Vattnet föll ännu en gång från skyn. Det gjorde den ofta och det var länge sedan Björk sett solen titta fram bland de gråa molnen. Honan höll nästan på att glömma bort hur solen såg ut, hur ljus såg ut. Men vid eftermiddagarna kunde man vagt se den kasta färger på himlen bakom molnen.

Björk låg gömd från regnet under de stora bladen av ett träd, på en gren som fick henne att se ännu mindre ut än vad hon var. Inte bara skyddade de henne från regnet men också så kastade de skuggor över henne och gömde henne. Höjden och skuggorna gjorde att hon var gömd från individer. Den positionen hon hade gjorde också att hon undvek att träffa på individer, ett mycket smart drag då hennes sociala kunskaper var ytterst begränsade. Det visste honan själv. Hur hon skulle förbättra det visste hon dock inte. Björk kunde aldrig riktigt förstå vad man skulle säga och varför man inte fick säga massor av saker. Hennes mamma hade provat att förklara, gång på gång, men Björk kunde fortfarande inte förstå innebörden i orden som lämnade sin egna mun.

Fast helt isolerad från att andra var honan inte. Hennes "kompanjon" Valerie befann sig långt ifrån henne men ändå visste Björk att Valerie lätt kunde hitta henne med sina krafter. Något som gjorde henne något obekväm men det kändes bättre att det var en flockmedlem än någon annan, som en främmande hane. 

(Privat med Iriea!)

Tiden i Skogen hade återgått till det monotona mönster som var hennes vardag. En vardag som hade varit mer uthärdligt för tre månvarv sen, som nu bara var påfrestande. Hennes anlete låg alltid en mask, stel och oläslig. Hon gjorde det hon skulle och glädjes åt att kunna hjälpa sin familj. 
Men en oro låg fotfarande kvar inom henne. Halva tiden hade gått. Och att ha kommit hit, till den här delen av hennes väsen, hade varit kämpigt. Svårare än vad hon trott. Hon hade antagit att det bara hade varit att gå tillbaka så som det var förr. Träna lyda och göra Shady stolt. För det i sig var en glädje för henne.
Men sedan hon börjat tala med den äldre mörkare hanen hade det blivit en vana, att få lätta på trycket som det blev när känslorna byggdes på inom henne.

Hon fortsatte vandra framåt, ha blicken varsamt söka över reviret och låta dofterna med jämna mellanrum svepa genom nosen. Inget nytt, förutom att en av nykomlingarna befann sig bara en liten bit ifrån henne, men det gjorde inte Valerie.
Iriea förstod att Den äldre gröna honan inte alltid behövde vara i närheten av peteten för att hålla koll på denne. Men Iriea ville möta individen. Inte bara frö att hon var ny och de inte hade talas vid, utan även för att, av vad hon hört, så är hon den senaste som träffat Blair.
Hade han hållit sitt löfte?
Hon styrde stegen emot flocksystern.

Björk öppnade ögonen långsamt. Honan såg lugn ut där hon låg, om inte lite mystisk. Lukten av en varg, från hennes flock, hade varit det som fick henne att öppna de ögon som varit stängda. Långsamt reste hon på sig och sträckte på sig. För att väcka liv i hennes sovande muskler skakade hon på sig. Några få vattendroppar som Björks päls lyckas samla på sig föll från hennes päls och ned på gräset. Sedan satte sig Björk ned för att kunna svepa blicken runt marken under henne. Kanske skulle hon snart få se främlingen.
  Och mycket riktigt, snart fick hon syn på flocksystern(?). Tyst vände sig Björk om och började, lika tyst, klättra ned för den 40 m höga trädet. Tyst, men inte omärkbart, nådde Björk marken. 
  Honan suckade. Nu skulle hon behöva sköta dem sociala interaktionerna. Något hon visste kunde gå så där. Inte för att hon brydde sig så mycket om den andra blev sårad, men Björk ville ogärna skapa bråk i den nya flocken. Det kändes både onödigt och utmattande. 
  "Hej." Sa Björk till slut. Honans ton var en aning mjuk, men inte vänlig. Dock inte heller oförskämd, snarare känslolös. Honan vågade sig närmare den andre så att hon kunde se hur främlingen såg ut. Från det Björk såg antog hon att denna flocksyster var i samma ålder som Björk själv.
  "Vad heter du, flocksyster?"

