Han kände sig lätt. Tassarna var inte lika tunga att lyfta från marken längre och han tyckte sig ha lättare steg. Både i sinnet och i hjärtat kände han sig lättare. Kanske var det placebo, kanske inte.

Han hade haft sällskap med sin far en liten bit. Faderns försök att bota Malvado från sitt mörker hade till viss del lyckats. En hel del av det mörker som han hade burit på hela sitt liv var borta, men det skulle aldrig gå att radera helt. Fadern hade varit bestämd på den punkten. Malvado å andra sidan hade inte lyssnat så noga på faderns varnande ond, han kände sig bara lättad över att framtiden såg ljusare ut. Egentligen var det dags för honom att ta sig tillbaka till Ötamon, och han borde vända med en gång, men först ville han dock rensa tankarna lite, och lät benen bära honom framåt mot ett mål han inte själv visste om för stunden. Det var först när Silverpilarna tog slut och Ken-Yaks stenslätt bredde ut sig framför honom som han insåg att han nog hade gått lite för långt tillbaka. Han gav ifrån sig en djup suck och lät benen ta honom ytterligare en bit in på slätten i alla fall.

Till slut stannade han upp och lät rumpan dimpa ner i marken med en dov duns. Med ryggen mot en stor sten satt han där och lät tankarna flyga iväg lite. I luften låg svaga dofter av vargar, men Malvado tog inte mycket notis om det just nu. Innan han visste ordet av hördes ett högt muller och himlens portar öppnade sig. Regnet vällde ner och inom loppet av några sekunder var han dygnsur.
"Toppen", muttrade han irriterad och såg sig omkring. Hans blick fastnade på två stenar som stod lutade mot varandra och bildade en liten tunnel. Han gick in under tak och satte sig ner. Framför honom fortsatte regnet att ösa ner...

När himlen öppnade sig reste sig Modig upp från platsen där hon legat och krälade ut i den öppna luften. Regnet slog över hennes kropp, fuktade den korta pälsen och de på land väldigt otympliga fenorna. Det var med stora ögon hon såg upp mot de mullrande molnen. Ett brett leende spred sig över det randiga ansiktet när hon klev fram från under ett par stenar. Hon hade hittat hålan för ett par timmar sedan och hade sovit bort en stor del av dagen. Det hade varit fuktigt där nere, behagligare än luften utanför. Åskans dova röst var vad som först väckt henne, tätt följt av det hårda smattret av regn mot den grusiga, steniga marken.
     Hon hade befunnit sig i det stenklädda landskapet ett tag. Längre än vad hon egentligen hade tänkt. Hon hade gått vilse ganska tidigt, men trodde sig vara på rätt väg igen. Det kändes rätt, även om hon tog tid på sig. Där var någonting som drog i hennes inre, som sade att hon behövde vandra österut. Hon visste inte vad som fanns där borta, bara att hon behövde ta sig dit. Men just nu regnade det.
     Det var med ett bubblande skratt som långsamt fann styrka som hon skuttade fram bland stenarna. Hon försökte klättra upp för en sten, men gled snabbt ner igen. Utan att bry sig om misslyckandet fortsatte hon vidare tills hennes nos plötsligt fångade doften av annan varg. Den var bekant. Hon kunde känna vad hon ville påstå var Jaros doft i den. Var det kanske Jaro? Hade han följt efter henne, eller också bestämt sig för att vandra österut? Doftens ägare verkade i alla fall inte långt borta.
     Modig följde doftspåret tills hon fann sig stående bara en bit ifrån ett par stenar som lutade sig mot varandra och bildade skydd från regnet. Hon kunde inte riktigt se genom regnet - det var mycket svårare att se genom otaliga droppar än en enhetlig massa av vatten - men hon kunde urskilja en stor, mörk gestalt där under. Ett brett leende spred sig över hennes ansikte, och stjärtfenan viftade glatt.
     "Jaro!", ropade hon, och skuttade förbi ett par stenar för att komma närmre hanen. Hon stannade dock abrupt igen när hon insåg att vem den mörke gestalten än var så var det inte den hon trott. Doften, även om den påminde henne starkt om Jaro - och hon kunde svära på att Jaros doft fanns där - var inte riktigt rätt. Ansiktet hon mötte när han såg på henne var inte riktigt rätt.
     "Åh, förlåt, jag trodde-" Modig avbröt sig själv och sjönk dramatiskt i hållning. Fenorna slokade längs hennes sidor. "Jag trodde du var någon annan."

