[Reserverad för Varya.]

Hon hade närmat sig. Shiva hade noterat det innan han hade vänt på huvudet för att möta hennes blick. Och den nyfikenhet som vaknade inom honom var omättlig. För hon var en märklig varelse, både till det yttre och det inre.
"Varya." 
Med ett kort leende hälsade han samtidigt som han saktade av lite på farten, lät henne hinna ikapp honom. Hela gruppen vandrade, men Shiva höll sig som vanligt lite på sin egna kant, inte mitt i gemenskapen de andra verkade dela.
"Låt mig gissa... Du vill något." Han vände åter blicken framåt, åt det håll vandringen bar honom. "Varför skulle du annars söka uppmärksamheten hos en fallen konung? Du slår mig inte som den som direkt... umgås med de som inte förtjänar ditt sällskap."
Hans leende hade suddats ut. 
"Tro dock inte att du är inte oönskad hos mig. Du påminner mig om någon som jag miste för länge sedan. Det är trevligt med något bekant, då och då."
Hennes aura var långt ifrån densamma som vargen Shiva tänkte på, ändå påminde det om hans barndom i Kaiwood.

Det fanns ingen tvivel i hennes steg, men där saknades även en viss spänst. Ensamheten hade nafsat henne i hasorna och måltavlan hade satts på Shiva. Det hade funnits något med honom som hade tilltalat henne redan i början, men såklart var det också därför hon tagit avstånd. Nu i Lövskogen hade hon äntligen smält den känslan, och när ensamheten nafsat henne i hasorna blev hennes måltavla uppenbar.
     Hon besvarade hans hälsning med ett leende. Ett kort skratt bubblande ur henne.
     “Jag vet inte jag. Fallna konungar, forntida Gudar,” flinet blev snett, “det är lite av min grej.” Det fanns en skämtsam ton i hennes röst. Varya slöt upp bredvid honom och såg på honom med nyfikna ögon när han fortsatte att tala.
     “Tss,” lät Varya lite oimponerat, osäker på om han försökte vara rolig eller inte. “Det finns minst 100 andra vargar jag påminner om.” Att vara svart och vit var inte direkt något speciellt. Varya antog att det var utseendet han talade om, för de hade ju trots allt inte pratat mycket tidigare. Så hur kunde han säga så om henne?

Det fanns något barnsligt över henne, och det roade Shiva. Leendet breddades en aning medan hon talade med honom. Han anade att hon kanske inte förstod.
"Det är inte ditt yttre som är bekant."
Han lade blicken på henne och i de mörka ögonen fanns en allvarsammare ton än den man kunde se i hans mimik.
"Du var på Skuggfalls invigning, inte sant? Vad jag förstod så tillhörde du de som anordnade det hela, Tenebris. Innan du valde att följa med Blair."
Han gjorde en kort paus, drog sig till minnes det som hände i Skuggfall, innan han fortsatte.
"Jag stred där, i finalen, mot ledarinnan av Isil Anar. Jag vet inte om du såg det, men jag har en energikraft som tillät mig att skada henne utan att göra det fysiskt." Han släppte henne med blicken och vände den åter framåt. "Den låter mig även se vargar, världen, i färger - i energier. Och det är dem som gör dig bekant. Inte ditt ansikte."
Han skrattade till kort.
"Herregud, Varya. Svartvita vargar som oss två är ju inte direkt ovanligt i detta land. Nästa hela min släkt har de färgerna! Jag ser mer än så. Jag ser vem du är."

Dem svarta ögon var bottenlösa hål i hans huvud och Varya kände en viss dragningskraft i dem. I gensvar till hans slutsatser om hennes härkomst nickade hon bara kort. Det var inget hon ville tänka på, eller tala om, så istället lyssnade hon bara vidare på honom. När han talade om kvällen flimrade diffusa minnesbilder och känslor fram. Istället fokuserade hon på det han berättade, och ett genuint intresse växte fram. En oförstående rynka bildades emellan hennes havsblå ögon men hon log ändå brett och vasst.
     “Jaså? Så berätta, hur ser du mig, Shiva? Vem är jag?” Hennes ton var utmanande, men också lekfull. Varya visste inte riktigt vad hon skulle förvänta sig, men om det handlade om henne så var hon alltid villig att lyssna.

Leendet som Shiva bar i ansiktet breddades samtidigt som han sneglade på Varya, allt medan han fortsatte vandra.
"Så det intresserar dig vad fallna kungar kan se."
Han slöt ögonen, funderade över han skulle beskriva honan som utåt verkade vara en rätt oskyldig själ, men det inre avslöjade något helt annat.
"Du är mörker, personifierat. En slöja som sveper över ljuset, och ändå skiner du vackert i en nyans som inte går att sätta färg på. En dämpad ton, som försöker tränga genom det svarta som utgör en så stor del av dig. Det tilltalar mig. Du tilltalar mig."
Han öppnade ögonen igen, såg på Varya.
"Vad har du för krafter?"
Den ena kunde han läsa så tydligt, den andra var ingenting han kände igen sen tidigare. Han var tvungen att fråga.

