Regnet smattrade mot bladverket som utgjorde det lilla och inte särskilt tillfredsställande tak som Iyze kunnat hitta. Hela tiden lyckades några regndroppar leta sig igenom lövkronan och plaska rätt ner på den tunna pälsen. Just typiskt. Mitt i vad som verkade vara ett upp och nedvänt hav hade hon hamnat. Då pälsen var så tunn var det svårt att hålla värmen om den blev blöt, tur nog var det ändå varmt i omgivningen. Fast vatten var ändå inte kul. Hon ville inte ha det på sig så länge hon själv inte bestämt det. Dumma regn.
Irriterat hoppade tiken upp från sittande ställning som gick direkt in i nästa moment - att våldsamt skaka av sig den hemska vätan. Vargen slängde purket ut en blick i regnet innan hon snurrade runt två varv varpå hon lade sig ned som ett litet knyte.
"Jäkla regn.."

Den långbenta hanen rör sig fram över savannen jorden hade viskat om regn. Önskat det och det var välkommet. Regnperioderna var glesa men väldigt uppskattade. Hanen tycker om regnet. För det ger liv till denna annars torra plats. Men när det väl började regna kunde det vräka på ordentligt. Så det bästa och smartaste vore att söka skydd. Och det är vad han tänkt göra. Men han har ingen lya i närheten. På flera ställen på den här savannen har han skapat sig lyor att övernatta i när han känner för det. Dessutom kan andra vandrare använda dem om de skulle känna för det. Inget Kian emot.

Jorden viskar till honom att det befinner sig någon annan i närheten. Någon som tagit plats under ett träd längre bort. Nyfiket styr Kian stegen dit. Om det inte är någon som är allt för sur över regnet så kanske de kan sällskapa lite. Och Kian är bra på att fixa regnskydd så det kan han erbjuda. Han rör sig snabbt framåt. Snabbare än de flesta kan röra sig tar han sig fram. Men innan han är inom synhåll. Förhoppningsvis. Så sänker han farten. Det kanske inte är ett bra första intryck om han kommer framrusande. Så han lunkar fram sista biten och den isblå blicken faller på ett litet grått och blött bylte på marken. En varg som rullat ihop sig. Kian höjer blicken mot trädets krona. Sluter sedan ögonen i koncentration. Kronan rasslar till och utvidgas med fler grenar och fler blad. Tjockare så att det täcker marken under. Så att det blir så tätt att regnet inte tar sig igenom. Det är det första han kan göra i alla fall. Det är inte så bra för trädet att fler grenar än det behöver men som ett första steg och för att inte skrämmas så tar han det försiktigt. Den isblå blicken faller till den grå vargen igen.
"Ursäkta att jag stör. Men det ser ut som att ni skulle behöva ett bättre skydd". Han talar med vänlig och artig stämma. Det vilar något bekant över främlingen. Den där gråa korta pälsen. Jorden viskat till honom.
"Iyzebel?"

Väl ihop snurrad så var det lite mer bekvämt än tidigare. Men tiken var fortfarande knappast munter över situationen som hon försatt sig själv i. Faktiskt var det sol som hade varit målet med att ta sig till Sienna. Lata dagar där hon kunde ligga och lapa sol. Men detta gråa, trista väder var långt ifrån vad som var önskat. Undra om det var något som höll i sig länge? Kanske fanns det hopp om sol?

Varginnan låg med slutna ögon och var så innesluten i sina tankar att närheten av en annan varg inte märktes. Ibland var hon väldigt oförsiktig, som ensam vandrare bör man hela tiden se efter ovälkommet sällskap. Många sadistiska vargar kunde lura lite varstans. Om man var klok spejade man ofta efter främlingar. Men klok var inte direkt ett ord som beskrev den unge silvertiken, nej. Ofta ockuperad av tankar om allt möjligt. Inte sällan sådant som verkade jobbigt eller som störde vardagen. Det var först när den andre vargen tog till orda som Iyze blev varse om att det faktiskt var en annan här. Inte ett ljud hade hon uppfattat, regnet hade maskerat främlingens framfärd väl.

