Långsamma, kraftfulla slag med vingarna. Himlen var klar, isande blå och med knappt ett moln på himlen. Jorden nedanför honom gnistrade av den vita, kalla snön som täckte skogens alla trädkronor med ett mjukt täcke.
Solen lös på honom, de mjuka solstrålarna borde ha fått frosten i hans svarta päls att tindra, men det gjorde de inte. De träffade honom inte ens. Hela den bevingade vargen var inhöljd i ett tunt lager skuggor, levande och med egna tankar. Varelserna, skuggorna, var en del av honom.

De fjäderbeklädda vingarna slutade slå, men behöll sig utfällda. Han gled på vinden, aningen långsammare än innan. Hans blick sökte sig neråt, granskogens toppar var tack vare snön nästan omöjlig att tränga igenom. Men så såg han en glänta, stor nog att landa på, och dök. Vingarna pressades mot kroppen och farten ökade. Ett tiotal meter innan hålet i snötäcket passerade honom fällde han ut vingarna, så han landade mjukt i gläntan. Tassarna åkte ner en bit i snön, men det störde honom inte. Så tungt var det inte att vandra i snön.
Det var kallt, precis som han ville. Han ogillade värme starkt, och kylan i Nordanskogen var precis som han gillade det. Han var i sin rätta natur, med träden som stoppade solstrålarna från att irritera skuggorna och snön som kylde ner honom.

[Paxxx till Alxyz!]

Känslan var åter i hennes kropp, den hon varje gång fick när hon flög. Vingarna slog i en lugn takt. Hennes blick svepte över det vinterklädda landskapet, hon gillade snö. Kylan inom hennes passade till det här klimatet. Men tyvärr fanns det inte bara kyla och ondska inom henne utan också mycket godhet vilket gjorde att det ständigt utspelades en strid inom henne. Alxyz lät vingarna gå långsammare och långsammare tills hon tillslut stod nere i snön. Hon fortsatte till fots, en annan själ hade hon snabbt kännt av i luften... hon hade blivit bättre på sådant nu. Redan kunde hon känna att det var en hane. Hon visste även att hon gick mot honom.

Hennes steg ökade och hon slickade sig om nosen med tungan för att fukta upp den efter flygturen. Egentligen skulle hon inte vilja behöva gå på marken utan tillbringa hela sin tid uppe i det fria, men hon visste att det inte gick. Öronen spetsades och den mörka gestalten uppenbarade sig. Hanen hade också vingar, precis som hon. Men han var större än henne själv. Hon fortsatte traska fram till honom och stannade ett par meter ifrån. Viftade lätt på svansen för att få bort det mesta av snön som hade lagt sig på den.
"Och du är?" Sa hon med sin mjuka röst som även fast hon försökte låta tuff eller elak, blev till att andra uppfattade den vänlig.

Skuggorna runt honom skickade flimrande bilder i hans huvud, bilder av en snövit bevingad varginna som närmade sig honom. Han snurrade om precis för att se henne när hon öppnade munnen och talade. Hennes sätt att gå rakt på sak, utan att hälsa eller något liknande var lite annorlunda, men han försökte strunta i det. Alla var olika och hade olika sätt att börja ett samtal.

"Shikage," svarade han på hennes fråga. "Och du, bevingade?"
Det var lite ovant att benämna någon som 'bevingad'. Vanligen var det andra som kallade honom för det innan de fått reda på hans namn, och han var inte van vid att möta en annan vingklädd.
Det var väldigt länge sedan han mött någon med vingar, väldigt, väldigt länge sedan. Hans minne från barndomen var dold i en skugga, en skugga som för honom var omöjlig att se vad som doldes bakom. Men han hade minnen av tiden efter som inte doldes, suddiga minnen av vargar med vingar. Aldrig flera på samma plats, men fortfarande.
Att se en till flygare väckte en glimt i hans kalla, neonblåa ögon, en glimt som inte syntes allt för ofta.