Det fanns en plötslig hunger i hennes blick. En åtrå som nästan fick det att vattnas i munnen. Hon visste vad den betydde. För varje ord växte hennes leende smalare, vassare. Bilden han målade upp av henne fick henne att sväva på moln. Det lät så vackert, så poetiskt.
     “Är jag vacker?” Orden ramlade ur henne i en hattig utandning, en knapp viskning. I en ryckig rörelse tippade hon lite på huvudet och öronen stod spetsade på hennes huvud. 
     “Gudarna har välsignat mig med den fantastiska förmågan av teleportation,” sade hon med en ton sarkastisk ton. Visst, det var behändigt ibland, men mestadels inte. Faktum var att hon nästan bannade sig över den. Det var gudarnas sätt att reta henne, ansåg hon, eller så var de bara rädd för vad hon skulle kunna göra.  
      “Kan du se det?”

"Ja," andades Shiva ut som svar, med en otroligt nostalgisk känsla inom sig. "Lika vacker som min mor." 
Minnet av Ijin bleknade aldrig. Trots den hårda uppväxten höll han modern i sitt hjärta och skulle för alltid göra det. Varje dag saknade han henne, djupt och innerligt. Och han önskade, i tystnad, att hon såg på honom med stolta ögon från dödsgudens rike.
"Det är teleportation som lyser," mumlade han för sig själv samtidigt som ett leende drog över läpparna. "Men det är inte det som syns starkast."
Blicken föll på Varya med en allvarsam ton i ögonen.
"Du äger mer, så mycket mer. Mörker, Varya. Bokstavligt talat mörker. Ditt egna, att göra som du behagar med. Har du inte märkt det förens nu? Det genomsyrar hela din aura, dämpar din teleportation som annars skulle lysa klart. Har du verkligen så mycket kvar att lära om dig själv?"
Fundersamt granskade Shiva den svartvita honan.
"Du har samma kraft som en av de mäktigaste vargarna i Numooris historia. Känn stolthet, för Gudarna har gett dig en av sina vackraste gåvor." 

Det bleka anletets leende föll djupare och djupare. Minen blev smått oförstående, tvivlande. Gudarna hade aldrig gett henne något, varför börja nu?
     “Du ljuger,” sade hon cyniskt. Varya ville tro honom, men vågade inte. Rädslan för att bli besviken vägde tyngre. Tanken var alldeles för underbar för att vara sann. Hennes alldeles egna mörker att styra, att göra som hon vill med.
     “Hjälp mig,” väste hon med ett stygn av desperation. Den havsblå ögonen låste sig till hans bottenlösa. “Jag behöver den, mer än nånting annat. Om det du säger är sant,” Varya kände sig nästan andfådd, tanken var så eggande, “så hjälp mig.”

Desperationen lös igenom hennes fasad och Shiva kunde inte låta bli att under hur gärna hon önskade något mer i livet.
"Jag kan inte hjälpa dig."
Han mindes orden från barndomen, alla tips och råd han hade fått. Men i slutändan hade det varit upp till honom själv, för ingen annan kunde se hans inre. Ingen annan kunde hjälpa honom att utveckla sitt inre. 
"Du måste hjälpa dig själv. Sök i ditt inre. Det finns där, du måste bara finna det och plocka fram det. Jag kan ingenting om mörker, jag äger inte den förmågan, långt ifrån. Jag kan se det, men inte mer än så."
Han ruskade lätt på huvudet.
"Ditt mörker är en stor del av dig, och det finns ingen annan än du som kan göra det som krävs för att hitta det. Det är du som måste hitta dig själv."
Eller så hade Kali kunnat vara till hjälp.
Shiva sköt tanken åt sidan. Smärtan var fortfarande otroligt påtaglig.

Varya kunde inte hålla tillbaka den uppenbara besvikelsen som syntes i hennes blick. Hon undrade hur länge hon besatt denna förmåga, om den alltid funnits där, om den ens fanns där på riktigt.
     “Du får det att låta så enkelt,” sade hon och vek bort blicken. Hitta sig själv. Varya visste inte ens vart hon skulle börja leta. Fanns det ens något att hitta? Vad var kvar av henne, egentligen? Allt cirkulerade bara tillbaka till Honom, till Even. Hon var bara fragment, spillror, av Honom. Men det var ju också just därför hon lämnat.
     “Så, Shiva, Kaiwoods sista konung,” det fanns en underton av retsamhet som speglades i ett litet snett flin, “har du hittat dig själv? En gammal kung är väl inte allt du är.” Det fanns en ny lyster i ögonen när hon såg tillbaka på den tvåfärgade hannen igen.

