Solen hade för någon timme sedan stått högt på himmelen. Långsamt rörde den sig neråt mot horisontens band.

Thrar vände på sig för att lägga sig i en mindre obekväm ställning. Hon drog en djup suck och försökte låta bli att tänka. Bara... sluta med det. Hon ville ta bort alla tankar på Aamons sista stund. Ta bort alla tankar på att hon var tvungen att avsluta hans liv och minnena av hans blod på tungan. Hon ville ta bort minnena som den senaste händelsen framtvingade hos henne. Tiken knep ihop sina ögon. Ville inte se. Ville inte finnas. Syns inte, finns inte. Eller hur var det?

Långsamt började illamåendet komma krypandes. Thrar öppnade ögonen. Inte igen. Varför skulle det alltid dyka upp när det som minst behövdes. Hon kröp ihop än mer och gömde ansiktet under sina tassar. I daglig ordning snörptes luftrören åt efter att illamåendet satt in. Det blev mer ansträngt att andas och snart väste hon nästan ut sina andetag. Inte igen.
Hon ville inte uppleva de här känslorna längre. Ett gällt pip lämnade henne och hon högg efter sitt ben. Tänderna sjönk in så gott de kunde i det beniga området. Envist höll hon kvar. Det gjorde ont. Men känslorna domnade nästan bort. Thrar släppte sitt ben och såg ner på det med osäker blick. Blod började sippra ut ur såret. Hon lade öronen bakåt. Varför? Varför hade hon egentligen gjort så? Hon började blicka rent sitt sår. Vad var hon egentligen? En valp som inte visste bättre?

Kanske. Hon visste knappt själv längre.

[Sorry för sjukt segt svar, men har haft en inaktivitets period, en riktigt ordentlig svacka. Nu är jag dock tillbaka ;D]

Det började skymma, sakta förvandlades dagen till kväll för att sedan bli natt. Och mörkret lade sig allt mer över världen som för endast några timmar sedan varit dränkt i den strålande solens starka sken. Och även om Kaiito inte skydde solen på något vis kändes det ändå skönt att natten snart skulle vara över dem. För även om han själv inte hade valt det var han en av mörkrets varelser nu. Inom honom levde en annan, en som fann styrka i mörkret och skydde ljuset och allt det goda som förknippades med detta. Och utan att han var riktigt medveten om det så påverkades han av Demonens tankebanor.
Han var en slav under Hennes vilja, och han hade ingenting emot det. Frågan var om hans ens förstod det.

Med stillsamma steg vandrade han genom området som nu var hans, nej - Deras. För trots allt hade de erövrat det tillsammans. Utan Hennes hjälp hade Kaiito aldrig tagit sig hit, det visste han. Och nu hade han allt han någonsin hade kunnat drömma om. Ledarskap, makt. Det enda som nu saknades var att fälla världen, få dem alla att böja sig under hans tassar.
Under deras tassar.
Ristaka spann njöt inom honom då hon hörde hans tankar, viskade uppmuntrande ord åt honom, talade om för honom hur underbar han var. Och han kunde inte låta bli att njuta av att höra hennes lena stämma. Hon var hans allt, Hon var den enda. Och han älskade Henne, ovillkorligt.
Förblindad av en kärlek som han så desperat önskade skulle vara besvarad följde han hennes minsta vink.

Därför tvekade han inte när Hon bad honom att undersöka doften som de stötte på några minuter senare. Först doften av främmande varg, sedan doften av blod...
Vad var detta?
Ett flin lade sig på hans läppar medan han stillsamt fortsatte sin vandring, nu med ett mål i sikte.

Thrar grimaserade lätt när hon återigen strök tungan över sin såriga tass. Hade hon bara tänkt ett steg längre skulle det inte svida så fort hon rörde vid det. Hon suckade och ändrade ställning. Det fick henne att grimasera igen. Hon hade aldrig varit den som var speciellt förtjust i smärta, men nu verkade det vara det enda som kunde hjälpa henne. Hon slöt ögonen och lyssnade till omgivningen. Envist höll hon tillbaka de tårar som konstant hotade med att sippra ut.

