Hon hade haft underliga mardrömmar ett tag. Alltid vaknat skrikande. Men alla är inte lika hemska som den där hon dödade någon. Det var ett tag sedan nu men hon har inte lyckats skaka av sig känslan helt. Men ju mer tiden går desto lättar är det att intala sig att det bara var en mardröm. Idag känner hon sig på bättre humör. Idag är hon glad och alert. Hon rör sig över Eriinari's marker. Här har hon aldrig direkt varit. Men känner för en upptäcktsfärd. Hon sträcker på benen i lätt trav. Vinden sveper över området och smeker den svarta vargpälsen. Det är en vacker dag. Hon drar in den friska luften i lungorna och andas sedan lugnt ut.

Efter en stund stannar hon upp och ser sig omkring. Studerar området omkring henne. Studerar växtligheten och djurlivet. Djurlivet här har hon aldrig varit med om tidigare. Och stora ulliga djur, som hon inte vet namnet på, rör sig i en enorm grupp en bit bort. Stora vattenfyllda hål finns här och var och titt som tätt verkar de få någon sort av utbrott eller vad man ska kalla det och se skjuter upp enorma pelare av vatten. Jorden varnar henne och säger åt henne att hålla sig borta från dem.

[PAX TILL KAIITO]

Det verkade som att det inte fanns något hopp för honom. Tassarna placerades på marken, en efter en, men han hade inget mål med sin vandring. Pälsen var tovig och matt, kroppen var utmärglad och mager. Och de blåa ögonen hade sedan länge tappat sin gnista och det var med en tom blick han betraktade världen utan att riktigt se den. Det var knappt man såg att han var en varg. Han var snarare ett skal, resterna av den varg han en gång hade varit.
Han var ingenting.
Men det spelade ingen roll, inte så länge Hon stannade hos honom och gav honom kärlek. Det var allt han ville.

Ett dumt leende sökte sig över hans läppar då han kände Hennes värmande närvaro. Ja, Ristaka var verkligen allt han kunde önska sig. Hon var perfekt. Hon var allt han behövde.
Huvudet ruskades lätt och blicken föll på de stora djuren som rörde sig i detta område. Han skulle försöka fälla en sådan åt Henne, ifall hon bad honom. Demonen fnittrade smickrat då hon hörde hans tankar och han flinade för sig själv. Det måste se rätt dumt ut egentligen.

Plötsligt ryckte Ristaka till, en rörelse som spred sig till Kaiitos kropp. Och med ett väsande kastade demonen runt hans huvud, spanade efter något. Och mycket snart fick Kaiito syn på en siluett en bit borta.
En annan varg.

Hon fortsätter röra sig framåt. Med lugna men självsäkra steg. Hon behövde inte tänka så mycket på var hon satte tassarna då jorden vägleder henne. Hon bara ändrade riktning lite då och då för att undvika farlig mark. För någon annan utomstående kanske det skulle se skumt ut. Som om hon inte riktigt vet vart hon är påväg. Men hon rör sig i riktning rakt framåt. Även om hon tar lite omvägar.

Så stannar hon upp. Jorden talar om för henne att hon inte är ensam längre. Att det befinner sig någon annan i området. En främling men ändå inte en främling. Hon har mött den här vargen förut. Men det var länge sedan. Hennes minne av honom bleknar. Men hon har velat träffa honom igen. Hon sätter kroppen i rörelse igen. Rör sig nu mot ett nytt mål. Kommer han känna igen henne? Hon har förändrats en del sen sist.

Snart får hon syn på den bruna gestalten. Hon stannar upp. Det är han men ändå inte. Så mager är gestalten framför henne. Sakta rör hon sig i närmare. Försiktigt. Han ser så annorlunda ut. Vad har han råkat ut för? Hon stannar åter upp på behörigt avstånd. Hon sänke huvudet och höjer det snart igen. I en hälsande gest.

