Om det inte hade varit för träden så hade snön lagt sig i stora massor över skogsområdet. På vissa ställen kunde man se vita fläckar av snö som på något sätt lyckats falla genom de väldiga grenar och nu låg över mossan som sträckte sig över landskapet. Temperaturen verkade vara runt 0 grader eller kanske till och med under. Zey-So frös inte då träden och buskarna skyddade henne mot vinterns kalla vindar. Hon har aldrig varit här i Kaiwood men hört många rykten. Hon ville själv se vad den gamla skogen gömde och nu var hon här trost allt. Det fanns inte så mycket byte här, större byten verkade ha vandrat söderut medans sorkar och vildmöss gömde sig under marken. Hon har haft tur två gånger i rad, först en hare och sedan en uggla som har slagit ner denna hare. Ugglan skulle ha flytt om inte Zey-So hade överasskad denne med sina hopp. Trots allt var hon en karg och klarade av mycket. Hennes framtassar med de utfällbara klorna gjorde henne bra på att fånga bytet i luften. Så Zey-So var mätt. Hon har följt en stig som hon kände svag doft av varg på för att se om hon kunde komma till någon flock eller lya. Inte kunde en sådan skog stå tom på invånare.

[Jag hoppas det här är rätt tråd :' D]

Vad det här än var för ställe så gillade hon det inte alls. Det var höga träd som skymde himlen med sin väldiga huvuden. Feta trädstammar som gjorde det omöjligt att ta sig fram med hjälp av vingarna.
Tassarna fortsatte trumpet sin färd framåt, mot ett mål hon inte visste av. Hon var ensam nu och det fanns inte längre någon trygghet att finna hos föräldrarna, för dom var inte med henne. Hon var faktiskt ensam nu.

Den långa taggiga svansen drogs längst med marken hon vandrade på och lämnade ringlande mönster efter sig i det vita underlaget. Humöret var i botten och huvudet sänkt med dess blick svävande över markens utformning. Det var snö där. Kall snö.... Hon var inte riktigt säker på om hon gillade det eller inte, det var ju trots allt vatten. Kallt vatten eller nej, fryst vatten! Som förmodligen någon mäktig Drakarg kylt ner och sen kastat ner på marken, men undra varför...?
Hon såg upp mot himlen i hopp om att få se snö falla där uppifrån, men fräste ilsket till då hon kom på att dom fula träden stod i vägen. Dom jäklarna skulle allt få sig en jäkel tillbaka! Svansen slog irriterat i marken så att snön från det tunna täcket yrde upp omkring henne. Ett fokuserat ansiktsuttryck tog sitt fäste hos den unga drakarginnan, sakta men säkert började hon samla saliven i munnen och kort därpå spottade hon iväg vätskan mot närmsta trädstam. Saliven frät sönder den yttersta barken och grävde sig sakta genom den innersta och där efter in i trädets nakna träd-kött.
Ett triumferande leende sprack upp på de svarta läpparna när hon bevittnade händelsen. Det var rätt åt den jäkeln.

Mycket snart kundehon skymta en mystisk liten figur av en varg som stod vänd mot ett tjockt träd. Hon förstod först inte vem det var och när hon väl såg det förstod hon att det var en liten drakarg. En av de underarterna som skapades från hennes egna ras karg. Zey-So la huvudet på sned och rynkade argt på pannan när drakargen spottade någon form av gift mot trädstammen, hon kunde höra knakande, knarrande ljud av barken fräta sönder och känna doften av bränt träd och något oerhört surt.

"Hey! Stop that before you anger Moriko!"

Som en infödd Numorian så kände Zey-So till att Moriko, gudinnan över livet, allt det växande hade sitt tempel i Kaiwood. Att nu befinna sig i Kaiwood och var djärv och respektlös nog att förstöra hennes träd var för mycket. Zey-So strök öronen bakot och rynkade på nosryggen. Hon kunde se att drakargen framför henen var blott ett barn men även barn bör lära sig respekt från unga år. För att understryka sitt ogillande skickade hon den känslan till valpen.

[Zey-So kan mentalt skicka känslor, bilder av det hon sätt, hört till andra. Så nu när hon har skickat sin irritationskänsla till valpen är det mening att Jenova ska uppleva det hon känner i en mildare form på sig själv. Dvs, hon kommer känna irritation men veta att den kommer från Zey-So och inte från sig själv]

Hey! Stop that before you anger Moriko!

Öronen hos valpen la sig snabbt bakåt, tryckt mot baksidan av hennes hjässa. Det var någon annan här, eller var det... Hon såg stint mot trädstammen och följde den den hela vägen upp med blicken tills hon slog i trädkronan. Var det trädet som talat? Eller en vän till det? Hette trädet Moriko?