Hon hade inte legat där länge när en främmande doft nådde hennes nos. En varg. Hanne. Det ryckte lätt i hennes ena öra när hon försökte lokalisera ljudet från den främmande individen. Det verkade som om han vandrade mot henne. Hon suckade djupt och vände ryggen mot honom. Hon ville inte prata. Hon var inte upplagd för det. Om hon visade att hon inte var intresserad skulle han säker gå sin väg igen.

[Lugnt, jag har haft en själv 8P]

Det låg en tryckande tystnad över området denna kväll, nästan som om naturen anade oråd. Men samtidigt var stämningen rofylld, och det var nästan skönt att slippa alla de ljud som världen kastade mot honom ibland. Han försökte minnas, var det såhär ensamheten hade känts? Ristaka väste inom honom, irriterad över hans tankar. Han skulle aldrig mer behöva vara ensam, han behövde Henne. Det fanns ingen mening för honom att fundera över en sådan sak.
Huvudet ruskades, Kaiito visste att Hon hade rätt. Det fanns ingen mening med att reflektera över ensamhet. Hon hade befriat honom från det. Och fokusen vändes åter mot den främmandes doft.
Lätta steg förde honom framåt genom området, och mycket snart lades hans blick på en vilade kropp som låg utsträckt på marken. Han stannade upp, endast en kort bit ifrån denne, och inväntade någon slags reaktion. Men ingen kom. Smått fundersam över detta tog han två steg närmare. Nog måste väl den andre ha märkt honom vid detta lag?
- Ursäkta.
Det svaga leendet som låg på läpparna hördes även med en svag klang i rösten. Han granskade sedan den andre, som låg med ryggen vänd mot honom. Nu borde han få en reaktion.

[Mobilinlägg, ursäkta eventuella stavfel.]

Thrar hörde stegen komma närmare. Hon drog en djup suck. Gå härifrån.
"Ursäkta."
Främlingens stämma fick henne att sucka igen. Hon ville inte ha med honom att göra.
"Gå härifrån." sade hon trött.
Hon ville inte ha sällskap. Hon ville inte prata med någon alls. Hon ville bara vara själv. Kanske sova en stund och glömma allting runt omkring för ett kort ögonblick.

[Ja, nu är det ju så att jag är halvkass på att göra långa inlägg xD]

Vad den andre ville var ganska självklart, han hörde det på hennes tonstämma likaväl som på ordvalet. De hade ett ganska klart budskap som inte gick att tolka på fler sätt än ett, möjligen två, men båda hade i grund och botten samma innebörd. Men ändå vände han sig inte om.
- Du söker ensamhet, huh?
Rösten var lugn och stillsam, och han talade med en nästan förstående ton i den. Huvudet lades aningen på sned medan han granskade den främmande honan där hon låg, kände sig lite smått osäker på vars detta egentligen skulle leda. Men demonen bad honom stanna, och då tänkte han också göra det. Han ville inte trots Henne.

Thrar kunde inte höra några steg lämna platsen. Hon ville vände sig om för att se om han var kvar, men valde att låta bli. Kunde hon se honom så lite uppmärksamhet som möjligt skulle han säkert lämna henne.
"Du söker ensamhet, huh?"
Den främmande hannens ord gjorde att blandade känslor välde upp inom henne. Å ena sidan blev hon irriterad, nästan arg, men å andra sidan ville hon svara honom så sarkastiskt hon kunde. Hon dröjde med svaret, visste inte riktigt hur hon skulle svara. skulle hon ge något svar alls? Det kanske var bäst att vara tyst.

Efter en tid kastade hon en trött blick, trots vad hon sagt till sig själv tidigare, över skuldran mot den andra. En brun hanne, men ljusa markeringar. Hon fnös till innan hon vände bort blicken igen. Om hon bara ignorerade honom skulle han säkert gå sin väg.

