Det är förmodligen för tidigt att säga något säkert. Men Violet vill ändå tro på att det är någonting som växer inom henne efter det senaste mötet med Tocho. Och att allt den här gången går bra så att hon äntligen får bli mor. För det har hon längtat efter så länge. Hon sitter under ett träd i Lövskogen och studerar omgivningen. Hon har just mättat sig hunger, som inte är större än vanligt, med en fet hare. En hög med rengnagda ben ligger bland löven en bit bort. Violet slickar sig nöjt om nosen.

Öronen klipper irriterat till på huvudet när vinden drar förbi och drar i den svarta pälsen. Violet lägger sig ner och rullar över på sidan och slickar sig åter om munnen. Hon är mätt och glad och allt känns så bra. En liten vilostund skulle inte sitta fel. Men Violet får ingen ro. Hon sätter sig upp igen och ruskar på huvudet så öronen fladdrar. Hon ser sig omkring igen. Plötsligt känner hon för att röra på sig igen. Det är som att det kryper i kroppen. Hon reser sig upp och sträcker på sig. Sen börjar hon traska iväg från platsen.

[Pax till Tocho]

Den stora svarta hanen hade känt sig väldigt underlig sedan han och Vi befunnit sig i nordanskogen. Han hade inte sett henne på ett par dagar för som flockledare hade han mycket att göra, hålla koll på reviret och ser till att allt var lugnt med flocken. Dock hade hans tankar allt som ofta vandrat till Vi och det som hänt och varje gång hans tanakr for åt de hållet lekte ett leende på de svarta läpparna.

Just ni travade han framåt målmedvetet inåt reviret igen efter att ha rört sig längst dess gränser och öronen klippte lite på huvudet. Den vind som svepte mellan träden rufsade om hans päls. De tofsprydda öronen klippte till och de isande blå ögonen sökte igenom skogen i jakt på något som inte hörde hemma där. Då en hare rusade upp framför honom kastade han sig efter den och fick snabbt tag i den. Han högg tag om dess nacke och med en rejäl knyck på nacken så knäckte han dess nacke och den hängde slapp i hans käftar. Han fortsatte dock röra sig. Tänkte att han kunde äta tillbaka bland lyorna.

De små tassarna placerar i tur och ordning bland löven på marken och det prasslar när löven smulas sönder under trampdynorna. Vinden leker i den svarta pälsen och öronen vippar fram och tillbaka på den lilla tikens huvud. De violetta ögonen söker över området framför henne, utan att riktigt söka efter något. Hon har inget mål med sin promenad. Kanske borde hon styra stegen tillbaka till lyorna. Solen står högt på himlen. Den lyser klart och trädens kala grenar skyddar inte längre marken från solens strålar. Höstsolen värmen skönt vargryggen.

Hon svänger och bestämmer sig för att ändå gå tillbaka till lyorna. Kanske hon där kan finna lite ro och vila en stund. Eller inte. Hon förväntar sig ingenting i alla fall. Hon undrar vad de andra flockmedlemmarna gör om dagarna. Om de tränar för att bli starkare. Vem vet. Violet orkar inte bry sig så mycket om just det. Det är annat som rör sig i hennes huvud. De flesta av hennes tankar är riktade mot hennes mage.

Tocho rörde sig snabbt och målmedvetet och snart hade han lyorna i sikte. Han kunde inte höra elelr se någon i närheten så han gick och lade sig under ett kalt träd och började gnaga i sig haren. enen knastrade i de starka käftarna. Efter en liten stund fanns bara de allra tjockaste benen och en del pälstussar kvar av haren och Tocho slickade lite blod från tassarna. Han hade ätit snabbt men hans tankarna var långt borta. Han lade till slut enr huvudet mot tassarna och slöt de isande blå ögonen.

Han vilade medan han hade chansen för snart skulle säkert något dra till sig hans uppmärksamhet.

Hon stannar upp för en stund och den violetta blicken söker sig mot skyn. Hon studerar tyst molnen som sakta rör sig över himlen. Sen ruskar hon på huvudet och fortsätter röra sig framåt. Mot lyorna. Efter en stund ser hon dem och stannar. Hon ser sig omkring. Blicken faller snart på en stor svart varg under ett träd en bit bort. Ett leende leker på Violet's svarta läppar. Tocho. Hon sätter kroppen i rörelse igen och går mot honom. Han ser ut att just ha avslutat ett mellanmål. För Violet tror inte riktigt på att endast en hare kan mätta Tocho's hunger. Öronen klipper till på hennes huvud och hon sänker huvudet när hon tyst går närmare. När hon kommer fram stryker hon mjukt sitt huvud mot hans och lägger sig ner i jämte honom.
"Hej du". Säger hon och den violetta blicken söker sig efter den isblå.

De ryckte i öronen då de uppfattade de vaga ljudet av tassande steg som kom mot honom och han öppnade ögonen då Vi strök sitt huvud mot hans och sedan lade sig enr bredvid honom. Han log mot henne och lade huvudet på sned. "Hej Vi" Han slickade henne på nosen och betraktade henne tyst en liten stund. "Hur är det med dig?" han visste inte vad som skulle ske efter deras senaste möte. Undrade om hon mådde annorlunda eller inte alls var påverkad av det.