Vingarna fällde hon ståtligt ut. Inte som ett ovänligthets tecken utan mer för att han var mycket större än henne och med sina vingar ute blev hon i alla fall 3 gånger så stor som hon redan var. Hon granskade den svarte, Shikage. Dem var så lika fast ändå som varandras motsatser. Han var helt svart, medan hon själv var vit. Men dem båda hade ändå vingar och ganska lika kroppsformer. Hon var inte van vid att bli kallad den bevingade, många främlingar brukade bara kalla henne för den vita skönheten eller något gulligt. Hon gillade att bli tilltalad med något som fick henne att känna sig större, äldre.
"Alxyz" Sa hon och höjde nosen en aning för att visa att hon var självständig.

Hennes öron blev på helspänn helt plötsligt och blicken vandrade omkring bland trädens rötter. En mystisk ganska obehaglig känsla for igenom hennes kropp, mörker. Men på någon sekund var den borta och hon vände blicken mot Shikage igen.
"Så vad gör du här?" Frågade hon och la sitt huvud en aning på sne för att kunna betrakta hanen från en annan synvinkel.

[Det där med mörkret har att göra med hennes krafter :3]

Alxyz. Han smakade på namnet. Det hade en speciell klang över sig, en blandning mellan a:ets mjuka ljud och x:ets hårda ton. En blandning mellan hårt och mjukt. Av någon anledning passade det bra på henne.
Det stolta, lite trotsiga beteendet i hennes uppträdande var lite roande, och ett svagt, nästan omärkbart leende prydde hans läppar. Den yngre vita var som sagt lite roande.
Han svarade på hennes fråga.
"Vandrar omkring bara," sa han lugnt, så gav han henne ett litet snett leende. "Flyger omkring kanske är ett bättre ord."

Han såg på henne, betraktade de ljusblåa tecknen på hennes kropp. De var snirkliga, annorlunda.
Som man gjorde vid de flesta möten, frågade han motfrågan till hennes. Det var inte mer än rätt att hon fick tillbaka den fråga hon själv ställt.
"Och du då? Vad har fört dig hit?"
Ibland undrade han om sådana här möten var rena slumpar, eller någonting de allsmäktiga, Gudarna, hade bestämt för att deras öden skulle gå i rätt riktning. Enligt honom gjorde Gudarna många saker i världen för att uppehålla balansen, men man kunde inte veta vilka saker just de hade ändrat.

Alxyz betraktade honom när han studsade tillbaka frågan på henne själv, väntad gest. Hon dröjde ett tag med att svara på hans fråga... mest för att hon fastnade vid det tunna lagret is som låg på hans päls, men som inte smälte.
"Även jag flyger omkring, försöker förstå vem jag är" Sa hon och log när hon såg att hon hade fått honom till ett leende. Han verkade väldigt förundrad över hennes vingar, vilket förvånade henne eftersom han hade vingar själv. Hanen verkade inte vara så framåt, han stod mest där och betraktade henne. Men lika så gjorde Alxyz själv. Hon betraktade honom med förundran. Inte tidigare hade hon mött någon med vingar. I alla fall inte en som var såhär lik henne själv.

"Har du ingen flock att följa? " Frågade hon och väntade på hans reaktion för hennes typ av fråga. I väntan svepte hon blicken runt omkring dem för att vara säker på att inget tecken av mörkret fanns kvar, hon visste att det kom från henne själv. Men hur och varför kunde hon inte svara på.

[Kort]

[Det var inte kort<3 Kort är när man skriver under sex rader enligt mig ^^]

Hans skuggor rörde sig runt honom, en mjuk, långsam dans. De var inga varelser som var gjorda för att vara stilla, inte ens skuggorna som reflekterade alla materiella ting var stilla hela tiden. De rörde sig efter solen och den de gömde sig unders rörelser. Kraften skuggor var ännu mer rörliga än de som bara var reflektioner av någon eller någontings form.
"Nej," svarade han på hennes fråga. Rösten var len men på något sätt fortfarande ganska tonlös. Han hade alltid varit flocklös, en varg som bara vandrade runt omkring utan varken ett riktigt mål eller en plats att kalla för 'hem'. Inte för att det störde honom så jättemycket, han klarade sig bra ensam, han och hans skuggor.
"Jag är och har alltid varit flocklös. Kanske jag inte kommer vara det i framtiden, kanske jag kommer."
Han såg in i hennes ljusblåa (?) ögon och höjde huvudet i en nick mot henne. En nick som sa det han kunde sagt i ord, men inte sa; 'Och du då?'. Han orkade inte riktigt fråga samma fråga om och om igen, bara för att få reda på samma saker som hon visste om honom.

