Den pärlemorvita tiken vandrar genom höstskogen. Det känns lite lustigt att vandra från plats till plats och klimaten samt årstiderna skiftar så markant. Kyla har hon inget emot. Hon kan värma upp sin kropp inifrån. Lustigt är det allt. Med alla dessa kontraster i världen.
Det är fortfarande så mycket dina ögon inte har sätt.
Rösten i hennes huvud är mörk och behaglig att lyssna på. Hon låter honom leda henne vart än han vill. Det är han som har kunskapen och hon är hans tjänare. Hon älskar honom så högt. Det är bara han som kan göra henne lycklig. Det har han sagt många gånger. Så länge hon lyder honom. De har varit med om så mycket genom livet. Det var han som fick henne att vända sig mot sin familj. Familjen skulle bara hålla henne tillbaka. De skulle fängsla henne. Ta ifrån henne friheten. Men en hade överlevt. Och hennes kära bror kommer väl alltid att ha som mål att förgöra henne. Men kommer deras vägar någonsin att korsas igen? Det har gått så många år nu. Vem räknar egentligen?
Tiken gäspar och höjer sedan blicken mot skyn. Är det skymning eller gryning? Det var länge sedan hon tappade all sorts tidsuppfattning. Men om ljus följer på mörker så borde det vara gryning. Den eldgula glödande blicken sänks och sveper över trädstammarna som omringar henne. Det kurrar lätt i magen. När var det hon åt senast?
HAN gör henne uppmärksam på en ensam hjort som vandrar mellan träden längre fram. Tiken ler tacksamt och rör sig framåt. Smyger mellan träden och snart faller blicken på hjorten. Hon smyger ljudlöst närmare och när hon är tillräckligt nära så gör hon ett utfall. Den betande hjorten hinner knappt reagera förrän dess hjärta fått sig en sådan stor chock att det inte kan slå något mer. Det stora djuren faller till marken och tiken triumferar. Hon hugger in.

[PAX TILL HANANYA]

De stora tassarna trampar hänsynslöst ner på alla sköra löv de kommer åt. Med ett lågt krasande går de i fler bitar än man har tålamod att räkna. Hannen stannar upp för ett slag och tittar fundersamt ner. Filosoferar en stund över likheten mellan bladen och hur hans bror borde se ut som de möts i framtiden. I fler bitar än man har tålamod att räkna..
Lugnt ser vargen upp igen med de isblå ögonen som sakta skannar av området omkring honom. Någon hare springer snabbt förbi och ner i sin hålas falska säkerhet. Om han ville kunde hålan rivas upp på någon minut och harens nacke skulle vara knäckt. Tur för det lilla djuret att rovdjuret inte kände för att fylla magen. Och han var inte den som i onödan mördade bytesdjur.

En smått avlägsen doft av blod fick en stöt gå genom kroppen, en stöt av intresse. Öronen spetsades som nosen höjdes och han vädrade i luften med nosspegeln vickande och halvt slutna ögon. Nej, han var inte hungrig, men bloddoften väckte rovdjuret i honom. Kanske endast för att stryka förbi.
Med snabba steg satte han av mot platsen som blodsdoften ringlade sig ifrån som en lockande orm.

[HAha dåååligt xD menoh well c:]

Behöver hon mat så fixar hon det snabbt. Varför slösa onödig energi när det är just energi man behöver fylla på? Men så beror det på vilket humör hon är på med. Hon har lämnat byten som har sett mycket mer sönderslitna ut. Detta var ett snyggt dödande så att säga. Det lämnade knappt några utvärtes märken förutom där hon satt tänder och klor. Hjorten hade knappt känt någonting alls. Hade det varit en fiende däremot. Så hade hon förmodligen inte varit lika renlig av sig. Hon älskar att se smärta och skräck lysa i offrets ögon. För det får honom att brumma nöjt, och det ljudet älskar hon mer än något annat.
Hon sväljer och tar till sig en ny tugga. Hungern trycks undan. Nu kommer hon klara sig ett bra tag till. Hon tuggar och sväljer. Stannar sedan upp i rörelsen. Är det steg hon hör komma närmare. Tunga tassar som får löven att krasa mjukt. Hon lyfter ena tassen och studerar den bleka trampdynan. Hur mycket ljud gav hon själv ifrån sig när hon vandrade framåt? Hon placerar tassen på marken igen och den glödande eldgula blicken stirrar in i dunklet mellan träden. Dunklet som sakta för var minut blir ljusare och ljusare allt eftersom solen stiger vid horisonten. Såklart gav inte hon ifrån sig så mycket ljud som den här främlingen. Hon är faktiskt bra på att ta sig fram så tyst som möjligt. Hon höjer huvudet på ett lätt högfärdigt sätt när hon reagerar på sina egna tankar.
Högmod går före fall, min kära.
Öronen lägger sig mot nacken och huvudet sänks. Hon kliver över hjorten och ställer sig emellan sitt byte och främlingen som närmar sig. En dov morrning lämnar hennes strupe. En varning. Hon är inte den som delar med sig av ett fällt byte.

*pet pet*

(Kanske ta och avsluta det här rollet? De kanske kan mötas senare?)