[Reserverad för Terock.]

Ännu en natt hade kommit och med den hade även den svarta vampyrinnan åter börjat röra sig över den jord som de Dödliga vandrade på. Hon var en demon som de mörkaste avgrundarna hade spytt upp, skapad för en enda sak - Att döda.
Men man kunde inte tro det då man såg på henne. Där hon stillsamt, utan både ljud och doft, rörde sig fram mellan de högresta träden så var hon en vacker syn att skåda. Månljuset fick den svarta pälsen att blänka, kroppen var smal och slank och de röda ögonen glimmade med en mystisk ton. Det låg något lockande över varginnan, åtminstone för de som inte visste vem hon var. Det var något med henne som fick de Dödliga att söka sig till henne, och hon visste om det. Och när de väl var i hennes närhet kunde de inte undkomma.
Tack vare de egenskaper hon hade var hon oövervinnerlig. Synen, hörseln, doftsinnet - De var alla förstärkta till de grad att inget kunde undgå henne. Styrkan, snabbheten och smidigheten hade alla tre nått en övernaturlig nivå. Det enda hon skydde var solens ljus, och såklart Skaparen. Men han skulle aldrig göra henne illa, han behövde henne, åtminstone valde hon att tro det.

När hon nu vandrade genom natten var det med ett nöjt litet leende på läpparna. Hon gillade inte att röra sig så pass sakta, hon brydde sig inte om omgivningen. Egentligen hade hon ingen direkt anledning till att le. Men hon gjorde det i alla fall. För det verkade som att det fanns så mycket mer att le åt än det fanns saker att inte le åt. Världen var egentligen bara en enda stor lekplats, en plats som var skapad perfekt för att hon skulle kunna sprida död och förintelse, och det var helt enkelt så väldigt roande.
Men sedan var hon inte heller som alla andra.
Född som giftvarg hade hon tidigt i livet blivit sinnessjuk, något som inte ens vampyrens gift hade kunnat rädda henne ifrån då hon blivit förvandlad. Men brydde hon sig? Nej. Det var endast en av de sakerna som gjorde allting så mycket roligare i livet.

Vargen reste sig på trötta ben och såg upp på stjärnhimlen. Så vacker den var, med alla de vackert glimmande stjärnor och månens mjuka sken. Han såg på månen och log, den vilade på rygg och såg ut som en leende mun högt där uppe i mörkret bland stjärnorna. För en sekund undrade vargen om det kunde finnas liv där ute någon stans, men han förkastade snabbt tanken. Klart att det inte fanns liv där. Man kunde ju inte ens flyga upp till stjärnorna, han hade provat. Och om det inte gick, hur skulle då något kunna leva så lång långt där uppe? Han ruskade på sig, skakade av sig alla klyddiga tankar och vände åter blicken mot den frosttäckta marken mellan träden. För en stund funderade han på att fortsätta gå mot det håll han gått åt under dagen, men ångrade sig men ett leende.
Han fällde ut vingarna och kröp ihop för ett språng rakt upp i luften. När han hoppade kände han en sugande känsla i magen och flaxade med vingarna. Han steg högre och högre upp mellan de högresta granarna och slutade inte stiga förrän han var över den högsta granens topp.
Vargen skällde lyckligt, åh vad han älskade det här! Luften under vingarna, vinden i hans tjocka päls, den härliga känslan av att vara tyngdlös och fri. Men bland det han älskade mest var nog utsikten, granarnas barr som var täckta av frost och glittrade med ett silvervitt sken i månljuset.
Han rös till, full av lycka stod han stilla i luften och ylade ut sin glädje över hela skogen och upp mot månen innan han satte fart frammåt,Utan att vara på väg någon stans.
[jättedåligt, men har grym it "/]