Han mötte blicken som kastades mot honom, en trött blick som inte sade honom annat än att den spräckliga önskade att han skulle försvinna från platsen och lämna honom ifred. Men så lätt tänkte han inte ge upp.
När den andra åter vände bort huvudet satt han kvar utan att säga något. Det borde väl finnas något som kunde fånga den andres intresse?
Han satt stilla ett tag, fundersam. Sedan gav demonen honom ett tips, och genast sträckte han lite extra på sig.
- Så, varför så nedstämd? För något måste ju ha hänt, annars skulle du väl inte vara så tystlåten. Vad sägs om att berätta, istället för att bara ligga där och vägra prata med mig?
Kanske han slutligen skulle irritera den andre nog mycket för att få lite mer respons än en trött blick och tystnad som svar.

Thrar kunde inte höra några steg som lämnade platsen. Det ryckte irriterat i hennes öron. Satt han bara där? Hon ville inte vända sig om igen. Hon ville inte ge sken av att vara intresserad. När hannen talade efter en stunds tystnad satte hon sig upp. Hon kastade en irriterad blick över skuldran.
"Jag kan inte se vad du har att göra med saken." sade hon med sammanbitna tänder.
Han hade inte ett skit att göra med hennes liv. Hon kände honom inte och kunde absolut inte kalla honom för vän. Det fanns inte någon anledning att berätta för honom.

[Ledsen om jag inte tillför så mycket att jobba med ._.]

Budskapet var så klart att det nästan slog honom rakt i ansiktet. Men han kunde inte låta bli att fortsätta tala med henne. Även om det kanske inte var så att hon var någon som passade i hans planer, var det alltid kul att reta andra. Han hade inte alltid varit sådan, men då Ristaka kom in i hans liv hade andra ilska och olycka börjat roa honom mer och mer.
- Kanske jag inte har något med saken att göra...
Än så länge hade han inte fått någon reaktion av henne, och han tänkte åtminstone inte ge sig förrän han fick en sådan. Visst, hon hade satt sig upp och orden som kastades mot honom var mellan sammanbitna tänder, men det var fortfarande som att hon var totalt avtrubbad. Men det verkade åtminstone vara på rätt spår.
- Men jag kanske kan göra dig på bättre humör. Jag vet kanske inte din anledning, men jag vet hur det är vara sådär... nedstämd.
Leendet låg fortfarande på läpparna medan han med en trevlig röst fortsatte att tala med henne. Inväntade en lite mer känsloladdad reaktion. Bara för att se ifall hon verkligen hade något inom sig. För i nuläget verkade hon helt död på insidan.

Hennes ord hade inte haft någon effekt på den andre över huvud taget. Han fortsatte att göra psykiska närmanden, och hon var inte speciellt förtjust i det. Det var som om han totalt ignorerade hennes ord och kroppsspråk. Antingen det eller så var han bara dum. Ofrivilligt lyssnade hon till hans ord.
När han tystnad såg hon envist mot marken längre bort. Han visste ingenting om henne, och hennes sorg. Han kunde inte veta hur det är att må som hon.
"Jasså?" svarade hon utan att se på honom.
Hon ville egentligen inte medge det men hon var nyfiken på vad han hade att säga.

Huvudet lades på sned medan han granskade henne med de pupillösa ögonen som syntes under luggen. Hon var verkligen inte intresserad. Det verkade som att hon inte brydde sig mindre om något annat.
Så utan att riktigt förstå varför han gjorde det, han som gillade att retas med henne så mycket, reste han sig upp och skakade lätt på huvudet i ett befängt försökt att få bort luggen från ögonen. Visserligen var det helt meningslöst, för så fort han slutade röra huvudet så lade den sig åter till rätta i hans ansikte, men det hade blivit en vana. Enda sedan han varit liten hade han försökt skaka bort luggen från ögonen. Det hade faktiskt gått en gång i tiden, då han var väldigt liten, men sedan hade luggen blivit för lång. Nu fanns det inget att göra åt den saken.
- Nå, det verkar som att du inte vill ha mig här. Kanske jag borde gå.
Stillsamt, med en försiktig talande röst, backade han två steg, och stannade sedan åter upp. Ristaka nickade och spann inom hoonm. Hon gillade den här leken.