Den långa svansen trycktes osäkert mot baksidan av hennes lår, men tippen slängde sig ostyrigt omkring. Hon tog ett kliv bakåt och blottade de små, men vasa tänderna som legat gömda i sin säkerhet. Vingarna vecklade hon ut i en snabb rörelse för att försök skrämma bort det som talat. Den ljusa tungan, som var osymmetriskt lång för den unga valpen, hängde en bit nedanför hakan.
Det hela såg inte direkt så skrämmande ut som Jenova själv tyckte sig vara. Hon var en Drakarg och stolt över det! Andra raser skulle lägga sig ner vid hennes blotta åsyn, hon var starkare och farligare... Farligast!

De röda ögonen sökte av området, det var fyllda med en osäkerhet samtidigt som de bubblade med ilska.
Plötsligt kände hon hur en känsla, en känsla som hon själv känt många gånger tidigare, sökte sig in i hennes medvetande. Irritation.
Valpen gnydde till vagt. Det var inte hennes känsla, hon kände inte så just nu. Den som pratat slängde känslor på henne!

"Vissssa dig!" Rösten var späd och man kunde lätt höra att det var en ung hona som den tillhörde.

Det förvånade Zey-So att valpen ännu inte lagt märke till henne, hon måste vara ännu yngre än vad Zey-So förut hade räknad med. Vad gjorde en sådan ung liten individ här utan föräldrar. Vad hon visste om drakarger var att de inte gärna besöker skogar, de gillar öppna fält där inget kan störa de från att flyga.

Karginnan tippade huvudet något på sne och gjorde sig själv osynlig. Hon såg hur den lilla spottade syra, måste vara ett naturligt försvar hon har. Zey-So hade ingen lust att bli ett mål. Osynlig började hon lugnt gå fram emot drakargen.

"Only if you stop dameging the trees and start to behave like a good girl you are. Where are your clan?"

Hon rörde sig ständigt på ett säkert avstånd från drakbarnet så att denna inte fick för sig att spotta mot henne.

Only if you stop dameging the trees and start to behave like a good girl you are. Where are your clan?

"Jag har ju ssssslutat..."
Det var en butter min som drog sig över ansiktet hos Drakargen. Hon hade ju faktiskt slutat och hon hade ju faktiskt bara spottat på ett träd!
Hon vände sig om, kanske stod den bråkige bakom henne, men hon fann inte ett spår av den kropp som rösten tillhörde. Kunde det vara ett spöke? Fast näe, spöken härjar ju bara på nätterna, det vet ju vilken varg som helst.

Till sin egen förvåning så satte hon sig ner. Svansen smög sig runt och över hennes tassar, vingarna fällde hon ner över ansiktet likt ett skydd från omvärlden.
"Låt mig vaaara, din fegissss! Du vågar ju inte ens visa diiiiig!"Ilskan var tydlig i hennes ord och när hon blev arg så hade hon svårt att kontrollera sig själv, vilket ofta ledde till att andra blev skadade, vare sig hon ville det eller inte.
Sakta började snön omkring henne smälta bort och tog sin ursprungliga form. Vattnet rann fram till henne, som av magi, och samlades i en liten pöl intill henne.

"Jag har ingen fllllock! Jag ärrrrr ensam! Så låt mig nu vara det..."
Rösten tonades ut och en snyftning kunde höras bakom de skyddande vingarna. Vattenpölen ökade sakta i storlek och om man tittade riktigt noga så kunde man se hur vattenytan vibrerade, som om den var kopplade till valpens känslor.

Zey-So såg hur valpen satte sig ner och gömde ansiktet bakom vingarna. Genast kom en känsla av skam och medlidande fram. Valpen var så liten och hon betedde sig som en elak idiot, komma fram och skrämma oskyldiga små drakarger.

-Good job there..

Zey-So vände blicken mot den ironiska ängeln som stod och kollade på henne med en anklagande blick. Guardeiron kunde anta många former och nu när han var hennes beskyddare och ledsagare så såg han ut som en tvillingbror till henne. Ung och stark karg, fläckig och med stora gula ögon. Antagligen ansåg han att den formen var bäst för att få Zey-So's uppmärksamhet och få henne att lyssna och lyda. Han var osynlig och ohörbar för alla förutom Zey-So och andra änglar och demoner så Zey-So försökte att inte tala direkt till honom när hon var i sällskap. Lätt att andra skulle se henne som psykiskt sjuk då.

"It wasn't my fault..I just wanted her to stop destroying the trees. And what is she doing here anyway?" viskade hon så att valpen inte hörde.

- Well? Thats for you to find out. But don't get to close to her if you don't want to be spit on.

