Vinden viner mjukt mellan stenarna på denna steniga slätt. Det torra gräset frasar mjukt och utandningsluften bildar vita moln kring vargnosen. Vindern närmare sig med stormsteg. Det dröjer väl inte länge förrän det ligger ett mjukt snötäcke över landet. Över de platser där vintern kan få grepp i alla fall. Det finns ju de platser dit Vinterna aldrig kommer. Som till exempelt Kwazatriskogen. Varginnan ryser vid blotta tanken på vad som hände i den skogen. Öronen lägger sig automatiskt mot nacken. Hur kan sådana patetiska individer ens leva med sig själva? Nirvana kan inte förstå det. Men hittills har inget direkt hänt henne. Så det är klart att det kommer som en chock när det väl händer. Varginnan stannar upp och ruskar på hela kroppen innan hon med ett vigd skutt tar sig upp på en närliggande sten.

Solen skiner men värmen tycks inte riktigt kunna ta sig ner till marken. Tjocka moln hotar att ta plats och dölja solen. Vinden leker glatt och vilt i den silverglänsande vargpälsen. Silverglittrande ögon studerar omgivningen. Irisen äger stänk av smaragdgrönt. Och den vita pupillen får ögonen att nästan se blinda ut. Men varginnan är fullt seende. Det är väl på grund av hennes rena silvervargblod som ögonen ser ut som de gör. Övervägande silver. Svansen sveper till bakom henne innan vargen med ännu ett vigt skutt tar sig ner från stenen och börjar gå i sick-sack mellan stenarna. Vandrar fram över stenslätten.

[Pax till Vulcan]

Solens bett brände i hans bleka ögon, där han med lätta steg slank över slättes åsar och dalar. Snabbt rörde han sig, skyggt, som en skugga som fruktlöst försökte fly undan solens obarmrtliga ljus. Det enda han tackade för var att värmen inte gjorde sitt ljus sällskap, det var ett blekt och sterilt solljus. Däremot reflekterades det i alla de frostkristaller som klädde skaren, och därmed gjorde världen till ett interno av blint ljus i Vulcans blekgröna nattögon. Vrenen, elegant men märkligt byggd, kisade och vred sig då ljuset blev alltför mycket, klippte med sina sex öron i jakt på ljud. Han löpte fram i de sänkor där skuggorna var som djupast, en blekgrå, oansenlig skugga bland all vintrig skönhet. Han var inget, och det var precis det han önskade.

En paus. Den plågade vrenen slank in under skuggan av en klippa, formad likt en bruten huggtand, och andades häftigt ut. Missbelåtet plirade han ut i den solbelysta världen utanför sin dunkla fristad, och väste för att göra uttryck för sina känslor - Ett onaturligt mörkt läte, lika olikt en katts som en orms väsande. Hans bleka kropp värkte av ljuset, men han ansåg det nödvändigt att plågas. Hungern rev i honom - som så ofta annars - och även om han tvivlade på att stenslätten kunde erbjuda honom något att mätta sig med, så var det på andra sidan kanske en mer lovlig jaktmark. Han hoppades. Öronen klippte igen, störda av det indirekta ljudet som hördes i hans huvud, viskningarna utan ord, rösten utan stämma. Vulcan fräste till, och knyckte olyckligt med sin lejonsvans, innan han tvärt gav sig ut i ljuset igen.

Men i samma ögonblick som solskenet slog mot hans matt grå päls så slog en doft mot hans nos, och han hejdade omedelbart sitt steg med vaksam blick. Han var svag i denna mijlö, mer än vanligt, och han inte djärv eller dristig nog att utmana ödet. Men istället för att sno runt och slinka iväg så stod han kvar, och blickade halvblint fram mellan de ärrade stenarna, marmorerade av väder och vind. Vinden blåste till hans nackdel - Hon visste säkerligen redan att han var där, med tanke på medvinden. Hon måste vara nära. Och visst, där dök en bräcklig varggestalt fram mellan stenarna, ilande och pigg i solskenet. Vulcan sjönk tillbaka ett par steg, så att han till hälften föll i dunkel. Iakttog henne, tyst och avvaktande.

Hon fortsätter fram. Vart hon är på väg är hon inte säker på. Hon har aldrig haft något direkt mål i sikte. Och det har ändå tagit henne dit hon är nu. Men ändå önskar hon ibland att det kunde hänt mer. Men hur man man ha mål i sikte om man inte ens vet vart man är på väg? För den silverskimrande tiken spelar det ingen roll. Hon har alltid varit glad över sin tillvaro i alla fall. Hon har ju hälsan och är stark och i sina bästa år. Vad mer kan man begära?
Hon stannar upp mellan två stora stenar när vinden för med sig en märklig doft. Hon står där en stund och lyckas snart identifiera doften som tillhörande en varg. Öronen spetsas på hennes huvud. Hon har blivit mer misstänksam mot främlingar efter mötet med Zarec. Men hon är fortfarande levnadsglad och tycker om att möta främlingar. För hon älskar att höra andras historier. Historier. Det är det som gör livet. Historier om det som varit så man lär sig mer om det som är nu. Om det som komma skall. Historier kan vara till stor fördel i mångt och mycket. Men samtidigt är det bara så roligt att höra dem berättas. Även om de inte handlar om någonting alls.