Hon kastade en hastig blick över skuldran. Han stod upp nu. Kanske skulle han äntligen gå sin väg. Hon hoppades innerligt på det. Hon ville inte ha mer kontakt med någon. Inte än på mycket länge. Vid hannens ord ryckte hennes öron till.
"Det kanske är bäst."
Han hade äntligen förstått vinken om att hon inte ville ha honom där. Trögare individ hade hon inte träffat på evigheter.

Hon kunde höra honom backa undan ett fåtal steg. Bara gå din väg. Lämna mig i fred.

Helt otroligt.
Han kunde inte låta bli att le. Inte ens när han tänkte gå sin väg visade hon minsta intresse, det som annars brukade locka de flesta att börja samtala eller åtminstone visa lite mer engagemang. Men denna hona var helt avtrubbad, som om ingenting i världen spelade något roll för henne.
Han ville inte gå, för han hade ett uppdrag som tilldelats honom av demonen. De skulle skapa en flock, tillsammans. Han behövde medlemmar.
- Du vet, du skulle ju kunna följa med mig. Det gör dig inte mycket gott att ligga här i skogen och fundera över livet bekymmer.
Skulle detta fungera? Han var inte säker, men det var lika bra att lägga fram förslaget. Då hade han åtminstone försökt, och ifall honan ändå inte var intresserad av att ens prata med honom var det lika bra för honom att vända henne ryggen och vandra vidare. Men han kunde inte göra det ännu, först ville han se vilken respons han fick på detta.
- Jag kan erbjuda ett hem, en gemenskap i en flock, och kanske till och med en vänskap med mig ifall det låter lockande?

[Haha, åh, vad Kaiito är trög som inte lämnar henne.. xD tycker så synd om Thrar!]

Hon vände på huvudet och såg med hård blick in i hannens ögon.
"Inte intresserad."
Hon hade inte någonting med honom att göra och hon ville definitivt inte behöva dras med honom. En vänskap med honom. Hon behövde den lika mycket som ett hål i huvudet.
"Jag tillhör redan en flock, som dess nya ledare."
Thrar visste att han var trög. Hade det varit någon annan hade det säkert räckt med ett nej för att få bli lämnad i fred.
Hon vände högdraget på huvudet och fortsatte stirra in i skogen. Egentligen ville hon inte tillhöra någon flock alls. Framför allt inte som ledare... Men hon hade lovat Aamon att ta hand om hans familj, och hon höll sina löften. Även om de innebar döden för henne själv eller de runt omkring. Nevere och Celane visste om reglerna och för dem hade det inneburit döden. Det sved till inom henne igen. Aldrig under hela sin livstid har hon blivit så sviken som när hennes partner och hennes bästa vän gick bakom ryggen på henne. Och hon ville aldrig någonsin uppleva den smärtan igen.

[Thrar är den gladaste laxen i hela Numoori 8D]

Han lyssnade noggrant. Samma svar gav åt honom som tidigare.
Inte intresserad.
Kanske det var lika bra att ge upp, för det här verkade inte leda någonstans alls. Tiden var kanske inte dyrbar, men den var bättre att använda till något som var meningsfullt än allt detta.
Men just när han tänkte bege sig av nådde nya ord hans öron och åter igen drog hon hans uppmärksamhet till henne, oavsett om hon menade det eller inte.
- Jaså?
Han flinde inte lika mycket längre, hade en lite allvarligare ton i rösten. Fundersam och intresserad. För nu verkade det som att denna hona kunde ge honom information som kanske kunde vara till nytta.
- Vilken flock?

[Ah, kortis.]

En suck lämnade stäppvargen. Hans frågor upphörde aldrig att störa henne. Egentligen borde hon kanske inte ha förväntat sig att han skulle ge sig av. Men kanske kunde hon få honom att lämna henne ifred om hon svarade på några få frågor till. Hon kastade en blick över skuldran och möttes för en gångs skull inte av hannens flinande ansikte.
"Andheraa." svarade hon korthugget.
Vad var det i hennes ord som hade gjort att han plötsligt visade så mycket intresse? Vad det att hon själv ledde en flock? Fick hon välja själv skulle hon inte bli långvarig som ledare. Hon skulle lämna över platsen till den som ville ha den och den som i hennes ögon gjorde sig förtjänt utav den.