Bättre skydd? Vargen verkade vänlig, och smått bekant. Tveksamt vände hon upp blicken, i den liggande positionen kände hon sig väldigt utlämnad. Öronen var vridna bakåt så som rosenöron kan ligga, vilket bidrog till det ynkliga uttryck som låg över den blöta vargen. Snabba rörelser som att hoppa upp i stående ställning var ingen god idé om man ville undvika ett nyp eller mer. Iyze hade inte den minsta lust till att bråka.
"Iyzebel?"
Kian! Svansen slog lite försiktigt mot marken i en liten glädjefylld gest. Även om de två inte kände varandra särskilt väl var det en lättnad som kom över silvervargen som hon betraktade hannen. Lite äldre, och mer... Mer.
"Du kommer ihåg, Kian." svarade hon lågmält och log lite försiktigt. "Jag måste erkänna att jag är glad att det var du och inte någon annan." Sakta, men smidigt, reste sig den slanka vargen upp till en sittande position.

Den korta svansen viftar glatt bakom honom när han ser på tiken framför sig. Det var ett tag sedan han mött Iyzebel senast. Han har mött många andra på vägen. Men Iyzebel har satt spår i hans medvetande. Nu när han ser henne framför sig igen kommer han på sig själv med att faktiskt ha saknat henne.
Han ler varmt mot henne. Hon ser blöt och kall ut. Kian tar steget närmare och just som han sätter ner tassen på marken igen så brummar det till och något stenaktigt reser sig ur marken. Det rör sig lugnt men får marken att vibrera lätt. Så böjer det sig över vargarnas huvuden och Kian smiter själv in under skyddet han just skapat åt dem båda. Trädet ovanför dem rasslar med sina grenar och löv och återgår till det normala igen. Kian sätter sig ner och ser på Iyzebel igen.
"Hur har du haft det?" Frågar han nyfiket. Han vill veta vad hon varit med om. Han vill höra hennes berättelser. Själv har han varit med om en hel del. Glad är han över att finna någon bekant på slätten. Och någon att dela skydd med tills regnet lugnar sig. Hur lång tid det nu vill ta. De långa öronen står spetsade framåt men brett isär. Han tippar huvudet lätt på sne och den isblå blicken vilar på tiken.

Diskret drog tiken in doften av den bekanta hannen. Samma doft som förut. Det gladde henne, att han inte hade förändrats mer än till åldern. Vilket var en ganska konstig sak att basera det på, då även om doften var densamma så kunde vargens själ förändrats. Men för Iyze var doften betryggande.
Storögt ser hon på som Kian utövar sin magi, skapar något ur marken. Vad var det för något? Huvudet tippade litet åt sidan. Nästan lite kusligt var det. När man själv var utan någon sorts kraft var det svårt att förstå hur det gick till. Men något sade henne att det var okej, Kian gick att lita på. Han var så.. genuin.
När den andre var klar med sin skapelse såg hon vad det var, en liten grotta! Leendet som låg på läpparna blev snäppet större. Så häftigt..!
"Hur har du haft det?" Iyze funderar lite över frågan som hon betraktar hanen där inne i grottan, innan hon prövande sätter sig bredvid honom. Ja, hur hade hon haft det? Ensamt. Ostört, kanske var ett bättre ordval. Men var det något att klaga över? Och det gjorde man väl ändå inte till andra?
"Jag.. har haft det okej. Utforskat lite, du vet." jakande nickade hon som om vad hon just sagt behövde bekräftas. "Strax innan jag kom hit var jag i en underlig skog, den var liksom död.. fast ändå inte." orden var smått eftertänksamma som hon såg in i den isblå blicken. Den gjorde henne väl till mods, liksom varm inombords. Tiken var tyst ett slag som hon såg på hannens anlete, innan hon smått generat såg ned igen och åter tog till orda.
"Vad har du själv haft för dig?"

