Temperaturen hade börjat sjunka igen. Nätterna var kallare än för några få veckor sedan och det hade börjat regna oftare. Att hösten nalkades stod som ett faktum för honom. Skogen hade förändrats mycket det halvår han spenderat i den. Han hade sett snön smälta, träden och marken knoppa för att sedan blomma ut i ljust grönt och ljumma färger. Han hade känt temperaturen stiga allt eftersom och hört skogens djur ropa, sjunga och surra. Firdrach hade knappt förpestat honom med sin närvaro alls. Det hade varit ett fint halvår. Men absolut inte något bra. Han hade trott att världen skulle sluta snurra när Phol dog, att det för alltid skulle vara vinter. Det var åtminstone så det hade känts. Lainadan kände sig fortfarande tom och vilsen.

Den bruna vrenen var en sorglig syn att se. Hans korta päls var ovårdad och hade skavt av på sina stället. Minnen efter bytesdjurens horn. Sedan Phol blivit mördad hade han inte kunnat jaga ordentligt. Han kunde inte jaga utan sin herre. Det var ett under att han ens hade överlevt. Det var åtminstone vad han intalade sig själv. Utan Phol var han ingenting. Men det skulle förändras. Kunde han bara finna Angelus för att lära sig mer om gudarna och hur man följer deras väg skulle han säkert finna Chaibos. Och kunde han finna de dödas väktare skulle han säkert kunna ge Phol livet åter. Han skulle aldrig förlåta Firdrach för vad denne gjort mot hans husbonde. Aldrig!

Plötsligt tog träden slut. De insjunkna, havsgröna ögonen blinkade dumt åt solljuset. Trots att han inte hade haft någon större brist på solljus hade han för en lång tid haft träd som skuggat honom. Han kastade en blick bakåt. Trädgränsen stod som en mur bakom honom. En mur med galler. Likt en blixt från klar himmel kom tanken. Han var ute. Ett brett leende spred sig på vrenens läppar. Han var ute. Lainadan gav ifrån sig ett pip av glädje. Äntligen kunde han leta upp Angelus. I snabb galopp satte han av, men efter ett fåtal meter av överväldigande lycka stannade han upp. En annan känsla hade börjat krypa sig på. Han visste inte var den vita vrenen befann sig. Hur skulle han någonsin kunna hitta honom? Förtvivlad föll han ihop i en hög.
"Phol... vad ska jag göra?" gnällde han ynkligt och gömde nosen i framtassarna.

Solen värmde landet inunder sig med sitt klara ljus. Molnen var stora och bleka, men i öst hopade sig mörka moln som vittnade om annalkande regn. Molnens skuggor rörde sig i sakta mak över marken och skymde stundom det varma ljuset. Att hösten var i antågande kändes i luften. Det hade blivit svalare. Nätterna var kyliga och blommorna hade blommat över. Några träd hade redan börjat färga enstaka grenars klädnad i gula nyanser. Cuywendz travade snabbt genom gräset med höga, spänstiga steg. Hon kastade gång på gång blickar efter Bivlinde som strövade vid hennes sida en liten bit bort. När deras blickar möttes log hon glatt. De stora öronen stod rakt upp på hjässan. Svansen var höjd och viftade bakom henne. De hade spenderat större delen av våren och sommaren med att vandra västerut, för att sedan vända och röra sig tillbaks mot numoorislättens öppna vidder och sedan vidare åt sydost. Bivlinde verkade mycket bekvämare i de växtklädda miljöerna nu än han varit när de först lämnat glaciären bakom sig. När hon tänkte tillbaks på det kändes det som om en evighet gått sedan de klättrade genom bergen tillsammans. Hon hade känt isvargen länge redan innan de nådde de gröna landskapen, men sedan de kommit in i Numoori igen hade de kommit varandra närmare än hon någonsin trott att de skulle komma. Hon hade inte vågat tro att hon skulle känna kärlek på det vis hon gjorde emot honom igen. Sedan Nimbus död hade hon inte vågat älska så som hon gjort med honom. Men det kändes rätt tillsammans med Bivlinde, och det gjorde henne lycklig. Hon skrattade när han kom galopperande bort till henne och knuffade henne i sidan med huvudet. Hon knuffade tillbaka med höften och längde på stegen.

