Genom skogens täta kronor kunde Grendel se natthimlen. Han kunde se månens avtagande skärva där han låg. Det var inte många nätter kvar till den månlösa natten. Natten då Tenrai skulle hyllas och ha sitt offer. Det oroade honom vagt. Hade han varit kvar hemma visste han att han kunde fånga en hikioki utan problem, men här? Här visste han inte var eller när han skulle träffa på någon annan. Ovissheten om främlingarnas storlek var också ett orosmoment, även om han kände på sig att han skulle kunna klara av stora individer genom en smygattack. Han hade vid flertalet tillfällen övervägt om han borde fråga Even om hjälp med att finna ett offer, men bestämde sig var gång för att låta bli. Det kändes inte rätt. Med en suck rullade han över på mage. De ljusa ögonen sökte efter rörelser i mörkret. Vampyren hade varit borta en tid nu. Med tanke på typen av jakt han uppskattade var det dock inte konstigt om det tog tid. Det var inte direkt som att han var efter korkade harar eller rådjur. Hans byte var intelligentare än så. Men det var klart, ibland kunde man börja undra.
    Smidigt ställde han sig upp och sträckte på musklerna. Han behövde själv jaga rätt på någonting att fylla magen med. Aderonen såg sig omkring innan han bestämde sig för en riktning.

Ibland så kunde Vulcan konstatera att han inte riktigt var nöjd med hur hans liv såg ut.
Det var inte så ofta givetvis, överlag så var han övertygad om att saker skulle ordna sig precis som han ville till slut, men just denna natt så var han missnöjd. Kanske var det den råa vinterfukten som bet i hans skinn, kanske hungern som sved i hans mage, kanske tystnaden i hans huvud. Han visste inte varför. Han undrade inte varför. Svält, köld och ensamhet var han van vid. Han visste bara att han förtjänade mer än detta, och att han vägrade ta ansvar för hur orättvis världen var.
Januarinattens fuktiga kyla grävde sig djupt in i hans tunna päls och bleka skinn, och Vulcan huttrade ömkligt då han slank omkring bland trädens skuggor. Emellanåt stannade han till och grävde lite i jorden med sina stela tassar, men det var oentusiastiskt och hopplöst. Ett ordlöst muttrande, bittert och självömkande, hördes från vargen där han gick. I det svaga månljuset tycktes han nästan sjukligt blek, en transparent grå mot skuggorna. Doften hjälpte inte till att stävja detta intryck av sjuka, med aromerna av något som infekterats och förruttnat under den omisskännliga lukten av varg.

De små, mjuka tassarna lämnade knappt några ljud från sig då han passerade inunder en av de gigantiska rötterna. En kylig vind svepte förbi och fick honom att bittert burra upp sig. Han var varken van vid eller tyckte om de låga temperaturerna som uppnåddes i området, och flera gånger kom han på sig själv med att sakna den varma regnskogen och längta tillbaka. Men han kunde inte lämna Even. Han hade fått ett kall om att just han skulle finna och väcka den odöde. Han var utvald av Tenrai själv och det fanns inte någonting i hela Numoori som skulle få honom att svika guden.
    Med vinden kom även en doft av sjukdom. Grendel stannade upp och rynkade på nosen. Det var en vidrig lukt, en som han helst hade undvikit om han kunde. Mellan de breda stammarna kunde han se en blekt grå individ komma närmare. Raskt klättrade han smidigt upp på en av rötterna och satte sig ner med tassarna inunder sig. Sedan väntade han. Vargen var sjuk, det gick inte att undgå, men kanske, kanske, kunde den vara till nytta för Even. Han tvekade dock stort på det: han visste att vampyren inte skulle äta precis vad som helst nu när han var nästan återställd.

Det ryckte i de tre par öron som stack upp ur den tunna raggen över hans nacke, knivskarpt sonderande efter alla ljud som nådde honom genom natten. Ötamon var så förbittrande, förbaskat fridfull. Vissa dagar fann han lugn i den fridsamma atmosfären som de enorma träden utstrålade, med idag var inte en sådan dag. Vulcans fejd med Ötamon denna natt, eller denna gångna vecka snarare, hölls aktivt i liv av skogens förmåga att förvägra honom mat. Eller i alla fall god mat. Han var trött på sork och slamsor från rengnagda ben. Vad skulle han inte ge för att en hjort med brutet ben skulle dyka upp bland träden?
Vulcan hade stannat upp och slutit sina skimrande gröna ögon, drömmande och lättjefullt suckande. Tanken på färskt blod och kött, att få släcka liv med egna käkar istället för att kämpa sig fram på andra rester, det var en dröm just nu. Men nej, istället för att vara mätt och tillfredsställd så var han hungrig och kall, och inte ens han var där för att göra saken mer uthärdlig.

