Hon höll sig vid kanten av eldskogens gränser för hon visste inte om hon ville lämna den nerbrunna skogen eller inte.På natten hade hon hittat ett par ställen att sova i,några övergivna håll eller i ett tillräckligt starkt träda att klättra upp i. Men annars hade hon sovit på marken och lyssnat på nattdjurens läten långt bort från området.

Dagen hade precis börjat och solen vandrade upp på himlen där den hörde hemma,hon själv hade stigit upp tidigt och letat efter mat.Några gnagare och en ödla hade hamlat i hennes käftar.Inget som gjorde henne mätt länge men det gjorde henne mätt för tillfället. Öronen klippte till efter nya och igenkända ljud,hennes hörsel var bättre än vad andras var för en del av henne var ljudvarg.Det kunde vara ljud på fleras meters avstånd där hon stod som hon kunde höra men den här gången inget intressant dök upp. Vinden var det ända som lätt lite då och då.

Den svarta månvargen går med långasteg över den asktäckta marken, träden som stod kvar efter branden såg ut som svarta nakna skelett efter levande träd. Solen hade kommit fram på himlen, och kastade sitt ljus över skogen. Trots att lanskapet såg duster och övergivet ut, så finns det liv här och där ändå. 

Månvargen hade en lång lugg som hängde ner över ett lilafärgade ägon, längst med ögonen löpte tatueringar som såg ut som prickar men som glödde i månljuset, på hans ena framben hade en han en lilafärgad måntatuering också. Han ser sorget omkring sig på det som en gång tillhörde lövskogen. Men livet skulle allrid återvända på ett annat sätt. Han spetsar öronen när han känner doften av en varg i närheten, han styr stegen ditåt och får snart syn på en varg, han ler vänligt - var hälsad främling

Öronen klippte till och hon vände huvudet åt det håll som de nyfikna ljuden hade kommit ifrån. Hon tog några steg åt sidan och lyssnade ännu noggrannare.Var det en stor varelse eller en liten varelsen som rörde på sig på det hållet hon fanns? Blicken blev intensiv och sökte efter rörelser och svaga former efter djuret.
Hon blev smått förvånad när en koll svart varghane dök upp,vad gjorde hanen i Eldskogen? men sen kom hon och tänka på vad gjorde hon själv här egentligen? Hon hade bara helt plötsligt hamlat här och det kanske gällde desamma med främlingen.
Öronen klippte till ett par gånger och blicken satt fast i främlingen som kom närmre."Vad hälsat främling" hon tittade på hanen och försökte lista ut om främlingen var en fiende eller inte.Men för att ta reda på det fick hon prata lite gran innan hon kunde dra några slutsatser.
"Hej på dig med främling" hon drog på mungiporna till ett litet leende och sedan satte hon sig ner."Vad för dig till Eldskogen?" hon var nyfiken,hon hade inte sätt så många i Eldskogen för så det hade gått lång tid sen sist hon fick prata med någon annan än sig själv-

Hans lilafärgade ögon franskar den bruna tiken med nyfikenhet i si. Han ler varmt och vänligt mot henne och klipper smått med öronen. - jag är på väg hem till lövskogen, vad gör du själv här i eldskogen? 
Han sätter sig ner på marken och lägger svansen runt hans tassar, hans blick ser ig omkring på lanskapet, visst var det dystert men de hade äbdå sin charm för många andra.

Han riktar sedan sin lilafärgade blick på den bruna tiken igen och ler varmt - får jag fråga efter erat namn min sköna?

Hon studerade hanen från topp till tå,knall svart från topp till tå men med små lila markeringar här och där.Hanens ögon var lila och det såg väldigt underligt ut för henne som aldrig hade sätt det för.
"Jag ska ingenstans,jag kommer inte härifrån så jag vandrar lite hit och ditt för att se mig omkring." Hon hade fortfarande det lila leendet på läpparna och vill inte riktigt än släppa det,för nu när hon äntligen log och det hände väldigt sällan så ville hon hålla kvar det så länge som möjligt.
"Mitt namn är Caer och vad är ditt" Hon blev lite obekväm med att hanen kallade henne "min sköna" men ville inte visade för hon ville inte verka otrevlig.

Han ler vänligt mot henne och klipper smått med sina öron och granskar henne, inte på ett obehagligt sätt utan mer nyfiket. Han slickar sig om nosen och möter hennes blåa blick med sin lila. - Man upptäcker något nytt varje dag och varje gång man vandrar, varje område i Numoori är unikt.

Han kunde inte sluta le, han är bara är sån, varmhjärtad och snäll. Han böjer på huvudet i en respektfull gest mot henne. - Caer, det är ett sött namn, mitt namn är Deimos. han viftar smått med svansen och hans lila färgade blick granskar landskapet igen.

Hanen bara ler mot henne och pratar snällt och säger konstiga ord som söt och min sköna.Hon hade aldrig hört dem orden för men hon visste vad dem betydde,det lätt bara konstigt när någon sa det till henne. 
Hon log tillbaka och tänkte på vad hon skulle säga här näst.
"Deimos var kommer du ifrån och var är din familj?" Hon la huvudet på snett och drog på den ena mungipan till ett halvt leende.
"Varför säger du så konstiga ord till mig,du känner mig inte ens men ändå så är du så snäll och trevlig" Det var som ett stort frågetecken för henne och hon försökte lista ut varför hanen gjorde det.

