[Pax till Neon :)]

Vindens vrålande som ekade på det öppna landskapet och gjorde ett tjutande ljud då det studsade mellan stenarna. Vädret var villt och verkade inte vilja lugna ner sig på ett tag. Då vinden drog runt och kastade vatten mot stenar, nästan som vilda vågor fast med piskande vattenkristaller istälet. Att vitsas ute nu var något man inte ville, om man inte var en våghalsig jäkel. Man kunde knappt välja huvudet upp mot himmlen då regnet piskade i ögonen och ville förblinda ens syn. Hur länge hade det pågått, en timme, en halvdag? Det var något som inte Xeeye höll koll på. Han satt hukad mellan stenarna, nertryckt mellan en av blocken. Det var iallafall le för vinden, men ingen grotta så regnet piskade mot hans huvud och fick hans vita päls att bli blöt och snart kall. Xeeye huttrade till och skikade upp mot skyn. Nej, samma sak som innan, regn regn och mera regn, åter igen. Hur skulle han kunna skydda sig mot regnet? För att gå ut nu var dåraktigt och ingenting han skulle börja på med, då skulle han också bara tappa bort sig mer en vad han redan hade gjort.
Han drog efter andan och suckade uppgivet innan han försökte lägga sig ner, med huvudet gömt under svansen. Xeeyes öron var bakåtstrukna och ögonen havlt slutna medan han gav ifrån sig ett vagt muttrande. Han saknade mor och far.. Och Xhie, ja nu skulle han vara väldigt glad om han skulle ha henne här, hon skulle inte blivit sur av dethär vädret, bara pratat på muntert tills de båda somnat. Men nu fanns ingen Xhie här, tyvärr. Han var ensam.

[Blev kort, men är trött :P]

Den stora hanen vandrar fortfarande mellan stenarna. Ovädret hade överraskat honom och det uppskattades inte. Öronen ligger strukna mot nacken och pälsen är dyblöt. Han stannar upp för att ruska på sig. Bara för att bli lika blöt igen bara sekunden senare. Han frustar surt och fortsätter vandra. Lä skulle inte vara fel. Men han tycks ha gått vilse bland stenarna och det gör honom bara mer butter. Rösten i huvudet roar sig med att håna honom. Försöker helt trycka ner honom för att kunna ta kontroll och roa sig med första bästa offer som kommer ivägen. Men hanen lyssnar inte på det örat. Regnet är ett tillräckligt stort distraktions moment. Vinden piskar och han tvingas hålla ögonen halvslutna för att se någonting alls. Sikten är med andra ord inte bra. Han ylar till då han råkar slå tassen i en mindre sten som ligger i vägen och han håller på att snubbla. Det ger det andra medvetandet chansen att komma upp till ytan. Ett flin pryder nu de svarta läpparna och han hoppar upp på den närmaste stenen. Ena baktassen förlorar fästet och han håller åter på att snubbla men återfinner snabbt balansen och sträcker på sig där han står på stenen och blickar ut över det stormiga landskapet. Som en kung som blickar ut över sitt kungarike. Vilket kungarike. Men det är i kaos han trivs bäst. Denna hane. Vem han nu är.

Xeeye fnyser irriterat då en vattendroppe letar sig in under svansens skydd som han lagt för att kunna somna.
Men nej, vattnet trängde in överallt. Och han skulle inte bli förvånad om hela han var överfull av vatten.
Xeeye ger ifrån sig en irriterad morrning och reser sig upp. Nej, nu skulle han hitta en bättre plats för
regnet vad det nu skulle kosta. Han reser sig upp och tar ett hopp upp från stället mellan stenarna,
men direkt han kommer upp från stället han haft så bra med skydd från vinden så kommer den
och vill kasta honom mot stenarna. Xeeye vaklar till men fattar snabbt balansen och står ett tag med benen
åt sidan brett isär för att hålla balansen medan han försöker se något i regnet. Men det var nästan omöjligt,
han fick försöka ha tur. Så han började då gå frammåt och stretar mot den jobbiga vinden. Dofter kastas om överallt,
de flesta blir dränkt av regnet men så plötsligt känner han en mycket stark doft av varg, den var här i närheten. Kanske bara några meter bort?