Det var med ett ryck som Vulcan upptäckte doften av en främmande varg. Omedelbart slog han upp ögonen, lade sig hukande och väste lågt med blicken letande i mörkret. Den var nära. Hungern och vinden hade varit till hans nackdel. Fegheten tog överhand. Snabbt slingrade sig Vulcan in i de djupa skuggorna hos det närmsta trädet, dold från det bleka månljus som han tidigare badat i. Men han sprang inte. Nej då, så orolig var han inte, inte då han var dold i mörkret och främlingen var ensam. Så länge det verkade som att han kunde ha ett övertag så skulle han stanna. Även om han inte visste exakt varför han borde stanna. Än, i alla fall.

Han tappade bort främlingen så denne slank in bland de mörka skuggorna. Med sökande blick knyckte han på huvudet i ett försök att få den andre inom synhåll igen, men utan att lyckas. Spänt fuktade han nosen. Egentligen borde han kanske ge upp. Ge upp, finna någonting att äta och sedan återvända till Even. Om den odöde ens hade kommit tillbaka från sin egen jakt.
    Tålmodigt väntade han på att den andre skulle lämna skuggorna igen så han fick ta sig en ordentlig titt på honom. Aderonen föredrog att veta vilka som befann sig i närheten. Inte för att han var direkt orolig: var det någonting så fanns det nästan alltid en vampyr i närheten. Men han kunde inte lita på att han skulle skydda honom. Det fanns ingen direkt anledning för honom att göra det. Visst hade han kanske varit användbar då han fortfarande var svag och nyvaken, men nu? Att han ens tillät honom vara kvar var någonting som förundrade honom, även om han var otroligt tacksam över det.

Långsamt gled han ned för roten och tog i marken med en mjuk duns. Grendel höll ständigt ett vakande öga på skuggorna där främlingen hade försvunnit in. Det sista han ville var att råka ut för en smygattack.

En sorts absurd katt och råtta-lek verkade ha inletts, med två vargar lika ovilliga att gå som de var att konfrontera varandra. Vulcan som slank in i skuggorna och främlingen som tveklöst upptäckt honom. Den förvridna vrenen hade tyst rört sig - en av få saker han var bra på - genom skuggorna och rötterna några träd framåt, inte långt men nog för att han skulle kunna utskilja främlingen genom dunklet. När han upptäckte honom så kunde han inte låta bli att brista ut i ett tvärt skratt; en hyenas rop i den råa nattkylan.

Så liten och fånig, knappt en hare i storlek! Plötsligt var Vulcans feghet och oro som bortblåst, han kände inget hot från denna pygmévarg. Övertygad om sin egen överlägsenhet, enbart på grund av storleksskillnaden dem emellan, så skred Vulcan ut ur skuggorna, med ett krokigt leende som ryckte i giporna på hans alltför breda mun. med slingrande rörelser tog han sig ytterligare en bit närmre främlingen, med sin glödgat gröna blick stint fäst på denne. I månskenet var Vulcans skinn nästan transparent, och över buken kunde man se svulsterna av fett och organ som spände ut hans renben.
"Vissa säger att det kan vara farligt att gå ute ensam om natten", sade han halvhögt med en såväl självsäker som lätt nedlåtande röst. Det var sådana här ögonblick som Vulcan levde för. De ögonblick så han fick vara den som var farlig och självsäker och mäktig.

Ett plötsligt, gällt skratt fick den lilla vargen att hoppa till. Raggen reste sig instinktivt och han vred snabbt på huvudet. Den grå främlingen kom självsäkert fram ut skuggorna. Återigen en individ som var bra mycket större än han själv. Grendel kunde inte låta bli att undra över varför alla utom han verkade bli enorma. Med bitter blick såg han den andre komma närmare. Sjukligt tunn, hud som nästan såg genomskinlig ut och glödande ögon. Skulle han beskriva honom med ett enda ord skulle det utan tvekan bli 'ful'.
    "Vissa är totalt okunniga och vet inte hur de ska ta hand om sig själva." svarade han med vass röst.
Där var det igen. Den självbelåtna arrogansen över att han var så mycket mindre. Som han hatade den! De hade ingen aning om vad han var kapabel till.