Han stannade, glodde bara tomt på den svarta vargen som även den hade stannat. Fortfarande var det ett stort avstånd mellan dem, alldeles för stort för att de skulle kunna tala med varandra. Och lika bra var väl det, för Kaiito hade ändå ingenting att säga. Han drog sig det förra mötet han hade haft med en levande varg till minnes, hur katastrofalt det hade varit. Inte för att det spelade honom någon roll, ingen roll alls. Men han hade insett att han inte längre hade någon nytta av att möta andra vargar. Visserligen roade det väl alltid Ristaka, så självklart gjorde han det som Hon bad om, men annars så... nej. Han gjorde det inte för sin egen skull.
Han gjorde ingenting för sin egen skull. Det hade han slutat med för länge sedan. Redan innan han hade tagits av Demonen. Men den tiden var sedan länge bortglömd, han tilläts inte tänka på livet innan Henne. Han hade glömt det för länge sedan.
Det var sådana saker som aldrig hade existerat. Som var bättre att glömma. Det hade Ristaka sett till.
Det brustna skalet av vad som en gång varit en varg rörde sig inte, bara stod och glodde med de tomma ögonen. Det fanns ingenting som visade att han var vid liv förutom de svaga andetagen som fick hans bröstkorg att röra sig, så att revbenen då och då syntes ännu tydligare. Han var bedrövlig, såg ut att kunna dö vilken sekund som helst. I sanningen var det nog endast demonen som höll honom vid liv.

Hon står stilla och studerar honom. Det är inte längre den hane hon en gång mötte och delade skydd med. Han verkar annorlunda. Och han verkar inte känna igen henne. Och hon känner inte igen honom. Vad har han varit med om? Öronen drar sig bakåt. Osäkert. Hon tar något steg närmare men stannar sedan igen. Blir stående. Vet inte riktigt vad hon ska göra. Borde hon gå fram och se hur han mår? Eller borde hon låta honom va och gå vidare? Det senare skulle smärta henne oerhört att göra. Men det första verkar inte vara något direkt alternativ heller. Det gör henne osäker. Den mjuka glödande blå blicken studerar hanen. Studerar hans magra kropp. Det ser nästan ut som att han skulle kunna falla omkull vid nästa vindpust. Vad borde hon göra?

Blicken hölls fäst på den mörka främlingen. En svart varg med blåa inslag. Så relativt ung ut, men å andra sidan var han inte så gammal själv. Verkade på något vis full av liv... Äh, varför skulle han analysera detta? Han brydde sig ju ändå inte.
Den svarta vargen som befann sig i hans närhet var en hona. Inte för att han upptäckte det, men Ristaka gjorde det, och han kunde känna hur Hennes svartsjuka stack inom honom. Kaiito kunde inte förstå varför, han skulle aldrig någonsin älska en annan varg. Det hade han sagt Henne, det bevisade han för Henne var eviga dag. Men ändå verkade Hon inte tro honom. Det gjorde honom sorgsen. Hur skull han kunna bevisa denna eviga kärlek han hade för Demonen? Och inte heller blev han klokare av att tänka på den saken, nej, endast hans förtvivlan växte sig starkare. Så han riktade åter fokusen mot den tråkiga omvärlden. Vargen som de hade stött på...
Blåa inslag... Svart med blåa inslag. Det kändes på något vis bekant.

Och plötsligt, från någon oförklarlig och sedan länge bortglömd plats i hans undermedvetna, svepte en känsla fram. En lust, en impuls att kasta sig mot himlen och sväva ovanför marken.
Men hur? Varför? Kaiito kanske var avtrubbad men inte dum, vargar kunde inte flyga. Vargar vandrade på marken, och det gick ingenting att göra åt den saken. Så varifrån kom denna främmande känsla, detta underliga påhitt om att han skulle vilja flyga? Han kunde inte förstå...
Och längre än så hann Kaiito inte i sin tankebana, för genast när Demonen insåg vad som höll på att hända avbröt hon honom genom att skicka en stöt av smärta genom den bräckliga kroppen. Kaiito vek sig under den, sjönk ned mot marken och kurade ihop kroppen. Käkarna pressades samman för att undvika skriet som ville tränga sig ut. Han hade gjort fel och han förtjänade att känna såhär.
Och i nästan sekund var smärtan borta.

Tiden flyter på medan hon studerar honom. Hans blick känns frånvarande. Som om det bara är ett skal som står inför henne. Det är en obehaglig känsla som sprider längst med hennes ryggrad. Tiden flyter sakta förbi dem. Vinden sveper över området och man hör de fräsande rösterna från gejsrarna som spottar ut hett vatten ur jorden.

Så viker sig hanens kropp inför hennes ögon. Wami rycker till och öronen drar sig mot nacken. Snabbt kastar hon sig fram mot honom.
"Är du okej?" Frågar hon oroligt och stoppar sig själv på behörigt avstånd från hanen. De är främlingar för varandra. Sådan lång tid har gått. Hon vill inte komma för nära om han inte skulle vilja det.

