Zentah travade fram genom det mjuka gräset med trippande steg. Solen värmde genom lövverken, men inte så den blev jobbig. Brisar svepte fram mellan stammarna och svalkade allt i dess väg - med andra ord, detta var en riktigt skön dag för de som befann sig där.

Den lilla valpen, klädd i en mörkt nästan vinröd kulör, lät blicken fara över området. Vad var det nu det hette? Keywood? Kaiwood? Någonting sådant. Faktum var att hon aldrig satt sina tassar på dessa marker förut - hon var på genomvandring efter att ha lämnat sin moder. Denne hade inte varit allt för glad över påhittet, men Zentah hade varit envis. Som att hon, tio år gammal, behövde henne. Pha!
Takten saktades ner en aning, nosen vädrade i luften. Det luktade varg, som alltid. Blandat med blommor, vatten, bytesdjur och alla de dofter skogar bar. Hon log ett snett leende och fortsatte framåt igen. Det var härligt att vara ensam och slippa hennes moders vakande blickar hela tiden. Hon kunde göra precis vad hon ville utan att någon kunde säga åt henne vad hon bör göra och inte. Men det enda hon saknade var syskonen, det var tråkigt att inte kunna leka. Därför blev hon ytterst uppspelt då hon en timme marsh senare fick syn på något svartvitt i andra änden av en äng hon just kommit fram till. Zentah hoppade ett skutt rakt upp i luften av extas och satte sedan fart mot den svartvite.
"Hejsan!" Ropade hon och tvärnitade precis framför hanvalpen.
"Jag är Zentah! Vem är du?"

Wulfric hade nått en av de ljusare delarna i skogen. Här glödde solstrimmor ner genom det välva taket, och kastade grönt ljus på allt omkring. Det var en glädjefylld, lummig atmosfär, och den unga vargen trivdes bra i miljön.

Planlöst strosade valpen omkring. Vad som ledde honom genom skogen växlade hela tiden; ibland var det en doft, eller så skymtade han något intressant. Den tankspridde hanvalpen var mycket lätt distraherad, vilket ofta medförde problem, som att han gick vilse.

De isblåa ögonen såg sig omkring, då han tycktes skymta en öppnare plats längre fram emellan några brokiga, tjocka trädstammar. De oproportionerliga benen satte genast av och han rusade fram till skogsbrynet. En större, öppen plats sträckte ut sig framför honom. Vad konstigt med en slätt mitt i skogen, tänkte han. Men tanken hann inte utvecklas längre, för en mörkpälsad gestalt kom rusande parallellt med honom. Chockat hoppade han tillbaka lite, när främlingen tvärstannade framför honom.
"Hejsan! Jag är Zentah! Vem är du?" De kalla ögonen såg lite förvirrat på honan framför honom. Också en valp. När han återhämtat sig från förvirringen, började svansen genast dunka bakom honom, och ett leende bröt upp i hans vitmarkerade anlete.
"Heeeeej!" svarade han. "Jag är Wulfric!" Rösten var överdrivet entusiastisk. Han hade inte träffat en annan valp sedan han och Novali lekte kurra gömma. Undra om hon fortfarande gömde sig någonstans?

Zentah's svans slog oavbrutet bakom henne, men saknade av en smula då den svartvite såg onekligen förvirrad ut. Sen bröt ett leende upp i den andres ansikte och då började svansen trumma igen. 
"Heeej! Jag är Wulfric!"
Zentah fnittrade till och tog ett kvickt steg åt sidan och lyckades precis låta bli att snubbla på sin vänstertass.
"Jag kommer precis hemifrån. Jag ville ut på en resa. Min mamma ville inte det men jag ville så jag gjorde det ändå." Rösten var stolt och mallig. Hon kunde minsann ta hand om sig själv!
"Vart är din mamma? Är hon här? Har du dina syskon här också?" Huvudet tippades på sne så de fortfarande ostyriga öronen veks över till höger och täckte över den silkesmjuka hjässan.

De blåa ögonen betraktade den mörkröda tiken nyfiket innan han ruskade på huvudet något våldsamt.
"Nej." svarade han kort, men han log. "Jag är ensam." svarade han samtidigt som han slog sig ner på bakbenen. Svansen slog uppspelt i marken. De isande blå ögonen hade kvar nyfikenheten och entusiasmen.
"Jag har gått väldigt långt för att komma hit! Du ska bara veeetaaa vad jag sett!" Ett överdrivet upprymt uttryck spred sig i hans anlete, och han nickade instämmande åt sig själv. Wulfric hade aldrig kunnat föreställa sig allt han sett. Om än resan hade var jobbig och hård på vägen hit, så hade det varit värt det. Han ville inte sluta upptäcka nu.

Båda valparnas svansar slog oavbrutet från sida till sida. Det måste varit en gullig syn om det varit någon annan där - men som det var nu, var de båda ensamma. Tydligen helt, då Wulfric svarade att han var ensam, även han.

"Visst är det tråååkigt att vara ensam!" Utbrast hon och damp ner på backen med bakbenen spretande rätt ut åt båda hållen. Svansen fortsatte svepa. Huvudet lades på sne och de intensiva, gröna ögonen vilade på den svartvite hanvalpen.
Han hade tydligen gått långt!

"Jag har inte sett någonting", svarade hon tjurigt. Uppenbart avundsjuk. "Bara skog, och en fågel." Hon log plötsligt och skrattade till, egentligen helt utan anledning. "Den var stor."


["den var stor" GAHAH]

"Visst är det tråååkigt att vara ensam!" Wulfric visste inte riktigt om han höll med henne. Han hade haft sällskap länge, och att vara ensam var ändå ganska roligt - på ett sätt eller annat. Istället för att svara log han bara emot den jämnåriga honan. Otåligt lyssnade han på henne, medan svansen frenetiskt slog bakom honom.
     "Jag har sett typ massa konstiga grejer i träden, massor av olika fåglar - vissa är supersmå och andra är bautastora!" svarade han entusiastiskt. Det fanns mycket han sett, och allt rusade som en virvelvind i hans huvud och gjorde honom oförmögen att tänka klart.

Zentah nickade ivrigt. "Jag vet, fåglar är konstiga!" 
Hon svepte kvickt med blicken över ängen. Tänk så fanns det en rolig fågel i närheten? Klart det fanns, det fanns det alltid!
"Jag ska leta efter en!" Den vinröda valpen störtade iväg genom gräset. 


"Hejdå Wulfric!"


]Avslutat]