Någonstans så hade Vulcans självbevarelsedrift misslyckats i att få honom att inse att storlek inte nödvändigtvis innebar styrka. Fortfarande full i skratt över hur löjeväckande liten främlingen var så stod han där han var, vred på huvudet åt ena sidan och andra som för att se den andre ur olika vinklare. Leendet hade blivit mindre, mer värdigt, men var ännu där lika självsäkert överlägset som innan.
Det bitska svaret han fick fick Vulcan att frusta till, högst roat. Hans långa lejonsvans pendlade rofyllt från sida till sida då han oberört sträckte på sig.
"Det är ju fint att du har lite självinsikt åtminstone", svarade han med en slentrianmässig överlägsenhet i rösten, varpå han gäspade stort för att understryka exakt hur lite främlingen utgjorde ett hot mot honom.

Alltid underskattade de honom. De var likadana allihop. Värdelösa kräk som trodde de var någonting bara för att de hade storleken på sin sida. Men han kunde göra så mycket mer skada än de trodde. Och när Tenrai tagit upp honom i familjen som en renblodig demon skulle de alla frukta honom.
    "Åh, mig går det ingen nöd på. Du borde vara mer orolig för dig själv." sade han med en kylig underton i rösten samtidigt som den andre gäspade stort.
Grendel såg med vass blick på den andre och satte sig lugnt ner. Han placerade om tassarna ett fåtal gånger innan han blev nöjd. Om han bara hade haft ett frö i närheten. Han hade onekligen haft chansen att skrämma honom ordentligt medan han gäspat. Då skulle främlingen inte vara så uppblåst längre.

Pinsamt dålig på att dölja sina känslor var han också, den där lilla skorven till varg, konstaterade Vulcan med en självgod känsla där han stod. När den andre satte sig ned så gjorde även Vulcan det, med sitt inetsade leende och nedlåtande blick. När den andre bet tillbaka så flinade han bara bredare och ömkade honom ännu mer. Försökte den lilla pygmévargen verkligen inge någon sorts respekt? Försökte han hota Vulcan? Det vore alldeles för lustigt.
"Om du säger det så", svarade han lättsamt med skratt i undertonen, ett hån mot tanken att Vulcan skulle vara i någon fara då miniatyrvargen inte var det. Förstrött slickade han sig om nosen med sin långa, grönbleka tunga.
Vulcan stred med viljan att agera så elegant och värdigt som möjligt, mot frestelsen att utnyttja sin ovanliga maktposition som möjligt. Han tänkte noggrant, i ungefär två sekunder. Sedan valde han det sistnämnda.
"Vill du ha hjälp att hitta tillbaka till dina vänner?", frågade han med ett förvånansvärt lugnt och respektabelt tonfall. Höll masken beundransvärt. "De andra silannivargarna alltså." Det ryckte i hans mungipor av återhållet skratt.

Främlingens tonfall började gå honom på nerverna något enormt. Den korta svansen ryckte irriterat från sida till sida. Vanligtvis ägde Grendel god kontroll över sitt kropps- och minspel, men när det kom till att andra förutsatte att han var totalt hjälplös på grund av sin ringa storlek så var det som om all den talangen försvann spårlöst. Han tvingade sig själv att ta ett djupt andetag efter den sista kommentaren. Med ett ansträngt leende såg han på den andre.
    "Väldigt vänligt av dig." försiktigt sträckte han sina trådar uppåt mot trädens kronor i jakten på blad. "Men det behövs inte."
Han trodde inte att den grå skulle finna hans vänner, eller vän, så angenäm om han verkligen träffade honom. Men det kanske skulle få tyst på hans fnitter.
    Aderonen fann mycket snart de löv han sökte och slet loss ett fåtal. Långsamt singlade de ner mot marken där de båda vargarna satt. Då det första lövet kom inom synhåll vred han huvudet upp mot det. Tålmodigt följde han det till marken där det blev liggandes. De ljusa ögonen såg återigen på den andre.
    "Du är rätt korkad, eller hur?" frågade han och höjde vagt på ögonbrynen.