Malvado ryckte till när han hörde sin faders namn. Han tittade upp och fann en varg som såg ut att befinna sig någonstans i tonåren. Den unga tiken förändras drastiskt i sitt uttryck när hon verkade inse att det inte alls var Jaro som hon hade framför sig. Malvado å andra sidan hade fått ett genuint nyfiket uttryck i ansiktet och sträckte fram huvudet en aning. Regnet föll mot ansiktet och han skakade lite på huvudet och drog in det under tak igen. Han var inte direkt överförtjust i vatten, och föredrog därför att hålla sig under det tak som han så lägligt hade funnit.
"Ni får ursäkta att jag inte kommer ut. Jag är inte lika anpassad till vatten som ni verkar vara", förklarade han och såg menande mot hennes många fenor. "Jag ber också om ursäkt för att jag inte är den ni ville att jag skulle vara. Men jag måste få fråga: hur känner ni Jaro?" frågade han sedan. Hans far hade nämnt lite hastigt om en valp som han färdats med, kanske var det hon? Han sökte i tankarna efter namnet som Jaro sagt, men han kunde inte finna det. Hade han inte sagt namnet? Jo, det måste han ha gjort, men trots det kunde Malvado inte finna det.

Det ryckte i Modigs öron när hon lyssnade till främlingen. Hon rätade lite på sig när han frågade om Jaro, om än fenorna fortsatt slokade längs sidorna. Kände han Jaro? Hade han träffat honom? Var det därför han luktade som den gamle vargen?
    "Jaro är min-" Hon avbröt sig själv, osäker på vad hon skulle kalla honom. På sätt och vis såg hon Jaro som en extra fader. Hanen hade tagit hand om henne som en förälder. Men hon visste att han inte var hennes riktiga förälder. Hennes mamma var... Hon visste inte var hennes pappa fanns. "Vän", fyllde hon i efter en kort tvekan. Vän kändes inte alls som rätt ord, men vad skulle hon kalla honom? Det hördes tydligt att Modig hade varit på väg att kalla honom något annat. "Han tog hand om mig." Hon lade huvudet lätt på sned när hon såg på främlingen.
    "Hur känner du Jaro?" Svansfenan viftade frånvarande bakom henne, och hon blinkade när ett par regndroppar slog henne rakt i ögonen. Vattnet som rann över ansiktet störde henne inte, men när de slog henne i ögonen kände hon behovet att blinka.

Malvado nickade med ett tyst hummande. Fadern var gammal, och hans bästa år var definitivt förbi honom, men trots det blev inte Malvado förvånad över att höra att han tagit en valp under sina vingar. Fadern hade alltid var omhändertagande och omtänksam, speciellt mot yngre. På ett sätt kändes det som om fadern försökte fylla det tomrum som saknaden av hans riktiga barn hade lämnat i hans inre, men om huruvida det var sant eller inte vågade Mal inte svara på.
"Jaro är min far", svarade han sedan lugnt och gav den lille ett litet leende. "Mitt namn är Malvado", sade han sedan. Han kastade en hastig blick mot himlen, som inte verkade sluta hälla sitt regn över Ken-Yak och han var inte så intresserad av att fortsätta sin vandring i detta vädret. Han vände åter blicken till den lilla och betraktade henne med ett stilla lugn.

Han var Jaros son? Jaros riktiga son? Modig tog ett steg närmre den mörka främlingen och sträckte halsen mot den andre. Malvado? Han såg... gammal ut. Precis som Jaro. Fast kanske inte riktigt lika gammal. Hon blinkade ett par gånger till, inte enbart på grund av regnet. Hon drog tillbaks huvudet en liten bit igen och lade det åter på sned. En tankfull min spelade i det unga ansiktet.
    "Jag är Modig", hälsade hon med ett litet leende. "Jaro tog hand om mig. Jag hade inte..." Hon hade inte levt idag om den gamle hanen inte hade hjälpt henne. Om han inte hittat henne på stranden, i djungeln. Det var också något hon hade insett med tiden. Hon kunde inte komma ihåg hela vandringen, hon hade varit alldeles för liten när han tagit henne med sig, men hon förstod att hon hade varit för liten för att klara sig själv då.
    "Han tog med mig till Silverpile." Svansfenan viftade lite snabbare. Hon var glad över att den gamle hanen tagit henne med sig. Hon var uppvuxen med honom, på deras vandring till hans hem. Hon kunde inte föreställa sig ett annat liv, en annan uppväxt.