Hon myser när han slickar henne på nosen och försöker besvara det innan han hinner dra tillbaka huvudet. Svanstippen guppar mjukt över hennes tassar. Öronen klipper till när Tocho pratar igen. Hon funderar en stund. Men det pågår inte särskilt länge. Hon ser på honom.
"Jag mår bra. Känns inte annorlunda just nu. Det är väl för tidigt att säga". Hon visste vad han menade med frågan. Och förhoppningsvis förstår han vad hon menar med svaret. Hon lutar huvudet mot honom och andas in hans varma trygga doft. Det är här hon hör hemma. Med Tocho.

Han log mot henne och då hon talade och ncikade lite. Han ahde hoppats att de skulle kunna säga säkert om de hänt något men han skulle vänta. Han vilade huvudet över hennes rygg och suckade nöjt. "Så länge du mår bra" Han menade detta och de klippte lite i öronen då vinden drog i hans svarta fluffiga päls. Han drog in hennes alldeles unika doft och han kände att allt var så rätt just nu.

Hon burrar mjukt in nosen i hans päls och öronen vilar lugnt och mjukt mot hennes huvud. Att ligga där och mysa med Tocho skulle hon kunna göra hur länge som helst. Bara få vara nära honom. Hon älskar honom så mycket. Och det är sant. Hon vill verkligen dela hela livet med honom. Alltid stå vid hans sida och stötta honom.
"Hur mår du själv då?". Frågar hon. Hon vill veta hur han mår oxå. Hur han känner och tänker inför det hela.

Han låg och slappnade av bredvid henne men lyssnade på allt hon sade. "Jag mår bra Vi" Han funderade lite och höjde huvudet och drog med nosen mot hennes kind. "Jag funderar väl en del på vad som komma skall men de känns spännande och jag ser fram emot det" han log mot enen och klippte lite med öronen. "Hur det än blir så tror jag att de blir som det ska bli"

(Suck allt jag skrev försvann så skriver om lite kort)

Hon ler vid hans ord. Men ändå är det en liten känsla av rädsla som gnager djupt inne. Men hon försöker att inte tänka på det. För hon är mer upprymd än rädd. Hon hoppas verkligen på att allt blir bra. Hon ser fram emot det. Hon längtar.
"Det är bra". Säger hon åt att han mår bra.
"Det kommer bli bra". Hon är ovanligt optimistisk för att vara hon. Men det behövs känner hon. För hon vågar inte ta något för givet. Hon vill ge lika mycket som hon får. Och hon vill ge Tocho valpar. Valpar som är deras. Tillsammans.

[Sånt är surt när det händer. -.-]

Han buffade mjukt på hennes kind med nosen och nickade. "Så klart allt blir bra Vi" han log mot henne. Trodde verkligen på det han sade. "Allt kommer att bli perfekt" han log mot henne och lät de isande blå ögonen söka hennes violetta och han försökte överföra de positiva han kände inför detta. an såg verkligen fram emot det som skulle komma och blev de inte valpar så kanske det inte var rätt tid för valpar nu. Han ville ha valpar med henne men han ville inte pressa henne. Oavsett om de blev valpar denna gången eller inte så skulle hans känslor inte bli annorlunda. "Vi jag vill inte prata om något som kan smärta dig men jag måste få säga detta i alla fall." han suckade lite. Ville inte såra henne eller något sådant. Ville inte göra henne ledsen. "Älskade, även om vi itne får valpar nu så ska du veta att mina känslor för dig inte kommer att förändras. Jag kommer älska dig oavsett vad och skulle vi inte bli föräldrar denna gång så vet jag att de kommer fler chanser" Han sökte hennes violetta blick med sina isande blå och lade huvudet på sned. Orolig för att han skulle såra henne.

Hon älskar honom. Och hon vet att hans ord inte är menade att såra. Men det slår ändå hårt på henne. Hon sänker blicken. Hennes tankar kan inte låta bli att tänka på det som varit. Vad hon råkat ut för. Hon hoppas på att det blir annorlunda med Tocho. Vad som än händer. Men hon hoppas bara på ett resultat.
"Jag vet. Men jag kan inte låta bli att fasas över det hela. Om det inte blir något. Om... om det är något fel på mig". Den sista meningen är inte starkare än en viskning. Hon vill inte tänka på det. Men tänk om det är så?

Han lät nosen lätt dras över hennes kind och skakade sedan på huvudet. "Nej det är inget fel på dig Vi" Han slickade henne på kinden och log mjukt mot henne. "Du är perfekt så hur skulle det kunna vara nått fel på dig?" Han log mjukt mot henne.

(Lite IT)

Hon ler varmt och glatt över hans uppmuntrande ord.
"Det är du som är perfekt, Tocho". Säger hon och slickar honom på nosen. Han är perfekt. I hennes ögon. Han är så förstående och älskvärd. Han anklagar henne inte för något utan ger henne vackra och uppmuntrande ord som alltid får henne att må bra. Hon kan inte längre tänka sig ett liv utan honom.

[Ska vi göra det här mötet kort?]

(Ja jag tror de får bli ett kort möte denna gången ... Tror Tocho är lika trött som jag är :-P)

Han log mot henne och slickade henne på kinden igen innan han lade ner huvudet över hennes rygg igen och slöt ögonen i en nöjd suck. Att få vila en stund till innan plikterna var avd han behövde just nu och han kunde inte göra det bättre med någon annan vid hans sida.

Med Tocho finner hon alltid lugn och frid. Därför smyger sig tröttheten över henne. Den hon sökt efter i skogen. Värmen från Tocho's kropp gör det mycket mysigare att sluta ögonen för en stund. Bara för en liten stund. Så skönt. Violet andas lugnt och det rycker lätt i nosen till och från. Snart sveper sömnen över henne.

[Avslutar du då?]