Hon har haft det okej. Okej, inte bra. Men Kian vill inte vara oartig och fråga om det. Istället nickar han lätt.
"Jag med. Utforska är kul. Den där skogen låter underlig. Död säger du? Fast inte?" Det låter verkligen underligt. Det är ett ställe han inte har besökt. Men han blev nyfiken. Fast det låter inte som någon trevlig plats. Kanske det är lika bra att hålla sig borta därifrån?
Den korta svansen viftar entusiastiskt bakom honom.
"Jag mötte en havsvarg en gång. Han bodde i havet. Men han kunde inte gå på land. Och så kunde han inte andas under vatten. Så sa han något om gälar". Kian hade verkligen uppskattat mötet med havsvargen. För denne visade sig vara en väldigt trevlig varg. Fast att han bodde i havet. Havet. Kian hade blivit väldigt nyfiken på havet. Men han är inget vidare på att simma.

Iyze nickade som hon lyssnade till vad Kian sa.
"Ja, som om den varit död - och sedan vaknat lite till liv! Små kvistar liksom." Hon såg upp på den andre igen med ett lite eftertänksam min. Det hade varit en mycket dimmig skog, tiken kände inte till att namnet var Döda skogen så hon försökte så gott hon kunde att förklara. "Det var dimmigt, kusligt."
Den mörkt röda blicken fästes på Kians korta svans, och som en reflex började hennes korthåriga, smala svans vifta också.
"Åh... Det låter häftigt..!" Ögonen spärrades upp litet. Iyze hade aldrig hört om något liknande, eller träffat för den delen. Hennes moder var aldrig den som lärde ut sådant. "Tänk att kunna simma som en fisk!" Ett glatt litet skratt undslapp henne. Spännande minst sagt - tänk om hon själv skulle kunna simma lika fritt och obehindrat som en fisk!
"Du är.. lätt att prata med Kian." Blicken vändes nedåt igen, lite generat, men hon ville säga vad hon hade på hjärtat. "Jag har aldrig haft en riktig vän..." Tiken svalde kort för att samla mod. "Är det så här det känns att ha en vän?"

"Det låter kusligt". Säger han och lägger lite betoning på det andra ordet. När hon berättar kan han fantisera sig en bild av den döda skogen. Nej, det låter inte som en plats som han skulle välja att besöka.
"Ja!" Utbrister han och svansen viftar fortare.
"Men det bästa vore då om man hade sådana där gälar". Säger han och fuktar den ljusa nosen med tungan.
"De ska visst göra att man kan andas under vatten". Lägger han till. Det var i alla fall så han fick det förklarat för sig. Men han är fortfarande inte säker på vad gälar är för något. Men det låter spännande. Han ler lite för sig själv.

Den isblå blicken fästs på Iyzebel igen när hon talar.
"Du är med lätt att prata med". Säger han och ler varmt mot henne. Han sträcker försiktigt fram nosen mot henne och ger henne en lätt buff i sidan.
"Jag är din vän. Så din känsla är rätt". Säger han och nickar lätt som för att lägga mer tyngd i sina ord.
"Om du vill så är jag din vän". Lägger han till. Han tycker faktiskt väldigt mycket om Iyzebel. Han trivs i hennes sällskap.

"Jaså? Andas under vatten? Då skulle man vara en riktig fisk!" Tiken ler roat och försöker föreställa sig Kian som en pälsad fisk med vargansikte. Ett till skratt råkar slippa ut. Men att andas under vatten skulle hon vilja kunna, för att få se även den världen som befann sig under ytan. De få gånger som hon tittat i vattnet hade det varit svårt att riktigt se något. Mest sjögräs eller någon fisk som simmar iväg i ren panik. 

Lyckligt skiner blicken upp som hon ser på den andre vargen som kommit att betyda något för henne. Han var så snäll, det gillade Iyze. Dock så blir hon lite förlägen över att hans nos rörde vid henne. Något som var väldigt sällsynt, om det ens hänt någon gång. Andra vargar hölls jämt på ett avstånd, så allt kändes så nytt och ovant. Men.. faktiskt rätt behagligt ändå.
"Åh, det vill jag!" För att verkligen visa att hon menade vad hon sa så testade Iyze på denna buff som Kian gjort, på hans lurviga bringa. Ytterst försiktigt.