De hade bestämt sig redan tidigt under sommaren för att bilda en familj tillsammans. Trots att Bivlinde fortfarande ville se världen och lära sig mer så hade han varit den som först frågat. De hade hittat en övergiven lya där det gissningsvis bott grävlingar en gång i tiden och sökt skydd från regnet. Det hade varit trångt och varmt, och han hade mumlat fram orden av nervositet. Cuywendz hade inte varit så lycklig på länge som då. De första försöken hade inte resulterat i något, men det hade inte sänkt någon av deras humör. Manvargen ökade till galopp och tog ett par långa språng framåt. Bivlinde ökade snabbt på stegen och sprang upp vid hennes sida. Han gungade i sidled för att knuffa på henne, varpå Cuywendz utan förvarning stannade. Bivlinde snubblade och slog en kullerbytta innan han stannade i gräset, liggande på sidan och skrattande för hjärtans lust. Hon travade snabbt fram till honom igen och pressade sin panna mot hans ansikte.

Hon ville visa honom savannen. Den plats hon ville kalla hem här i landet. Då och då förde tanken på savannen hennes tankar vidare till hennes tidigare valpar. De som hon egentligen inte borde tänka på som valpar längre. Hon hoppades på att kunna hitta någon av dem. Hon ville veta att de levde, höra om vad de gjort och om allt de sett. Hon ville presentera dem för Bivlinde och berätta att de skulle få syskon. Hon hoppades på att de skulle få syskon i alla fall. Tanken spred en varm känsla inom henne.

Med ett skutt kom Bivlinde på fötter igen, och de fortsatte i snabb takt sin färd, om vartannat knuffande på varandra och nafsande den andra i nacken och på kinderna. Då och då sträckte Cuywendz på nacken och såg rakt fram i ett försök att se Mardouf. Hon visste att den enorma klyftan borde dyka upp framför dem. När de funnit skogen hade de följt den, och de hade haft randen av träd på vänster sida i några dagar nu. Hon hade en ungefärlig uppfattning om var de befann sig, men kunde inte avgöra om de skulle nå ravinen om några timmar eller någon dag. Men det tog inte så lång tid som hon väntat innan marken hårdnade framför dem och ravinen kunde anas långt borta. Hon bjöd Bivlinde till kapplöpning, och med snabba språng rörde de sig närmare sprickan. Trots att de kunde se den på håll skulle det ta ett tag innan de nådde den, även i snabbaste galopp.

Det dröjde dock inte länge förrän Cuywendz stannade upp igen. Bivlinde hann springa en kortare sträcka innan han upptäckte att hon stannat och vände tillbaka med svansen glatt viftande. Manvargen höll blicken fäst på en skepnad i gräset en bit bort. Hon kunde inte helt avgöra vad den gjorde, men kunde svära på att det var en varg. Med överraskad min travade hon försiktigt närmare skepnaden, utan att ta sig allt för nära. När hon stannade på nytt kunde hon se att den mörke låg med tassarna för ansiktet. Hon tippade huvudet en aning på sned. Svansen sänktes en aning, men slutade inte gunga från sida till sida. Försiktigt sänkte hon nacken och tog ytterligare ett steg närmare främlingen.
    "Hur är det fatt?" Hennes mörka stämma var försiktig och vänlig. Det ena örat vändes bakåt då hon lyssnade till Bivlinde när han också närmade sig i sakta mak, för att stanna något steg bakom henne.

Hon springer så fort hon bara kan och orkar tills hon ser skogens slut. Var kan hon vara ... finns det någon plats som inte är täckt av träd och skog. Hon har levt i skogen så länge hon kan minnas. Men visserligen hände något för några år sen som gjorde så hon tappade minnet av det förflutna. hon minns bara att hon vaknade upp i skogen och har varit där sen dess. Hon sätter ena tassen utanför skogen men tar snabbt in den igen. Hon vet inte vad som finns där utanför. Hon undrar om hennes familj kanske finns där. Hon lägger sig ner och spanar försiktigt ut utanför trädens skydd. Hon såg något röra på sig en bit bort. Hon kurade ihop sig ännu mer för att ingen skulle se henne ... den vita pälsen blev gråare när hon inte haft kontakt med varken vatten eller snö på ett tag men man såg fortfarande lite vitt på henne. Hon hoppades bara att det inte skulle väcka någons uppmärksamhet.

