Från marken såg hon ut som en vit fläck i den blåa himlen. Reli's stora vita vingar slog utan entusiasm mot den kalla luften när hon gled över himlen i en bra vindström. Hon kisade ner mot marken, Samudr såg karg och ogästvänlig ut. Hon la sin vikt mot den vänstra vingen och gjorde en sväng innan hon åter slog med vingarna för att komma högre upp. Som många fakarger kände hon sig osäker på marken, men ibland behövde hon komma ner. Hon slog ihop vingarna och dök effektfullt mot marken innan hon i sista sekunden slog ut vingarna, sänkte sin fart och landade mjukt på klippan som sträckte ut sig mot havet. Idag var havet stilla och vågorna stänkte inte ner henne. Hon såg sig om med en kritisk blick..


[sorry, kort. Hoppas den duger]

[Det är lugnt, kommer inte heller skriva så långt, använder nämligen mobilen så kan bli en del stavfel också ;p]

Kaiito hade nått sitt mål. Med en nästan äcklad min såg han mot havet som slog in mot stranden, kände hur den salta luften trängde ned i hans lungor för varje andetag. Så detta var hans nya hem, hans kungarike. Kanske det inte var det bästa tänkbara, men det var i alla fall bättre än inget. Framtiden var ljus, det skulle knappat bli sämre. Han var bara tvungen att ha tålamod. 
Ett kort leende drog över hans läppar medan den blåa blicken spanade över området. Han satt på en klippa, nog hög för att havets vågor inte skulle nå honom. Han hade börjat bygga, han hade börjat sitt nya liv med sin nya familj. Äntligen var han på väg framåt, äntligen. 

En rörelse fick honom att vrida på huvudet, och i samma sekund som han såg åt vänster uppenbarade sig en snövit varelse bakom några större stenar. 
Huvudet lades på sned och några ögonblick satt han endast stilla och såg på den främmande vargen. Sedan tog han tag i saken. 
Utan ett ord hoppade han smidigt ned från klippan, tog några snabba språng över stranden och stannade sedan tvärt upp med den pupillösa blicken fäst på främlingen.  
- Det här är inte ett område som vem som helst kan vandra in på, så kanske det vore bättre för dig att vända om.

Hannens plötsliga uppenbarelse fick Reli att endast höja på ögonbrynen i överaskning. Han hade egendomliga ögon, pupillösa så hon trodde först att han var blind. Sedan slog hon långsamt ihop vingarna och la de tilrätta på ryggen och log lätt. "Kanske jag borde göra mig till någon som har tillåtelse att komma hit" hon la huvudet på sne och lenade ut fjädrarna på ryggen. "Jag antar att jag lyckades komma in på ett flockområde? Säg vem härskar här?". Utan att säga något eller visa på något annat sätt att hon redan började använda sina egendomliga krafter på hannen . Hon bara stod där och såg på honom utan att blinka med en fokuserad, kanske något stirrande blick. Visst, hennes krafter var rent mentala och skulle inte rädda henne om hannen valde att utan någon magisk inblandning bara bita henne eller riva henne med klorna, men om han nu försökte läsa hennes tankar, eller kanske skicka en eldklot mot henne eller två skulle han få sig en överaskning. Tankarna skulle bli svårare att finna och ännusvårare att tyda, eldklotet om hon lyckades bli träffad skulle bara kännas varm mot huden, inte farligare än så.

Han studerade den främmande honan medan hon lade vingarna till rätta. Han kom att tänka på sin örnform, känslan av att sväva över marken. Han gillade det. Nej, han älskade det. Nästan lika mycket som han älskade Ristaka. 
Demonen spann inom honom medan hon lyssnade till honans ord, bad honom fortsätta. 
- Det stämmer, och tursamt nog lyckades du träffa den som bestämmer direkt.
Ett flin placerades på hans läppar. 
- Vi gillar inte inkräktare här.
Utan förvarning samlade han sedan sina krafter och lät stora isspjut skjuta upp ur marken mot henne. Han var på väg att börja skratta men avbröt sig snabbt, för inga isspjut kom. Det enda som hände var att marken blev täckt med frost och några små iskristaller kunde synas. 
Förvånat såg han på honan, visste inte vad han skulle tro om detta.  

Relianne såg på hannen med ännumer överaskning. Denna flock verkade vara ung om själva ledaren, han som bestämmer sitter och vaktar sina gränser. Hon såg sig omkring, inga vargar syntes så några väktare verkade inte finnas här. Hon var precis på väg att fråga vilka det var som var "vi" men hannens blick ändrades och ett skrapande, rispande ljud kom från marken när den täcktes av frost.