Malvado log.
"Trevligt att mötas, Modig", svarade han med en nickning. Han väntade sedan på att hon skulle fortsätta sin mening, men något avslut på den kom aldrig. Han kunde dock tänka sig hur det skulle fortsatt. Han kände med ens en djupare respekt för sin far, och den omtänksamheten som fanns i den äldres hjärta, även om Malvado säkert hade kunnat göra samma sak.
"Jag kom precis från Silverpile, och jag mötte honom där", sade han och såg på henne. "Varför gick ni skilda vägar?" frågade han sedan. Han kunde dock tänka sig varför, hon var ung, hennes färdkamrat var gammal. Det fanns mycket mer att se än det hon sett på deras väg, och Malvado kunde mycket väl förstå om det var det som han kallat henne iväg från den gamle.

Så han hade kommit samma väg som hon? Från Silverpile. Det innebar att Malvado måste ha mött Jaro bara kort efter att Modig gett sig av. Om hon hade stannat lite längre så kanske hon hade fått träffa honom tillsammans med Jaro. Gamlingen hade säkert varit alldeles sentimental av att få träffa sin riktiga son igen. Modig hade förstått att de inte setts på länge. Det hade varit roligt att se.
    "Jag måste österut", svarade hon utan att tänka på den mörkes fråga. Öronen ryckte lätt på hennes huvud. Hon behövde ta sig österut. Hon kunde inte säga vart, eller varför, men någonting inom henne sade att hon behövde befinna sig där snart.
    "Jaro behövde stanna med flocken." Att den gamle hanen troligtvis gett sig själv en anledning att stanna för att låta Modig upptäcka lite av världen själv var inget den unga havsvargen förstod. Han hade troligtvis förstått hennes önskan att själv få upptäcka, att själv få sträcka på benen och visa sig klara sig på egen hand.
    "Men jag måste österut. Jag-det är något jag bara vet." Hon rynkade lätt på pannan. Hon kunde inte förklara varför hon kände så. Det var som en magkänsla, något som drog henne österut. Något som sade att hon behövde nå en plats långt där borta. Hur långt det var visste hon inte, och när hon behövde vara där visste hon inte, men hon behövde ta sig dit. Det var vad som drev henne, vad som ledde hennes steg.
    "Varför lämnade du honom igen? Har du också någonstans du måste vara?" Hon mötte Malvados blick med blå ögon.

Malvado kunde inte se sin far som en del av en flock. Inte för att fadern inte kunde samspela med andra vargar, utan för att Mal alltid hade sett honom som en ensamvarg. Men individer förändrades, även en gammal varg kunde finna nya vanor.
När Modig gav sitt svar nickade Malvado. Österut. Det var inget speciellt noga uträknat mål, men kanske hade den unga något inom henne som sade henne att det var dit hon borde gå. Den där inre rösten, känslan om att det fanns något där borta någonstans, den kunde Mal känna väl igen sig i.
"Jag är på väg till Ötamon", svarade han stilla. "Jag har någon som väntar på mig där", svarade han sedan med ett litet leende. Han kunde inte säkert veta att hon fortfarande väntade på honom, men han hoppades och bad att hon gjorde det. Hon han bad till Gudarna att hans val på vägen dit hade varit de rätta valen.
"Jag hade gärna gjort er sällskap, Modig. Men tyvärr ligger Ötamon åt andra hållet", lade han sedan till och svansen bakom honom viftade lite fram och tillbaka över marken.

Ötamon. Modig hade hört talas om Ötamon, men hon hade aldrig sett det själv. Hon hade gärna velat se skogen, men kunde inte vända om nu. Hon behövde vandra österut. Vad det än var som drog i Modigs bröst så ville det leda henne österut.
    "Det gör inget", svarade Modig på Malvados ord. Hon tog sig ytterligare lite närmre skyddet han låg under. Malvado var en väldigt stor varg. Väldigt stor jämfört med Modig. Precis som Jaro. Hon såg med glada ögon på honom.
    "Vi kan ha sällskap tills det slutar regna om du vill." Modig log brett och viftade åter med svansfenan. Malvado såg inte ut som att han skulle fortsätta i regnet i alla fall, och ville han ha lite sällskap en stund så hade Modig inget emot någon att prata med. Särskilt inte om denne någon kände Jaro.