"Jag vet vem jag är." 
Shiva var helt säker på saken. Enda sedan han lämnat Kaiwood hade han mer eller mindre blivit tvingad till att omfamna sitt öde, och med det också sin identitet. Han hade alltid trott att den var sammanflätad med hans titel, men när flocken var förlorad och titeln likaså hade Shiva slutligen sett att livet gick vidare trots det. Och hans identitet var intakt. Han rykte, hans stolthet och hans mående var djupt sårat - men inte identiteten.
"Det handlar inte om vad andra gör oss till. Oavsett hur vi vänder och vrider på dåliga argument finns fortfarande en sanning som ingen kan rubba - Vi gör våra egna val. Andra kan peka oss i olika riktningar, men slutligen är det vi som väljer att följa dem eller inte."
Han sneglade mot Varya. 
"Vissa kanske ser mig som en fallen kung, jag är bortdriven och förvisad från mitt hem, jag är endast ett bleknande minne av en storhetstid. Andra ser mig som en ledare, en son, en far, en broder... Men alla dessa saker ligger i betraktarens ögon. Det har ingenting att göra med hur jag ser mig själv, eller vem jag är."
Shiva pausade kort, och vred huvudet för att fånga Varyas blick.
"Du är mästare över ditt egna öde, Varya. Och när du tar kontroll över det, när du inte längre definierar dig genom andra, då kommer du att förstå vem du är." En hoppfullhet lös i hans svarta ögon. "Då kommer du att hitta ditt mörker."

När Shiva talade kunde Varya inte annat än att vara tyst och lyssna. Han talade på ett sådant sätt som gjorde henne oförmögen att ifrågasätta. Han var så säker, så hur kunde hon, som aldrig gjort något betydelsefullt i hela hennes liv, tvivla? Eftertänksamheten lyste genom henne och hon försökte genuint ta åt sig av hans ord.
     “Du har rätt,” sade hon under ett djupt andetag. “Att följa med Blair är det första valet jag gjort för mig själv, och bara mig själv, på väldigt, väldigt länge.” Hon suckade. “Det är svårt att hitta mening i att få hjärtat krossat, men jag tror jag börjar förstå.” Nu kunde hon födas på nytt. Resa sig ur askan. Varya kunde aldrig minnas att hon längtat efter morgondagen, men för första gången kände hon ett stygn av hopp.
     “Tack, Shiva,” hon försökte dölja en del av sin sorg i leendet, men som alltid sken de äkta känslorna igenom.

Kanske det under den svartvita fällen fanns en sårad och bräcklig varelse, precis som under Shivas egna yttre. Båda bar de på sin historia, och han kunde inte låta bli att känna med Varya även om han inget visste om hennes historia. Och han mötte hennes sorgsna leendet med ett eget tröstande.
"Det finns ingenting att tacka för."
Han drog ett trevande andetag innan han fortsatte.
"Du har styrkan inom dig, oavsett alla hinder som livet kastar i din väg. Det finns en mening i allt, även om man inte kan se det. I slutet av dagen är du mästare över de beslut som du tar. Och låt ingen annan få dig att tro annat."
Shiva kände starkt för att sträcka ut huvudet, röra i henne med nosen, en värmande och tröstande gest. Men han hindrade sig. Osäker på hur det skulle bemötas av Varya, osäker på varför han ens ville göra det.

Varya behöll den milda uppsynen när hon såg på honom. Det var konstigt hur öppen och inbjudande gruppen varit för henne. Hur snabbt hon hittat en plats, som inte kändes ansträngd eller oäkta. Att hon kände sig mer välkommen i en grupp med alla dessa enstöringar, än vad hon gjorde i sitt egna hem. Kanske var det för att de inte visste vem hon var, för att hon inte visat sitt rätta jag ännu.
     En djup suck lämnade henne och hon såg framåt. Hur sviken hon än kände sig, kunde hon inte låta bli att tänka på dem. Hon saknade dem.
     “Vi får se vad som händer efter allt det här,” sade hon med en låg stämma. Det var svårt att föreställa sig att komma tillbaka till verkligheten. Hur skulle den se ut? Vad skulle den innebära? Ville hon ens ta del av den? Hade hon något val?
     “Jag kanske gör mitt livs största misstag. Vem vet?” Det roade leendet kom tillbaka igen, men ögonen behöll det stygn av vemod som hon kände. Hade hon verkligen så mycket att förlora? Eller var det bara en del av hennes synvilla som var hennes liv?

[Ska vi börja avsluta?]

Shiva sneglade mot henne, och även över hans läppar drog ett leende. Det fanns något hos honan, något som han gillade skarpt.
"Framtiden är din att forma. Ta tillvara på den, Varya." 
Och han kände hur han hoppades på det bästa för henne, hur han verkligen önskade henne allt gott i livet och hur han önskade att de skulle ses igen, efter att allt detta var över. För han ville veta om livet skulle behandla henne så väl som han önskade. 

[Avslutat.]