Savannen låg öde en dag som denna. Som vanligt på sommaren hade det dragit ihop sig till ett av de kraftiga regnen som brukade falla över savannen. Ett av de välbehövliga regnen. Några skurar hade redan fallit över savannen så gräset höll på att grönska och växa sig högt igen.

Under ett av savannens få träd satt den rödbruna fläckiga tiken. Trotts trädets skyddande löv var hon blöt i pälsen. De orangegulröda ögonen betraktade savannen och regnet som föll. Sällan var det så dåligt väder som i dag men den unga tiken visste väl hur nödvändigt regnet var för att livet på savannen skulle kunna fortsätta. Hon skakade lite på sig och sedan gäspade hon uttråkat. Regniga dagar som dessa var tråkiga.

Dagen var ännu ung och den unga stäppvargs tiken hoppades att regnet skulle avta snart så hon kunde komma iväg och jaga lite. Magen kurrade men hon visste att i detta väder skulle hennes jaktlycka inte vara allt för god. Hon reste sig upp, ruskade av sig de vatten som lagt sig på hennes päls, hon var ännu torr inne mot skinnet. Sedan lade hon sig så nära stammen på trädet hon kunde för att få så mycket skydd hon kunde.

Den unga svarta månvargen går, nej snarare springer över den grästäckta savannen för att söka skydd undan regnet. Hans lilafärgade ögon söker hela tiden efter skydd, vilket är lite svårt då det inte fanns så mycket skydd. visserligen finns det ju träd men de gav ju inte så mycket skydd. Han suckar högt för sig själv och ruskar på huvudet medan han fortsätter snabbt framåt.

Hans mor hade berättat om hans far, en far han aldrig fick träffa, en suck lämnar honom igen och han höjer blicken och får syn på en trädstam framför sig, vad bra där kunde han ju finna skydd tills regnet avtar. han skyndar på steget och han stannar upp för att hämta andan när han väll är framme vid trädstammen.

han vrider på huvudet mot stammen och ser till sin förfäran att det redan ligger någon där. han backar undan ett steg och ser så hjälplös ut i regnet.

Ljudet av steg fick det att rycka i öronen på tiken och hon suckade tungt. Satte sig upp och såg på den svarta blöta hanen som stod där och såg rätt besvärad ut. Han verkade tveka. Stanna i skyddet eller ge sig ut i regnet igen. Hon betraktade honom och lade huvudet lite på sned.

Hon lade märke till hans violetta ögon, de vita prickarna under dem och så på hans ena framben ett konstigt märke. Öronen klippte smått. "Om du är vänligt sinnad så är du välkommen att söka skydd här under trädet främling" Hon talade med en lugn men bestämd röst. Visade ingen rädsla eller oro över hans närvaro. Hennes orangeröda ögon verkade ha en egen glöd i sig. Även om inte solen var framme nu hade hennes kropp lagrat en viss mängd energi så hon var inte försvarslös i detta läge även om den energin inte skulle räcka allt för länge om en strid bröt ut men då hade hon alltid sin snabbhet att förlita sig på.

Han betraktade den fläckiga tiken i stammen och han slappnar av en smula men är ändå på sin vakt, man kunde ju aldrig veta. - jag vill dig inget ont. säger han med en mild röst, han klipper lite med öronen och går sedan in under trädet och lägger sig ner, fast det är ett avstånd mellan dem fortfarande. Han lägger huvudet mellan tassarna och betraktar regnet som vräker ner utanför stammen.

Hans violetta ögon riktas mot tiken igen och han ler vänligt mot henne - tack för att jag får låna ditt skydd. Jag heter Deimos förresten.
Han klipper lite med de våta mörka öronen och ruskar lite på huvudet så den långa svarta luggen dansar mjukt. - Får jag lov att fråga vad ditt namn min sköna?

Hon satte kvar och betraktade honom med de orangeröda ögonen. Hon lyssnade till hans röst, tonläge och kollade noga på hans kropps språk. Han verkade inte vilja henne något ont så hon lade sig ner igen men släppte inte den svarte med blicken.

Då han tackade för att han fick dela skydd med henne och presenterade sig svarade hon med samma lugna stämma. "Savannen är en friplats." Hon var inte den som var tjurig med att dela med sig så länge den hon delade till inte ville henne något ont. "Mitt namn är Zaynah. De få jag mött och spenderat lite tid med har kallat mig Zay" Hon låg där rätt avslappnat även om hon höll upp huvudet. Lät det inte vila mot de vita tassarna som hon annars brukade göra.