Tiken var ung, helt klart under femton. Inte under tolv, det var tydligt, så någonstans där emellan borde hon passa in. När han sagt 'bevingade' åt henne hade det verkat som om hon gillat det. Kanske hon på grund av sin unga ålder varit van att tilltalas som ett barn, och gillat att bli kallad för något mognare.

[Höhö okej <3 Men hur gammal är han? O.o]

Hon fastnade på det som rördes omkring honom, det som liknade det hon själv så ofta kände inom sig. Eller i alla fall en liten del av det. Det kanske hade något att göra med att isen på honom inte smälte. Hon skakade lätt på huvudet och en lätt suck kom ur henne.
"Jag är flocklös, passar inte riktigt med folk som bestämmer över mig och förklarar vem jag är" Svarade Alxyz och log svagt.

Hon märkte att han kollade in i hennes ögon så hon kollade helt enkelt in i hans. På något sätt hade hon alltid varit bra på att känna folk, hur dem var genom att bara vara i närheten av dem. Hur det kommer sig visste hon inte. Hennes öron gick från håll till håll för att uppfatta ifall någon annan var i närheten. Men ögonen förblev stirrande in i hans.

[Han är ca arton år, men han verkar ju mycket äldre på grund av att han beter sig så lugnt och är mycket stor ^^ Eftersom han är arton växer han fortfarande, han är inte riktigt vuxen än =) Om man inte lyckats väcka upp tonåringen som döljer sig i honom tror de han möter nog att han är äldre ^^'']

Han nickade åt henne när hon sa sitt svar, hon var flocklös hon med. Av någon anledning blev han aningen förvånad, då han faktiskt trott att hon tillhörde en flock.
Den neonblåa blicken betraktade henne, hon var en varginna med aningen kraftigare ben än honom, men fortfarande inte mer än som normalt var, och kroppen var slank och spänstig. Hon hade lång, vit päls med ljusblåa tecken på och vingarna hennes var mindre än hans, troligen eftersom hon var både yngre och mindre över huvud taget.
Men vad var hon för ras? Vingarna borde betytt att hon var någon form av fakarg eller bevingad varg, och kanske någon annan ras var inblandad. Han lade huvudet lite på sidan, lät sin blick vandra upp i hennes ansikte igen och se på hennes ögon.

"Vilken eller vilka raser tillhör du, ljusa?"
Istället för att säga 'Alxyz' efter meningen sa han 'ljusa'. Hennes vita päls var ju motsatsen till hans mörka så det var väl inte så konstigt att han benämnde henne så, men anledningen var för att hon verkade ha uppskattat när han kallat henne 'bevingade', ett ord som man talade mer till vuxna vargar än till vargar som nyss kommit över valpstadiet.

Han verkade vara gammal på sättet, vilket förundrade henne eftersom han såg ung ut. Inte lika ung som hon själv kanske men bara några år äldre. Hon log bestämt och och granskade honom upp ifrån och ner. Hon skulle nog lyckas få ut den riktiga honom.
"Vilken eller vilka raser tillhör du?" Hans ord förvånade henne en aning, inte riktigt det hon hade väntat sig. Alxyz harklade sig och sträckte en aning på sin kropp.
"Jag är både vintervarg och svartvarg Shikage" Sa hon och stolt sköt hon upp sin nos i vädret. Eller stolt kanske hon inte borde vara egentligen. Att vara svartvarg bådade inte gott, det visste nästan alla. Till och med dem yngre i hennes egna ålder.

Som han antagligen väntat så frågade hon honom samma fråga.
"Och du, vilken ras kan du tänkas vara?"
Hennes blick gled till isen på hans kropp åter igen och hon andades djupt in och sen ut.

