Ken-Yak var inte ett av Hyzenthlay's favoritområden. Kanske var hon här under fel årstid? Den vita fakargen kastade en blick över det steniga landskapet och suckade. Här fanns inget intressant. Tiken slog upp vingarna och började gå, sedan övergick hon i trav och till slut galopp. Vingarna slog några slag och fick upp hennes vita kropp i luften. Genast grep vinden tag i henne och knuffade henne uppåt.

Från höjden såg Ken-Yak ut som ett grå öken. Lite visset gräs här och där men inget mer. Buskarna har för länge sedan tappat sina blad. Plötsligt fångade en siluett hennes intresse. En varg? Här?

[Kaiito]

Området var grått. Dött. Det passade honom perfekt, för det var precis så kan kände sig inombords. Tom och meningslös, grå och död.
Men trots det vandrade han, trots det hade han fortsatt vandra. Varför visste han inte, för fortfarande tvekade han. Hur skulle han våga se henne i ögonen, hur var det möjligt att han hade skam i kroppen nog för att söka upp henne? Ändå var det den enda tanken som fanns inom honom. Att finna henne.
Echo.

Demonen väste inom honom, uppenbart missnöjd med hela situationen. Han ignorerade Henne, det var ändå inte värt att diskutera saken.
Han hade ett mål, och han tänkte nå det. Det var detta han levde för nu, att återfinna Echo och be henne om den förlåtelse han ändå inte förtjänade.
Dessutom var det bra att vandra. Det distraherade honom från alla de hemska minnena som ständigt korsade hans huvud. Han behövde vandra, för att inte tappa all kontakt med verkligheten. Han ville inte bli galen, inte som sin far.

Hyzenthlay dök längre ner mot marken men landade inte. Istället flög hon parallellt med vargen som vandrade. Han verkade inte ha lagt märke till henne så hon funderade på om det var värt att försöka få hans uppmärksamhet. Hon mindes Frost och hur deras samtal slutade. Men det var så länge sedan hon träffade någon ny och nyfikenheten inom henne var för stor.

[b]"Hallå.."[/b]
ropade hon och spetsade öronen för att uppfatta hans svar. Skulle han bli arg så kunde hon flyga iväg direkt. Hyzenthlay försökte läsa av hans känslor men befann sig för långt ifrån honom.

Kaiito, försjunken i sina egna tankar och den förtvivlan som följde med dem, noterade inte att han inte längre var ensam. Så när rösten nådde hans öron ryckte han till, snurrade runt, såg sig förvirrat omkring. Ingen fanns i närheten, och det tog en stund innan han samlade sig nog mycket för att se mot skyn. Och där, mot den gråa himlen, svävade en vit varg med blicken fäst på honom. Några gånger blinkade Kaiito. Det påminde honom om något. Flyga... flyga. Minnen av hur marken svepte fram under honom medan han for som en kula genom luften kom i vågor genom hans sinne. 
"Åh, så det är nu det roliga börjar..."
Demonen skrattade i hans huvud. Han ruskade på det. Nej, han ville inte tänka, han ville inte minnas. Han hade nog att ta itu med som det redan var, han behövde inte fler saker som komplicerade det hela. 
Blicken vändes åter emot den vita vargen på himlen. Han såg emot främlingen, och det tog en bra stund innan han kom på att han kanske borde hälsa tillbaka.
"H... hejsan." Ordet snubblade sig fram ur hans mun.

Hyzenthlay kände plötsligt en stark känsla av smärta, inte fysisk utan snarare mental. Så ängsligt och hopplöst brukade hon aldrig känna innan. Vågen av smärta försvann lika plötsligt som den kom. Den vita fakargen skakade på huvudet som för att jaga bort fantomerna.

Detta skrämde henne och hon ångrade sig genast i sitt försök att samtala med den främmande vargen även om den inte verkade fientlig.

- Eh...jag måste iväg nu. Förlåt.

Hon vänder i luften och likt en vit pil flyger åt motsatt håll. Bort ifrån den skrämmande främlingen.


[AVSLUTAD]