"Vad har fört dig till savannen Deimos? Savannen är ingen vänlig plats andra dagar." Hon klippte lite med öronen och fortsatte betrakta hanen. Regnet smattrade mot marken och mot löven ovanför de båda vargarna.

Han möter hennes orangeröda blick och ler vänligt. - då kallar jag dig för Zay ocks. han klipper lite med öronen och slickar sig om nosen. när hon börjar prata igen så rycker han på axlarna och hummar något för sig själv, men sedan så svarar han - Jag vill resten av numoori, annars har jag hållit mig nära lövskogen där flocken håller till, samt jag har sett lite skymt utav de andra områden runt lövskogen också.

Han slokar lite med öronen och suckar en aning, - mamma är lite överbeskyddande, hon är rädd att något skall hända mig hela tiden, kanske beror det på att hon förlorade sin älskade?. Han visste inte varför han berättat allt det här för Zay men kanske var det förklaringen varför han är här på savannen

Han skrattar till för sig själv, - sen vill jag gärna träffa andra också, få vänner, kanske hitta kärleken och bilda en egen familj någon dag?
han ser på Zay och ler vänligt. - Du själv Zay? är du född här på savannen?

Hon nickade då han sade att han skulle kalla henne för Zay också. Det var lite lättare att uttala än hela hennes namn. Sedan då han började tala klippte hon lite med öronen och betraktade den unga hanen. Eller ung och ung. Han verkade vara något yngre än henne. Kanske verkade hon äldre än honom med tanke på att hon fått klara sig själv rätt länge. Dessutom på en rätt ogästvänlig plats som savannen kunde vara.

"Att förlora en som står en nära, till och med en älskad, kan påverka vilken varg som helst och jag tror alla mödrar i grunden vill beskydda sina avkommor oavsett hur de agerar utåt." Hon hade själv förlorat sin familj under chaoset som var och detta smärtade henne men samtidigt så visste hon att de en dag skulle återförenas i livet efter detta. Gudarna må ha straffat Numoori och oskyldiga hade fått betala med sina liv.

Sedan då han förklarade lite mer om vad han ville så nickade hon smått. Hon hade bott större delen av sitt liv på savannen. Visst hade hon vandrat lite men hon hade återvänt hit ändå. Kanske hade hon ännu inte släppt sorgen efter att ha förlorat sin familj. "Ja jag är född här och har bott här större delen av mitt liv. Endast vandrat kortare sträckor utanför savannen" Hon vände först nu ut blicken över savannen och ut i regnet. "Kanske är det hög tid att utforska mer av detta land och inte vara så bunden till en plats" Hon funderade högt mer för sig sj'älv.

Han ligger tyst och lyssnar när hon pratar. Han ler lite och klipper smått med öronen och lyssnar på regnet utanför. - Det har du rätt i, men jag skulle vilja att hon gav mig lite mer frihet och inte behöva oroa sig att något händer mig, jag är alltid försiktigt.

Han ser på henne igen och ler vänligt, nyfikenheten dpeglar i hans violetta ögon. - så hur är det att växa upp här på svannen? det måste vara tuff?
Han sveper lite med svansen och slickar sig om nosen. - Jo det har du rätt i, det kan bli ganska enformigt och långtråkigt om man är på samma plats, men jag återvänder alltid till flcoken för där är min familj.

De orangegula ögonen betraktade hanen och hon lade huvudet lite på sned. "Jag förstår en mors oro. Även om du är försiktig finns det många vargar där ute som inte skulle tveka att skada dig för sitt eget nöjes skull och det finns även andra djur som inte skulle tveka att skada dig även om du är försiktig." Hon vände bort blicken. Inte för att hon var mor men hon hade oroat sig för sina yngre syskon då de gav sig iväg på egen hand och hon hade förlorat en yngre bror till en hyena. 

"Savannen har sina hårda sidor och man får inte vara någon vekling om man vill överleva här. Av mina syskon är det bara jag i livet i dag vad jag vet så savannen skördar sina offer hela tiden." Hon vände åter blicken mot den mörka hanen. "Ni har något som binder er till en plats men de enda som binder mig till denna platsen är mina minnen jag har av min familj."

han ler lite och möter hennes orangegula blick med sin violetta, - det har du rätt i,man kan ju aldrig veta om de man möter har goda eller onda avsikter. Han klipper lite med öronen och ser hela tiden på henne. - men du verkar inte ha onda avsikter så jag kan lita på dig. han viftar lite med svanstippen och flyttar sig närmare henne, men så att det fortfarande är mellanrum mellan dem.