Det skänkte honom enorm underhållning att se den lilla fåniga vargen så sammanbitet provocerad av de väl valda kommentarer som Vulcan fällde. Faktiskt var han så road av det hela att han inte riktigt hade ro att sitta ned länge, så han ställde sig upp och lät tyngden vandra mellan ena tassen till den andra. Sprickfull av skratt väntade han på svaret som silannivargskompisarna, och även om han blev lätt besviken av det så var det inte nog för att jaga bort den här lusten att retas. Långt ifrån.
Vulcan fnös högt åt frågan, ett sånt klumpigt försök till att ge tillbaka. Han behövde göra bättre än så om han ville komma åt Vulcan, han var minsann en riktig lustigkurre just nu. Stornjöt gjorde Vulcan, även om det här var en mycket obetydlig maktposition så var det ändå en maktposition. Han skulle peta på myrstacken ända tills barren var spridda för marken.
"Korkad? Jag försöker bara vara snäll och hjälpa en stackars vilsen älvvarg att komma sig hem igen", svarade han med en spelad förvåning, utan att maskera de elaka undertonerna. Tänderna glimmade under läpparna i det envetna flinet.
"Det kanske är du som är korkad för att du bara ser det värsta i andra", fortsatte han med ett lätt högdraget tonfall och fnös lågt.

Medan den grå var upptagen med att kasta förolämpning efter förolämpning på honom låste Grendel sin kraft vid de blad han låtit falla till marken. Bland var simpla saker: de krävde inte mycket energi och var lätta att manipulera.
    "Och det är otroligt snällt av dig, men jag klarar mig själv. Dessutom..."
Han sträckte sina trådar efter gräset runtomkring främlingen och hade full kontroll över det i en cirkel runt omkring honom. Ett flin spred sig på de mörka läpparna.
    "Du borde verkligen inte underskatta andra på grund av deras storlek." sade han med mild stämma.
Han lät ett av bladen bli styvt innan det i farligt snabb hastighet rörde sig mot den andres ansikte. Aderonen såg avslappnat på hur blod långsamt smet ut ur det tunna såret som bildats inunder ögat.

Alltför upptagen med att gotta sig i sin överlägsenhet så märkte Vulcan inte hur främlingen började spinna magin kring de ensamma blad som singlat ned mellan dem. Även om han varit så skärpt som han kunde vara så skulle han troligtvis inte ha märkt det, eller i så fall lagt någon vikt vid det. Tänk så små detaljer som kunde vara så viktiga.
Vulcans flin hade kompletterats med en skeptisk uppsyn, och munnen öppnades för att åter ge den lilla tönten ett rappt svar, då en iskall egg av smärta skar över hans kind. Ett ovärdigt tjut slapp ur honom och han hoppade åt sidan med ett ryck. De sex öronen låg tätt strukna mot bakhuvudet och kroppen var hukad då han hetsigt irrade med blicken för att se vad det var som skadat honom. Fegheten och rädslan rann tillbaka som en flodvåg efter en damm som brustit, men endast för ett par sekunder. Det tog nämligen inte lång tid innan Vulcan koppla ihop vad som hänt med den lilla fåniga vargens kommentar. Rädslan och chocken i hans ansikte blandades med rå ilska då han såg tillbaka på främlingen. Det där var ett alldeles för klent försök för att på riktigt skrämma Vulcan, även om han fortfarande stod med en vaksamt låg kroppshållning. Beredd på allt.
"Tror du att du är något eller, din tönt?", väste han ilsket. "Vill du slåss kan du komma hit och göra det tand mot tand. Men det är väl för ädelt att förvänta sig av en patetisk liten älvvarg som du." Rösten dröp av kall ilska, mindre självgod än innan men fortfarande lika hånfull.

Ett kort skratt undslapp honom när den andre tjöt till och dansade åt sidan. Grendel fann det alltid lika fascinerande att det gick att rubba någons syn på en så otroligt fort. Med en road min mötte han den andres glödande ögon. Ilskan som låg över främlingen var uppenbar. De brukade bli det. Det eller rädda. Sällan någonting annat, även om det förekommit. De tofsprydda öronen ryckte till då den grå väste fram orden. Förolämpningar. En ljudlig fnysning lämnade aderonen och han ställde sig upp.
    "Ädelt eller inte, jag är inte dum nog att gå tillräckligt nära någon som både är större och stinker av sjukdom."
Vad det än var den andre hade ville han inte själv få det. Det verkade äta upp hjärnan.
    "Det är så mycket lättare att överblicka situationen på avstånd också."
Han lät gräset växa sig till höga, vilt viftande, tentakler i den cirkel han spritt sin energi.
    "Tycker du inte?" frågade han till sist med sammetslen röst.
Ville främlingen komma åt honom skulle han behöva ta sig ur den levande buren först.