Han såg hur Modig rörde sig närmre honom och det värmde lite i hjärtat över att hon gjorde det, att hon inte rörde sig bortåt.
"Gärna", svarade han och log tillbaka mot henne. Han sa inte nej till lite sällskap. "Får jag fråga var ni kommer ifrån, Modig?" frågade han sedan lite försiktigt. "Det är inte så ofta man ser er typ så här långt in i landet", fortsatte han, och syftade på det faktum att hon antagligen var en havsvarg. Hon påminde mycket om en fisk, även om Mal inte hade en aning vad för typ av fisk. Men det fanns mycket som avslöjade hennes härkomst, i första hand fenorna, men även den korta pälsen och färgen på den avslöjade henne. Malvado kunde inte minnas senast han mötte någon av Havsvargssläktet, så han fann Modig väldigt intressant.

Modig lade sig ner precis utanför skyddet Malvado låg under. Regnet smattrade ljudligt mot stenar och den hårda marken runtom dem. Hon kände dropparna falla mot sin kropp, men tänkte inte mycket på det.
    "Jag vet inte", erkände hon när Malvado undrade var hon kom ifrån. "Havet, antar jag. Jaro hittade mig i Kawazatri. Vid havet." Modig hade inte många minnen från då. Hon hade varit alldeles för liten. Men hon kom ihåg små delar, vaga minnen av vargar och röster, känslan av havets salta vatten. Hon mindes sin mamma.
    "Och jag har inte heller sett så många andra som mig. Inga faktiskt." Ett flin spred sig i Modigs unga ansikte. "Så jag är alldeles speciell här", skrattade hon kort.

Regnet fortsatte att falla från himlen, och Malvado nästan avundades Modig för att hon klarade av att stanna ute i regnet på detta sättet. Men det var å andra sidan inte så konstigt med tanke på vilken ras hon tillhörde, men Mal kunde ibland önska att han också kunde finna uppskattning i regn och allt det där blöta. För det fanns nog ingen bättre doft än doften på morgonen efter en hel natts regn, så uppfriskande och klar.
Han nickade åt hennes ord när hon talat. Ja, hon hade väl antagligen varit liten vid en tidpunkten, så han kunde förstå varför hon inte kunde minnas var hon kom ifrån. Samtidigt gjorde det lite ont i hjärtat över den vetskapen. Kanske skulle hon alltid undra varifrån hon kom? Malvado visste att han hade gjort det.
"Det är en ganska bra bit som ni vandrat då", svarade han med ett leende. När hon sedan talade igen så kunde han inte låta bli att lämna ifrån sig ett kort, skrockande skratt.
"Det är jag säker på att ni är", svarade han varmt.

Modig log åt Malvados ord. De lät som en komplimang i hennes öron. Hon gillade komplimanger.
    "Du har också vandrat långt va? Jaro pratade om att han vandrat mycket, så jag bara... tänkte att du kanske också hade det. Vandrat mycket, då." Hon makade lite på sig där hon låg, och spetsade nyfiket öronen när hon såg på Malvado. Om Jaro vandrat mycket, vilket han hade, så måste väl hans son också ha vandrat mycket? Modig lade huvudet lätt på sned. Det var lustigt att tänka på den väldigt stora hanen framför henne som son till någon. Han såg så gammal ut.
    "Vet du vad som finns i öst?" Hon kände inte till landet i öst, men visste av en anledning hon inte kunde förklara att hon behövde ta sig dit. Oavsett vad som drog henne så hade det varit bra att ha en aning åtminstone av vad för landskap hon skulle möta på vägen, och det skadade aldrig att veta namnen på de områden hon korsade. Då behövde hon inte verka helt bortkommen inför främlingar hon kunde komma att möta.

"Jag och... öhm... Jaro vandrade länge när jag var liten, ungefär i er ålder", det var ovant att kalla fadern vid namn, men han valde att göra det då Modig kände honom som Jaro. "Men sedan vandrade jag till Numoori ensam. Och tja, i Numoori har jag hunnit vandra omkring en hel del genom åren", lade han till med ett leende. Ja, vandringar hade det blivit en hel del av under de åren som han varit i Numoori, och även innan dess. De flesta vandringarna kunde han se tillbaka på och känna en viss stolthet över. Många vandringar hade gett upphov till nya kunskaper och lärdomar som han kanske aldrig hade fått annars.
"Jag har spenderat många år i öst, på en plats som kallas Tenkais Öken", började han med att svara. "Men det finns även slätter och skogar där, och såklart ett litet område med öar", sade han, med tanken att det där med öarna kanske skulle locka Modig, den Havsvarg som hon trots allt var.