[sorry var ej uppmärksam]

Off:
Tänkte bara fråga om du har läst igenom reglerna och informationen som står här på sidan. Detta är ett privat rollspel, så det är inte öppet för andra spelare. Jag har pratat med Lainadans spelare, och det är okej om du vill vara med i det här rollet, men se efter innan du hoppar in i roll så du vet ifall de är privata (paxade till någon) eller öppna (står oftast tydligt [ÖPPET] i rubriken då). Öppna rollspel kan du hoppa in i som du vill utan att behöva fråga C:

Jag är moderator här på sidan, så är det något du undrar är det bara att skicka ett PM och fråga. Du kan skicka till någon av de andra moderatorerna eller admins också, eller skriva i något av hjälpforumen här på sidan C:


Hoppas du kommer gilla Numoori <3
Fridens liljor~

[Vet inte om MP sa det, men vill du hoppa in med Yana är det helt okej med mig c:]

Vad skulle han göra? Vad skulle han göra utan sin mästare, sin Phol? Han kunde ju ingenting själv! Jo, jaga kunde han. Det hade han hjälpt Phol med så många gånger att det visste han hur man gjorde. Men allting annat? Det hade tagit honom 6 månader att komma ur lövskogen. Patetiskt. Nä, det fanns nog ingenting han kunde göra själv.
"Det är inte helt sant..."
"Tyst." svarade han monotont den andra rösten.
Han behövde tänka. De hade varit i västra Numoori när han träffade Angelus. Trodde han åtminstone. Eller.. hade det varit centrala? Varför kunde han inte minnas?! Om Phol kunde se honom nu skulle han skämmas...

En lång stund låg han och funderade, gömd under sina tassar. När en röst plötsligt dök upp i närheten slutade han andas. Vad var det? Var hade rösten kommit ifrån? Varför hade han inte hört eller känt doften av henne? Han flyttade en av tassarna och lade den bredvid huvudet istället. En orange-svart tik och en vis, lurvig hanne stod och såg på honom. De insjunkna ögonen fokuserade på Henne. Hon påminde mycket om en vren, men ändå inte.
"Bara.. fint." svarade han henne.
Långsamt satte han sig upp. De hade abrupt avbrutit hans tankar, men det var kanske en bra sak. Kanske.. de kunde säga honom var Treontha hade sitt revir.
"Förlåt mig, men.. vet ni var man kan finna flocken Treontha?"
Han hoppades och bad tyst till gudarna att de visste.

Han stannade snett bakom Cuywendz och såg förbi henne på den liggande gestalten. En ranglig vrenhane. Bivlindes öron klippte när han tog ett försiktigt steg framåt för att se bättre. Cuywendz ställde en fråga till främlingen. Den mörke reagerade som om han varit någon annan stans i tankarna och inte lagt märke till dem förrän nu. Kanske hade han inte märkt dem. Vrenens såg förvirrad ut. De insjunkna ögonen i det tunna ansiktet hade kanske varit vackra en gång. Bivlinde kunde inte säga om det var den andres uppsyn, eller något i främlingens röst som gjorde det, men han tyckte synd om den mörke när han svarade.

"Bara.. fint." Främlingen satte sig upp och verkade fundera en stund. "Förlåt mig, men.. vet ni var man kan finna flocken Treontha?"

Bivlinde lade huvudet på sned och såg på Cuywendz. Han hade hört namnet Treontha från henne när hon berättat om flockarna i landet, och genom några av de rykten de stött på längs sin färd, men han kunde inte säga var de fanns någonstans. Eller annat än att han kände igen namnet. Cuywendz höjde huvudet något och log mot främlingen.
    "Söker du dem? De bor västerut." Hon nickade i den riktning hon menade. Isvargen följde utan att tänka sig för hennes rörelse med blicken och såg längs horisonten, mot de avlägsna bergen. Rauka.. något hade Cuywendz kallat dem. Rauk kedjan. Något sådant.