"Är du okej?"
Orden ekade i hans huvud. Han kunde inte placera dem, varken förstå vad de betydde eller varifrån de kom. Han mindes inte språket, mindes inte talets gåva. Och det gjorde honom bara mer förvirrad än han redan var. Vad hände egentligen?

När huvudet lyftes kunde han se att den främmande honan hade kommit närmare. Hon stod inte alls långt ifrån honom. De tomma ögonen hölls fästa på henne, såg på henne underifrån luggen. Och det slog honom att det var hon som talat, att det var hon som sagt de konstiga orden åt honom. Hon som nu stod där och såg på honom med en vaksam men orolig blick, som om hon ville honom något. Vad? Vad ville hon? Hon hade ingenting som han ville ha. Förstod hon inte det. Ingenting...
Varför stod hon plötsligt så nära honom? Vad förväntades det att han skulle göra? Kaiito förstod inte, kunde inte begripa vad som hände, vad den andre ville. Borde han göra något? Osäkerheten tog ett stadigt grepp om honom, och han bara glodde på den mörka honan med sin tomma ögon.

Hon kommer för att ta dig, älskade. Hon kommer ta dig ifrån mig. Låt henne inte ta dig, älskade. Lämna mig inte.

Ristakas röst ekade i Kaiitos huvud. Vad? Var det detta den andre ville, att separera dem? Vill de mörka honan slita Kaiito från hans Älskade?
Överläppen drogs upp och i samma sekund som tänderna blottades så kom ett dovt läte ur strupen på den bruna hanen. Huvudet sänktes och det var med ett hotfullt morrande som han tog ett steg fram emot honom.
Han tänkte inte acceptera det. Ingen fick ta Henne ifrån honom, ingen fick separera dem. De hörde ihop, Hon var hans öde. Och ingenting skulle någonsin få ändra på den saken. Han hade lovat Henne att alltid finnas där, att alltid vara vid Hennes sida. För han behövde Henne, förstod inte den mörka det? Förstod inte främlingen att denne aldrig skulle kunna ta honom ifrån hans Älskade?

Hindra henne, älskade. Låt henne inte ta dig ifrån mig. Jag behöver dig, låt det inte ske!

Utom sig av raseri över det han trodde att den mörka honan hade kommit för att göra kastade sig Kaiito framåt. Brydde sig inte om den svaga kroppen han hade, brydde sig inte om att han inte alls var kapabel till att slåss. Det enda han kunde tänka var att ingenting skulle få separera honom och Ristaka. För henne kunde han göra vad som helst, och det skulle han nu även bevisa.
Runt om honom frös marken då hans iskrafter släpptes lös. De hade inte använts på många månader, han visste inte ens längre om att han hade dem. Men de steg till ytan utan att han visste om det, tack vare det blinda raseriet som stegrades inom honom. Hans toviga, smutsiga päls täcktes av frostkristaller och ur hans mun kom andetagen som moln tack vare kylan runt honom.

Ja, älskade, ja! Visa henne vad som händer med de som försöker dela på oss...

Hon tar ett halvt osäkert steg bakåt när han morrar åt henne. Osäkerheten, och kanske även sorg, växer sig stark inom henne. Men så är det som att något klickar till. Som om något faller på plats. Den långa randiga svansen reser sig. Hakan dras in mot halsen. Öronen står framåt i givakt. Den glödande blå blicken fixerar hanen. Överläppen dras upp och blottar vita huggtänder. Ett dovt mullrande morrande letar sig upp genom strupen. Vem tror den här främlingen att han är? Vem tror han att hon är? En känsla av styrka sprider sig i hennes kropp. Vild energi som vaknar från någonstans långt inne.

Hon har känt så här förut. Men hittills har det bara varit i drömmar. ... Åtminstone har hon i alla fall hoppats på att det bara är drömmar. Men blodsmaken har alltid varit där som en påminnelse.

Nej! Det är inte så här det ska vara. Hon ska inte låta sig styras av mörker och ilska. Det är inte sådan hon är. Hon känner giftet rinna till i munnen. Det droppar ur mungipan. Hennes hållning är rest, stolt och dominant. Raggen är rest på hennes rygg och den resta svansen är så uppburrad som det bara är möjligt.

Detta är inte hon. Hon är en vän varelse. Hon är ett med den harmoniska naturen. Hon är harmonisk. Det är så hon försöker uppfostra sina valpar.

Hon är vacker, hon är stolt. Hon är moder till flera valpar. Hon är ledarinna över en växande flock. Hon måste föregå med gott exempel. Hon måste följa sina egna ideal. De pelare hon har byggt flocken på. Men i detta nu spelar inga tankar om trivial verklighet någon roll. För den verklighet hon lever i är en lögn. Hela livet har hon intalat sig att det måste vara något fel på henne att hon inte föddes med det mörker och den potential som var vad hennes moder hade förväntningar på.

