Sten och åter sten. Klippor. Block. Det var ett berg han vandrade omkring på. Eller vandrade och vandrade, han hade suttit stilla på en liten platå en stund nu. Eller kanske det var i timmar. Han visste inte riktigt. Solen sken på honom i vilket fall som helst, vilket betydde att det var dag. Och visst hade det varit det även när han nått denna punkt? Han var osäker, kanske han hade suttit här medan solen klättrade uppåt på himlen. Fast egentligen brydde han sig inte vidare mycket heller, vad spelade det för roll?
Den dimmiga blicken stirrade mot något som han inte riktigt såg. Varför han ens hade ögonen öppna var en fråga som kunde korsa hans huvud ibland, för aldrig lade han märke till sin omgivning något mer. Hans kropp var inte mer än ett skal, ett magert, tovigt, smutsigt och nedgånget skal. Det var inuti kroppen som han levde, tillsammans med sin Älskade. Demonen som kommit från ingenstans och frälst den vilsna själen han varit. Hon hade visat honom vägen, Hon hade gett honom nytt liv, och det var hans plikt att älska Henne till sina sista andetag.

Kaiito var egentligen ganska meningslös för omvärlden. Den enda uppgiften han hade var att agera värd åt Ristaka som egentligen bara såg honom som ett instrument, en leksak. Men de ord som hon sade åt honom hade sedan länge övertalat Kaiito om att han hade den viktigaste uppgiften i världen. Och vad mer kunde han egentligen begära, när han hade vunnit hennes ovillkorliga och eviga kärlek?
Ett svag leende gled över hans läppar när Hennes viskande röst ekade i hans huvud. Ja, det här var verkligen som han ville leva. Det här var precis vad han alltid hade önskat sig. Att få vara med Henne, i tid och evighet.

[Gah, han är svår att rolla när det enda han tänker på är demonen xD]

Efter med möda och skrapsår på hans trampdynor stod han på marken. Han bestämde sig för att om han skulle komma tillbaka igen skulle han ta en mindre komplicerad väg. Han stönade lite när han märkte att en av hans tassar hade börjat blöda lite. Inget allvarligt men tillräckligt mycket för att någon skulle kunna känna lukten av det. Inte bara det, mammutarna hade blivit medveten om hans närvaro. De ställde sig i en ring för att skydda ungen, viftade ilsket med öronen och tuttade högt. De var inte allt för glada att se Xerxes helt enkelt. Han valde att sätta iväg i en elegant trav, bort från de högljudda varelserna.

Runt honom "exploderade" gejsrar. Sköt ifrån sig vatten upp till himlen som sedan regnade ner på Xerxes och blötte ner hans päls. Om det hade varit svalt vatten hade han kunnat njuta av det men detta vatten var ljummet och det fick honom att vilja sätta eld på hela Numoori med hans blick.

Den fuktiga luften runt omkring honom fick hans päls att bli lite mer lockig på svans och nacke där hans päls var som tjockast. När han var mindre hade han varit helt lockig och faktiskt sett söt ut. Om man inte kände honom så skulle man faktiskt kunna tro att han var en väldigt söt och lekfull valp, så som de brukar vara. Men faktum var att denna lockiga valp var lika kall som snön som omringade den lilla kroppen.

Snett framför honom såg han en annan varelse, en varg. Sittandes. Än hade den inte märkt honom(?) och bestämde sig för att Iaktta, eller snarare stirra på dess utseende en stund. Xerxes såg klart och tydligt en brun färg på vargen, mer kunde han inte se för han var för långt bort. Efter att han hade tröttnat på att iaktta den "simpla vargen"  bestämde han sig för att långsamt gå närmare den, med höjt huvud.

När Xerxes var cirka 50 meter ifrån denne stannade han och väntade på att vargen skulle upptäcka honom.



(Demon? Episkt c8<)

Den dimmiga blicken stirrade alltjämt ut i ingenting medan Kaiito var förlorad i sitt eget huvud där han ständigt sökte Hennes bekräftelse. Det var ett begär som inte gick att stilla, ett behov som han inte skulle överleva utan. Han behövde Henne, han älskade Henne och han kunde aldrig tänka sig ett liv utan Henne. Hon var allt, och varje sekund önskade han att ägna åt att påminna Henne om det.
Hon var hans liv. För evigt.