[De blev för upptagna med Lainadan för att se Yana än ~
Jag spelar både Cuywendz och Bivlinde, så jag svarar som en av dem, men inkluderar båda i samma svar när det är min tur C:]

Tikens leende fick honom att sänka blicken. Det gjorde honom obekväm. Hennes leende nådde hennes ögon. Varför gjorde det honom så obekväm? Han tvingade upp sin blick när hon började tala med honom.
"Väster..." han följde hennes rörelse med blicken.
Öronen vred sig hoppfullt framåt. Kanske... kanske kunde han finna dem nu. Lainadan såg på den orange för ett kort ögonblick innan han slog ner blicken igen.
"Tack." mumlade han och reste sig upp.
Väster ut. Hur långt han behövde gå för att hitta Treontha fick han vänta och se. Risken för att han aldrig skulle finna dem var stor, men med lite tur skulle han kanske hitta dem. Hitta Angelus.

[Alltså.. Lai... så beter man sig inte när man möter folk. Jaja, du sa i alla fall tack.]

[Då Yana inte svarat här och rollet legat still väljer jag att svara ändå.]

Hon log när främlingen såg på henne, men leendet falnade i en lätt osäker min när han sänkte blicken. Han såg nedstämd ut. När han reste sig upp backade hon ett steg för att ge honom plats.
     "Ingen orsak." Hennes ena öra vändes tillfälligt bakåt när hon hörde Bivlinde röra sig, och hon kastade en snabb blick mot honom. Hon hade varit nära att backa in i honom. En ursäktande min spred sig i hennes ansikte och leendet återvände. Han besvarade det.
     "Mår du bra?" Utan att tänka på att hon kunde bli påträngande sänkte manvargen huvudet och försökte fånga främlingens blick.
     "Cuywendz." Bivlindes röst var tyst, mjuk. Hon såg på honom igen och avbröt det steg framåt hon påbörjat. Svansen gungade försiktigt bakom henne. Efter en kort sekund vände hon sig åter mot vrenen. Om det var hans röst eller sättet han undvek hennes blick kunde hon inte säga, men där fanns något hos främlingen som talade till modern i henne. Hon tyckte synd om honom.

Orden från den orangea tiken fick honom att frysa på stället.

Mår du bra?

De ekade i hans huvud. Varför brydde hon sig om honom? Vad var det hon var ute efter? Phol hade varit den enda som ville hans bästa utan att ha någonting i gengäld. Lainadan hade ingenting att ge tiken. Hans ögon hårdnade medan han såg ner i marken. Han hade inget att ge, så hon kunde lika gärna sluta upp med sin charad.
Han nickade åt hennes ord och fortsatte att gå, utan att svara eller se mot de båda vargarna. Han skulle lämna dem och deras falskhet bakom sig, för att söka upp Angelus. Angelus visste hur och vad han skulle göra för att återfå Phol. Om inte var allt hopp förlorat.

[Tja, Lainadan pallrar nog iväg nu xD Och sen känner jag mig rätt klar, om du vill avsluta c:]

Han spände osäkert käkarna och ställde sig bredvid Cuywendz, rörde vid hennes sida. Vem främlingen än var, så verkade han inte pratglad. Det fanns något sorgligt hos den andre, något ömkligt. Men oavsett vad det var som hade hänt så verkade inte vrenen vilja prata om det, i alla fall inte med två främlingar. Bivlinde såg på Cuywendz, och hon mötte hans blick. Han skakade lite på huvudet. Hon vände sig tillbaks till vrenen, vilken endast nickade som svar på hennes fråga. En stark känsla av medlidande speglade i hennes mörka ögon.
     Vrenen fortsatte att gå, utan att säga mer eller se sig om. Det knöt sig i Bivlindes bröst. Han kunde inte annat än dela det medlidande Cuywendz kände. Oavsett vem främlingen var så hoppades han att vad det än var som tyngde honom skulle lätta. Det var med tyngre steg än tidigare han och Cuywendz fortsatte sin färd när de stått och sett efter den ranglige gestalten en stund.

[Avslutat]