Det var något som störde den svarta under hennes stillsamma vandring. Ett ljud, ett skall. Hon stannade upp, vände blicken åt det håll som ljudet hade kommit från. Det hade varit långt bort, men hennes överlägsna hörsel uppfattade det utan problem. Och bara ögonblick därefter nådde ljudet av vingslag henne, ett ljud som de Dödliga omöjligt hade kunnat uppfatta på denna distans. Leendet som låg på hennes läppar blev bredare i samma sekund som ylet skar genom nattens tystnad och det var med ett elakt grin i ansiktet som hon sedan fortsatte att röra på sig, denna gång med den övernaturliga hastigheten hon besatt.
En undran korsade hennes huvud, vad hon skulle komma att möta. Men det var ingenting som hon ägna några funderingar åt, det återstod att se och inom några ögonblick skulle hon få veta. Dessutom spelade det ingen roll, hon skulle ändå vara oövervinnerlig.
En rörelse fångade den svartas uppmärksamhet, och hon saktade ned på farten. Något susade förbi rakt ovanför henne, något mörkt. En varg, hon kände dess doft. Vingslagen lät detsamma som de hon hört tidigare på så långt håll, så snabbt drog hon slutsatsen om att det var denne som störde nattens stillsamma lugn med sina glädjetjut. Det var värt att undersöka saken närmare.
Så hon susade iväg, stannade en bit framför den flygande och inväntade sedan denne som var påväg rakt emot hennes håll. Och när tiden var inne öppnade hon munnen, talade med högre röst än vanligt just för att fånga den främmande vargens uppmärksamhet.
- Törs man avbryta er nattliga flygtur, du okände?
Hon visste inte om han hade hört henne, men hon trodde det. Det var det enda sättet som han kunde upptäcka henne på, för hon rörde sig ljudlöst och bar ingen doft. Dessutom smälte den svarta kroppen väldigt bra ihop med området som bar nattens mörka färg. Hon hade visserligen kunnat försöka sig på att hoppa efter honom, bita tag i ett ben. Hon trodde nog att hon skulle klara det. Men vad var det roliga i det? Nej, det var leken för måltiden som var det underhållande.
Jakten före man fick tag i bytet.

Plötsligt bröt en röst tystnaden. Vargen stannade upp och såg ner mellan grenarna på de väldiga granarna nedanför sig. Något rörde sig nere på marken. Han sjönk ner bland träden och landade på den lägsta grenen på en stor och gammal gran. Nedanför honom stod en varg svart som natten och Med ögon röda som blod. Han rös, det hängde något mystiskt och hotfullt över varginnan och han försökte uppfatta vad som var fel. Med ens kom han på det. Hon luktade ingenting! Han skakade på huvudet av förvirring och betraktade henne tyst, trodde att hon inte hörde eller visste att han var där.
Men tillslut bestämde han sig för att bryta tystnaden och svarade Kyligt.
- Mitt namn är Terock, men vad är du för någon varelse?
Han svepte med svansen mellan granens grenar och rättade lugnt till vingarna så att de låg skönare på ryggen. Han såg ner på den svarta varginnan och försökte komma på vad hon var för någon varelse.
Han rynkade på nosen när han inte kom på några alternativ och ansträngde sig för att hitta någon doft som kom från tiken, men det var förgäves.

Hon kunde ana vad han var ute efter, kunde se i hans anikte att han letade efter något. Hennes doft. Och nog fick han leta, han skulle inte finna den. För hon hade ingen. Ansiktsuttrycket var roat då hon granskade honom medan hon lyssnade till hans ord.
- Nå nå, min vän... Det finns ingen mening med att vara otrevlig.
Gav hon som svar med en silkeslen ton samtidigt som hon satte sig ned med stillsamma, lätta rörelser. Det verkade inte som att kylan han hade i rösten bekom henne det minsta, och inte heller gjorde den det. Hon hade mött så många varelser och i slutändan var de ändå alla samma sak - Allt för enkla byten. Lätta att slå till marken och lätta att ta livet ifrån. Ett bett var allt som behövdes, sedan kunde hon suga blodet ur dem. Och då var de inte längre värda något.
- Dessutom är det dumt att ställa frågor som du egentligen inte vill veta svaret på.
Hon fnissade till, som om han hade frågat efter en hemlighet hon hade och inte ville berätta om. Ljudet var aningen generat och hemlighetsfullt, likt den fnissning som kunde komma från en skolflicka som var kär i jämnårig pojke utan att våga säga det åt honom.
Svanstippen rörde sig lätt över marken då hon slutade fnissa, och blicken vändes åter upp mot den bevingade svartgröna hanen som hon hade funnit här uppe i denna skog.

[Gaaaah, fan vad dåligt inlägg xD haha!]