Guardeiron lutade sig mot en trädstam och såg sympatiskt på den lilla valpen. Han hade alltid stor sympati för små barn, men gjorde inga försök på att hjälpa till utan ansåg att starka individer bör ta hand om sig själva.

"Oh c'mon..don't be like that.."
Zey-So vände blicken mot valpen och skickade henne en rolig bild ur sina minnen när hon såg björnungar leka i träd och en av de var klumpig nog att falla ner rakt på sin björnmamma. Allt det var väldigt komiskt och las på minnet av karginnan. Nu ville hon trösta och låta valpen se något roligt så att hon får upp humöret lite.
Hon gjorde sig själv synlig, nu satt hon på ett säkert avstånd från drakargen med den osynliga Guardeiron vid sin sida.

Oh c'mon..don't be like that..

Bakom de drak-lika vingarna kikade ett rött öga fram mellan en ytterst liten glipa. Den som pratat tidigare var nu varit tyst en längre stund innan den åter tog till orda. Kanske visade sig den nu, åtminstone hopades hon på det. Hon snörvlade och var precis på väg att sänka ner sitt skydd när minnen som tillhörde en annan spelades upp för hennes inre. Björnungar som lekte i ett träd, efter en stund föll en av ungarna ner på modern som låg under trädet och vilade. Det hela kunde te sig ganska komiskt men den unga drakargen hade ytterst svårt att förstå sig på det hela i denna situation, utan fann det mer skrämmande över att någon placerade okända minnen i hennes skalle.

Vingarna vecklades ut och visade en ganska imponerande vingbredd trots den unga åldern som drakarginnan bar, i samma veva breddade hon på frambenen och tog ett stadigare tag om marken under henne.

"Vaardd görrrr du meiiid mijjjg?" Tungan hängde en bit utanför den yttersta tandraden och störde hennes uttal. Valpen såg sig om osäkert, vad var detta för magi?! Äcklig, otäck, ruskig! Ja, allt detta var den! Hon ruskade på huvudet, hoppades att minnena skulle ha det svårt att hålla sig fast och kanske ramla ut.

Både Zey-So och Guardeiron tystnade när de hörde ett väsande från valpen. Den märkliga accenten fick orden att vara nästintill ohörbara för henne så karginnan kastade en hjälplös blick mot sin skyddsängel.

"Vad sa hon? Hörde du?"

Hon såg mot Guardeiron och rynkade på pannan och ryckte sedan åp axlarna som svar på hennes fråga.

"Ehh..Vad sa du?"

Zey-So satte sig på ett säkert avstånd från valpen med blicken riktad mot henne men ena örat vinklad åt Guardeirons håll.

Ehh..Vad sa du?

Tystnaden omslöt dem båda tills det att den blåa valpen tog till orda igen.
"... Vad gööhr du mejd mig?" Den unga honan hade blicken fäst på den större kargen som höll sig på ett säkert avstånd från henne. Att varginnan hade dykt upp ur tomma intet hade hon, av någon underlig anledning inte lagt något större intresse vid, mycket konstigt nog.
Hon la huvudet på sned. Fast, var det en varg ändå? Den såg annorlunda ut men vad visste hon? Kanske att vargarna här såg ut som sådär... här?

Jenova sänkte båda vingarna och la dom intill kroppen. Det var faktiskt inte hennes fel att hennes tunga var så lååååång att den knappt fick plats i munnen, det var ofta hon råkade bita i den av misstag och nästan jämt som den gjorde att det var svårt att höra vad hon sa när hon väl talade. Men hon skulle växa till sig! Hon skulle bli en stor och farlig Drakarg som alla små valpar skulle vara rädda för! Själva tanken gjorde att ett fånigt leende spred sig över den lilla honans ansikte.

"Vad är duu föhr nån?"

Zey-So ryckte på axlarna.

"Jag gör ingenting. Sitter och pratar med dig bara."

Konstaterade hon faktan och de kattlika gula ögonen synade valpen med ett nyvaket intresse, hon såg inte drakarger för ofta men kände till om den rasen. Ännu en bevingad kusin till kargarna. Zey-So hade sympatier för de.
Hon själv var en rasren karg men det såg ut som om hon hade mer kattblod i sig än andra karger, huvudet var kortare, nosen trubbigare, kroppen såg ut att tillhöra en gepard mer än en varg, benen var dock starkare, starkare och segare än katters vilket gav henne mer uthållighet än kattdjuren. Medfödd grace och ypperlig balanssinne.

"Karg."

Besvarade hon den blåa valpens fråga.

"Det är inte något personligt namn utan namnet på rasen. Vad heter du?"

Sa hon med ett lätt leende.