[Du skriver fortfarande längre än vad jag gör xD]

Ordet slog honom ganska kraftigt, och han blinkade några gånger för att samla sig en aning. Var det verkligen så att de båda hade stött på den svarte som hade talat om Andheraa? Och vad var detta om att hon var ledare?
Spela med.
Orden ekade i hans huvud när Ristaka befallde honom. Och vad hon än sade så lydde han under hennes ord. Hans ansikte antog ett häpet uttryck.
- Så du har med mött den svarta?
Han talade med en mjuk röst, försökte minnas hanens namn. Men det hade fallit i glömska, han kunde inte komma på vad det var denne hade presenterat sig som. Det var trots allt ett tag sedan han stött på denne, och dessutom hade han aldrig trott att han hade behövt minnas dennes namn. Aldrig i livet, faktiskt.
Vad visste hon om den svarte? Det var för tidigt ännu för att han skulle vilja uttala sig mer, han visst för lite. Det var bättre och avvakta och se vad hon hade att säga om den saken.

Thrar såg misstänksamt mot honom. Hur visste han att Aamon var svart? När hade han mött den förre ledaren?
"Ja." svarade hon kort.
Hon bet ihop käkarna. Lawaren var inte den hon ville minnas nu. Hon kastade en hastig blick ner på sitt ben. Blodet hade slutat rinna. Märkena efter hennes tänder lyste i den ljusa pälsen. Ja, en valp som inte visste bättre. Det passade in på henne nu.

[*leker flygplan*]

Ett kort svar. Men vad annat hade han egentligen kunnat vänta sig? Det verkade som att denna hona inte hade många ord att säga, egentligen. Verkade som att hon inte hade många åsikter heller, eftersom att orden var så få. Men vad visste han? Kanske hon var en sådan som höll sina tankar för sig själv.
Huvudet lades aningen på sned och han drog ett djupt andetag.
- Det var hemskt... Jag stötte på hanen där han låg. Vad som hänt honom har jag ingen aning om, och jag även om jag ville saknade jag förmågan att hjälpa honom.
Huvudet ruskades i en uppgiven gest, som om minnet av Aamon smärtade Kaiito något fruktansvärt.
- Han talade om en flock, Andheraa. Hur han önskade att den skulle leva vidare. Och i ett desperat försök att hjälpa den sårade vargen som var på väg att möta döden, så lovade jag honom att göra allt jag kunde för att se efter denna flock som han höll så kär.
Pratade han för mycket? Han sneglade svagt emot Thrar, undrade hur denne skulle reagera. Uppenbarligen hade även hon stött på Aamon, och han undrade vad denne hade sagt åt henne. Men hon verkade inte ana något om vad som egentligen hade hänt. Men det var svårt att bedöma, hon kanske visste. Så han höll det avstånd han hade. Hoppades att hans mörka hemlighet skulle förbli en hemlighet.

Hon lyssnade på hans ord, tog in dem och analyserade dem. Det var ett faktum att även han hade träffat Aamon. Han hade sett honom skadad, döende. Stäppvargen ruskade på huvudet. Hon ville inte minnas bilden av den svarte, söndertrasad och täckt av frost.
"Det fanns bara ett sätt att hjälpa honom på. Hade du haft mer medlidande hade du gjort det som jag tvingades göra."
Hon klarade inte av att säga orden. Hon kunde inte säga dem. Hon hade tagit hans liv då inget annat fanns att göra. Det var en enorm prestation bara att tänka på det.
Thrar tystnade. Aamon hade bett dem båda att se efter flocken. Nej. Hade hade bett henne göra det. Den främmande hannen hade sagt att han lovade att se efter Andheraa. Det fanns en viss skillnad där.
"Det är lustigt." sade hon sen. "Att Aamon bad mig se efter hans flock när du redan lovat att göra det."
Hon gav honom en vass blick. Det stod klart för henne att han inte talade hela sanningen, och lögner tog hon inte lätt på.

[Avslutat av anledning c:]