Den mystiska tiken... Fnissade?! Terock såg konstigt på varginnan som inte ville berätta något. Det passade helt enkelt inte in i bilden han fått av henne. Hon fnissade! Han kvävde det hånfulla skrattet som bubblade upp i hans hals.
-Och varför tror du det, du märkliga? undrade han tillsynes oberört, men innom honom virvlade frågorna runt som en arg bisvärm i hans huvud. Bina ville så gärna sticka, och om han inte hållit tillbaka dom skulle de ha gjort det. Samma sak med hans frågor, men han skulle ta det lugnt, betrakta och sedan fråga de viktigaste frågorna... Men han kunde bara inte hålla sig! Han var nyfikn av naturen och ville ha svar på sina frågor nu!
-såå... Varför luktar du inget? Och vad är du för något? Du är ingen normal varg, det kan du inte vara, för du luktar ju ingenting och du känns annorlunda, du utstålar ett mörker...
Han rynkade på nosen och klippte med öronen. Han var minst sagt förvirrad och osäker, men gjorde allt för att inte visa hur nervös han blev i närheten av denna märkliga varelse. Hon utstrålade död och mörker.

[haha fyy vad dåligt jag HATAR IT -.-]

Hon lyssnade till hans frågor, hörde den kyliga ivern i hans röst. Det verkade som att han verkligen ville ha svar, nästan som om han krävde dem av henne. Och på ett sätt fann hon det roande, för detta gav henne ett utmärkt tillfälle att vara irrterande, ifall hon nu skulle känna för det.
- Till att börja med så kan jag säga mitt namn. Locura.
Sade hon med en röst som kunde beskrivas som aningen nonchalant, men även road. Den röda blicken var fokuserad på den mörka hanen, nästan stirrande. Som om hon såg igenom honom, på något som fanns bakom honom. Men så var inte fallet, det var endast de sinnessjuka ögonen som gav det intrycket oavsett vad hon tittade på.
- Och jag tror ingenting, jag vet. Fråga dig själv varför jag inte bär någon doft. Antingen så är jag en av dem som kan kontrollera detta genom en kraft, eller så tillhör jag ett släkte som är känt för att vara så gott som omöjliga att kunna upptäcka...
Hon log mot honom, ett lömskt leende som sade mer än hennes ord. Hon var inte direkt villig att säga svaret, inte på en gång. Hon fann det roande att dra ut på det hela, just för att han verkade så angelägen om att få veta. Hon gillade att mixra lite med andras huvuden, det var en del av jakten.
Inom henne började vampyren väsa, krävde blod. Men hon väntade, allting hängde på rätt tillfälle.
Det blev roligast då.

[Alltså, fantasin är på topp xD men måste gå nu så svarar nog ikväll ^^]

Terock svepte snabbare med svansen och trampade lite på den hala grenen han stod på. Kunde man vara mer irriterande än denna tik?! Han visste inte. Det verkade som att hon bara retades med honom, och så var det de där läskiga ögonen som stirrade på honom. Han kände sig på något sätt trängd, trängd mellan frågorna han ville ha svar på och obehaget han fick av tikens stirrande blick. Han morrade lågt, irriterat och ansträngde sig för att komma på någon ras som kunde dölja sin doft. Men han visste inte många raser över huvud taget, hela sitt liv hade han hållit sig undan andra vargar, eller hade han det? Han mindes inte riktigt efter attacken från björnen för flera år sedan. Slaget den hade träffat hans huvud med hade gjort så att han glömt bort de två åren innan attacken.
Terock morrade tyst av irritationen över att inte komma på någon ras som kunde passa in på denna mystiska varg.
- varför vill du inte säga vad du är Locura? Skäms du över dig själv?
Undrade han ironiskt och flinade smått ner mot den svarta vargen. Han ignorerade hennes obehagliga ögon och stirrade på en punkt mellan hennes ögon för att inte känna sig allt för osäker.

[bläh vad dåligt jag skriver idag då :s]