Han skrattar med henne. Det känns härligt att ha någon att skratta med. Och att hon skrattar med honom. Det är härligt. Hon är härlig.
"En vargfisk". Säger han och skrattar igen.
"Fast det hette havsvarg". Säger han med en något fundersam stämma och samma uttryck tar plats i anletet. Huvudet tippar lätt på sne.
"Havsvargen jag mötte hade stora fenar. Sådana där som fiskar har. Han såg ut som en vargfisk". Han nickar när han säger det. När han minns. För det var väldigt länge sedan han mötte havsvargen.

Kian lyser upp mer när Iyzebel säger att hon vill vara hans vän. Att hon vill ha honom som vän. Det gör honom väldigt glad. När hon buffar tillbaka så ser han varmt på henne.
"Det glädjer mig". Säger han ärligt. Han blir faktiskt lycklig. Svansen är inte stilla en sekund bakom honom. Ivrigt och glatt sveper den från sida till sida med snabba rörelser.

Skrattet var klingande och genuint. Det kändes bra, avslappnande. Iyze kunde inte låta bli att hoppas att det skulle regna riktigt länge - så hon fick njuta av sin nya väns sällskap. Enda vän. Hon ville inte att det skulle ta slut.
"Var han vacker? Det låter vackert, på ett annorlunda vis." Hon hade alltid fått leva med sitt egna lite speciella utseende. De få vargar som korsat hennes väg hade alla haft en längre päls än vad som täckte hennes kropp.

Var det tillåtet att känna sig så här glad? Inte bara tillfreds, utan lycklig! Att det till och med gladde Kian att vara vänner. Hon var faktiskt önskad. En känsla som aldrig hade uppfyllt hjärtat hennes tidigare. Det gjorde henne nästan gråtmild för en sekund. Blicken vändes mot hannens svans, och ett leende tog åter form på läpparna innan hon vände blicken mot vargens öron. Dom var stora och lurviga.
"Du har stora öron, som gör att du hör bra va?" En liten busig glimt tog form i hennes röda ögon. "Även om jag pratar tyst?" viskande hon så tyst som det gick. "Jag tycker om dom, det är gulligt..!"
Innan tiken hann hejda sig själv hade den sista meningen slinkigt ut. Hon såg nästan ertappad ut och stammade fram ett ursäkta. Rädd att något var förstört nu.

Kian skrattar igen.
"Han såg lite ut som en fisk". Han tycker han låter fyndig. Det är roligt. Att sitta här och samtala och skratta. Han tycker väldigt mycket om det.
"Men annorlunda är bra". Lägger han till. Annorlunda är bra. Själv ser han inte ut som många andra vargar. Visst är han lik mor. Men han har inte sätt många andra vargar som ser ut som mor. Inga faktiskt för att vara helt ärlig. Så ser han väl ut som far med. Och ärvde han sina stora spetsiga öron av far så såg nog far inte heller ut som många andra. Kian är långbent och slank. De flesta andra han mött har varit mer kompakta. Mer proportionerliga.
Och Iyzebel. Hon har med ett annorlunda utseende. Hon ser inte ut som många andra han mött. Men han gillar det. Det gör henne speciell. Bra speciell. Och det är inte bara utseendet som gör henne. Hennes personlighet är bra dem med.

Den isblå blicken söker sig uppåt. Öronen tippar något framåt. Han kan se spetsarna på dem. Så flinar han glatt och ser på Iyzebel igen.
"Jag hör utmärkt!" Talar han om för henne och fortsätter flina glatt. Hon tycker det är gulligt... Så tystnar hon. Som om hon sagt något fel. Hon ser ut som att hon förstört något. Kian tippar huvudet på sne. Han förstod inte hennes reaktion på hennes egna ord. Så ler han glatt igen.
"Jag tycker dina öron är gulliga". Säger han och lutar sig närmare.

