[Åhå! Haha, fick nyss syn på detta rollspel :'D]

Genom den dimmiga riket där de enorma, pälsbeklädda varelserna härskade rörde sig en mycket mindre figur. Denne bar nästa samma pälsfärg som de stora, men han tillhörde vargasläktet. Åtminstone genetiskt, för både hans psykiska del och fysiska del gick att diskutera ifall det liknade det som var passande för en varg längre.
Han var mager, revbenen stack ut så det var obehagligt. Pälsen var smutsig, tovig, matt, vanvårdad. Och i blicken fanns inte längre livets gnista. De blåa ögonen som en gång hade sett på världen med nyfikenhet var nu täckta med en dimma. Han åt inte ordentligt, han sov inte ordentligt... Faktum var att det var länge sedan han hade gjort någonting ordentligt. Han var på gränsen till död, men han brydde sig inte. Det enda som höll honom levande och gav honom krafter nog att vandra var Demonen som besatt hans inre väsen.

Han hade blivit vilseledd. I en tid som inte längre var viktig hade Hon kommit till honom, lovat honom makt och evigt liv, allt han kunde önska sig. Och såklart Hennes odödliga kärlek. Och det var den han hade tagit emot, det var den han hade suktat efter. Hennes kärlek, att bli älskad av någon som Henne. Och med tiden hade han börjat lida hennes minsta vink utan att ifrågasätta. Men det var väl så - kärleken var blind. Och han hade blivit blind, inte sett och inte förstått. Och nu var han för avtrubbad för att längre bry sig. Detta var hans liv nu, att göra allt för henne. Och i gengäld älskade Hon honom, och det var allt Kaiito önskade.

Och nu vandrade han här, genom den ångande dimman, utan mål och mening, med energi från en annan varelse. Och han kände sig lycklig.

Den dimmiga luften gjorde det svårt att se och tyngre att andas. All den vattenånga som befann sig på marknivå var ingenting som hans kropp var van vid, och hade han varit sig själv skulle nog Kaiito inte ha vandrat in i detta område. Men vad gjorde det egentligen, när han var så pass avtrubbad som han var? Ingenting, ingenting alls. Och även om det var lika fuktigt och dimmigt som om molnen själva hade lämnat sin plats på himlen och lagt sig över jordytan så bekom det honom inte.
Han var borta, förlorad in i en drömvärld som endast han levde i, beskyddad av den trygghet Demonens närvaro gav honom. Och det var alldeles nog för den magra vargen.

Ett högt väsande hördes i hans huvud och en känsla av att totalt tappa kontrollen grep honom när Ristaka tog över och med en hastig rörelse vred hans nacke. Den dimmiga blicken landade på en mörk skepnad som rörde sig mot honom genom den täta ångan. Och utan förvarning släppte Ristaka sitt grepp, vilket nästan fick Kaiito att slå hakan i marken.
Hon hånskrattade åt honom. Kan du inte ens visa dig från din bästa sida när vi stöter på främlingar? Det är ju nästan så jag får skämmas...
Snabbt tog han sig samman, rätade på sig så gott han kunde. Hon skulle inte behöva skämmas över honom, aldrig. Det enda han ville vara var det hon önskade att han skulle vara. Det sorgliga var dock att utåt gjorde denna resning ingen skillnad. Han var fortfarande en mager, tovig, smutsig och livlös varelse som inte såg ut att ha många timmar kvar.
Stilla stod han där, men blicken på främlingen. Övertygad om att han såg ståtlig ut, övertygad om att Hon kunde vara stolt över honom.

"God dag." De första orden nådde hans öron och fick honom att rycka till. Nästan lite smått desperat letade han i sitt minne efter dessa ord, ville veta vad de betydde, ville förstå vad den andre sade honom. Demonen skrattade mjukt åt honom, uppenbart road över de panikartade känslorna han kände och dumheten som han besatt när han inte förstod enklare ord.
En hälsningfras, väste hon sedan mjukt åt honom, innan hennes uppmärksamhet åter vändes mot den andra vargen. Denne fortsatte tala, använde ord som förvirrade Kaiito. Han kunde inte riktigt förstå den andre, även om han försökte. För han gjorde verkligen det, och Demonen fortsatte att skratta, road av hans patetiska beteende.
Svara henne då, din värdelösa loppa!
Svara henne? Javisst, svara... Det var ju så man skulle göra, det var ju så man skulle bete sig. Blicken som hade sänkts mot marken höjdes och fästes åter på den långörade vargen som stod framför honom och väntade på ett svar.
"Tidens..." Rösten var fumlande och dog ut innan Kaiito han yttra mer än ett ord. Bakbenen darrade lätt. Han försökte samla tankarna. Tidens? Vad var Tidens för nått? "Du... Tidens... Vad..?" Ett lätt flin drog över hans läppar, endast för att sedan försvinna igen. Hade det blivit rätt, det där? Ja, nog trodde han det. Nog skulle de andre förstå.