Locura kunde inte låta bli att skratta till då hon hörde vad han sade. Ifall hon skämdes över sig själv? Han kunde knappast ha gissat mer fel. Locura var kanske inte stolt över sig själv, men hon älskade det hon var och det enda som spelade någon riktig roll i hennes liv var överlevnad. Så att hon skulle kunna möta ännu en natt och ta ännu fler liv. Så att hon skämdes var ett påstående som verkligen inte var korrekt.
- Jag tycker att du överdriver det hela, ja, det gör jag.
Sade hon sedan med den silkeslena rösten hon hade. En road glimt kunde anas i ögonen och det syntes att munnen spändes för att hon inte skulle brista ut i skratt igen. Hon hade nästan glömt att de Dödliga kunde vara såhär roande, det var ändå ett tag sedan hon hade haft en längre konversation med någon av dem. Eller längre och längre, åtminstone så här lång.
- Borde inte dina ögon tala om för dig vad jag är? En varg, såklart...
Det låg något hånande i hennes röst då hon talade, ungefär som att hon dumförklarade Terock på grund av de frågor som han ställde henne. Men ändå var hon aningen fascinerad av honom, för även om han kanske var lockad till henne så verkade det som att han ändå förstod att det var något som inte stod helt rätt till. Det verkade nästan som att han kunde se igenom hennes vackra fasad och ana monstret som dolde sig där inne. Och inte var det varje Dödlig som lyckades med det, åtminstone inte de som aldrig mött en vampyr tidigare. Men det verkade inte som att denna bevingade hane hade gjort det. Då hade han för länge sedan gissat rätt gällande vad hon var.

Terock kände en lätt irritation växa och morrade smått.
-sluta vända på varje ord jag säger! morrade han irriterat och flaxade lite med vingarna, ett tecken på att han var irriterad och frustrerad. Och när han såg hur tiken kämpade med att inte skratta fick det vara nog! Han drog upp överläppen över tänderna och rynkade ilsket på nosen.
-sluta slingra dig och undvika mina frågor! Jag vill ha svar och jag vill ha det NU! Han fällde ut vingarna halvvägs och stirrade ilsket på tiken som stod nere på marken och nästan skrattade åt honom. Och jo, han såg att hon var en varg, men vilken ras var hon? Och vad var det för mörker som hängde över henne likt en tunn slöja?
Han bytte ställning på den tjocka grenen han stod på och rös när kylan från frosten bet i hans tassar.

[jag är jätteledsen för det korta inlägget, jag har fått it sjukan :( ]

Hon såg på honom där han stod på trödgrenen. Han var inte på marken, därmed utom räckhåll för hennes annars vanliga lek med andra vargar. Hon kunde inte susa runt honom, dyka upp där han minst anade det, skrämma honom på det viset.Visserligen kanske hon kunde klättra i träd, hon hade aldrig testat det, men ifall hon skulle misslyckas så skulle det dra ner hennes glada humör och det ville hon inte riskera. Hon gillade att vara glad och hon tänkte inte ge honom en anledning att skratta åt henne.
- Eftersom att du insisterar så...
Tankarna susade genom huvudet på Locura. Hon skulle nog med lätthet kunna nå honom ifall hon hoppade, de onaturlig starka benmusklerna skulle med säkerhet kunna föra henne någon meter upp i luften ifall hon tog i. Och så hade hon snabbheten, han skulle knappt hinna reagera innan han skulle se henne påväg mot honom i ett språng. Det var nog enda sättet hon kunde få tag i honom på.
Eller skulle hon låta honom flyga sin väg? Kanske... Men var fanns det roliga i det? Vampyren väste, ville ha blod. Locura själv visste att det inte var nödvändigt för henne att äta just denna natt, men vem sade nej till ett nöje ifall det erbjöds? Inte hon i alla fall, det skulle hon aldrig göra.
- Jag tillhör vampyrernas släkte, de mest fruktade i hela Numoori.
Hon sade det med en nonchalant ton, ungefär som om hon talade om vädret. Musklerna spändes lätt, en impuls drev henne framåt. Men hon kontrollerade den, satt alldeles stilla och endast såg på den bevingade vargen. Ännu kunde hon inte ge sig på honom.
Hon ville se hans reaktion.

Terock stelnade till och såg chockat på tiken. Men sedan började han skratta.
-hahaha, bra försök Locura men vampyrer finns inte, bara i gamla sagor som hittades på för att skrämma olydiga valpar. sade han självsäkert och kunde knappt hålla sig för skratt. För vampyrer fanns ju inte... Eller gjorde dom det? Med ens blev han osäker och den glada minen dog sakta bort. Det skulle ju förklara vad som var så konstigt med henne... Han granskade henne med blicken Och lade förvirrat huvudet på sned. Han mötte tikens blick, men bröt ögonkontakten fort, hennes röda ögon gav honom rysningar längs ryggraden och han slöt ögonen för en sekund innan han öppnade dom igen för att åter titta på vargen som satt på marken och såg ut att vänta på något.
- Okej... Om du nu är en vampyr så får du väl bevisa det! sade Terock utmanande och och flyttade sig längre ut på grenen han satt på.
Plötsligt gav den vika och bröts av. Han morrade ilsket och famlade med tassarna i luften när han närmade sig marken. Men precis innan han skulle slå i marken med en fart som säkert skulle ha krossat de flesta ben i hans kropp fick han ut vingarna och lyckades dämpa fallet så att han landade mjukt på tassarna i det höga frosttäckta gräset vid roten av den väldiga granen. Han morrade åt sitt misstag och ångrade att han fått för sig att han skulle gå så långt ut på grenen.
Och sedan kom han på att tiken var där och blev ännu mer irriterad. Nu hade han ju skämt ut sig inför henne också!