Jag gör ingenting. Sitter och pratar med dig bara.
Valpen mumlade något ohörbart, satte sig ner och fuktade nosen. All den ilska och rädsla hon visat tidigare var som fullkomligt bortblåst. Nu satt istället en nyfiken valp där.

Karg.
"Jajustjaaah..." Sa hon i ett försök att få det att låta som hon kommit på sig själv med att faktiskt veta vad det var för något, men egentligen så hade hon aldrig sett eller hört talats om en 'Karg' tidigare.
"Mmmmmmm." Lät hon nöjt och synade nyfiket Zey-So med stora ögon. "Ghenovfa... Och du?"

Zey-So började le när valpen lugnade ner sig. Hon var glad att den lilla drakargen inte var rädd eller ledsen mer. Denna ras har ofta mycket rå styrka, oftast offensiv än defensiv vilket gör att de redan från unga år måste lära sig kontrollera sina känslor så att de inte skadar sin egna familj. Men iof har Zey-So aldrig sett en hysterisk eller agressiv drakarg i sitt liv. Dessa varelser har i princip alltid stor kontroll över sina känslor och styrka, går de i strid håller de alltid huvudet kallt.

"Jenova, trevligt att träffas. Jag heter Zey-So. Häromring går också en trevlig god ande som alltid håller mig sällskap, han heter Guardeiron och är osynlig och ohörbar för alla utom mig, så om du hör mig säga något ut i tomma luften så är det honom jag pratar med"

Hon skrattade lätt. Ja, hon själv skulle lättare se sig själv som mentalt instabil än att tro på sådana struntsaker som änglar, men barn är barn, deras fantasi är större än vuxnas så Jenova skulle lätt kunna tro på henne.

"Vart är din familj? Tillhör du BloodBlossoms?"

Det ryckte till i den mörka örtoppen då den muskulösa varginnan vandrade fram igenom skogen med starka steg. Någonting hade stört henne i träningen och hela dagen hade blivit förstörd. Inkräktare, och långt in på revirets marker fick en kall rysning att klättra längst den mörka ryggen. Inte av obehag utan av irritation och hon hade genast gett sig av för att möta upp dessa inkräktare. Vad dom ens hade i hennes skog att göra och vad ville dom. Än mindre så hade hon tänkt dom lämna platsen ostraffade. Vidriga foster.

Hon hade hållit sig på avstånd för att ingen av dom två skulle upptäcka henne men tydligt kunde hon känna av dom. En yngre varg i sin tidiga valpålder och en äldre varginna. Ingen av dom var av större intresse men att dom hade varit så fräcka att vandrat rakt in på hennes marker fick det att koka inombords. Trotts det så kunde Thzu kyla ned sig lika fort som hon hettar upp sig och hon kände att det var dags att träda fram, visa vem som styr i denna skog och att dom inte har någonting här att göra. Humöret var redan nog dåligt och hon ville inte bli på sämre.

"Vad har ni här att göra?" med smidiga steg hade hon kommit fram och stod i skuggorna och såg emot dom båda med ett par glödande ögon. Ärren över högra ögat glödde vagt och hon såg emot dom båda med en dominant blick. Värmen pulserade starkt ifrån vargen och man kunde tydligt se musklerna pulsera under den tjocka pälsen. En ren stridsmaskin som hade varit med om mycket, det var nog få som inte skulle se emot denna varginna med respekt och fruktan i blicken.

[Derp... Då ingen annan vaktar reviret så får väl bittra Thzu göra det Dx]

"Hei Zeyh-Soh!" Sade hon glatt och slöt ögon samtidigt som ett väldigt brett leende spred sig tvärs över hennes ansikte. Hon drog upp läppen och blottade den övre tandraden som hon med hjälp av en dag skulle kunna slita en vuxen varg i stycken om de kom allt för nära och inte att glömma den frätande saliven valpen satt i befogade över, som för var dag växte sig starkare, i likhet med valpen själv och hennes andra kraft.

De slutna ögonen öppnades och hon såg mot karginnan samtidigt som den långa svansen skrapade hårt mot marken under. Öronen var riktade framåt och lyssnade noggrant på vad hon Zey-So talade om.
Guardeiron, en osynlig ande? Svansen drogs nu med en större hastighet fram och tillbaka längst marken bakom henne. SPÄNNANDE! EN DÖING! Kvickt reste hon sig upp och såg sig omkring förväntansfullt och med tungan hängandes. Osynlig, jaaaa typiskt...
Hon lyfte ena tassen och trampade ner på marken. Rackarns!
Det fanns inga tvivel på att det Zey-So sagt var sant. Jenova trodde på allt mer eller mindre, då det var något som tillhörde åldern.