Xeeye visste inte utan spejade med halvt slutna ögon runt sig men ser ingen.
Han ruskar på sig så lite vatten rammlar från hans päls men snart kommer mer vatten ner på honom igen,
lönlöst. Han fnös och fortsatte frammåt, en tass i taget. Huvudet var sänkt och vinden ylade.
Han var som en varg utan sinnen här. Men så ser han något, en mörk skepnad
och han kisar med ögonen för att försöka se något mer. Jodå, nån är där.
"Hallå?!" ropar han men hans röst dränks nästan helt av ovädret.

Han sitter kvar på stenen en stund. Regnet närmast dränker honom. Öronen tyngs ut åt sidorna på huvudet. Han reser sig upp och ruskar på sig trots att det är lönlöst. Han rullar några gånger med skuldrorna innan han hoppar ner från stenen. Vinden och regnet tjuter i öronen och det stinker regn är väta. De mörkt blå ögonen har en helt annan glimt.
En röst hörs över regnets brus och leken kan ta sin början. Den stora hanen är snabb på att lokalisera varifrån rösten kommer. Han intar jaktposition och tar sig snabbt mellan stenarna. Det är inte långt. Sedan tar han ett språng upp på en stor sten och kastar sig mot den lille. Hans stämma låter som ett rytande och det är en vild och exalterad glimt som lyser i ögonen.

[Neon är typ scitsofren(stavning?). Men han är lite lustig och tror att det är hans fars ande som huserar i hans kropp. x3 Och nu är det "fadern" som styr kroppen. Han är på lekhumör. (A) Du bestämmer hur lilla Xeeye ska reagera och så. :3]

[aaw, han är typ nästan som min Serpie då :'D Men dethär kan ju bli kul ^^ Sen så har ju Xeeye vattenraseri som kraft, och det kan han knappt kontrollera, så om han blir arg eller så, så tappar han helt kontrollen.. hmm.. :)]

Xeeye väntade för att få svar från främmlingen där borta, men istället såg
han bara då den kom närmare och han skisade med ögonen för att se bättre.
Så plötsligt hördes ett vrål och främlingen kastade sig mot honom.
Xeeye spärrade bara upp de stora ögonen innan han kvickt vejade undan från attacken.
Hans smidighet visades nu, ninjablodet som ran i hans ådror.
inte för att han var lika snabb som andra ninjor, men endå snabb.
Men vad var dethär för galning, han hade ju inte gjort något mot honom.
Så vad var hans anledning att attackera Xeeye? Xeeyes ragg var rest och han
var böjd och tittade mot den främmande hanen. Först med stora förundrade ögon,
sedan så öppnade han sin mun och en morrning lämnade honom.

"Vad håller du på med?" ropade han och ställde sig med huvudet sänkt
och med kroppen vänt mot den andre, han var beredd om nästa attack skulle komma.
För en sak förstog han, denhär vargen verkade inte komma i fred.

Den mindre vargen har fördel med sin lägre höjd så han duckar undan den större hanens attack. Men man ska inte underskatta denna hane. Stäppvargs blodet som rinner i hans ådror gör honom väldigt snabb och kvick trots storleken. Kroppen är musklad. Men även senig och spänstig. Så denna hane är inte någon stor kluns. Men så attackerade han inte heller på allvar. Han ville bara skrämma den mindre hanen lite.
Nosen höjs och läpparna säras. Och ett rått skratt kommer ur hans käft när den mindre hanen talar. Vad håller han på med? Märks inte det. Han underhåller sig själv såklart. Vilken dum fråga. Käften stängs med ett lätt klapprande och nosen sänks något och den mörkt blå blicken fästs på den mindre hanen som morrar åt honom. Ett flin pryder hans läppar.
"Är du skrajsen, haren?" Hans röst är mörk och olycksbådande. Med en underton som inte går att förklara. Men det går väl knappast att ta miste på att han hånar den mindre hanen.

Han står stel av förvåning och skräcken sprider sig i hans ben och han vill inte röra sig. Men han försöker att inte visa det utan håller svansen ut, en dominant ställning medan morrningarna kommer från honom, hans kropp skakar nästan av dem och de violetta ögonen blixtrar till. Huvudet sänks ner och de violetta ögonen är fast vid den främmande hanen utan att släppa blicken.
Orden som lämnar hanen får det att rycka till i honom och de violetta ögonen blir en nyans mörkare. Han skriker åt sig själv med rädd röst att inte tappa kontrollen, men det var två helt olika strider. Denna fysiska han stog öga mot öga mot nu, och behärskningen inom honom. Och om han nu skulle få välja vilken han var räddare att förlorar var det nästan den psykiska.