Vulcans tänder gnisslade mot varandra då han naglade fast blicken på främlingen och önskade att han skulle gå och dö i en grop någonstans. Skrattet borrade sig in som myrbett i hans hud, och irritationen över hur denna lilla pygmé kunde tro sig vara bättre än honom växte sig större för varje andetag han tog. Vulcan fuktade nosen med sin långa, grönglödande tunga och försökte kläcks idéer om hur han mest effektivt kunde trycka ned den lilla tönten dit han hörde hemma.
Ett hånfullt ljud undslapp Vulcan då främlingen berättade om sin plan att hålla sig vid liv genom att hålla sig på avstånd. Att han själv skulle ha gjort exakt samma sak i samma situation reflekterade han inte över ens för ett ögonblick.
"Du är precis lika feg som du är liten och patetisk!", spottade Vulcan ur sig, samtidigt som cirkeln av gräs plötsligt slog upp omkring honom.
Den förvridna vrenen ryckte till och irrade jagat med blicken omkring sig. Den lilla bollen av rädsla slog åter upp i hans bröst, en darrande fågel mot hans reven som skrek åt Vulcans mindre ädla instinkter. Det var endast ilskan över främlingens självsäkerhet som höll paniken i schack, då Vulcan i övrigt inte ville annat än överleva. Men det där förhatligt sammetslena tonfallet fick honom att vägra att släppa sin ilska.
"Släpp ut mig", väste han genom sammanbitna tänder, fastfrusen på stället med ilska som grävde linjer över hans gråbleka ansikte. Han vågade inte attackera gräset, eller ville inte. Han tänkte inte ge främlingen den tillfredsställelsen.

Förolämpningen fick aderonen att höja på ögonbrynen.
    "Och vem är det som blivit fångad av denna lilla och patetiska varelse, hm?"
Han njöt av det här. Att känna att han hade övertaget trots storleksskillnaden. Att få visa att han inte var ett byte, ett offer. Han var kapabel till så mycket mer än de kunde ana.
    Grendel började långsamt gå runt det fängelse han skapat. Han ville se den grå från alla vinklar. Se hur hans överlägsenhet rann iväg och lämnade honom öppen och sårbar. Den andres väsande stämma fick honom att stanna upp och le snett.
    "Och varför skulle jag göra det?" frågade han med spelad undran. "Så du kan försöka slita mig i stycken?"
Leendet övergick i ett retsamt flin och han satte åter tassarna i rörelse. Snett framför sig hade han en flyktväg han var så gott som säker på att den andre inte skulle kunna följa honom på. Han hade ännu inte stött på någon av de större vargarna som kunnat klättra efter honom i träden.
    "Nej du." Aderonen mötte främlingens blick. "Du kan gott stanna där."
Men inte i all evighet. Han skulle behöva släppa kontrollen över gräset i sinom tid. Dock planerade han att vara högt uppe i ett av träden innan dess.

Inte för ett ögonblick, ens som mest flyktigt, såg Vulcan ironin i den här situationen. Uppslukad av den groende vreden, endast åthållen av rädslan och stoltheten, så såg han inte hur främlingens överlägsna sätt nästan perfekt återspelade hans eget för bara en liten stund sedan. Oavsett hur mycket Vulcan kunde tyckas ligga i ett underläge så vägrade han just nu att se främlingen som något annat än en liten, patetisk slemboll som bara kom undan för att Vulcan var bättre än att ge vika för sina upprörda känslor. Vulcan hade faktiskt värdighet - till skillnad från den fega lilla tönten. Han erkände till och med att Vulcan skulle kunna slita honom i stycken om gräset inte var där, något som bara förstärkte Vulcans självdestruktivt envisa inställning till situationen.

"Du kan inte hålla mig fast här, det måste väl till och med du inse" sade han med ett försök till ett hånfullt leende, förvridet av hans djupa förtret. Vulcan var inte en så bra skådespelare som han ville vara.
Blicken pilade mellan främlingen och den slingrande cirkeln av högt gräs, som sjögräs i vågorna, försökte se öppningar eller svaga punkter. Men han attackerade det inte. Dels av rädsla att skada sig, dels av rädsla att misslyckas. Försökte han inte så kunde han alltid säga att han skulle lyckas om han försökte.
"Släpp ut mig. Det här är din sista varning." Det ryckte i Vulcans läppar och tippen på hans svans, ett av många tecken på ilskan som blödde ur honom. Vreden var just nu större än rädslan - men kunde som alltid enkelt vändas om.