Det var med en lugn min som Locura granskade honom. Han skrattade åt henne då hon sade att hon var en vampyr, uppenbarligen trodde han att hon skämtade med honom. Men sedan verkade det som att han ändrade sig för den glada minen försvann ur hans ansikte och det var med en trotsig röst som han sedan krävde att hon skulle bevisa att hon var en vampyr. Och inte hade hon något emot det, det skulle bli ett rent nöje.
Men innan hon hade rört sig så verkade det som att ödet gynnade henne, för grenen som den bevingade stod på brast vilket förde honom ned till marken, till hennes nivå. Och det var då som leendet spred sig på läpparna samtidigt som de röda ögonen mörknade, likt blod som stelande.
- Så du tror mig inte....
Leken var igång. Hon susade framåt, för att på ett ögonblick ha flyttat sig från att stå rakt framför honom till att stå på sidan om honom.
- Stackars okunniga Dödliga, ibland är ni riktigt dumma.
Rösten hade blivit mer viskande, mer väsande. Ögonen hölls stint fästa på den bevingade vargen, släppte honom inte för en enda sekund. Och när hon hade talat klart susade hon vidare, denna gång för att dyka upp med nosen alldeles vid hans öra.
- Jag ska bevisa för dig att jag är en vampyr...
Viskade Locura fram med en orosväckande röst, för att sekunden senare försvinna och dyka upp på samma plats där hon tidigare suttit, en plats som var rakt framför honom. Ögonen var nu så gott som vinröda, blicken var ännu mer stirrig och grinet på läpparna kunde inte längre kallas annat än sinnessjukt. Det var som om hela hennes onda inre hade tagit sig ut ur hennes kropp, suddat bort det vackra hon vanligtvis bar som fasad.
- ... och det ska bli ett sant nöje.
Med de orden öppnade hon käftarna, blottade huggtänderna som satt längst fram i överkäken, och sedan kastade hon sig mot den bevingade hanen utan att tveka.

[Haha, hoppas du förstod allt. Det uti att Locura dyker upp och försvinner, det är att hon rör sig så pass fort... Ifall du förstår ^^]

Terock spärrade upp ögonen när Locura flyttade sig snabbare än han kunde uppfatta, det var nästan som att hon blev osynlig en stund för att sedan dyka upp på ett annat ställe. Han backade några steg och fällde halvt ut vingarna. Och just när han skulle hoppa upp i luften dök hon upp bredvid honom och viskade i hans öra. Han klev chockat åt sidan, tillfälligt ur balans innan han samlade sig och gjorde sig beredd att försöka lyfta igen. Och just när han tagit språnget upp i luften kom Locura farande mot honom med en onaturlig fart (?) och han flaxade panikslaget med vingarna för att komma högre upp. Han kände hur hans tassar lämnade marken och kände ett ögonblick av hopp. Han skulle klara det!
Nu tvekade han inte på vad varginnan var, hon var en mördare, ett monster och han hade förstått det nu.

[yapp jag förstod ^^ Terock är typ bara en meter ovanför marken än så länge ;) det är ok att hon attackerar, men inte dödar min lilla Terock '.' ]

[Vad bra! Det är som ganska svårt att förklara just det xD Och nej, inget dödande utan tillåtelse ^^]

Han flög sin väg. Hon kunde se paniken som drabbade honom, och ett kort skratt lämnade hennes läppar innan hon tog ett språng mot hanen som desperat försökte undkomma henne.
Skulle han lyckas?
Nej.
Det var som att slåss mot Gudarna, varelser som Locura ansåg sig vara överlägsen över. Hon hade styrka, snabbheten, de förstärka sinnena. Hon var ett monster skapat av de mörkaste krafterna, en maskin som drevs av instikten att döda. Hon var det perfekta rovdjuret. Hur kunde man undkomma något sådant?
Det skedde på en enda sekund. Hennes tassar lämnade marken och blicken var fokuserad på den andres strupe. Käftarna öppnades och ett dovt morrande gled ur hennes strupe. Snart, mycket snart, skulle hon få smaka det bittra, metalliska blodet. Och som hon längtade. Ruset spred sig genom hennes kropp, den överväldigande känslan som drabbade henne varje gång hon var på väg att fälla ett byte. Det var underbart.
Och sedan slöts käkarna samman.