Men hon har mörkret inom sig. Har alltid haft. Hon har bara förnekat det. Rest lögnens murar omkring det och hoppats på att hon kan finna sig själv på den ljusa sidan. Men där fann hon sig bara än mer vilsen.

Hon tar ett bestämt steg framåt igen. Triggas av hanens aggressivitet. Den lockar henne. Bjuder in henne. När han kastar sig mot henne är hon inte sen med att möta honom. Hennes andedräkt förklär sig i vita moln ju närmare honom hon kommer. Denna kyla. Förrädisk. Men det är även hon. Så underbart.

Triggad av Demonens ord rusade Kaiito mot den mörka honan, bestämd att visa denne vad som skedde ifall man försökte separera på honom och hans älskade, vilket Demonen ledde honom att tro höll på att hända. Och han önskade slita den andra i stycken, önskade riva ut hennes ögon, förstöra hennes ansikte så att ingen någonsin vill se på henne igen. Det var ett passande straff för en sådan som försökte separera på två varelser som älskade varandra. För hur grymt var inte det, att krossa andras hjärtan? Hur hemskt fel var det inte att ändra på ödets gång? Nej, det kunde inte tillåtas.
Inom sig kände han hur Ristaka växte, hur hela hennes väsen lös av förväntan och förhoppning inför det som komma skulle. Och det gav honom energi, energi till att hålla upp den magra, utmärglade kroppen. Energi nog för att trigga alla dessa kraftiga känslor som fick honom att rusa mot henne. Demonens blodtörst släpptes lös med full kraft inom honom, och han kände själv av den då den tog över hans sinne. Han ville dräpa henne.

Med ett vrål kastade han sig sedan mot Wami som kom honom till mötes. Tassarna lättade från marken och kroppen for genom luften likt en projektil, mot henne.
Käkarna slöts, i luften. Han hade inte träffat det tilltänka målet, och aningen förvirrad över vad som egentligen hade hänt slog hans tassar i marken. Ett svagt dammoln flög upp från den där hans klor rev upp jorden och det var med ett smått förvirrat uttryck som han började röra huvudet för att se vars hans motståndare egentligen befann sig.
Var det verkligen möjligt att han hade bedömt det hela så fel?

[Eftersom att Kaiito är så pass svag (kanske inte framgår då jag skriver, men det är för att han tror ju att han är stark och vacker), så får du gärna pp:a honom. Ifall det är något jag inte gillar så säger jag bara till ^^ Så stridsdelen kanske går lite fortare, annars kan det bli jävligt segt och utdraget. Med andra ord, även om han har en Demon inom sig, är hans kropp så pass svag att han omöjligt kan vinna någon strid i nuläget ;p]

Kopplingen till tanken hade upphört för en stund när hon känner vinden slita i pälsen när hon kastar sig fram. Rusar fram mot hanen som uppvisar sådan aggressivitet att det verkligen smittar av sig. Det är som att hennes primitiva egenskaper har kommit upp till ytan. Att det bara är naturens lag som gäller. Endast den starke överlever. Men det är inte rätt. Och Wami ser sig själv som allt annat än stark.

Deras kroppar hade kunnat slå ihop med varandra och de hade kunnat riva och slita i varandra tills åtminstone en av dem inte orkar stå kvar. Men hon kan se att hanen inte alls äger den energi och styrka som han vill påvisa. Så hon kastar sig åt sidan i sista stund. Hör klappret av hans käkar när de slår ihop om ingenting. Morrande vänder hon helt om på stället och ställer sig mot honom. Ser hans förvirrade uttryck. Som om det inte är han som styr sin egen kropp, eller tankar.

Hon visar fortfarande tänderna och morrar dovt. Hon är beredd på om han skulle försöka ge sig på henne igen. Han ser på henne och hon möter stint hans blick. Är det bara hon som fortfarande minns deras första möte? Där de tillsammans skyddade sig mot kaoset som härjade landet. Då de för en stund låg så nära och samtalade om framtiden, om drömmar och om mål. Även om de bara varit främlingar för varandra. Nu mer än någonsin. Hon hade uppskattat hans sällskap. Nu verkar han mest likna ett sårat vilddjur.