Reli lyfte upp ena frambenet, oroad att hon kanske lyckas frysa fast vid marken, klippan var blöt och hon hade ingen lust att riva sig loss från den. Sånt gör ont. Hon blickade lurigt på hannen och sänkte sedan huvudet för att nosa på en särkilt vacker iskristall som stack ut i marken bara några decimeter från hennes framdel. "Oh..vackert.." mumlade hon och såg sedan upp på hannen. "Men jag antar att detta inte var menat som någon vänlig gest.." Hennes nötbruna ögon mörknade något då hon åter började se på hannen med samma, intensiva, stirrande blick. Hon hade ingen lust att ge hannen en chans att göra ett andra försök. "Oroa dig inte, detta var bara en vetting handlig från min sida. Jag låter aldrig någon skada mig med sina krafter.". ett något hånfullt leende syntes på hennes läppar men försvann fort, i hand -on-hand combat mot hannen skulle hon inte ha en chans. Hon kunde bara fly i sådan situation.
"Det är inget fel på dig eller dina krafter." försäkrade hon honom.

[svara du nu så loggar jag om och svara med rätt efter dig. :) ]

Kaiito stirrade på henne med en missnöjd blick. Men ändå fanns en fascinerad glimt i de blåa ögonen. Och han kunde inte låta bli att undra vad detta innebar.
- Din kraft... För jag antar att du hindrade min is. Vad går den ut på? Hur fungerar den?
Han kunde känna hur demonen var missnöjd över hans presterande, men samtidigt kunde hon se möjligheter med denna varg som nu stod framför honom. Och hon manade på honom, det var egentligen hon som ställde frågorna, bara att de kom ur hans mun. 

[kort -.-]

Relianne höjde huvudet och la ena örat mot nacken medans det andra var spetsad mot hannen. Hon fick alltid den blicken när hon var osäker på om hon borde berätta allt eller bara en del. "Min kraft..min kraft går ut på att ingen kan skada mig med sina krafter" sa hon och log sedan. "Men det är inte allt jag kan göra." la hon till med en intrigerande blick. "Låt mig bli en del av din flock och jag kan visa vad mer jag kan göra" Reli antog att hennes kraft att kunna förstärka någon annans kraft skulle också välkomnas. I framtiden skulle hon bli bättre på det så klart, just nu krävdes en hög del av konsentration, ögonen började tåras lite, hon blinkade inte när hon fokuserade hon hannen så hon blundade hårt någon sekund och lät blicken svepa över området innan hon åter såg på honom. "Kanske du kan säga mig ditt namn och flocken du leder, främling med iskrafter?" hon log charmigt åt honom med en liten del av retsamt flin bakom de mörka ögonen.

Det hon sade fick Kaiito att skratta till, ett kort ljud som inte verkade höra hemma i den dystra naturen som låg runt omkring dem. Huvudet ruskades sedan lätt för att få luggen från ögonen, och när han åter talade var det med en road röst.
- Så du söker medlemskap i en flock som du inte vet något om?
Han granska henne med samma charmerande leende som tidigare samtidigt som han hörde hur Ristaka talade till honom i huvudet. Sade att denna varg kunde vara ett bra verktyg, för hon hade något att erbjuda. En kraft som man sannerligen inte skådade varje dag. Och den kraften kunde främja hans mål, deras mål. 
- Mitt namn är Kaiito, ledare över Revántos. Ett grupp med målet att... Mja, jag kan säga att vi kommer gå långt.
Hon hade väst varnande i hans huvud, säg inte att vi är de onda, tala inte om våra planer. Så han hade hejdat sig, mer skulle hon inte få veta. 
- Om vem är det jag har äran att tala med?
Hon visste hans namn, det var inte mer än rätt att han ny skulle få veta hennes. 

Relianne skrattade åt hans kommentar. "Jag vet att flocken är ny och fortfarande liten när självaste ledaren måste gå runt och vakta dess gränser" Hon la huvudet på sne och fjädrarna på ryggen burrade upp sig något. Visst, hon kanske inte visste allt om flocken, men var de så olika alla de flockar som låg i Numoori? Denna var iallafall ny och en medlem skulle nog bara välkomnas och inte jagas bort, tvärtom skulle hon ha större chans att få en hög ställning och bra inflytande om hon gick med i en nystartad flock i början och inte sökte medlemskap senare när alla platser var upptagna.

"Mitt namn är Relianne, för tillfället är jag flocklös, så, vad säger du, kommer jag få en plats i din flock eller borde jag ta mina intressen någon annanstans?" sa hon när hon har hört hans namn. Så han hette Kaiito, det namnet har hon aldrig hört förut men la det till minnet nu. Spelade hon sina kort rätt skulle Kaiito bli hennes ledare. Hon verkade ha intrigerat honom nu med sina krafter, de var lite speciella så det var inte konstigt att hon blev så utstirrad varje gång hon använde de.