[Alltsååå... Sånt här är svårt att rolla xD Du bestämmer var hon biter honom, om hon får tag i honom dvs. Kanske ett ben eller liknande? Dock inte i strupen där hon siktade, för då är han så gott som död xD Jag vet inte, det är helt ditt val 8D]

Terock kastade sig tvärt åt höger och kände vinddraget när Locura missade honom med några centimeter. Han morrade, det hade varit alldeles för nära denna gången. Han försökte komma högre upp, men paniken gjorde att han slog oregelbundet med vingarna och snarare sjönk än steg.
Han förstod att han hade ett litet övertag när han var i luften, men på marken var han så gott som död.
Därför ansträngde han sig för att flaxa regelbundet för att kunna undkomma tikens huggande käftar. Han såg skräckslaget uppåt mot trädens högsta grenar och kände hur hjärtatbultade snabbt i bröstet. Han tog mod till sig och försökte flaxa långsammare och mer rytmiskt för att komma högre upp. Men vingarna Ville inte lyda och fortsatte med de oregelbundna rörelserna.

[hon får gärna bita i något ben eller svansen. Han är fortfarande inom räckhåll ^^]

[Hoppas det är ok med lite PP ^^ för det lät på dig som att jag fick bestämma var hon träffade xD]

Miss.
Ett ilsket ljud kom ur vampyrens strupe och det var med en isande blick som hon snabbt vände sig om då hon landade, såg efter den bevingade som försökte undkomma henne. Det gick hon inte med på och så fort hon hade lokaliserat honom var hon återigen på väg. Musklerna spändes och det var med ett ivrigt väsande som hon attackerade honom igen, denna gång bakifrån. Det skulle vara en fördel, han skulle inte se henne. Och de Dödliga ville se, de förlitade sig allt för mycket på sina ögon.
Patetiska, det var vad de var.
Ännu en gång öppnades käftarna, och ännu en gång slöt de sig. Och denna gång var det med bättre lycka. För hon kunde känna tänderna tränga igenom huden hos den andre och ögonblicket där efter hur den metalliska blodsmaken sakta gled in i hennes mun.
Hon hade träffat, fått grepp om ett av bakbenen. Och nu tänkte hon inte släppa.

[Blir så korta inlägg, hahah xD]

[haha japp det går nästan inte att rolla sånt här utan pp ^^]

Terock kände en skarp smärta i sitt högra bakben och skrek till. Det svartnade för ögonen i några sekunder och när han öppnade dem igen hade han sjunkit nästan helt ner till marken. Han morrade och gnydde när han kämpade för att få mer höjd.
Han flaxade panikslaget med vingarna och sparkade med vänster benet mot locuras huvud samtidigt som han lyfte dom båda högre och högre upp mot granarnas toppar. Han siktade in sig på en gren i lagom höjd och flög rakt mot den för att försöka få den att slå av Locura från hans ben som droppade av blod.

[ sorry för korta inlägg "/ ]

Smaken av blodet förblindade alla andra sinnen hon hade och det enda som hon egentligen jag erinra på var att inte släppa greppet. Så hon hängde kvar, samtidigt som hon sög i sig hans livsvätska. Det kanske inte gick lika fort eller effektivt som ifall hon fått ett grepp om strupen, men detta gick också. Detta var inget hon kunde klaga över.
En spark träffade henne på sidan av halsen, klorna rev upp ett litet sår. Sedan kom ännu en spark som träffade henne rakt i huvudet. Hon väste svagt, men läkarna rubbade sig inte. De var som låsta runt hans ben.
Men sedan kom något som inte ens Locura var beredd på. En kraftig smäll i sidan fick henne att kvida till av smärta. Det kändes som att ett revben knäcktes och greppet hon hade haft om hans ben lossades en aning. Inte helt, men nog för att tyngdkraften drog henne neråt medan hennes tänder lämnade rimärken i den Andres hud. Och när hon väl tappade greppet föll hon handlöst till marken, vrålande av ilska.
Genast var hon upp på benen igen, den galna blicken letade efter den flygande vargen. Och med all sin kraft tog hon sedan ett enormt språng emot honom. Hon kunde känna doften av hans blod, kunde känna värmen från hans kropp. Hon kunde nästan nudda honom. Men bara nästan.
Och när hon åter ramlade ned på naken, denna gång på tassarna, väste hon ilsket efter den flygande. Hon skulle inte få tag i honom, hon visste det.