[Ehm... Ja, Tycker du att det ska bli ett slagsmål? Eller bara en kort kamp? Eller bara en nedbrottning? Jag vet inte vad som kan tänkas hända men för stunden står de väl bara och ser på varandra? :3]

[Alltså, slagsmål är väl kanske att överdriva... Meeen, liksom, demonen kommer ju hetsa Kaiito att anfalla tills han får sig en jävel som kanske rycker tillbaka han lite till verkligheten, if you get what I mean? ^^]

Nej, älskade. Låt henne inte göra det. Låt henne inte dela på oss. Jag behöver dig, det vet du. Du kan inte tillåta henne att göra så mot oss, älskade. Det kan du inte. Jag skulle aldrig förlåta dig ifall du lät henne ta dig ifrån mig...

Det var inget som demonen behövde oroa sig över.

Blicken fastnade på den mörka honan och ett ljud som mer kunde liknas vid ett rytande kom ur Kaiitos strupe då han stint glodde på henne, hon som gjorde detta hemska mot honom och Ristaka. Hon som tänkte förstöra deras liv tillsammans, hon inte ville dem något gott alls.
Och återigen kastade han sig mot henne, beredd att slita henne i stycken om så behövdes. Varelser som hon, onda och bedrägliga, borde inte få finnas.

[Okee. Jag testar. Säg till direkt om jag ska ändra!!]

Hon lugnade ner sig när han bara stod och glodde på henne. Vad är det med honom? Känner han verkligen inte igen henne? Men han ser ut att ha svält sig. Sådant kan sätta sig i skallen. Men varför han han gjort så här mot sig själv? Och varför är han så aggressiv? Hon tvingar tillbaka giftet. Hon tänker inte skada honom. Han var en vän. I alla fall hoppades hon på att kunna se honom som det. Nu är hon inte så säker.

Så kastar han sig mot henne igen. Hon rycker till. Hade hoppats att han inte skulle göra det. Men hon hade det väl på känn. Öronen stryker sig snabbt mot nacken igen. Hon tar ett steg fram och breddar benen för att ta emot honom när han kommer farande mot henne. Hans ränder river i skinnet på vänster sida av hennes hals. Smärtan blixtrar till och hon morrar surt till och griper tag om hans smala nacke och skjuter fram bogen för att knuffa honom åt sidan. Först släpper han inte sitt grepp om hennes hals. Hon trycker på mer för att få honom ur balans. Hanen släpper sitt grepp om hennes hals men hugger mot hennes ben istället. Förmodligen för att försöka få henne ur balans. Hon släpper sitt grepp om hans nacke och hugger mot hans ansikte, inte för att träffa utan mest för att skrämmas så att han släpper. En varg brukar i alla fall vara tillräckligt smart att släppa när något hotar ansiktet. Och nog gör han det alltid. Hon ser honom vackla till men gör sig beredd att hugga igen. Hon duckar ner och hugger mot hans framben för att sedan skjuta upp underifrån och få honom helt ur balans. Han vacklar mer och hon skjuter fram och knuffar över honom på sidan. Hansens tunna kropp slår i marken och hon måttar ett hugg mot hans strupe. Men i sista stund drar hon snabbt tillbaka huvudet igen och käftarna ger ifrån sig ett högt ljud när de slår ihop om luft. Hon står över honom med en tass på hans bröstkorg för att hålla honom nere. Hon morrar hårt åt honom. Så slutar hon morra.
"SKÄRP DIG!" Fräser hon till och flyttar tassen från honom och backar ett, två steg. Om orden var riktade till hanen eller till sig själv eller till både och. Det är hon själv inte ens säker på. Men hon är sårad för att han inte känt igen henne.

En ljus klar vätska rinner till i gifttänderna på henne. Snabbt sluter hon avståndet mellan dem och hugger hanen i nackskinnet. Sprutar snabbt in av den klara vätskan i hans kropp.Så backar hon åter. Slickar sig om munnen.

"Motgift. Du högg mig och fick förmodligen i dig av mitt gift. Nu dör du inte av det i alla fall". Säger hon förklarande men med tillrättavisande tonfall. Hon tänker inte vara den som orsakar hans död i alla fall.
"Du kommer nog må illa ett tag i alla fall". Lägger hon till och vänder bort blicken samtidigt som hon sätter sig ner.

[Okej, pga min seghet avslutar jag nu detta rollspel. Kaiito började må illa av motgiftet, sprang sin väg som den fegis han är, så får Wami kanske stå kvar och glo eller gå åt andra hållet. Haha, har ingen inspiration till att fortsätta nu i vilket fall som helst ;D ]

[AVSLUTAT!]