Den unga gyllene hanenligger under några träd i en dunge i skogen. Han klipper lite med öronen och lyssnar på skogens ljud, ett litet trött leende speglas sig på hans läppar. Där han ligger under träden, kunde han se fåglar och smådjur springa fram och tillbaka. Men han var inte hungrig just nu, det hade redan blivit höst och han funderade på vart tiden hade tagit vägen?  Han sveper lite med svansen och lägger huvudet mellan frambenen.

Han hade vandrat runt omkring i flockens revir för att utforska lövskogen men samtidigt hålla sig nära utifall flocken skulle kalla på honom.

Han suckar lite för sig själv och klipper lite med öronen och fuktar nosen med sin skära tunga och känner hur törsten börjar ge sig till känna. Han reser sig upp och går fram till en liten bäck som finns i närheten av dungen. Men han är fortfarande på sin vakt. Man visste inte ju inte vilka som kunde smyga sig på en.

Han känner en sval vind riva tag i trädens färgade löv och han suckar nöjt. Men vinden bar även spår av varg i luften, troligen någon som är i närheten.

Det hade gått några dagar sedan han blivit anfallen och han hade hållit sig mest för sig själv. Han hade tyckt synd om sig själv och men nu hade han insett att det som hänt hade hänt. Han hade vägrat bli helade för han ville ha kvar ärren som en påminnelse att världen var inte så god som han hade trott.

Han gick stilla med en viss hälta på de benet där han hade de långa revorna längst med bogen. Skogen var vacker i sin höstskrud och en sval vind smeker hans päls mjukt. Han hade inte märkt den gyllene vargen som låg en bit ifrån honom där han gick i sina egna tankar.

Han gäspar en aning och lyfter på huvudet när vargens doft blir allt starkare och han känner genast igen den, hans bror Yoi. Han reser sig på sig och sträcker på sig och ruskar lite lätt på huvudet så den långa eldröda manen och luggen dansar.

han börjar gå mot broderns håll, nog hade han hört vad som hade hänt, han kunde inte fatta det, att Tirana är död och flera inklusive hans bror blev skadade. Men flera hade förlåtit honom, deras mor och syster hade stått på Yoi sida och han gjorde det också.

Hans bror hade vägrat att bli helad, vilken han tyckte var lite underligt men han hade säkert sina skäl.
han närmar sig sin bror och ser att han haltar fortfarande trots att det verkade läka fort.
- Jag ser att du är redan på bättringsvägen Yoi säger han med en mild broderlig röst. Han stannar upp och ser på sin bror.

Yio hörde hur någon närmade sig och vände sig åt det hållet för att se sin bror komma gående. Då han kommenterade att han var på bättringsvägen log han snett. "Jo det läker" Sade han bara som svar. Makoto och modern hade stått på hans sida men på något sätt hade han känt att det var fel. Han hade ju ändå gjort fel, utsatt en flockmedlem för fara och själv orsakat att han blivit skadad. 

"Vad gör du här?" Han tippade huvudet lite på sned. Även om de var bröder så var dom ändå ganska olika. Dom hade varit så nära som valpar och lekt men efter det som hände honom med den vita fakargen hade Yio dragit sig undan lite från både hans mor och bror. Han hade behövt bearbeta vad som hänt och återhämta både kroppen och sin sårade stolthet.

Han nickar förstående när Yoi säger att skadan läker. - Det är bra att den läkare, men det får ta sin tid säger han lugnt. Han sveper lite med svansen och ser på sin bror.

De hade varit nära som valpar, men efter det som har hänt så har de glidit från varandra och det kändes tråkigt tycker han, men samtidigt förstod han honom att han ville vara ifred och läka sig själv.

Hon drog lite på munnen och knycker lätt med huvudet, ja vad hade han gjort? vandrat runt flockens revir, hållit sig nära utifall det skulle kallas till möte. - jag har vandrat runt lite i reviret, sedan har jag legat och vilat.  - och du själv Yoi? borde du inte ligga och vila dig?

Yio lyssnade till Makotos kommentar om att det skulle ta sin tid att läka och nickade mest till svar. De blekblå ögonen hade med tiden fått en lite mörkare ton och han besvarade lugnt broderns blick. 

Han hade fått en hel del skäll av Digne då det kommit fram vilken varg som hade skadat honom och han hade erkänt sitt misstag i att börja kaxa mot den äldre hanen. Hans mor hade get honom lite bannor men hon hade ändå stått på hans sida. Han som gjort så fel. Utan att tänka på det skakade han lite på huvudet men såg sedna på sin bror med ett lite snett leende då han berättade vad han gjorde här och sedan frågade vad Yio gjorde. Att han borde ligga och vila. Vila var det sista han ville.