Från ingenstans ryckte det plötsligt till i den magra kroppen, som om en blixt hade träffat hanen där han suttit förlorad i tankar. Och huvudet vreds åt sidan, fastnade med blicken på en ljus varg som inte alls var långt ifrån honom. Underifrån den långa luggen såg de dimmigt blåa ögonen på främlingen med ett tomt uttryck. Inte en min rördes i Kaiitos ansikte.
Åh, älskade, att du aldrig lär dig!
Ristakas röst ekade i hans huvud, och det var en viss skam Kaiito kände inför henne. Han hade gjort det igen, förlorat sig från verkligheten och missat det som skedde i omgivningen. Men vad annat kunde han göra? Hon var ju det vackraste som fanns, han kunde inte slita sin uppmärksamhet från Henne.
Ristaka fnittrade då Hon noterade hans tankar, nöjd över att veta att han fortfarande var så förlorad i begäret efter Hennes kärlek. Kaiito tog det som ett tecken på att Hon var nöjd, och kunde inget annat känna än lycka.
Men allt detta hände inuti hans huvud. Utanpå, på skalet, syntes ingenting. Knappt ens några livstecken. Och med tanke på hur misskött och illa tilltygad hans kropp var hade han lätt kunnat bli tagen för en zombie, om det inte vore för att stanken av ruttnande kött saknades omkring honom.

Den andra vargen, den vita med hornen, började röra sig mot honom. Den tomma blicken hölls fäst på främlingen. En hane kunde han avgöra, men inte mycket mer än så. Och genast grep svartsjukan tag i Kaiito där han satt. Demonen fnissade mjukt inom honom då Hon kände den. Åh, Hon hade verkligen lyckats bra med den här varelsen, han var helt i Hennes våld.
Tomma ord nådde hans öron, ord som inte betydde något. Uttalade på ett språk som för Kaiito var främmande, mer främmande än det vanliga Nordspråket. Han hade fått lära sig Nimorian för länge sedan, kunskaper som han nu tappat tack vare Ristaka. Han hade blivit så innesluten i sig själv att han tappat bort sitt modersmål nästan helt, det Nordspråk som han talat hela livet hade han nu väldans svårt med. Nästan så att han borde skämmas, men såklart gjorde han det inte, han behövde inte så länge Hon var med honom.
Jag gillar honom. Hon väste i huvudet på Kaiito och hans puls steg vid hennes ord. Han har attityd, något som du alltid har saknat.
Nej, någon attityd skulle då inte den andre få han. Om denne trodde att han kunde komma här och ta Ristaka från Kaiito så trodde han fel. Kaiito skulle göra allt för Henne, och ingen skulle någonsin få separera dem.
"Försvinn," väste han samtidigt som han med stela rörelser reste sig upp. Kroppen som sett utmärglad ut redan vid första anblicken visade nu i stående läge hur mager och misskött den egentligen var. Det var knappt så man kunde se att det var en vargakropp, den bestod endast av skinn och ben. Varenda ben stack ut under huden och den toviga, smutsiga pälsen gjorde inte utseendet bättre. Ett skal, det var det enda hans kropp var.

Nordspråk. Det var Nordspråk som den andre talade nu, och orden som lämnade dennes strupe kändes obehagligt bekanta. Han förstod dem, eller... Han borde förstå dem. Desperat letade Kaiito i sitt dimmiga minne efter innebörden i det som uttalats och efter en stund fick han grepp om vad som sagts. Vad den andre undrade över. Vad han gjorde här.
Och bildad är han också, talar fler språk än dig. Jag vet inte, älskade, men kanske det betyder att han är mer intelligent?
Hennes retsamma ord tog hårt på hans redan sköra sinne. Det sårade honom något oerhört och han önskade inte längre den andres närvaro. Det ryckte svagt i hans överläpp och han ville inget annat än att den andre skulle lämna dem ifred, låta dem vara tillsammans och inte störa. Varför ville alla i hela världen ta ifrån honom hans Älskade? Varför fick han inte ha Henne? Det var det enda han önskade, drömde om och ville.
"Ensamhet," fick han fram till svar. Rösten var hes, skrovlig. Det var länge sedan han talade. "Jag sökte... ensamhet." Tystnaden lade sig åter över platsen då han slutade tala. Förvirrad över sina egna ord stod han stilla och såg emot den ljuse hanen. Vad ville denne egentligen? Kaiito förstod inte varför de aldrig kunde lämna honom och hans Älskade ifred.