Han slickar sig om nosen och kliar sig snabbt bakom högra örat innan han riktar sin lilafärgade blick mot Caer igen. Hans blick är inte fientligt utan fortfarande mild och vänlig och han visar inga tendenser på att göra henne illa. - Jag är född här i Numoori, i Lövskogen för att vara exakt. han tystnar en kort sekund när hon frågar om hans familj. - min mor och jag är med i flocken Cierzo som håller till i lövskogen, min far... dog innan jag var född. han får en sorgsen glimt i sina ögon - min mor berättade om hur min far var så det känns ändå som jag kände honom.

Han ler snett  - vart kommer ni själv ifrån Caer? och vart är eran familj? han sveper lite med svansen och håller sig på ett respektfullt avstånd från henne. Han ville inte skrämma henne. - jag tycker ni är vacker. han svarar helt sanningsenligt som svar, visst är många tikar vackra, alla på sitt sätt. - om du tycker det är obehagligt att jag säger min sköna till dig så slutar jag meddetsamma, det är inte min avsikt att skrämma er Caer

"Jag kommer inte här ifrån,jag har vandrat hit från öster och letar nu efter någonstans att slå mig ner men först vill jag utforska Numoori.Här är väldigt fint men det blir väldigt ensamt när man vandrar hit och ditt till olika ställen.Min mamma och bror finns någonstans här i Nummor och min pappa är kvar där vi föddes." Hon log och lyssnade på hanens nästa ord.
Hon kunde känna hur rodnaden steg upp i hennes ansikte,ingen hade sakt att hon var vacker innan.
"Nej jag undrade bara varför du så så till mig,ingen har sakt det till mig innan så blev lite nyfiken och fundersam på samma gång."

Han ler vänligt mot henne och klipper med öronen och han ser nyfiket på henne. Han lyssnar intressant när hon pratar och hans egna tankar går tillbaka till hans egna familj, hans mor som uppfostrade honom helt själv, men hon berättade mycket om hans far, som är död. Han önskade att han hade fått träffa sin far men allt som hans mor hade berättat för honom om fadern så kändes det som hans far var hos honom ändå. - Det är många platser som är fina på sitt sätt.

han ler mot henne och sveper lätt med svansen - det är okej, men du är vacker och en skönhet. Hans leende är varmt och mjukt.

Hon sätter sig ner och känner hur musklerna i kroppen som förut hade spänt sig som gummiband i hennes kropp släppte på trycket.
Det tog alltid sin tid innan hon kunde slappna av med någon främling i närheten,men hon var lurig.Fast att hon kunde sätta sig ner och slappna av så litade hon inte på främlingen ett dugg.
Men genom tiden så har det bli bättre och hon känner att hon kan lita på hanen som strå framför henne.Hon ler stor "Tack så mycket,det var snällt sakt."
gräset vajade med de små vindpustarna som kom och gjorde stämningen bättre,ljuden som hon innan tyckte var underliga var nu musik i hennes öron.Fågel kvitter,betande rådjur och små kaniner med boll som svans.
Blicken släppte aldrig hanen "Har du varit på många ställen här i numoori? i så fall vilket ställe var finast?" Hon kanske ställde lite för många frågor på en gång men hon var nyfiken.

(Förlåt för sent svar)

Han sveper lätt med svansen och ser på Caer med sina violetta ögon och han slickar sig om nosen. Hans blick är lugn och mild fylld med värme. Han klipper lätt med öronen och ler mot henne när hon tackar honom för att han tycker hon är vacker. Hon är vacker, och han sa bara sanningen till henne. Den hane som blev hennes partner kunde skatta sig lycklig.

Han ser på henne när hon ställer en fråga igen och rycker lite på axlarna. Vilken plats i numoori han tyckte är vackrast? - jag kan inte välja någon plats som är vackrast då jag inte har sett alla, men vad jag hört skall Ötamon vara väldigt vackert.

"Och vilket håll ligger Ötamon?" Hon tittar sig förvirrat om och försöker skrapa upp bilder efter de områden hon har gått ifrån men det är svårt att veta om hon har varit i närheten av det eller inte.Hon kan bara några få namn i Numoori.
"Kan du vissa hållet till Ötamon?" Hon tittar med stora blänkande ögon på hanen och svansen viftade glatt bakom hennes bakdel.

Han ser på henne och ler lite för sig själv, han tycker hon är ännu sötare när hon är vimsig och förvirrad. Han reser sig upp och tar ett steg mot henne och buffar mjukt på hennes hals. - ta det det lugnt Caer, vi kan sällskapa dit tillsammans om du inte har något emot det?

Han ler varmt mot henne och vänder sig om pt det håll Ötamon ligger och börjar ta några steg framåt men stannar sedan och ser bak för att se om hon följer med. Han visste att hans fornde flockbror Lihai har sitt revir tillsammans med sin partner Wami i Ötamon, men han tänkte hålla sig utanför deras revir. Hans violetta ögon granskar Caer noga och han ler milt mot henne och börjar sakta att gå igen.