Mild värme och blå himmel signalerade sommarens antågande. Skogen stod sig lik, klar i brandens och höstens färger; oförändrad från årstid till årstid, orörd av årens tidevarv. 
Naberius kände sanden vid sjöns rand väta hans trampdynor. Trots att de var svårt ärrade, speciellt kring klohylsorna, fanns ännu lite av känseln kvar. Tillräckligt för att han kunde känna fuktens svala väta. 
Hans glödande vita ögon beskådade ut över sjön, en välbekant syn. Han hade inte rört sig från sitt lilla revir i denna del av skogen på lång tid. Han hade funnit någon slags falsk ro i att vakna på samma plats och att jaga längst samma stigar. Stillheten och ensamheten hade gjort honom gott på ett sätt vandring inte hade. 
Det hade börjat klia i benen dock. Klia i tårna och eka i huvudet att Nu. 
Ändå ville han inte lämna denna plats av frid och stiltje. På något sätt visste han att vandrade han ifrån detta hem så skulle han aldrig återvända. 
Ensamheten hade fått honom att fundera mycket. Fundera på livet och dess många frågor. Mest frågor.  
På tok för få svar.
Denna plats hade gett alla de svar den hade. Den hade inget mer att ge honom.
Det var en insikt som gjorde Naberius tung i bröstet. Hans tid i höstskogen hade nått sitt slut. 
Frågan var bara vart hans väg skulle ta honom härnäst.