"Men annorlunda är bra." Hon nickade jakande. Ja, Kian hade faktiskt rätt om det. Kian var bra, han var annorlunda. Då måste det vara så helt enkelt. Iyze tyckte att denna trista dag hade vänt till något helt i motsats. Världen utanför speglade inte längre känslorna inombords. Nej, för känslorna kändes som en solig och varm dag, där allt är alldeles underbart. Fina, snälla Kian. Det fanns nog inget bättre i världen. Faktiskt var hon säker på det. Hannen hade snabbt stigit i tankarna, han var värd det. Samtidigt skrämde det henne lite - att ha någon som man brydde sig om. 

När öronen tippade fram sådär såg vargen bara mer charmig ut. Helt klart gullig, faktiskt hela han. Den rosa nosen speciellt. Men det var inget som hon skulle våga säga, det var något alldeles för nytt och konstigt i hennes värld. Faktiskt var nog allt redan förstört...
"Jag tycker dina öron är gulliga." Det var det sista hon väntat sig. Då Kian kom närmre kändes det som hundra fjärilar fladdrade i hennes mage. En värme spreds ända upp till ansiktet. En komplimang? Hon rodnade våldsamt och skrattade lite nervöst, uppenbart ny för en sådan situation. Men av någon anledning tyckte hon om det. Han. Nära.
"Eh.. Tack." Lyckades silvervargen generat klämma fram.

Han sitter kvar lutad mot henne. Men utan att sitta för nära. Men kanske inkräktar han lite på hennes personliga sfär. Men han gillar det. Han gillar henne.
"Hur får du dem att ligga sådär?" Frågar han och ser upp mot sina egna igen. De långa öronen tippar ut åt sidorna. Så djupt det bara går. Men de är så långa. Och vill inte tippa. De är starka. Annars hade de inte klarat av att stå som de gör. Faktiskt har han ingen aning om hur hans egna öron kan stå som de står. Han ger upp försöket med att försöka få dem att ligga som Iyzebel's. Så ser han på henne igen. Sitter fortfarande nära.
"Dina öron är finare än mina. Smidigare. Mina är för långa". Han skrattar igen. Alla de gånger han har slagit i öronen i saker. Trädgrenar bland annat. Taken i grottorna. Han måste alltid påminna sig med att lägga bak öronen mot nacken för att de inte ska vara i vägen. Men det gör det svårare för honom att lokalisera ljud.

Frågan får henne att glömma lite att hon blev generad.
"Hur? Ja dom har alltid gjort så, när jag inte gör såhär då..!" Säger Iyze och spetsar öronen. Dock är de långt ifrån lika strama som Kians är, utan lite.. fladdriga. Oftast låg de bakåt, såsom en rosenknopp. Sakta faller öronen tillbaka till sin normala position. Enda gångerna hon spetsar dom är för att lyssna på något bättre. Faktum är att hörseln nog inte är särskilt bra i jämförelse med den andre vargens. Att Kian fortfarande är nära gör henne varm inombords. Det är mysigt. Närhet är nytt, men mysigt.
"Åh nej, dina är jättefina. Jag gillar dom." Åter kom ett litet skratt åt sin tanke som hon sen talar ut. "Vi kanske borde byta eftersom vi gillar varandras? Fast å andra sidan passar dina öron så bra." Denna gång kände hon bättre över sin komplimang till Kian. Förra gången gick det ju bra, vilket hon hoppades skulle gälla även denna gång.
Iyze lutar sig lite mot hannen.
"Du behöver inte förändras ett dugg."

Storögt ser han på henne när hon spetsar öronen.
"Häftigt!" Utbrister han. Han var inte säker på att hon kunde göra så men ville inte ställa någon dum fråga. När hon har öronen spetsade fladdrar de lite lätt. Det ser sött ut. Det klär henne. Men när de ligger sådär bakåt. Det klär henne verkligen.