[Isen som du skrev om förut är fortfarande kvar va? :3]

[Jarå =3 Fast det är mer frost än is :) Fast is är ju typ frost... Aja<3]

Hon skickade tillbaka frågan, det hade han nästan vetat till hundra att hon skulle. Det blev mycket bollande mellan deras frågor nu.
Hon var delvis vintervarg, en ras som han genast förknippade med kyla, men han visste att det inte var ofta den rasen hade någon annan kraft än synskhet.
"Jag... är hälften fakarg, hälften skuggvarg," sa han, en svag rynka i hans panna uppstod. "Tror jag," tillade han och rynkan försvann.

Han var osäker på sitt förflutna, det var dolt för honom och gjorde det omöjligt att veta vilka hans föräldrar var, och vilka raser de tillhörde. Men han var väldigt säker på att han hade raserna fakarg och skuggvarg i sig, men han visste inte om det var något mer. Han anade att det var något mer, men var inte säker. Han hade blått, iskallt blod... Det kändes som om han hade en annan ras inblandad i sig också.

[Du.... hon har andekraft va? Vad betyder det att hon kan göra? =3 Har en liten idé på vad hon kanske kan göra för honom nämligen... ^^]

Hon granskade honom ett tag och flinade sen.
"Kan det ha något att göra med att frost ligger på dig utan att smälta och det ständigt rör sig någonting omkring dig?" Sa hon och fortsatte observera honom. Hon hade blivit bra på att räkna ut folk, ta reda på deras mörkaste hemligheter innan dem själva visste dem. Alxyz skakade på huvudet för att sluta tänka på det. Hennes blick mjuknade åter igen. Han såg ganska osäker ut, som om han ville få någonting sagt. Hon låssades inte om det utan stod bara där och log, väntade på att han skulle svara på hennes fråga.

[Säääg :3, har inte riktigt kommit på vad hon kan göra än xD <3 ]

[Okeeej, om hon har andekraft... tror du hon kan gå in i hans sinne och ta reda på vad som hände i hans barndom? ^^ Han minns ju inget xD Så kan hon berätta för honom om hans bakgrund, så kanske det klarnar upp lite i hans skuggiga skalle? x) Jag skulle kunna pm:a hans historia..? :3]

Han blinkade till.
"Det runt mig är skuggor, min ena kraft, och frosten på min päls är skapad på grund av min andra kraft is." Rösten var mörk, men behagligt mjuk.
Men han trodde inte att frosten enbart berodde på hans kraft, utan på någonting annat. Hela han var iskall, minusgradig, och hans blod var blått till skillnad från normala vargars röda.
"Vintervarg och Svartvarg... Har du ärvt några krafter från dina raser?"
Lite nyfiken var han, men det syntes inte på hans ansikte. Att han nyss rynkat pannan var ett misstag, han ville inte visa sina känslor öppet. Han ville vara kall, men samtidigt vänlig. Hur nu det gick att få ihop.

Alxyz granskade honom med ett uns av misstankar, hon sköt snabbt bort dem. Om han vill ha henne dödad så hade hon inte funnits nu, det visste hon.
"Om jag ska vara helt ärlig mot dig, så vet jag inte vad mina krafter är, visst jag känner av vissa saker... men har ingen aning om det är normalt eller grunden till en kraft" Sa hon och log snett. Mörkret kom tillbaks, hon kände det. Det fanns omkring henne. Hon blundade och tog ett djupt andetag... sköt bort allt. När hon öppnade ögonen igen så var det borta och hon hoppades att han bara hade trott att hon tog ett djupt andetag.
"Faktiskt... vet jag inte ens om jag har krafter" Suckade hon ledset.

Hon ångrade det genast. Utan att röra sina vingar lyftes hon upp en meter i luften, hon kände det inom sig... bilderna började komma. Bilder på honom, det strålande ljuset fanns överallt i hennes kropp och om henne.