Hon hoppar upp på en sten och hoppar sedan därifrån till en annan sten. Hon blir stående där när hennes blick fångar något i ögonvrån. Hon vrider lätt på huvudet och får syn på en märklig gestalt halvt dold i skuggans dunkel. Vinden som drar över stenslätten drar med sig stråna av hennes pannlugg och den längre manen. Får dem att mjukt dras bakåt som en stående man på hennes nacke. Det känns skönt med vinden i pälsen. Friska kyliga vindar. Hon ser på främlingen. Ett litet leende vilar på hennes läppar.
"Goddag". Hälsar hon artigt och den silverglittrande blicken med stänk av smaragdgrönt vilar på främlingen.

Visst kände han sig säker, där han dväljdes i skuggan. Skyddet må vara minimalt, och han var på sätt och vis fulltmedveten om att varginnan högst troligtvis visste att han var där, men han kände sig mer trygg här än på öppet fält, i solskenet. Av någon anledning hade han alltid föredragit att agera i mörkret. Nu hade han en allé av klippor på vardera sidor om sig, med ett mellanrum på drygt tre meter, bakom sig löpte passagen ner i en liten sänka som fortsatte ut över slätten. En god flyktväg, om så skulle behövas. Vulcan var förvisso ingen djärv och magnifik varg, han var inte hjälten i sagan, men han hade sitt eget mått av klokhet. Självbevarande var underskattat i detta råa, grymma land, det var något han konstaterat redan för många år sedan. Fyra av hans öron var vaksamt riktade framåt, de resterande två vred sig rastlöst fram och tillbaka.

Då varginnan stegat upp på en klippa - raka motsatsen till Vulcans försiktiga agerande - fick de tydlig ögonkontakt. Vulcans blekt gröna ögon sken med en sällsam glöd ur dunklet. Hon tycktes orädd, säker, stark - Kanske övermodig, för djärv för sitt eget bästa. Vrenen slingrande gröna tunga gled över hans nosrygg och svarta läppar, han iakttog henne snabbt bedömande. Trots sitt mod så gjorde hon inget starkt intryck på Vulcan, konstaterade han omedelbart. Hon var bräcklig och slank i hans ögon, en varg som agerade modigt på grund av att den bara kände godhet och inte mörket. Omedelbart kände Vulcan ett stygn i huvudet, den där eggande impulsen att utnyttja situationen och ta ut det han aldrig fick på denna lilla varginna. Få känns smaken av makt, så sällsynt som den var. Han lät ett litet leende krypa ut på läpparna. Helt säker var han inte, men längtan efter den där smaken var förvisso stark.

"Artighet, så ovanligt" konstaterade Vulcan med en harmlöst road klang i sin låga, ljuva stämma, samtidigt som han med några steg slank ut ur klippans skugga. Därefter knyckte han till med nacken som i en hälsning, och återgäldade hennes ord "Goddag, varg." Med en hållning som tydde både på självbevarande ödmjukhet och mod iakttog han henne, med lätt knyckande svans. Övervägde vilka ord han borde säga.
"Så... Vad kan en varg ha att uträtta på en öde plats som denna?" undrade han, och valde att ignorera det faktum att även han var där, på denna öde plats. Vulcan var överallt och ingenstans, det var betydligt mer intressant vad andra hade för förehavanden.

Nirvana må vara en god varg. Hon har en bild i huvudet av hur hon vill att världen ska se ut. Men hon är inte dumdristig för det. Hon har sett världens mörka sida. Vet vad som dväljs i skuggorna. Vet vad man kan råka ut för om man är oförsiktig. Men ändå har inte det ändrat på hennes sätt att vara. Hennes sätt att bemöta andra. Även om hon vill tro gott om andra vet hon att alla bär mörker i sina hjärtan. Även hon själv. Men hon har alltid försökt leva lätt. Troende.

Hon ser på hanen framför sig. Studerar honom. Han ser inte ut som andra. Men hon är inte förvånad. För hon har mött många vargar som inte ser ut som just vargar. Alla kan se ut på de mest förunderliga sätt.