Han stannade upp och det ryckte i ena örat vid den andres ord. Ett mjukt leende spred sig på Grendels läppar.
    "Åh, inte det? Jag tycker nog jag lyckats väldigt bra hittills."
Det var nästan så han kände att han hade lite för roligt åt hela situationen, men det fanns få saker som var så ofantligt tillfredsställande som att sätta högmodiga och stöddiga varelser som trodde de var någonting på plats. Ett kort skratt lämnade aderonen vid hotet.
    "Annars vad då?" väste han roat fram.
Så länge han hade kontrollen över gräset fanns det inte mycket den andre skulle kunna göra.

Åh den infernaliskt irriterande, vidriga lilla älvan. Det skalv av ilska i den tufsiga grå raggen över Vulcans nacke, det ryckte i hans läppar hur intensivt han än försökte stå där och bemöta orden med oberörd värdighet. Vulcan tålde honom inte, den här patetiska lilla vargen som inte kunde ta skämt eller ha lite självinsikt. Kunde han inte se hur liten och obetydlig han var, en näbbmus som försökte äta en huggorm? Vulcan väste mellan sammanbitna tänder, med ögonen stinna av knappt återhållen ilska då de hånande svaren regnade över honom.
Han vägrade medge möjligheten att han kunde gå förlorade ur denna kamp av viljor. Det var omöjligt, det var inte ett alternativ. Han vägrade slå tassarna blodiga mot det förhäxade gräset, vägrade munhuggas med den här lilla slembollen.
Om inte.
Vulcans kropp slappnade plötsligt av, en skymt av illvillig triumf gled över hans ansikte.
"Annars...", sade han med ett mörkt och olycksbådande tonfall, redan innee i fantasin om hur hans hämnd skulle utföras. Samtidigt vände han sig inåt, in till de obskyra och splittrade delarna av sitt medvetande, de som alltid var där men som han sällan sträckte sig till själv. Oftast sträckte de sig mot honom då det behövdes, och allra oftast så vågade Vulcan inte göra det han gjorde nu. Nu vågade han, då ilskan skuggade de annars starka känslorna av självbevarelsedrift han bar.
Det var en ordlös förfrågan, en inbjudan, en dörr som öppnades på glänt för någon att stiga in. Något. Vulcans mage vred sig av plötslig rädsla, då sekunden av väntan var oändlig, olidlig.
Men det var för intet. Det enda svaret han fick var ett skratt; ett inre ljud stenar som föll längs bergssidan. Sedan tystnad. Sedan besvikelse.
"Jag hoppas att du har tålamod, för jag tänkte stanna här oavsett" sade Vulcan glättigt, med en underton av illa maskerad avsky. Med en mycket spelad gäspning, utan att släppa blicken från älvvargen, så lade han sig helt sonika ned. Ansiktet var en mask av motvilja och hat, där endast kampen om hans värdighet höll känslorna tillbaka.

Den plötsliga humörsskiftningen från uppretad till lugn skapade viss oro hos aderonen. Han var inte längre lika säker på att främlingen var så förutsägbar som han hade varit fram till nu. Ett kort, smackande läte lämnade Grendels läppar. Han visste fortfarande inte vad hotet innebar, men med tanke på lugnet som infunnit sig hos den grå visste han inte om han ville ta reda på det. Med spänd blick såg han på den andre, som nu verkde helt uppslukad av sina egna tankar. Det fanns någonting allvarligt fel hos den här. Som om hans hjärna höll på att ruttna sönder, med tanke på stanken.

Efter en stunds tystnad tog den grå till orda igen och både röst och kroppsspråk var tillbaka till den sinnesstämning de befann sig i tidigare.
    "Jag har ingen brådska." svarade han misstänksamt. "Men jag tänker å andra sidan inte spendera hela natten här med dig, hur mysigt vi än har det."
    Han hade fortfarande saker han var tvungen att göra. Att finna. Vargar värdiga nog att offras till Tenrai. Grendel backade undan ett par steg innan han, med blicken fortfarande fäst på främlingen, började gå därifrån.