Vart är din familj? Tillhör du BloodBlossoms?
Hennes familj. Hon hade en familj, eller hade haft. Hon hade lämnat dom bakom sig, bestämt sig för att få se världen istället för att sitta och uggla på den där jäkla ön dom kallade hem. Föräldrarna hade gått med på det, galet nog. Men dom visste att när deras dotter bestämt sig för något så fanns det inget som kunde hindra henne trots hennes unga ålder. Men BloodBlossoms, vad var det?
Hon sänkte huvudet något när en ny röst uppenbarade sig inför de båda.
Det enda Jenova kunde se var ett par glödande ögon som stirrade på dem från skuggorna av några träd. Svansen drogs tätt intill kroppen i hennes osäkerhet. Skulle hon svara eller skulle Zey-So göra det? Hon slängde en kort osäker blick mot den äldre honan.

"Vad har ni här att göra?"

Rösten fick Zey-So att rycka till och resa ryggen något i en båge likt en uppskrämd katt innan hon fick syn på främligen. Nästan genast fick hon kontroll över sina känslor och raggen la sig på ryggen. Svansen hängde neutralt bakom. Hon ville inte ha konflikter.

Samtalet med valpen fick Zey-So att glömma om att de faktiskt befann sig på BloodBlossoms revir. Hon hade tänkt utforska området osynlig, på så sätt minska chansen av att bli upptäckt men hon stötte på en ensam drakargvalp och valde att socialisera trots Guardeirons missnöje. Ängeln ställde sig upp bredvid henne men såg ännu lugn ut. Situationen var inte förlorad än, allt kunde lösa sig fint utan slagsmål.

Försiktigt och utan att möta tikens blick studerade hon henne, en infernovarg. Erfaren och mästrat sina krafter till fullo.
Känslorna av Jenova's osäkerhet blandad med den okända tikens irritation slog sig mot Zey-So's tinning.

"Säg inte vart du kommer ifrån"

Guardeiron's röst var lugn och sansad. Hans lugn smittade av sig till henne och hon svarade med lugn röst.

"Jag är en ensam vandrare som tappade sin väg och råkade komma in i ert område för vilket jag ödmjukt ber om ursäkt. Sedan stötte jag på denna valp och var oroad för hennes säkerhet då hon befinner sig ensam. Om denna valp inte tillhör eran flock kan jag ta henne med mig härifrån."

Utan att röra en min lyssnade hon på varginnans ord och klev ut ur skuggorna. Med avsmak granskade hon karginnan och man kunde se i den glödande blicken att hon inte uppskattade det hon hörde. Vem försökte hon lura, vem trodde hon att hon talade med. Oförsiktiga och snokande spioner var något hon inte ville ha på sin mark. Och speciellt inte ifrån den hannen.
"Ni ljuger så ni tycks tro er själv tik. Ni stinker lika väl som Iwaku." avskyn var stark men trotts det så talade hon i en lugn stämma. Skrämmande lugn.

Blicken vändes emot valpen och hon granskade den den blå och om det var så att denne var flocklös så tänkte hon minsann inte låta den lilla snoken komma undan med den. Även om flaxande vargar var nå hon ogillade så var denna av ett unikt slag, tämligen unikt. Och säkert lika användbart.
"Valpen behöver ni inte oroa er för, det är du som är problemet. Vad är ert namn tik!" blicken var hela tiden fäst på valpen men då hon talade klart såg dom glödande ögonparen emot varginnan igen.

[Det är elakt att skrämma små valpar! x)]

Öronen lades bakåt, tätt mot bakhuvudet. All den glädje som nyss spirat hos valpen sjönk genom marken hon stod på. Vad... Vad, vad? Tankarna hade flytt sin kos. Jenova visste inte alls vad hon skulle ta sig till utan såg hela tiden mellan de båda honorna, den ena betydligt större och kraftigare än den andra.

Iwaku. Det var ett namn den stora och arga tiken nämt, undra vems...

Plötsligt vändes den glödande blicken mot Jenova. Blicken granskade henne och det kändes som allt mod sögs upp utav den, men hon skulle inte visa sig rädd... för det gjorde inte heller Zey-So!
Som tidigare så vecklade hon ut vingarna i ett nytt försök att se någorlunda skrämmande ut, hon blottade åter den främre tandraden men denna gång inte i glädje. Kroppen sänktes något mot marken och ett av bakbenen flyttades ett steg bak. Ett dovt morrande läte spred sig från valpens strupe. Hon skulle inte visa sig rädd, aldrig!

"Ni ljuger så ni tycks tro er själv tik. Ni stinker lika väl som Iwaku."