Bemöt andra som du själv vill bli bemött. Det har hon levt efter länge. Hon vet att det inte fungerar så. Man kan trots allt inte ändra på någon annan. Man kan bara ändra på sig själv. Hon lyssnar till hanens ord. Nickar lätt. Artighet behövs. I en värld som hotas av mörker från alla håll.
"Vad kan man uträtta på denna plats vet jag inte. Det är väl olika från individ till individ. Mitt syfte med att befinna mig på denna plats är enbart för att jag helt enkelt ser mig omkring. Utforskar landet och alla förunderliga och vackra platser. Även de mindre vackra platserna". Hon förväntar sig nästan att hanen ska håna hennes ord. Skratta åt henne. Kanske är hennes sätt att uttrycka sig på förunderligt i sig.
"Vad gör ni själv på denna plats?" Frågar hon sedan enkelt och sätter sig ner på stenen.

Åter fuktade Vulcan sin nos, den långa grönglödgade tungan svepte över läpparna innan den åter försvann. Hans ögon, i precis samma nyans av glödande, skirt grönt, hade smalnat en smula då han stilla bedömde den främmande varginnan. Han vidhöll vid sitt första intryck, att modet och styrkan som uppvisades där framför honom härrörde från en övertro i det goda. Vulcan själv ägde ingen sådan, tillit var knappt ett ord han kände. Men vad för anledning hade han till att lita på att främlingar ville honom väl? Och dessutom hade han föga medel att försvara sig med om en mäktig varg skulle besluta sig för att anfalla honom. Vulcans tillvaro berodde på misstänksam vaksamhet, och det fungerade utmärkt. Denna varginna såg allt på ett helt annat vis, avgjorde han för sitt stilla sinne. Lejonsvansen snärtade tillbakom honom, och rätade något på sin slingrande hållning. Han var ändå en vren, men rent blod i ådrorna även om hans utseende vittnade om annat, och han hade en mäktig allierad - som han för ögonblicket valde att tolka det som - på sin sida. Denna bräckliga varginna var väl inget i jämförelse med honom, i jämförelse med Vulcan?

Vrenen utstötte ett lågt, roat ljud då han hörde hennes svar. Svindlande och poetiskt - Det passade perfekt in i sinnesbilden av denna främling, den som Vulcan mycket snabbt konstruerat åt sig själv. Han rörde sig några steg, gick med arrogant självmedvetenhet och snodde åt sidan, och iakttog ännu den andre med en inte lika ödmjuk blick som innan. Om man känt Vulcan - vilket ingen någonsin gjort - så skulle han enkelt veta att han just nu prövade markerna. En varg som han, en inte lämpad för djärv närstrid och heroiska dåd, och med fel sinneslag för blid ödmjukhet, drog nytta av de små tillfällen han fick att bevisa sitt värde. Tyvärr var Vulcan svältfödd på detta, och drog nytta av chanser som ibland inte ens existerade. Och sådant vållade problem.
"Vad jag gör här?" ekade han, och tycktes tänka efter ett ögonblick. "Jag jagar. Och söker underhållning." Han drog lite på mongiporna, och såg intensivt - tyst prövande - på den andre. "Tror du att du är vad jag söker? Kan du roa en mäktig varg från The Dark Nation?" Lögn. Men Vulcan ljög skickligt, för talet var allt han hade att lita på. Att göra misstag i sina små bedrägerier var icke tillåtet. Då Vulcan sträckte på sin långa nacke och stod rakryggat så påvisade han en förvånande styrka, en falsk sådan förvisso, men ändå iögonfallande sådan.

[Hihi. Vulcan har en "felaktig" bild av Nirvana. :P Det är rätt kul att se hur andra tolkar Nirvana. xD]

Hon står kvar på stenen. Där hon har bäst koll på främlingen. Och där på en någorlunda bra höjd från marken skulle även underlätta för flykt om det skulle behövas. Inte för att Nirvana tycker om att fly. Men det var hon än dock bra på. Och då hon helst inte kastar sig in i stridigheter så är det bättre fly än illa fäkta. Även om hon har en del stridsträning bakom sig. Den silverglittrande blicken med stänk av smaragdgrönt hålls vakande fäst på den underliga hanen. När denne börjar röra på sig. Rör även Nirvana på sig där uppe på stenen. Så att hon hela tiden står med nosen vänd åt hans håll. Den långa svansen sveper lugnt till bakom henne.
"Det beror på vad det är för underhållning du söker. Förmodligen får du fortsätta söka är jag rädd". Svarar hon honom med säker och fast stämma. Med sin milda och mjuka röst. Som kan liknar vid smält silver på något underligt sätt. Öronen klipper mjukt till på hennes huvud.
"The Dark Nation har jag aldrig hört talas om. Namnet säger mig inget". Fortsätter hon. Och det är sant. Nirvana har ingen koll på de olika flockarna i Numoori. Men hon är nästan helt säker på att det är en flock hanen talar om. Eller så kanske det är ett litet mindre land som ligger någonstans bortom Numoori? Hon vet inte.

[Blö vad dåligt det blev. xD]