Malvado hade vandrat mycket. Kanske var det inte så konstigt då han var så gammal. Modig kanske också skulle ha vandrat så mycket när hon var så gammal. Hade han sett hela Numoori?
    Modig tyckte att öknen lät spännande. Vad var det för plats att stanna länge på? Hon hade för sig att öknar var torra, men då hon aldrig sett någon själv så visste hon inte egentligen. Varför stannade man länge om det var så torrt? Modig skulle aldrig kunna stanna länge där det var torrt.
    Öar lät mer spännande. Det var land med massor av vatten, visste Modig. Eller om det var vatten med lite land i. Något sådant. Fanns det rakt österut? Skulle hon kanske få se det, om det som drog i hennes inre fortsatte i samma riktning?
    Modig fortsatte att fråga om öarna, nyfiken på vad det var för område. Hon frågade om skogarna, och om öknen - var den verkligen så torr som hon trodde? Hur kunde man leva i ett så torrt landskap? - och hon lyssnade till Malvados svar. Hon var vetgirig, ung och oerfaren med en önskan att få veta så mycket som möjligt. Undermedvetet hoppades hon att regnet skulle hålla i sig, så att hon kunde ställa alla de frågor hon hade. Så att hon kunde ligga kvar där och prata med Malvado.

[Hoppas det är lugnt att jag sammanfattade lite. Tänkte att vi kanske kunde avsluta? c:]

Han fann en glädje i hennes nyfikenhet och intresse, det fick honom på något sätt att känna sig behövd. Han besvarade henne frågor med glädje, delade gärna med sig om vad han visste. Hennes frågor tycktes inte heller ha något slut, hon verkade alltid ha en ny fråga på lager att ställa så fort den tidigare blivit besvarad.
När regnet tycktes avta var det med en bister syn som Mal stack ut huvudet och såg upp mot himlen. Han borde egentligen fortsätta sin vandring, men han hade verkligen uppskattat att tala med Modig, och hade gärna stannat en stund till. Han kände sig lugn, för första gången på väldigt länge. Och nog trodde han allt att han hade Modig att tacka för det. Hennes frågor och prat hade gjort att han inte kunnat tänka på allt det där andra som annars cirkulerade i hans tankar. För första gången på länge så hade han bara kunnat skjuta det åt sidan för att göra och tänka något annat för en stund. Det var verkligen uppskattat. Så det var inte konstigt att han blev lite moloken av att regnet nu upphörde helt.
Han såg under tystnad på Modig. Ville hon fortsätta sin egna vandring, eller ville hon stanna ett tag till? Malvado kände att det var lite upp till henne, då hon var den som på något obeskrivligt sätt drogs åt öster. Han kunde med glädje vara kvar här en stund till...

[Tycker jag låter som en bra idé (: ]

När regnet långsamt började avta blickade Modig en aning buttert mot himlen. Hon kände det fortfarande i bröstet, känslan av att hon behövde ge sig av. Känslan som drog och kallade henne österut. Mot... vad det än skulle leda henne till. Hon ville fortsätta. Samtidigt ville hon egentligen inte gå. Inte riktigt än. När hon sänkte blicken igen så vände hon ett snett leende mot Malvado, som snabbt övergick i ett vanligt, glatt uttryck. Ett kort fnissande slapp mellan hennes tänder, och hon mötte den äldre vargens ögon med en livlig blick.
    "Jag tycker molnen fortfarande ser lite grå ut", konstaterade hon genom ett oskyldigt flin. "Det kan börja regna direkt igen. Jag tror minsann inte att det har slutat riktigt än." Hon stack ut tungspetsen mellan framtänderna och kastade en blick mot himlen på nytt. Öronen spetsades åter på hennes huvud när hon såg tillbaks på Malvado igen. Hon ålade sig några tum närmre över marken, och sträckte ut bakbenen bakom sig så att hon låg på mage. En liten stund, bara en liten stund till, ville hon inte låtsas om känslan som drog i henne. Hon hade så många frågor, och ville gärna fortsätta att lyssna till allt Malvado visste, om så bara en liten stund till.

[Avslutat <3 ]