Den svartgråa tiken gick med långa kliv över den stora Numoorislätten. Hon hade en lång eldfärgad lugg som föll ner över hennes olikfärgade ögon, det vänstra är havsblått, den högra är gyllenbrun. Tre ärr löpte över hennes nosrygg liksom tre ärr över hennes rygg och hennes högra öra var halvt borta. Minnen från det förflutna, men hon hade lämnat det bakom sig, trots att det då och då påminde henne, men det gjorde inte lika ofta längre.

Hon hade lämnat Ötamon, inte för alltid utan mest för att vara för sig själv och att hitta svar på vart  hennes dotter har tagit vägen. Hon såg sig omkring, många minnen hade hon härifrån, både bra och dåliga, och känslor av både vrede och sorg vällde över henne, minnen av honom, både lyckliga och dåliga, Den sista var för färsk fortfarande och visst är hon fortfarande ledsen och sårad men hon tänkte inte låta det hindra henne från att leva vidare.

Hon ser sig omkring och slickar sig om nosen med sin skära tunga, lyssnade på alla ljud som kommer från slätten, vinden är stark och rev i hennes päls medan hon gick. Hon såg några hjortar som stod och betade vid några träd. Men Wind var inte hungrig för tillfället, hon sökte själv skydd för den vinande vinden, hon sneglade upp på himlen och såg att mörka moln närmade sig långt borta i horisonten

hon ger ifrån sig en djup suck,  tiken är inte så förtjust i att det regnade, skulle hon vidare sen så var det svårt att se något när det regnade och det blåste. 
Hon går vidare och sveper lätt till med sin svans och ser sig omkring med sina ögon.

En svag vargdoft träffade plötsligt hennes känsliga nos och hon stannade till och vädrar i luften, hon klipper lite med öronen och får en fundersam min, skulle hon följa doften eller skulle hon söka efter skydd? Hon bestämmer sig för efter någon minut att följa vargdoften.

Usch.
Den unga hanen rörde sig lika fjäderlätt som alltid, det mulna vädret till trots. Han gjorde en irriterad grimas när en stark vindpust träffade honom rakt i ansiktet, men fortsatte sedan lika oförtrutet som förut.
Egentligen hade han inget mål i sikte. Bara att få komma ut, se världen, träffa vargar och sådant. Han hade inget intresse av att slå sig ner någonstans, nej. Han var nog en vandrare i själ och hjärta, även om han inte förstod det själv.
Det skulle bli regn senare. Det kunde han lista ut med en blick på de hotfulla molnen över huvudet.
Plötsligt stannade han till. Något hade förts med vinden till hans känsliga nos, som ryckte okontrollerat av förtjusning. En lukt. Av främling.
Vad kul!
Hanen gjorde helt om, satte nosen mot marken och började spåra. Kanske den här dagen inte skulle bli så hopplöst lång, tråkig och grå som han först hade trott.

Hon följde lukten. som blev allt starkare samtidigt som hennes öron rörde sig fram och tillbaka, lyssnades efter minsta lilla ovanliga ljud. Hon sveper lite med svansen och går vidare. Tills slut får hon syn på en gestalt framför sig, ju närmare hon kommer, desto mer ser hon att det är en ung varg, yngre än hon själv och hon spetsar öronen en kort sekund innan de åker en bakåt igen.

En gest att hon är reserverad, avvaktande, hon vågade inte riktigt lita på främlingar och man visste ju aldrig vad de hade för insikter. Men trots det hade hon blivit uppfostrad att möta alla med respekt. Hon stannar en bit från den yngre vargen, och ler prövande försiktigt, de två olikfärgade ögonen granskar ynglingen med en neutral blick men avvaktande. - Goddag främling - säger hon med en neutral röst och hon böjer på huvudet i respektfull gest mot honom.

Hennes öron rörde sig igen, hon hoppades att det inte skulle bli regn, det var inte det lättaste att hitta skydd på slätten och det gav henne bara dåliga minnen. Det ena örat är ju halvt borta men hon hörde på det ändå och ärren gjorde att hon såg kanske grotesk och hemsk ut men det var hon inte.

Han brydde sig inte om att den främmande vargen drog sig tillbaka, vinklade öronen bakåt - han visste knappt vad ordet "reserverad" betydde. För honom var alla en vän och potentiell lekkamrat. Han hejdade inte sin framfart förrän han var alldeles nära, bara några meter ifrån henne.
"Goddag, främling", sade hon avvaktande.
"Hejsan!" utbrast han och viftade glatt på svansen, så att det var omöjligt att förbise hur vänligt sinnad han var. "Jag heter Chytroi. Vad heter du?"
Artig kunde man väl knappast kalla honom. Men han var glad, och det var oftast det som räddade honom. Han blev antingen omtyckt för sin entusiasm, eller så gick han andra på nerverna av samma skäl. 
Märkligt, tyckte han. Det var ju samma sak. Samma känsla. Så konstigt att den kunde påverka olika personer på olika sätt.
Han log stort mot främlingen och lät svansen sopa marken bakom honom medan han väntade på hennes svar.