Hans violetta ögon får en sorgsen glimt i sig när hon namner att hon är den sista i sin familj, - Jag beklagar säger han.
han visste inte vad han skulle göra, skulle han lägga sig tätt intill henne och trösta henne? men då kanske han gjorde något fel?
- De man älskar finns alltid hos en i ens hjärta för alltid och minnena kan ingen ta ifrån en.

Hon betraktar den mörka hanen och tioppade huvudet lite på sned. "Nej man vet aldrig vem man möter men jag dömmer ingen förrän de visat vem de är. Även de som i vanliga fall ahr goda avsikter kan ha en dålig dag och visa sig från en sämmre sida" Hon lät blicken svepa över slätten. Hans ord om att han litade på henne fick henne att dra lite på ena mungipan. "Att ge sin tillit till någon man just mött kan vara farligt Deimos. Det finns vargar som spelar för att vinna tiliten för att sedan vända sig mot en." Hon vände blicken mot honom och klippte smått emd öronen. "Tro mig jag har varit yngre och mer naiv än vad jag är i dag".

Hon såg att han verkade bli sorgsen av att hon förlorat sin familj. Huvudet tippades på sned. Varför verkade han så påverkad av henens förlust. Visserligen hade han förlorat sin far så kanske visste han sorgen av att förlora sina nära. "Man bär emd sig minnena från sina nära och kära fram till dagen då man vandrar vidare och då kommer man mötas i livet efter detta om man nu inte har dragit åt sig Chaibos uppmärksamhet".

han lyssnar på vad hon säger och fudnerar på vad hon har sagt, hon hade rätt i den punkten om tillit, man kunde ju aldrig veta, kanske borde han inte vara så godtrogen? men hon hade gett intrycket att hon var en man kunde lita på.
han sveper lite med svansen och ser ut på regnet. - I framtiden skulle han vara mer försiktigare med att lita på de man möter.
- Jag skall vara mer försiktigare i framtiden säger han till henne medan han tittar på regnet.

Han klipper lite med öronen och slickar sig om nosen. - Efter allt min mor har berättat om min far s¨å är det nästan som jag känner honom, trots att han inte finns här bland oss.

Hon lyssnade till det hanen sade utan att avbryta honom. Regnet föll ännu tungt men om man tittade bort åt horisonten kunde man se hur det ljusnade där och verkade klarna upp. Om några timmar skulle regnet vara förbi och solen skulle kunna skina över savannen igen. Zay längtade tills solen tittade fram igen så att hennes energi skulle fyllas på igen. Regn och oväder var nog västa hon visste.

Åter föll blicken på den unga mörka hanen. Han hade aldrig känt sin far men han hade en vänlig mor som talat om för honom så han hade en uppfattning om sin far. "Du ahr en vänlig mor som berättat så mycket om din far." hon log vagt mot honom. Sällan visade hon några större känslor men lite kunde hon visa. "Så Deimos, vart leder era tassar er då regnet slutat falla?"

han kunde itne låta bli att le när hon pratade om hans mor. visst är hans mor en vänlig själ men också en väldig ensam, han önskade att hon kunde finna en ny kärlek, att bli lycklig igen men han visste även att hon aldrig skulle glömma hans far.

hans violetta ögon ser på den vackra stäppvargen och han klipper smått på öronen och ruskar smått på huvudet. - jag vet faktiskt inte, kanske vandrar jag vidare och utforskar nästa område. Han ler retsamt. - hurså vill du följa med?

Hon såg på honom och filande mot hanen då han frågade om hon ville följa med. "Jag tror inte du skulle kunna hänga med mig." Hon reste sig upp och ruskade av sig. Hon var fuktig och började bli kall men hon kunde även känna på sig att regnet snart skulle vara förbi och solen skulle kanske titta igenom de grå molnen. De orangeröda ögonen betraktade molnen och hon suckade smått.

