Han står stilla för att hämta andan medan han betraktar henne och ler snett och nickar. - ja du är verkligen snabb min sköna. När han känner sig redo att fortsätta så nickar han och ler snett. - Efter er min dam.

Hon såg på honom och filande. "Ja jag sa ju det." Hon var väldigt stolt över sin snabbhet. "Du borde visa vägen. Jag har inte vandrat utanför Savannen på länge.."

Den rödbruna stäppvargen såg på den mörka hanen igen och log vagt. "Jag kommer lämna mitt hem och jag vet inte om jag kommer återvända hit igen.."

Han lade huvudet på sned och styrde sedan stegen mot träsket lövskogen hållet. han ser bak mot henne och ler snett. - ja.. det skall du vara. jag skulle vilja ha den kraften men jag är stolt över min kraft också :)

han möter hennes blick med en undrande glimt i sin. - varför tror du itne att du skall återvända hit?

(Hon sa inte att hon avr stolt över sin kraft det tänkte hon :-P men men)

Hon går med honom och betraktar honom. "Så vad är din kraft?" Hon gick i samma takt sm honom men blicken svepte över savannen, hennes hem. Som hon nu var på väg att lämna.

Han ser på henne och ser sedan på Savannen - det är vackert här säger han med en varm röst. han går snabbt och hans öron är spetsande och lyssnar efter ljud. - Min krafter är månen. han gör en gest mot tatueringen på hans ena ben. - den här tatueringen glöder varje gång månen kommer fram.

Hon såg på honom då han talade och nickade. "Ja det är en vacker plats. Men det är hög tid för mig att vandra vidare. Utforska mer av landet och träffa fler vargar. Att leva ensam är okej för en tid men det är inget liv jag vill leva resten av mitt liv."

Hon såg framåt. "Så månen, funkar det så att du får energi av månen" Hon klippte lite med öronen, lyssnade på vinden och på hur den på något sätt lät sorgsen.

Han skrattade till ett varmt och vänligt skratt. - ja så känner jag med, men man återvänder alltid till sitt hem för att vila upp sig och hämta energi efter vandring. han ler mot henne och nickar. - ja, precis, jag kan även höra månens röst. han klipper lite med öronen, det kanske lät lite crazy men så fungerade kraften och hans mor gjorde samma sak, kudne höra månens röst.

Hon såg på honom och skakade på huvudet. "Nej lämnar jag savannen nu kommer jag troligen inte återvända hit igen. " Hon såg framåt och drog ett djupt andetag.

"Så du kan höra månen. Då känner du dig aldrig ensam va?" Hon log snett.

Han ger henne en mjuk buff på halsen och ser på henne och ser sedan omkring igen. han funderade, om han kände sig ensam? tja ibland kunde han känna sig ensam. Speciellt när man är ute och utforskar - Även om jag hör Månens röst ochd et känns tryggt ibland så känns det ändå tryggt att han sällskap.

Hon såg på honom och nickade lite. "Ja sällskap är aldrig fel då man vandrar." Den unga stäpp tiken stanande upp och såg bakåt ut över savannen. Sedan såg hon framåt. "Jag komemr få vandra mycket ensam en tid framöver, det känner jag på mig."

Han stnnade när hon stannade och han ser undrande på henne. Sedan tar ett steg framåt och buffar mjukt lugnade på henne. - Du kan följa med mig.. hans violetta ögon såg vänligt på henne. Hon kanske skulle bli en bra medlem i Cierzo och eftersom hon är snabb kunde hon kanske passa som Spion eller jägare? fast nu fick han inte måla upp drömmar här, han tänkte inte tvinga henne utan ville hon gå med så är det hennes egna val. Men han tyckte om hennes sällskap. Och han tyckte inte om att höra henne prata om att vandra själv. vem vet vad som kunde hända?