Han lyssnade till hennes ord och var faktiskt tvungen att erkänna att hon inte var så himla dum. Det verkade finnas ett intellekt bakom den snövita fasaden, vilket aldrig var fel. Bara han visste hur han kunde hantera det på bästa sätt.
- Du har rätt. Dock skulle jag inte säga att jag vaktar, mer iakttar...
Det var med en smått road stämma som han talade samtidigt som leendet låg kvar på de smala läpparna. Utan vidare satte han sig ned, drog tillbaka den svaga kylan han lyckats frammana tidigare. Sakta smälte frosten och isen runt dem när havsluften fick tillbaka samma temperatur som innan.
- Så, Relianne... Ett vackert namn.
- Vakta din tunga, unge herre.
Ristakas röst hördes i hans huvud och det var med en lugnande tanke som han sade åt henne att hon inte behövde oroa sig. Han älskade Henne, ingen annan. Speciellt inte den vita honan som nu stod framför honom. Men hon kunde vara bra att ha i flocken.
Demonen muttrade missnöjt, men höll sedan med honom. Hon fick inte tappa fokus på kraften som denna hona besatt, den var sannerligen intressant.
- Ifall jag välkomnar dig i flocken, lovar du mig då trohet och att göra ditt yttersta för flockens välmående?

[Bara för att klargöra - Det rosa är demonen som talar, och det är endast Kaiito som hör detta. Men det är enklare att skriva det för att ge en bild av vad som händer i hans huvud ^^]

"Brukar det komma mycket folk hit?" undrade hon som svar på hans kommentar. Hennes nötbruna ögon lämnade hannen, blinkade några gånger innan hon svepte den karga området med blicken. Hon kände sig tvungen att vila, genast blev ögonen fuktiga av tårar så hon irriterat blinkade bort innan hon såg mot hannen. Hans komplimang nådde sitt mål och hon kände hur hennes mun breddes i ett mjukt, charmigt leende.

Hon märkte att han drog tillbaka sin kyliga kraft och slappnade av något. Han talade med henne så han planerade inte att döda eller skada henne på en gång. Hon sträckte lite på vingarna innan hon åter la ihop de på ryggen.
Han ord fick henne att bli allvarlig och hon nickade innan hon förstärkte sin accepterande med orden "Jag lovar". Hon har förut varit med i en flock som hon föddes i innan hon lämnade de och såg några sådana möten med andra vargar där ledaren frågade ungefär samma fråga och den andre lovade sin trohet till flocken och ledaren.

Huvudet ruskades lite lätt innan han svarade henne.
- Mer eller mindre... Visst passerar det någon då och då, så jag kan inte säga att det aldrig kommer någon till detta område. Dock är det inte direkt rusningstrafik heller.
Han flinade aningen retsam emot henne samtidigt som svansen svepte bakom honom. Denne Relianne var inte så hemsk som han först hade trott att hon skulle vara, dock hade han aldrig tagit tillfället att tala så här pass mycket med henne om det inte vore för hennes kraft. Då hade han fortfarande varit ovetande.
Men han fick inte tänka så nu, för med orden hon sade blev hon en del av hans flock och ännu ett verktyg i den geniala planen demonen tänkte genomföra. En plan som inte ens Kaiito var fullt medveten om vad den gick ut på.
Men båda var de överens om att Relianne var en god medlem, någon som de skulle tjäna på att ha i flocken.
Han flinade emot henne.
- Välkommen till Revántos.

Relianne började också svepa med svansen något och nickade kort åt Kaiitos ord. Hon var nu inte bara en vandrare eller flocklös. Hon tillhörde en flock, hon hade en ledare.

"Vad är mina order, general?" undrade hon sedan och såg hannen i ögonen. Hon visste inte om hur stor flocken var eller om det skulle bli något flockmöte innan de skulle få sina ranger, men hon ville veta nu direkt om hon skulle vara någon nytta för flocken. Visa sig värdig helt enkelt.

Kaiito skrockade lite smått då han hörde hennes ord och vände sig sedan om. Hon verkade vara ett bra tillskott på mer än ett sätt, och det var med samma leende som tidigare som han kastade en blick över axeln för att se på henne.
- Till att börja med kanske du ska träffa de andra. De är inte långt borta. Följ med.
Han började vandra över sanden medan en snabb blick kastades ut mot havet med dess brusande vågor. Han önskade att han kunde frysa det, för han ogillade det starkt. Men han visste att inte ens han hade krafter till att frysa ett helt hav. Och han var heller inte säker på om han hade krafter att ens frysa en liten vattenpöl i närheten av den vita honan, så han lät helt enkelt bli att ens försöka sig på något.
Samtidigt fanns en nyfikenhet inom honom, han ville veta mer om hennes kraft. Hon hade sagt att det fanns mer att berätta.
Demonen stillade honom med några lugnande ord.
Det skulle finnas tid för det senare.

[Som sagt, ville bara få ett kort roll. Så tänkte att vi börjar avsluta? Så säger vi att Kaiito presenterar henne för de andra osv. Ska ta ett flockroll sedan också, men det blir först efter att alla som ska gå med har gått med, hehe. Så du vet ^^]