Han tippar huvudet på sne och studerar henne under tystnad. Han ser fundersam ut. Så rätar han på nacken och skakar allvarligt på huvudet.
"Nej, mina öron skulle inte passa på dig alls". Säger han och flinar glatt igen. Hon tycker att hans öron passar honom. Det blir han glad över att höra. Det gör inget att de inte ser likadana ut. Att deras täckning är olika. Det är hans öron.
Han känner henne komma närmare. När hon förflyttar sig så gör han det med. Bara en liten liten bit till. Knappt märkbart att han gör något. Så deras kroppar rör vid varandra. Det är mysigt.
"Detsamma". Säger han och möter hennes blick.
"Du är perfekt precis som du är". Lägger han till och ger henne en mjuk buff med sin nos på hennes kind.

Iyze skrattar lite förläget. Hennes öron var inte särskilt häftiga, inte alls, men om Kian tyckte så så fick han göra det. Så länge han var glad så kändes det bra. Regnet som hällde ner från skyarna utanför utgjorde ett behagligt ljud, liksom lugnande och sövande. Att hon fortfarande var blöt lade tiken inte någon vikt på, hon var ju inte kall. Värmen spred sig liksom inifrån och ut.


"Nej mina öron skulle inte passa på dig alls." Ja, det stämde. Det fanns nog en anledning till att man såg ut som man gjorde. Att någon eller något pusslat ihop en som man borde se ut. Även om hon som yngre hatat sitt utseende så hade Iyzebel vant sig vid det nu. Det gick inte att ändra ändå.
Hjärtat slog hårt i hennes bröst. Deras kroppar snuddade vid varandra, knappt så någon annan varg hade märkt det. Men då silvervargen var så svältfödd på beröring så undkom det inte hennes medvetande. Rodnaden tog fart igen då hon noga lyssnade till vad Kian sa. Han menade säkert inget mer med det än att vara vänlig, men det var så.. generande på något sätt. Att någon skulle se på henne och tycka hon var perfekt. Visserligen sade han nog bara så för att hon själv nämnt något liknande om honom, tänkte hon för sig själv. Tankarna blev dock avbrutna av den mjuka buffen på kinden.
"Vad... du är vänlig, Kian." Iyze var väl medveten om sin tafatthet, men kunde inte göra något åt det. Säkerligen var det inte så man var meningen att reagera. Varginnan skämdes över sig själv och sin oförmåga att riktigt förstå vad som hände och vad hon borde göra.

Deras pälsar är blöta båda två. Kians något längre rödbruna päls är nyansen mörkare. Han gillar att känna henne nära. Det påminner honom om valptiden med mor och syskonen. När han inte var ensam. Sen dess bestämde han sig för att leva för dagen. För mötte han på någon trevlig individ så skulle han uppskatta den tid de hade här och nu. Det samma med Iyzebel här och nu. Men det är något mer med henne. Hon känns så nära. Inte bara fysiskt.

Han ser på henne. Ler varmt. Hon är rätt söt med sin tafatthet. Minns hon inte hur det var att vara valp och kura ihop sig med mor och syskonen? Fast hennes osäkerhet kanske ligger i att de faktiskt inte känner varandra så väl. Kian hade glömt sig lite för han blev så glad över att se henne igen. Försiktigt rätar han på sig. Skapar ett avstånd mellan dem. Där deras kroppar varit mötta känns nu en kall fläck. Han blev osäker. Kanske han är för framfusig? Kanske han har varit ensam för länge? Han blev osäker på vad han ska göra. Vad han borde göra. Vad han borde säga. De långa öronen tippar ut åt sidorna för en stund. Sedan tvingar han dem att spetsas framåt igen. Det känns som att han gör fel nu. Nu när han började tänka. Han gillar Iyzebel. Han vill inte förlora henne som vän. Det känns som att det blev en pinsam tystnad nu. Endast regnets våldsamma smatter hörs. Rofyllt ändå. Han borde slappna av. Tyst lutar han sig mot henne igen. Deras kroppar möts lite lätt. Den kalla fläcken blir varm igen. Varför pirrar det i hans mage?