Zey-Sor rörde inte en min, hon var fortfarande lugn och neutral även hon hjärtat ökade sina slag men med Guardeiron vid sin sida kände hon sig lugnare.

"Svara inte på provokationen. Sålänge du inte erkänner kommer hon aldrig vara helt säker."

Ängels röst lät kall och enormt lugn. Han skulle inte låta henne komma till skada, det visste hon, men hon var orolig för valpen. Den lilla drakargen förtjänade inte med att växa upp som stridskött åt BloodBlossoms. Hon hoppades att drakargen skulle fly, flyga iväg eller åtminstone gömma sig någonstans bland träden.

"Valpen behöver ni inte oroa er för, det är du som är problemet. Vad är ert namn tik!"

"Mitt namn är Zey-So. Jag känner Iwaku men tillhör inte hans flock, antar att ni är ovänn med honom? Jag tänker inte ge mig in i eran osämja. Som sagt så är jag en vandrare."

Ett dovt morrande hördes från valpen, Zey-So vände ena örat mot valpen och möttes av dennas envisa mod att försvara sig själv. Känslorna var starka och mycket genuina. Försiktigt sände hon en lugnande känsla åt valpen 'Allt är bra, ta det lugnt'. En lätt känsla som valpen kan vifta bort sig från men som endå var menad att ge säkerhet.

"Jenova vill nog följa med mig, tror jag. Det blir det bästa för oss." och vände sig sedan mot drakargen. "Kom Jenova, vi är inte välkomna här"

Zey-So tog ett steg bak men med blicken fortfarande riktad mot infernon.

Fortfarande försökte hon intala sig själv till vad som var sant, ty Thzu var inte dum och skulle aldrig glömma den doft som hannen bar och den var allt för stark för att hon ska ha träffat på honom en eller två gånger.

Ett vagt morrande susade ut bland dom och åter igen såg Thzu ner emot valpen men denna gång såg hon emot henne med en fascinerad blick. Det var få som vågade sätta sig upp emot henne på detta sätt, än mindre valpar. Vilket hon tolkade på ett bra sätt, dom ville visa sig stora och starka. Vilket hon faktiskt kunde känna ifrån denna lilla drakarg. Thzu fångade upp den lilla blås blick och dom röda ögonen flammade mjukt fram och tillbaka på ett värmande, lockande och moderligt sätt. Hon var själv en mor och behövde inte spela för att vara moderlig, hon kunde det innan och utan.
"Så ert namn är Jenova. Ett så fascinerande namn." rösten var låg, mjuk och värmande. Oerhört mjuk och trevlig trotts det brutala utseendet.
"Ni behöver inte oroa er, ni är säker i denna skog." under samtalet så hade det ärrade huvudet sänkts en aning för att komma i samma höjd som valpen men då samtalet var över höjde hon huvudet och såg emot vargen som kallade sig för Zey-zo. Så hon tänkte redan gå, det hade Thzuki minsann inte tänkt sig. Inte ännu, inkräktare lämnar inte platsen bara sådär.
"Så det stämmer, han har en flock minsann. Hur kan en vandrare som 'du' veta om det. Kanske frågade han ifall du ville gå med och leka spion under honom. Men jag förstår ifall han inte frågade, ni skulle bara vara dött virke som låg ivägen." hon ville vara sarkastisk, hånande men inget av det syntes eller hördes. Nej men kunde höra att hon menade allvar, att Iwaku har tagit in denna varginna i sin flock gick över Thzukis förstånd, men hon hade aldrig förstått sig på den hannen. Än mindre nu.
"Och som jag sa, ni behöver inte bekymra er över lilla Jenova här. Mitt revir, mina regler." Det flammade till i dom röda ögonen och ett kusligt leende sprack upp och man kunde tydligt se att hon menade allvar.

[Silly pup is silly xD]

En våg av av lugn sökte sig in hos valpens medvetande, på samma sätt som känslorna hon känt tidigare hade gjort. Hon slog häftigt en gång med vingarna och lät morrningen dö ut. Sneglande såg hon bort mot platsen där Zey-So stod. Hon fuktade nosen med den långa och något udda färgade tungan innan de smala pupillerna såg mot vargen som bara samma färg på ögonen som hon själv.