Den andre talade igen. Sade ännu fler konstiga ord. Det ryckte svagt i Kaiitos öron, och den tomma blicken hölls stadigt på den andra vargen även om han inte ens verkade se denna. Det var som om han tittade rakt igenom henne, bort mot horisonten.
Hon var ju trots allt inte viktig...
Det tog ett tag för Kaiito att förstå att honan hade upprepat samma ord som hon sagt innan. Och när det slog honom kände han sig förvirrad. Varför sade hon det igen? Varför upprepade hon sig? Det måste ju vara något fel på henne, för inte talade man ju på det viset. Det verkade ju bara underligt.
Han hörde hur Demonen fnissade hest inom honom, men åt vad kunde Kaiito inte förstå. Men han borde vara nöjd, han var nöjd, så länge Hon var nöjd.

Ett av de stora djuren hade avlägsnat sig en bit ifrån sin flock, men då denne fick syn på den båda vargarna vände den snabbt och rusade tillbaka, så gott som ett sådant stort djur kunde rusa. De tunga stegen fick marken under Kaiitos tassar att vibrera, innan dimman åter slöt sig bakom den stora besten som försvann bort mot de sina.
"Tidens..."
Mumlandes uttalade han ordet som han hört den andre säga två gånger nu, helt obrydd om vad som nyss hade skett inte alls långt ifrån dem. Han försökte förstå, försökte minnas. Han hade kunnat tala en gång i tiden, visst hade han det? Visst hade han talat med andra vargar. Men inte någon som denna, som inte verkade kunna mer än just det som den sade. Dessutom verkade denna tala ett underligt språk, då han inte heller kunde förstå vad den sade.
"Kaiito," sade han sedan, helt utan förvarning. Ja, sitt namn mindes han. Det var egentligen det enda han mindes från sitt gamla liv, det enda Ristaka tillät honom att minnas.

Även om den andre talade var det en ekande tystnad som nådde Kaiitos öron där han stod. Den dimmiga blicken hölls alltjämt fäst på den främmande vargen, även om det var omöjligt att säga ifall han verkligen såg henne eller ifall han såg rakt genom henne. Hans ben darrade till, ett tecken på den trötthet hans kropp upplevde men hans själv var omedveten om.
Han blinkade en gång, blinkade två gånger. Orden den andre hade sagt hade dött ut, försvunnit med den svaga vinden som svepte över slätten. Men ändå kom inget svar från Kaiito. Tystnaden mellan dem blev allt längre medan han endast stod där, förlorad i sin egen värld.
Och sedan, som från ingenstans, gled ett missnöjt uttryck över hans utmärglade ansikte och han fnös till samtidigt som han ruskade på huvudet.
"Nej."
Ett hest skratt ekade i huvudet på den unga varghanen då demonen vred sig inom honom. Något mer roande än detta hade hon inte upplevt på länge, och i Ristakas ögon fanns det få nöjen som var lika stora som att se hur någon annan gjorde totalt åtlöje av sig själv.
"Vad... jag gjort?"
Kaiito hukade sig, ville inte verka stöddig mot sin älskade, för något var fel, det märkte han. Vad kunde han bara inte förstå.
Din dumma loppa, förstår du inte vad hon säger? Förstår du inte vilken idiot du framstår som? Jag förstår inte hur hon fortfarande kan ödsla tid på att stå och prata med dig, för du förstår ju inte ens dig själv, hur ska då någon annan kunna göra det?
Huvudet böjdes mot marken, skammen flög genom hans kropp. Han hade gjort bort sig, och därmed även förargat Henne. Den enda han någonsin hade brytt sig om. Och nu skulle han skämmas, precis som det var menat att han skulle göra. För när Hon kände det, då skulle Hon förlåta honom. Då skulle Hon älska honom igen. Och det var det enda han önskade, att Hon skulle älska honom för evigt.

Från en utomståendes ögon måste det hela se väldigt lustigt ut. Då den magra unghanen utan anledning hukade sig, visade sig underlägsen, talade med sig själv. Men inte heller det var något som Kaiito kunde förstå. Han var så förlorad i den drömvärld han byggt upp under demonens tvång att det inte ens var säkert att han någonsin skulle kunna återvända från den.