Hon förundrades hur han kom nära henne även fast det var avstånd mellan dem "han borde vara försiktigare" tänker hon tyst för sig själv, förvånad över sina reaktioner att han inte skulle hamna i trubbel, för hon hade precis träffat honom. "det är inte alla vargar som är vänlig sinnade" tänker hon vidare medan hon betraktar den unga vargen framför henne.

Men hon såg och hörde att han var vänlig sinnad och läpparna drogs uppåt i ett leende, ett varmt och öppet leende och hans entusiasm gjorde att hon kunde slappna av. Hennes öron rörde sig framåt mot honom, nyfiket och spetsade. - jag är Wind Spirit, men kalla mig för Wind säger hon med en mild röst.

Hennes olikfärgade ögon mötte hans och hon sveper mjukt med svansen bakom sig. - Trevlig att träffa en vänlig sinnad varg härute på slätten Chytroi säger hon med en lugn stämma. Visst gillade hon att vandra runt och vara ensam då och då men hon uppskattade sällskap också, även om hon var reserverad i första mötet, hon hade inte lätt att lita på okända vargar men de som kände henne hade hennes tillit och lojalitet.

Men Chytroi var avslappnad och verkade inte ett dugg rädd för henne, så hon släppte garden lite, men hon höll sig ändå på sin vakt. Men hon visade inget agg mot honom, utan var vänlig tillbaka eftersom han är vänlig mot henne. - Vad har för dig hit till Numoorislätten? 

I hennes ögon speglar nyfikenheten och hon väntar lugnt och tålmodigt hans svar.

Han betraktade henne med ena ögonbrynet milt höjt och klippte med öronen till ljudet av hennes röst när hon svarade henne.
"Jag är Wind Spirit, men kalla mig för Wind. Trevligt att träffa en vänligt sinnad varg härute på slätten, Chytroi. Vad har fört dig hit till Numoorislätten?"
Han funderade ett slag. Inte medveten om att man säkert kunde se kugghjulen snurra i skallen, för sådant tänkte han inte på. Han tänkte på ganska lite egentligen.

Men vad hade fört honom hit, annat än hans egna tassar?
"Jag vet inte riktigt. Kanske nyfikenhet. Jag vill se världen och träffa vänner." Han log utan att bry sig om ifall det lät en aning, eller extremt, naivt och barnsligt. "Jag kastar tillbaka frågan till dig, Wind. Varför är du här?"

Hon lyssnade på vad hans svar, drog lätt på mungiporna igen och klipper lite med örnen. Livlig en tyckte hon men vem vill inte se världen och få vänner och han är ju fortfarande ung tänker hon smått för själv.

Hon möter hans blick med sin olikfärgade när han kastar frågan tillbaka. Ja?? vad gjorde hon här? Stället hade gett henne både bra och dåliga minnen, de dåliga lite färska än, men sakta hade de börjat blekna bort, lagt dem bakom sig och gått vidare. - Det är bra mål, alla vill se världen och få vänner och kanske finna kärlek någon gång?

nej anledningen var väll för det första att försöka hitta ledtrådar vart hennes andra dotter har tagit vägen, dels att vandra omkring och samla tankarna. Hon skulle snart återvända tillbaka till Ötamon, De behövde henne och hon visste att hennes son som dessutom är ledaren tillsammans med Wami, ville vandra igen och hon tänkte hålla koll på flocken tills de kom tillbaka.

Hon log mot honom, med sorg syntes i hennes ögon - åhh jag kom hit för att finna ledtrådar efter min ena dotter som har försvunnit och för att samla tankarna bara. Hon sveper lite med svansen och fortsätter - men jag skall snart återvända till Ötamon!

Han lyssnade respektfullt på hennes ord utan att avbryta, även om han sprack upp i ett leende när hon kommenterade honom. Hon var visst på jakt efter en av sina döttrar. Och bara... tänka. 
"Ötamon", svarade han tankfullt när hon var färdig. "Där har jag aldrig varit. Är det vackert där? Så vackert som alla säger?"
För vem hade inte hört om Månens skog? Där blommorna lyste vita som änglars vingar och träden sträckte sig högre upp än själva himlen? Kanske var det dit han skulle styra sina steg när han var färdig här. Till Ötamon.
Det lät bra. Mycket bra.
"Du förstår, jag har hört en del saker om Ötamon. Men jag har aldrig varit där själv, även om jag gärna skulle vilja." 
Han log mot Wind och svepte lätt med svansen. Namnet klingade fint i hans mun. Ötamon.
Jo, så fick det bli. 
Nästa anhalt: Ötamon.