Nej, nej, nej, stanna kvar..., Xeeye backade intensivt bakåt, inte från hanen utsn från sig själv.
"Försvin" väste han mellan tänderna och hans ögon var som violetta blixtrar. Hans självbehärskning var dålig, kontrollen fanns inte där som han annars bar så noga, nu höll den på att försvinna, men kanske skulle han klara att hålla tillbaka det pumpande adernalinet och det skjudande vattnet.

Flinet sitter kvar på hans läppar när han ser på den mindre hanen.
"Ursäkta. Mitt misstag. Inte hare. Det är visst en liten mus jag stött på". Han hummar skrattande till när han ser ner på den mindre hanen. Han tar ett skutt åt sidan och hoppar upp på en av stenarna som omringar dem. De stora grova klorna skrapar mot stenen.
Svansen står rakt ut. Något höjd. Och svanstippen vippar från sida till sida. Öronen står spetsade på huvudet. Hela hållningen är dominant.

[Sorry för segt och kort svar. -.-]

Xeeye rätar på sig, lite i taget, främlingens ord går som knivar genom honom. Varför skulle han ens tolera dethär, han var en ninja, ingen vekling. Varför skulle han backa? Orden som hade stannat av och det enda som nu hördes var naturen som vrålade ut sitt missnöje. Sen ett vrål från honom, kontrollen var redan borta och nu fanns det inga hinder i hans väg. Han tjöt fram som en pil i vinden mot hanen med snabba språng med en våg av vatten efter sig. Var den hade kommit ifrån kunde knappt Xeeye förklara. Han visste inte ens vad han var mer, bara att denna hane som skulle mötas käftar mot käftar.

Han stannade upp framför hanen, en tvärnit och lät vågen skölja över honom. Han kände vattnet som forsade över honom, men höll en liten tunnel runt honom så den hoppade över Xeeye. Frågan var nu, hade han lyckats få den andre i obalans?

[Blev rätt dåligt ;P]

Han hade märkt den mindre hanens missnöje. Han kände sig belåten med att ha retat upp den lille. Eller mer att den lille var så lätt att reta upp. Han flyttar sig smidigt ur vägen och hoppar till en annan sten när den mindre drar fram. Stäppvargens snabbhet smidighet märks i honom. Blöt är han redan. Lite av den där vattenvågen den mindre far fram med blöter ner Neon. Det är inget han direkt berörs av.
"Ska du låta dig retas så lätt kommer du få mycket problem i livet". Säger han och sätter sig ner på stenen. Hans röst låter inte retlig längre. Mer förebrående. Som en far som försöker tala sin son till rätta. Lära honom något. Öronen står spetsade på huvudet. Han har en rest men ändå avslappnad hållning när han ser på den mindre hanen.

Xeeye morrar dovt åt den andre och svänger sig sen åt hållet den vändes åt, han var snabb, han måste vara av nån av de snabbare raserna i numoori. Hans vatten verkar verkligen inte fungera. Han tvekade då hanen talade till honom. Men han hade gjort ett misstag. Xeeye hade ingen kontroll på sig själv och han bet bara ihop med käftarna så det small kring dem innan han slängde sig åt sidan mot den andre igen, en blind attack, bara han skulle få bita efter något.
Att göra dethär var våghalsat, men om man inte tänkte så var det ju ingen skillnad.

[kort.. men ett svar iallafall :3]

Han suckar och himlar med ögonen då den mindre hanen inte verkar lyssna. Han reser sig på stenen men flyttar sig inte ur vägen denna gång. Den mindre hanens tänder borrar sig in i högra frambenet. Och vattnet sköljer över honom. Balansen tappas för en stund och han vinglar till. Men snart står han stadigt igen. Men klorna är utspärrade och har rispat den blöda och nu hala stenen. Han ser ner på den mindre hanen som biter honom i benet. Men han rör inte en min. Som om han inte känner smärta. Blod fläckar den blöta svarta pälsen. Ingen smärta. För det är ju inte hans kropp egentligen. Smärtan får Neon dras med när han har kontroll igen.
"Nöjd nu?" Frågar han med lätt trött stämma. Uttråkad kanske till och med.