Det såg inte ut som om hon inte hade några krafter, det såg ut som om hon visste om dem redan. Men han sa inget.
När hon plötsligt lyftes upp i luften i ett överväldigande sken ryggade han tillbaka, knuffade upp lite snö framför sig och dolde det mesta av sig bakom den. Inte för att han gömde sig för eventuell attack, utan för att ljuset... Det skadade honom, hans svaghet var just ljus. Skuggorna runt honom mådde inte bra av det.
Med kisande ögon såg han på henne, lyft över jorden utan att använda sina vingar. Ljuset kom från henne... En ljusvarg kanske?

"Inga krafter?" fnös han åt henne, rätade på sig och lät sina mörka följeslagare tjockna, skydda både honom och sig själva från ljuset.
"Vad är det där för kraft du äger, Alxyz? Ljus?"

Hon kunde inte kontrollera det, allting hände utom hennes kontroll... bortom det hon visste om.
"Ande" Väste hennes röst. Men det var ändå inte hennes röst, det var något annat. Något strävt och mörkt. Helt enkelt inte hon. Kraften ökade inom henne och hon kom en meter ytterligare upp i luften. Hon kände sig stark, mäktig... men ändå så okontrollerbar.

Hans ögon smalnade av ännu mer, denna gång inte av ljuset utan av hennes beteende. Hon verkade plötsligt så.. rå. Det verkade inte vara hon som talade.
"Så stäng av din andekraft och kom ner på jorden, varg." Hans röst var lika lugn och stabil som innan, hög för att hon skulle höra det ordentligt.

De var omgivna av snö, så det var minusgrader ute, men han kunde göra det ännu kallare. Med en tanke började luften kylna av, gå från fem minus till tio. Till tjugo. Till trettio. Det sjönk snabbt, stannade vid trettio minusgrader ungefär. Kanske lite mer, kanske lite mindre. Frosten bildades på den flygande tikens päls, blev tjockare och tjockare tills man kunde kalla den is, och han lät isen försöka tynga ner henne, ville få ner henne på marken igen. Kanske hon skulle kunna bli normal igen då.

Hon höll sig stadig uppe trots isen. Men någonting förändrades inom henne. Mörkret slukade anden som strävade genom hennes kropp. Den tog nu över henne, det skinande ljuset som nyss omgivit henne slocknade och hon svimmade. Den livlösa kroppen av Alxyz föll ner på marken och blev mörkare än vanligt. Tack vare svimningen kunde hon inte kämpa emot kraften. Men något förvånande inträffade. Dem lämnade henne och kontrollen låg åter i Alxyz händer. Fast den hade sugit kraft ur henne och fortfarande låg hon livlös på marken.

När ljuset försvann tunnades skuggorna runt honom ut, behövde inte skydda sig mot ljusets strålar.
Han hoppade smidigt över den lilla snöhögen och landade bredvid den avsvimmade varginnan, knuffade till henne lite med nosen för att se så att hon levde. Det gjorde hon, helt klart, med den värmen hon utstrålade.
Han lät isen på henne smälta, och lät bli att kyla ner luften så den återgick till sitt vanliga fem minusgrader.
"Ner på jorden kom du i alla fall," mumlade han, lyfte upp hennes huvud med ena framtassen. Under hennes huvud började en snöhög skapas likt en kudde ur luften, små iskristaller som hade tillräckligt mycket mellanrum mellan atomerna för att kallas snö.

"Vakna, Alxyz," mumlade han, förvånansvärt högt för att vara en mumling. Han hoppades det var högt nog för att hon skulle höra den i sin medvetslöshet.

Hon ruskade på sitt huvud och rykte till när hon såg Shikages ansikte över sig.
"Det där är inga krafter" Mumlade hon och försökte resa sig upp, men misslyckades totalt. Hon hade sett honom när han var liten, men bara en pytteliten glimt innan mörkret hade tagit kontrollen över henne.
"Jag såg dig, det var fullmåne när du föddes, men inget mer" Sa hon nu med sin vanliga mjuka röst. Hon log snett. Självklart hade hon inte gått djupare in i honom, det tänkte hon inte göra utan att fråga om hon fick. Vilket hon självklart hoppades på eftersom allt detta var nytt för henne. Aldrig hade hennes så kallade "kraft" påverkat henne såhär starkt.