Ord, ännu mer ord. Och ännu mer koncentration krävdes från honom för att kunna förstå vad som skedde. Vad allt detta betydde. Det var svårt, så svårt. Demonen pratade visserligen med honom varje dag, men det var inte på samma sätt. De talade på ett stadie som inte gick att förklara. Så alla dessa ord var så svåra att förstå.
Hon fnissade roat inom honom, så Kaiito antog att han måste göra något bra då hon faktiskt var nöjd med honom.

Öronen ryckte svagt vid orden som den andre sade, och speciellt två fångade Kaiitos uppmärksamhet. I den röriga smeten som de andra lätena bildade var det två ord som stod ut.
"...äter och jagar."
En snabb minnesglimt av en brun hane som rusade över en slätt blixtrade förbi i hans huvud. Vid hans sida sprang en hona, brun likt honom. Och tillsammans jagade de efter en kanin. En liten, vettskrämd varelse som sprang undan de hungriga vargarna. Vinden ven runt omkring dem, känslan av frihet var total och det vackraste som fanns var varginnan bredvid hanen...
Bilden suddades ut lika fort som den kommit, och ilsket väste Ristaka åt sin värd att fokusera på verkligheten. Skamset bad Kaiito om ursäkt, och vände åter sin uppmärksamhet mot den vite hanen som hade talat så många ord åt honom. Vad hade han velat veta, vad undrade han över egentligen? Var inte något om... namn.
"Kaiito," svarade den hesa rösten. "Det är så jag... heter." Hans namn. Ja, det var hans namn. Det var länge sedan någon hade sagt det nu. Länge sedan någon hade talat till honom. Det var inte ens säkert att någon mindes honom på platsen han kom ifrån. Vilken plats det nu var. Demonen hade suddat ut allt, fått honom att glömma allt. Såklart för det bättre. Han behövde ju inte minnas, nu när han hade Henne.
Ett svagt leende letade sig fram på hans läppar då han tänkte på Henne.

[Kaiito är så underlig att rollspela när han är helt psykad xD]

Försjunken i sina tankar satt Kaiito där och dumflinade åt det som rörde sig i hans huvud. Osammanhängande tankar som han tyckte var så vackra, utan att han kunde förstå varför. Men det var länge sedan han hade haft ett eget tycke eller en egen vilja. Ristaka styrde allt, och han var nöjd med det då han inte längre kände till ett annat sätt att leva på.

Och så plötsligt blev han medveten om att den andre inte stod på samma plats längre. Förvirrat såg sig den magra hanen omkring, och slutligen landade blicken på den ljusa gestalten som vandrade ifrån honom. Lämnade honom.
Ett minne susade genom hans huvud, en kort tillbaka blick på den glömda tiden, en stund han inte längre fick tänka på, en stund som aldrig hade existerat. Kroppen fylldes med värme, hjärtat slog hårdare och leendet blev mer genuint på hans läppar. Framför sig kunde han se de violetta ögonen, den bruna vargen han ibland drömde om. Hur hon sprang från honom, hur han jagade henne, och skratten som klingade omkring dem fyllde hans huvud.
"Vänta..."
Ordet var inte mer än en hes viskning, framkallat av det korta ögonblicken han upplevde från sitt forna liv. Sedan steg Ristaka in, och det var över.

Med ett skri av smärta vek sig Kaiito under demonens vrede. Kroppen slog tungt i marken och han drog benen till kroppen, vred sig, plågad av det Hon orsakade honom. Vad hade han gjort? Varför var Hon inte nöjd?
Desperation och rädsla kröp genom hans kropp. Tankarna nådde den vita, stora vargen, och han undrade kort vad denne skulle tro om honom. I huvudet hade de glada skratten utbytts mot demonens elaka fnittrande.
Vad hade han gjort Henne?

[Ehm... Bara för att xD Sen för Xerxes gå eller stanna, det spelar inte mig någon roll. :'D hihi]

[Då detta rollspel stått stilla väldigt länge pga mig avslutar jag nu det. Vi kan säga att Xerxes tröttnade och vandrade sin väg, och lämnade Kaiito så att han fick sjunka tillbaka i sina egna tankar. Så kanske de möts i framtiden då Kaiito är lite... friskare i huvudet. :'D ]