"Mmmmmrrrrrmmmrrrrm." Det som steg upp ur valpens strupe var mer ljudet av något som tillhörde en större varelse, en farligt och vildsint varelse. Ljudet som tillhörde hennes förfäder. Ett flin spred sig kvickt över ynglingens läppar, att hon lyckats framkalla ett sådant ljud spred åter glädje hos henne, trots situationen. Hon trippade lätt på plats och verkade ha glömt alla världens bekymmer då hon råkade trampa ner i den pöl av vatten som hon omedvetet hettat upp tidigare. Blicken sänktes mot marken och hon såg mot pölen. Vatten! Hon gillade vatten, speciellt varmt vatten! Det var så skönt och varmt och skönt att bada i om man kände sig frusen.
Rösten som tillhörde den stora tiken hördes någonstans i bakgrunden av alla de tankar som spelades runt i valpens huvud. Hon gillade ju faktiskt vatten, och det var en pöl precis där hon stod! Undra hur det hade kommit dit, för hon hade inte sett till vatten på ett bra tag, bara en massa snö.

Zey-So har bara hunnit ta ett steg bakot när tiken åter började tala. Genast vände hon sin gula kattlika blick mot henne och lyssnade artigt på hennes ord även om de inte var riktade mot henne.

"Så ert namn är Jenova. Ett så fascinerande namn."

Guardeiron fnös och Zey-So tillät sig ett litet irriterat leende. Så klart försökte nu denna hona locka med sig ett oskyldigt barn med sig med vänlighet och mjuka ord. Zey-So hade erfarenhet nog att se igenom det, hon sneglade åt Jenova som gav ifrån sig ett ovanligt djupt för hennes kropp ljud och nu verkade tappa all intresse för samtalet då hon istället började intressera sig för en pöl. Karginnan höjde ögonbrynet något, det måste vara en av drakargens krafter, eld eller värme av något slag, eller så var bara kroppstemperaturen högre än andras.

"Ni behöver inte oroa er, ni är säker i denna skog."

Denna mening fick Zey-So att sarkastiskt dra på läppen. Jenova var trodligen säker i denna skog men inte Zey-So. Dock så gav dessa ord hopp om att infernon inte tänkte dra upp ett slagsmål framför valpen, inte nu när hon försökte locka med sig henne till BloodBlossoms.

"Så det stämmer, han har en flock minsann. Hur kan en vandrare som 'du' veta om det. Kanske frågade han ifall du ville gå med och leka spion under honom. Men jag förstår ifall han inte frågade, ni skulle bara vara dött virke som låg ivägen. Och som jag sa, ni behöver inte bekymra er över lilla Jenova här. Mitt revir, mina regler."

Åter vändes uppmärksamheten mot Zey-So. Hon gav sitt ansikte ett neutralt och något uttråkad syn.

"Ja spenderade några dagar med honom och hans flock, ja. Han bad mig att gå med men jag nekade då jag inte är någon som dras till flocklivet. Om detta är allt så vill jag gå vidare. Jag hade hoppats att kunna gå igenom Kaiwood för att spara tid men om ni är emot det så lämnar jag gärna denna plats och fortsätter min färd. Angående Jenova så kan jag låta henne följa med er om det är något hon själv vill. Jag fann henne först och bär därför huvudansvaret för henne."

Allt detta sa hon med ett otroligt lugn och vänligt inställt ton. Hon vände blicken mot drakargen.

"Jenova, vad säger du? Ska du följa med infernon."

Hon avbröt sig och log lätt mot infernohonan.

"Jag ber om ursäkt, ni sa inte vad erat namn är"

Hon fortsatte

"Eller ska du följa med ut ur skogen med mig?"

Guardeiron skakade på huvudet i missnöje.

"Idiot. Du borde ge henne valpen och dra. Drakargen kommer inte komma till skada men du kommer bestraffas för intrånget. Lämna henne och dra bara.."

Zey-So ryckte lätt på ena örat som för att visa ängeln att hon hörde.

Inferno hit och Inferno dit.
Ett ord, ett namn som äcklade henne någonting fruktansvärt. I alla århundraden så har dom haft ett ståtligt och tilltalande namn, och det var inte Inferno. Hon var en Infero som liten och är det än i dag, om inte ännu mer.

"Eller ska du följa med ut ur skogen med mig?"
Med lätta steg började hon att röra sig emot den spräckliga varginnan och visade inga som helst tecken på hot eller attack. Ansiktet var oläsbart förutom det mjuka lilla leendet som hängde i dom mörka mungiporna. Valpen som verkade ha fastnat i en vattenpöl lät hon vara, henne skulle Thzu ta hand om senare. Men nu var det denne Zey-Zo som skulle rensas bort ur spelet.
"Lämna skogen? Var inte dum min kära fröken, du kommer inte att kunna lämna denna skog så enkelt." hon hade kommit upp vid Zo och såg emot kargen med den äckligt lugna minen. Stämman var mjuk men tydligt kunde man höra att hon ville låta blodet rinna, bränna karginnan tills det bara var aska kvar.
"Ifall det är så att du har träffat på Iwaku så har han säkerligen berättat om vad som finns i denna skog, förutom våra vakande andar." det mjuka övergick till sträva frätande ord och dom vita vassa tänderna blev rödare och rödare för varje ord. Den röda manen började att glöda samtidigt som marken under karginnan hettades upp nå fruktansvärt.
"Men oroa dig inte, jag kan nog visa dig." ett vagt skratt växte fram i den djupa strupen och ett brett flin sprack upp i hela ansiktet.
"Jenova, ni borde backa undan. Thzuki ska jaga bort den elaka lilla kargen så hon inte kan göra er illa nå mer." hon såg inte bak emot drakargen men det behövdes inte, orden var talande direkt till den blå ändå och man behövde inte få Thzukis blick för att förstå det.