[sorry för fail men skrev på iphonen xD]

Terock kved till då vampyren sög i sig hans blod och kasade ner en bit på hans ben.
Han flög så fort han kunde mod grenen och log trott smärtan i benet när hon slogs ner på marken långt där nere. Men lyckan varade inte länge, han fortsatte att stiga, men blev plötsligt yr av blodsförlusten och ansträngningen att bära de båda så högt upp. Han morrade och tvingade sig själv att flyga högre, bort från faran som väntade nere på marken.

Yrt flaxade han med vingarna.
Det flimrade framför ögonen och han tvingades landa på en frosttäckt gren.
Han hoppades innerligt att denna höjden räckte för att undkomma tikens huggande käftar när hon hoppade, men mest av allt hoppades han att hon inte kunde klättra! Om hon kunde det skulle han nog vara så gott som död, speciellt nu när han knappt orkade andas av utmattning.
Han såg andfått ner på den ilskna vampyren som gång på gång Försökte få tag i honom (?). Han tryckte sig skräckslaget in mot granens tjocka stam och darrade av köld och blodsförlust.

[ jättedåligt jag vet :( men tanken är väl att han är utom räckhåll för Locura om hon inte klättrar ( om det är ok för dig?? ) han fryser för att han har förlorat så mycket blod och är så utmattad av flygningen med bådas tyngd ;)

[Ja, men det låter bra för mig ;D]

Det var med ett ilsket väsande som hon landade på marken efter att ha försökt nå honom en sista gång. Det var lönlöst, den svarte hade landat på en gren utanför hennes räckvidd. Hon kunde inte få tag i honom där, inte genom att hoppa.
Istället kastade hon sig mot trädet, grävde in klorna i stammen och försökte med vidöppna käftar att klättra mot honom. Och visst var det med en viss framgång, för mycket snart tappade hon greppet, lyckades endast kravla sig upp en bit, inte alls långt nog för att utgöra något hot mot den bevingade. Och ännu ett ilsket vrål hördes genom skogen.
I ren frustration ställde sig vampyrinnan rakt under den gren som den bevingade befann sig på. Munnen var öppen, tungan hängde ut och blod gav hennes käftar en rödaktig nyans i det skumma ljuset. De vinröda ögonen glimmade hotfullt bland skuggorna och det var med en hungrig blick som hon såg uppåt. Men hon kunde inte nå honom, hon visste det, och varför ödsla tid på något som ändå inte var värt mer än en simpel måltid?
- Nästa gång jag ser dig ska jag slita vingarna av dig så att din kära himmel inte kan rädda dig.
Väste hon fram. Några ögonblick senare kom ett klingande ljud ur hennes strupe, ett iskallt skratt som hade de fått de flesta djuren att skyndsamt avlägsna sig från platsen.
- Och tro mig, vi kommer att ses igen...
Ett slug leende lekte åter på hennes läppar när hon stod kvar och betraktade den skakande hanen uppe i trädet ytterligare några sekunder. Sedan försvann hon, lämnade platsen i sin övernaturliga hastighet. Smaken av blod drev henne till jakt, hon ville ha mer. Hon ville släcka ett liv i natt. Och det kunde hon inte göra på den platsen. Det var dags att dra vidare.

[Sorry om jag bara avslutade det, men Locura är inte mycket för småprat då hon är i det stadiet xD]

[oki ^^ ]

Terock vågade inte röra sig förrän efter en lång stund när han var säker på att vampyren inte skulle komma tillbaka. Han pustade långsamt ut och slöt ögonen för en liten stund. När han försiktigt öppnade dom igen hade hela gläntan fyllts med fågelkvitter och skogsfåglar som redan glömt vad som hänt för bara några timmar tidigare.

Terock haltade försiktigt ut längre på den iskalla grenen och fällde ut vingarna innan han kastade sig ut från trädet och steg upp i himlen, i riktning mot den stigande solen.

AVSLUTAT