Han kunde inte hejda det, hans mun öppnade en aning när hon sa det. Hur fick hon reda på det..? Han visste det inte själv.
"Vad var det du nyss gjorde?" sa han aningen chockat, stirrade på henne. Så tog han sig till sans, ruskade på huvudet för att rensa tankarna och såg på henne lika lugnt som förut. "Kan du göra det igen? Kan du ta reda på vad som hände under den tiden jag inte minns något av?"
Om hon kunde det... Då kunde han kanske få reda på varför hans minne var blockerat av en skugga, vilka hans föräldrar var, vem han var...
Han såg uppmuntrande på henne.

Känslan kommer tillbaks och den är irriterad, arg för att mörkret tog över. Riktigt förbannad över att han försökte frysa ner henne till marken. Hon reser sig högre än förra gången och ljuset bländar allt i sin närhet.

Hon är inom honom, det känner hon direkt. Men stoppas snabbt av en mörk vägg... skuggor. Hon hade varit rädd om inte mörkret inom henne varit så hemskt att det verkade som att inget längre kunde skrämma henne. Efter två försök att komma igenom väggen som blockerar hennes väg så släpper den in henne, in i dem bortglömda minnenas del. Alxyz röst börjar prata, återigen slås hon av det uppenbara, rösten... den är skarpare än hennes vanliga röst är och hon kan inte riktigt kontrollera det den säger längre.
"En mycket vacker grå Fakarghona föder tre valpar i fullmånens sken, Haya... Haya var hennes namn. Men bara en med vingar... DU. Din far..." Den elaka rösten som kommer ur Alxyz fnyser innan hon kallt fortsätter.
"Hans namn var Suzushí och liknar dig på många sätt... även han var en stor svart stolt skuggvarg/Isvargs-korsning. Under dem första 3 åren var han en godtrogen far till sig och dina syskon och en bra make till din mor, men något inom honom ändrades sen. Något tog över honom. Din mor misshandlade han och er barn blev han strängare och strängare mot, tillslut fick även ni slag mot era ömma unga kroppar. Den värsta perioden var när du var 7. Då drog han in dig i ett rum och gjorde det värsta man kan göra mot sådana som oss, han misshandlade vingarna. I ett år pågick denna eviga tortyr. Efter din och dina syskons 8 års dag så täckte din så kallade far hela flocken med sina skuggor och alla blir förblindade. Alla förutom du. Du den lilla stackars kraken ser allt som händer, ser igenom skuggorna. Allt detta tack vare att en av dina krafter även är skuggans kraft, som din far. Du se honom gå runt och frysa ner flockens medlemmar och din familj till is, ren och skör is. Ingen kan se vad som pågår i mörkret förutom du. Tillsist är det bara du kvar, han märker dina krafter och skonar ditt liv. Kort där på lämnar han dig i hopp om att du ska dö med orden -Det var din kraft som räddade dig- hängande kvar i luften. Men han tar ej några risker och låter dig komma ihåg denna dag eller någonting som hände tidigare, så en skugga skickas in i dig och blockerar minnena" Säger den främmande rösten med en elak ton, som säger på sitt egna vis att den tycker det var rätt av fadern att göra så. Inget medlidande här inte.

Skuggan lägger sig på Alxyz hon känner det djupt inom sig, den driver ut henne. Tack vare att hon inte har någon kontroll så går det enkelt. Hon ramlar ner på marken och andas tungt. Hennes egna mörker omsluter henne, skyddar henne från skuggorna. Hennes blick lägger sig på Shikage, men allt är inte ute ur henne än... hon har bara slutat lysa. Det är något hemskt kvar i hennes ögon, knappt märkbart.

[Kan du inte fortsätta skriva i 'dåtid'? Alltså, tex "Hon gick", inte "Hon går"? Snälliiiie?]