Öronen ryckte till på valpen och hon såg upp.
Helt hade hon tappat sin fokus, glömt hur situationen runt omkring henne var.
Den stora varginnan hade talat så snällt och varmt till henne men när hon sett mot Zey-So, så hade de röda ögonen hos vargen flammat upp. Tänkte hon skada So? Men det fick hon ju inte göra, dom hade ju precis blivit vänner!... Eller?
Osäkerheten smög sig på igen och blicken växlade mellan de två vargarna.

Jenova, vad säger du? Ska du följa med infernon?
Men...
Hon betraktade den större honan. Stor, kraftfull och förmodligen vääääldigt farlig, precis som hon själv en dag skulle bli, eller ja, hon var någorlunda farlig redan, för sin storlek och ålder.
Men...

Eller ska du följa med ut ur skogen med mig?
Då kom orden hon hade hoppats på att få höra. Svansen slog hårt i marken av glädje och den lilla drakargen sken upp i ett stort leende.
"Jaaaa, Zeh-Soh!"
Precis när hon var på väg att ta några steg närmre kargen så stannade hon tvärt upp, den större honan hade med lätta steg tagit sig fram till vännen. Återigen nämndes denna Iwaku som dom båda verkade bråka över, men varför hade hon ingen aning om men nyfiken som få, det var hon.

Stora ögon bevittnade hur varginnans päls tog glöd och hur snön under henne snabbt smälte bort. Det var en mäktig scen som spelades upp framför henne, aldrig hade hon sett något liknande förut, aldrig.
Jenova, ni borde backa undan. Thzuki ska jaga bort den elaka lilla kargen så hon inte kan göra er illa nå mer.
Hon hade inte gjort illa Jenova och hon hade inte varit elak heller, men denna Thzuki verkade vara en riktigt elak en, trots sina mjuka ord.
Öronen föll bakåt på valpen. Hon tänkte inte låta denna varg göra illa hennes vän, nej nej nej. Hon skakade på huvudet och bröstade sedan upp sig något.
"Nehji! Var snäll me Soh... Annars spottar jag på dig."
Svansen rörde sig bakom henne som kroppen hos en ilsken orm. Kanske det var dumt det hon sagt, kanske skulle hon få ångra det men nu var det sagt och det som var sagt, det var sagt!

Ängeln vid hennes sida sträckte något oroat på sig. Hans ansikte såg bistert på tiken som började komma upp till Zey-So.

"Vad beredd nu, hon kommer anfalla" sa han säkert.

"Lämna skogen? Var inte dum min kära fröken, du kommer inte att kunna lämna denna skog så enkelt. Ifall det är så att du har träffat på Iwaku så har han säkerligen berättat om vad som finns i denna skog, förutom våra vakande andar."

Zey-So såg hur infernons päls började glöda. Större delen av marken runt de förvandlades till vatten av smält snö och svart jord. Med en smidig, graciöst hopp som var ett utmärkande drag för karger hoppade Zey-So åt sidan och hamnade bredvid den uppskrämda men modiga valpen. Men trots det har hon lyckats bränna ena framtassen av ångan som snön så snabbt förvandlades till. Tassen sved, Zey-So skakade på den men det hjälpte inte.

"Iwaku har aldrig sagt.."
började hon där hon stod bredvid valpen men ängelns mäktiga bas fick henne att tysta mitt i meningen.

"Håll käften, din suicidala idiot och bli osynlig för henne! Marken är ju fri från snö!"

Zey-So tystnade och genast blev hennes kropp osynlig för alla förutom Guardeiron. Infernotiken hade hjälpt till henne med att hetta upp marken, nu var snön borta i stora delen av gläntan vilket döljde spår mycket väl. Iof så fanns det fortfarande dofter kvar men nu när fuktigheten här har ökats tack vare den konstgjorda saunan skogen har förvandlats till så dämpades i princip alla dofter.

Försiktigt nuddade hon Jenova med sidan, redo att ducka eller skygga om valpen skulle se beröringen som ett hot och spotta av ren reflex.