känna sig hungrig, så födan låg helt enkelt inte i intresset just nu.

Bivlinde gav ifrån sig ett kort, lättsamt skratt när honan sade sig ha fått nog av värmen trots att hon var van. Ja, dagar som dessa kunde han tänka sig att även de tåligaste sökte sig till skuggan. Hans blick vandrade från främlingen och ut över de soldränkta vidderna. Om han såg mot horisonten så tycktes den raka gränsen mellan himmel och jord nästan skälva. Han kunde se savannens röda damm dansa i luften långt borta, troligtvis av en hjord större djur. Han fann fortfarande åsynen av den öppna, gyllene slätten storslagen. Den påminde honom ibland om glaciären, trots att den var så väldigt annorlunda. Att två landskap kunde vara så lika trots att de var så väldigt olika. Han såg tillbaks på honan när hon presenterade sig som Fumiko.
     "Nöjet är på min sida." Bivlinde log och viftade med svansen. Med en djup suck, och fortfarande med tungan hängande utanför hans flåsande mun, tänkte han huvudet för att låta det vila över framtassarna och bytet. Öronen rörde sig på hans huvud när han lyssnade till ljudet av gräset som vajade, trädkronornas sus och sina egna andetag. Han behövde vila, ligga still i skuggan tills solen inte längre gassade lika varmt. Med lite vila så skulle han hinna svalka av sig och kunna ta sig tillbaks till lyan och valparna. Tillbaks till Cuywendz. Han fuktade nosen med tungan, och i dess spår lät han saliven bilda en tunn hinna av frost över den varma nosen. Han vågade fortfarande inte använda mycket av kraften i den här värmen, men det lilla hjälpte.

Off: Eftersom att det här rollspelet har stått still i 6 månader så tänker jag nu se det som avslutat.

[Avslutat]