Hans första reaktion var en djup morrning, skuggorna tätnade. Ljuset, det faktum att hon tappat kontrollen över sig igen och hennes tonläge fick han att bli rejält irriterad. Först tänkte han kasta sig upp i luften - det var inget jobbigt att ta sig så högt upp med vingar - och hugga till henne, men så stannade han upp, stirrade på henne. Orden som rabblades ut ur hennes mun berättade om honom, precis som han bett henne att göra. Han bara stirrade på henne, det stora ljuset som utstrålade från henne, och munnen gled ner en centimeter, öppen. Han brydde sig helt plötsligt inte längre om hur han mådde dåligt i ljuset.
Hans historia, han kunde inte direkt se det framför sig men samtidigt kändes det som om han kände igen sig, som om han hört det förut. Eller snarare sett. Inget av de hon sa förvånade honom, men samtidigt hade han aldrig kunnat gissa att han hade ett sådant förflutet. Han hade alltid trott att hans barndom var lugn, och sedan att hans föräldrar dog i någon olycka. Att det var såhär gjorde honom lite ställd.

Lite arg var han på henne, för att hon tappade sin kontroll igen, men hon hade gjort som han bett henne - berättat. Och för det så brydde han sig inte.
När hon föll ner på marken rusade han åter fram, buffade till henne med nosen. Satte sig ner, såg in i hennes ögon som var så... mörka på något sätt.
"Tack.." började han, men tittade sedan förbryllat in i hennes ögon. Det såg ut att vara någonting mer i hennes ögon, någonting hemskt. Som om hon inte hade sagt allt?

Alxyz var kvar inne i sin egna kropp, men ändå inte. Hon såg allt som hände men kunde inte göra något. Möjligtvis prata men rösten som bar var inte riktigt hennes. Känslan av att använda kraften hade varit underbar, men den tragiska berättelsen skar i hjärtat. Det var ingen lycklig barndom. Hans ord fick hennes blick vakna upp och kolla på honom. Hans blick speglade av vad som hände i honom, han såg ganska förvirrad ut och ändå skärrad av historian.

Trycket inom henne lättade och hon återfick kontrollen över sitt sinne, sin kropp.
"Det är lugnt, men vill du ha reda på någonting mer?" Sa Alxyz leende. Det som nyss hade varit i hennes ögon försvann och dem återfick sin normala klarblåa färg. Hon hoppades verkligen att hon hade varit till hjälp. På något underligt sätt så hade ju han faktiskt också hjälpt henne, genom att hon började förstå vad hennes kraft innebar och vad den kan göra. Att detta var allt den kunde göra förstod hon att det inte var. Men den funkade inte på stenar eller sådant, utan verkade bara ha effekt på levande ting.

[Skrev jag i då-tid nu? xD Försökte <3]

.[Det gjorde du ^^ Tycker det är mycket lättare att skriva till folk som skriver i dåtid xD Sökte på google efter vad dåtid heter med 'fint' namn, haha, och det var jobbigt att komma ihåg. Preteritum x)]

Han såg på henne, hon verkade få mer och mer kontroll över sin kropp och sinne igen. Vad var det för någonting som tog över henne sådär? Hon hade sagt att hon bara hade kraften ande, men han litade inte på det. Först hade hon ju sagt att hon inte hade några krafter, men det hade ju bara varit en lögn. Kanske hon dolde en annan kraft, en kraft som var motsatsen till hennes andekraft.
Hans skuggor skickade en bild på någonting som liknade dem, ett mörker, men han visste inte riktigt vad de menade. Ett mörker? Hade hon skuggor som kraft? Då skulle han redan veta om det, det visste han. Vad var det där mörkret hans skuggor såg? Någonting likt dem, men samtidigt så olikt. Mörker. Han hade tänkt ordet ett flertal gånger under de senaste sekunderna, utan att tänka på det.
Hans nosrygg rynkades svagt. Hade hon krafterna ande och mörker? Sådana motsatser...

Åt hennes fråga nickade han bara, visst ville han veta mer om det fanns någonting mer att veta. Han ville veta allt om sig själv, även om det betydde att han tvingades låta någon annan veta allt om honom.