"Men om du inte vet vart dina tassar bär dig hur kan du då be någon följa med på en sådan okänd resa?

han ser på henne och hans ögon får något retsamt utmanade i sig. - utmanar du mig Zaynah? hans röst är retsamt men han klipper smått med öronen och när hon reste sig så gjorde han det också. Han ruskade på sig och sträckte på sig, det kändes skönt.
han ser sig omkring och log lite för sig själv, nu när regnet hade dragit vidare så ville han springa, få upp cirkulationen i kroppen och benen.

han riktar blicken mot Zaynah igen och flinar. - Det är det som är spännande med en upptäcktsresa min sköna. Dessutom skulle det alltid vara skönt med sällskap

Stäppvargstiken betraktade hanen då han frågade om hon utmanade honom och hon svepte till med svansen. "Visst grabben. Jag utmanar dig. Men jag ska varna dig få vargar kan hänga på mig då jag sätter fart." Hon flinade mot honom och svepte till emd svasnne igen. De nätan kröp i kroppen på henne för hon ville röra på sig. Regnet hade lättat men molen låg ännu som en slöja över savannen.

Då han talade om att det avr det som avr meningen men att uttäcka världen och att det vore skönt med sällskap lade hon huvudet på sned. "Ja kabnske du ahr rätt. Och kanske kan vi följas åt en tid men om du inte kan hålla min takt kommer jag vandra min egen väg. Jag är en rastlös själ."

Han flinar emot henne och går sedan ut ur skyddet, han sträcker på sig och han ville springa, få upp värmen i kroppen. Han riktar sin violetta blick mot Zaynah och bugar lätt med huvudet. - Du kanske blir förvånat min sköna säger han med samma retsamma röst.

han klipper lite med öronen och nickar. - vi kan följas åt en tid, men jag måste snart tillbaka till flcoken, annars kommer väll mor skicka en efterlysning på mig.

Hon lade huvudet lite på sned och såg ut över slätten. Hon kunde se ännu ett av de vitt spridda träden och nickade mot det. "Okej du ska få visa vad du går för. Ser du träden där borta, de tär ganska långt dit men du ska få chansen att komma dit först." Hon såg på honom och flinade snett. "Du ska till och med få ett försprång."

Hon förstod vad han menade med att han måste återvända och visst hon kunde slå följe med honom en tid men de skulle måste gå skilda vägar till slut. Men en tid kanske hon kunde spendera med denna svarta hane.

han höjer på ena ögonbryt och låtsas se förnärmad ut, men den retsamma glimten i hans violetta ögon avslöjade honom. - okej min sköna. vi ses vid mållinjen skojjar han innan tar språng och börjar springa målet. han kände sig fri, fri som vinden och han älskade känna den mot hans ansikte och kropp.

Hon såg på honom och flinade och sedan då han satte av så sträckte hon först på sig och ruskade av sig innan även hon satte av efter honom. Hon tog det lugnt i hennes mått mätt och hon lät honom behålla de försprånget han fått en bit innan hon sakta ökade och kom allt närmare hanen. "Du får ta i mer än så om du ska komma först." Ropade hon efter honom och hon tog ut sprången ännu lite mer, avståndet mellan dom minskade för varje steg hon tog.

(Hon har ju trotts allt snabbhet som kraft ;-) )

han kastar en blick bakom sig och ser att hon har kommit ikapp honom väldigt snabbt. - hur kom du ikapp mig så snabbt? Men han tänker inte ge upp utan kamp så han ökar farten ännu mer.

Hon kommer upp jämsides med honom och man kunde tydligt se att hon rörde sig med sådan lätthet att hon ännu hade mycket kvar att ge. "Jag sade ju det, få vargar kan hänga med mig då jag sätter den sidan till." Hon log mot honom och hon tog sats igen och ökade längden på stegen ännu lite till och började dra ifrån honom. "Det är få som får se detta så titta noga." Hon kastade en blick bak mot honom och sedan tog och i och satte av i en hastighet onormal för andra vargar. Hon blev svår att följa med blicken då hon satte av och lät sin kraft flöda fritt. På otroligt kort tid så satte hon under trädet och väntade på hanen. Inte ens andfådd trotts att det ändå var rätt långt att springa.

han kastar en förvånad blick på henne när hon kommer upp jämsides med honom oxh sedan innan han hinner säga något så är hon lika borta igen, han kan inte fokusera på vart hon tog vägen men han fortsätter att springa så snabbt han kan men när han närmar sig trädet så ser han hennes sitta under det och när han kommer fram så stannar han och flämtar efter luft. - hur... gjorde.. du .. det .. där säger han mellan flämtningarna?

Hon log snett då han kom fram och flämtade. "Jag sa ju det få vargar kan hålla jämna steg med mig." Hon reste sig upp och ruskade av sig. "Det var skönt att få sträcka på bena lite." Hon betraktade hanen och såg ut över slätten åt de hållet hon visste lövskogen fanns. "Så ska vi bege oss då?"