"Du gör iallafall rätt och lämnar inte reviret." Det fanns en viss syrlighet i hans röst mest riktat mot sig själv. "Nä jag kände att jag ville komma bort en stund och vila det kan jag göra sedan. Jag måste..." Han visste inte hur han skulle uttrycka sig. "Nästa gång jag stöter på någon som den vita så tänker jag vara redo. Jag var för dum och för svag Makoto." Detta var första gången han talade lite mer om vad som hänt. Han hade ältat detta så pass länge ensam nu att han helt enkelt måste få ur sig mer än vad han tidigare sagt.

Han lyssnade på vad brodern sa, han klipper lite med öronen och funderar. Han hade varit där när deras mor hade gett Yoi utskällning, och han hade fått säkert fler utskällningar av andra också, men han är fortfarande en del av flocken, deras familj.

Han rynkar en aning på nosen när hans bror ger en syrligt kommentar. - Det är klart man vill se världen utanför. Men flockens regler är strikta det vet du. mumlar han lite för sig själv, men han kunde inte bryta mot flockens regler, han var inte en typen, och innerst inne visste han att hans bror inte var sån heller, men han tyckte även att hans bror var modig som vågade se vad som fanns utanför reviret, trots allt som hände. Men själv skulle han aldrig lämna reviret självmant.

Han drog lite på munnen - ja risken finns att du kanske blir för stel i dina leder, trots din ungdom. Han försökte lätta upp stämningen och sin bror på bättre humör.

han lyssnade när Yoi berättade om den vita vargen och hans ögon mörknar genast, den vita vargen som skadade hans bror och flera andra och dödade Tirana. Om den vita vargen vågade visa sig nära deras revir, ja han skulle se till så resten av flocken fick reda på det. - Jag förstår Yoi, vi alla kommer vara redo, vi kommer vara redo om den vita vargen eller någon som den kommer och ger sig på någon i våran flock.

Han skakade på huvudet - Yoi, vi båda är fortfarande unga, och vi kommer göra misstag ju äldre vi blir, men ju äldre vi blir ju starkare kommer vi bli och våra krafter kommer att bli starkare i samband med det också. Han buffar broderligt på hans hals. - Jag står vid din sida.

Då han kommenterade om att flocken hade strikta regler fnös han till. "Jo jag vet det..." Han hade fått sin beskärda del av utskällningar så han visste att han inte skulle göra om det. Han skulle lyssna till de med högre rang och lyda de regler flocken hade.

Han blev nästan lite förnärmad av att borden påpekade att han kunde bli stel. "Jag tror det snarare är åt andra hållet. Är jag för stilla så kommer jag bli stel och muskeln kommer inte bli bra." Han skakade smått på huvudet. Hans bror talade om att att de skulle vara redo. Redan hade för mycket hänt. Redan var flera skadade och dom misstänkte att Tirana var mördad av samma varg. Innan hade Yio tänkt att det skulle gå att förlåta den vita men nu kunde han inte det. Han hade aldrig känt hat men det var det han kände mot den vita nu. Hur kunde man ta ett liv på en så mild och vänlig varg som Tirana. "Allt för mycket har redan hänt. Flera skadade och Tirana död..." Misstag. Ja dom skulle göra misstag men han skulle göra allt han kunde för att undvika det. "Jag var inte stark nog... Jag utsatte Sraosha för fara i och med min egen dumhet. Jag måste bli stark nog Makoto. Om jag så måste lämna flocken kommer jag göra allt stark och om jag så lämnar flocken kommer jag försvara den på de sätt jag kan." Han hade inte sagt något om detta till någon men han kände verkligen att han måste bli stark. Han måste kunna försvara de han älskade.

Han stod tyst och lyssnade medan hans bror pratade, Han visste inte vad han skulle göra mer eller säga mer för att få honom på bättre humör, det som har hänt är hemsk och han själv kunde känna ilskan bränna inom honom trots att han själv inte var där och såg allt. Men att någon skulle ge sig på IA var verkligen lågt.

det gick en skälvning igenom hans kropp när ilskan väll började arbeta sig uppåt mot ytan. Han riktar sin blick mot sin bror igen och nickade - jag hör vad du säger Yoi, och jag är med dig, vi skall bli starkare så ingen mer i våran flock kommer till skada. Man kunde ana en antydan till en underliggande ilska i hans röst, som väntande på att få att släppa lös, men han tryckte tillbaka den så gott han kunde. - jag är helt på din sida på hur du tänker Yoi