Hon stannade till, tillsynes helt omedvetet. Som hon inte visste varför. Men hon hade sätt den främmande medlemmen i trädet så fort han kommit inom synhåll. Hon hade tränat på att upptäcka saker sedan hon öppnat ögonen. Ledarinnan hade använt sig av lekar, kurragömma oftast, för att träna henne som ung, även om snedsteg straffades, och hennes mentor var hårdare n vad en vanlig lekkamrat var. För det hade trots allt varit träning och inte enbart lek, och hon hade behövt inse det.
Så därför var det inte en förvånande syn för henne när den främmande honan tog sig ner för stammen för att möta henne, och av samma anledningen lät hon inte mer än blicken förflyttas för att se på henne.
Den uttryckslösa masken låg kvar i hennes ansikte, likt en spegel av främlingens. Hennes kropp stod neutralt ställd och svansen hängde avslappnat efter henne.
Det var en tystnad dem emellan medan ynglingen sökta över den andra med sin varmt gula blick, som kontrasterade emot hennes mörka kropp och kyliga kroppsspråk.
Vattnet vätte hennes päls, men det var inget hon la någon vikt på. Just denna dag var det inte samma vind pinade regn som piskade kroppen, utan stora, mjuka, runda droppar som endast blötte ner hennes päls, då det direkt under fans täta fjädrar, istället för den vanliga vargens underpäls.
Den gissningsvis jämngamla flocksystern talade och lätt rörde sig öronen på den sandfärgades huvud för att snappa upp orden. En kort simpel hälsning som efter ännu en kort paus åtföljdes av en fråga.
Hon nickade först som hälsning och begrundade om det var värt att svara en kort stund innan hon särade käkarna.
"Iriea, Dotter av Rialea och skyddslign av Shady" Hon nickade som en bekräftelse efter sin mening och fortsatte nästan direkt.
"Du är Björk och du skickades hit av Blair" konstaterade hon utan att skifta något på masken som låg i uttryckslöst i hennes anlete. Hon hade inte tid med artighets fraser, och av vad hon förstått så brydde sig inte främlingen heller om dem.
"Jag vill veta var och när du sist träffade den bevingade"Sade hon sakligt. Det var därför hon valt att möta tiken, även om hon i framtiden skulle behöva bekanta sig med henne för att känna sin flock. Det var en viktig del av att kunna lita på dem med sitt liv.

"Iriea, Dotter av Rialea och skyddsling av Shady." Björks ögon kisade för en kort sekund och hon fick ett fokuserat uttryck, om inte lite tankspritt. Men like snabbt som honan kisat med ögonen så försvann uttrycket och hon återfick hennes vanliga uttryck; känslokallt. 
  "Du är Björk och du skickades hit av Blair." Björk stod kvar tyst och tittade på honan. Honan gav inte Iriea någon bekräftelse av att hennes ord var sanna. Det kändes inte som om Iriea behövde det.
  "Jag vill veta var och när du sist träffade den bevingade." Utan att tvivla svarade Björk snabbt men också väldigt simpelt.
  "På Numoorislätten, för en vecka sen. Plus minus några dagar." Efter honan svarat förblev hon tyst en lång stund och inväntade den andra honans reaktion. Björk väntade tålmodigt.

Svaret kom snabbt och enkelt. En vecka sen på Numoorislätten. Mer eller mindre. Hennes varmt gula blick lämnade Björk för att söka sig i riktning om den nämnda platsen. En vecka. Vart fanns han nu? Flocksystern var inte längre i fokus. En vecka sen? Var hon säker? Det hade gått 3 månvarv. Hade han inte kommit längre? Hon såg tillbaka på den mindre tiken, bestämde i sitt tysta sinne att hon måste vara fel. Det kunde inte ha gått bara en vecka. Omöjligt. Blair kunde inte misslyckas.
"Vad fick dig att söka hit? Vad ämnade du när du ansökte till flocken?" Hon granskade henne innerligt. Vad hade denna kroppspråkslöste tänkt sig när hon ville bli en skugga?

Iriea lämnade ämnet och Björk gjorde likaså. Istället tog den andra upp något annat och denna gång gällde frågorna snarare Björk än hennes flockbroder Blair.
  "Vad fick dig att söka hit? Vad ämnade du när du ansökte till flocken?" Björk svarade, liksom förut, snabbt och självsäkert. Men hon höll hennes svar så korta som möjligt och avslöjade inte mer än vad hon behövde.
  "Skydd och ert, vårt, sätt att arbeta; likt skuggor." Började hon. "Vad jag ämnade? Att bli en skugga." Sa Björk självklart, det var väl det instruktionerna hade varit? Det var det villkoren hade varit i denna flock; man fick gå med och få skydd men bara om man liksom alla andra blev en skugga, osynlig. Fanns det någon annan anledning till att gå med i flocken? Honan undrade varför Iriea hade gått med, om hennes anledning var annorlunda från Björks. 
  "Vilka andra anledning finns det? Är din anledning annorlunda från andras?" Frågade Björk.

Hon såg på flocksystern, granskade henne, lystrade till hennes svar och fnös lågt. Så bokstavligt. Men frågan var, visste hon verkligen hur deras sätt att handla var? Visste hon om syftet med flocken? Såg hon vad som fanns bakom skuggorna, bakom fasaderna och maskerna som alla satte på inför dagen? Hon tvivlade på det. Hon verkade inte ens uppfatta vanligt naturligt kroppsspråk. Hon såg fördelarna i just det, och förstod Shady för valet att ha med henne, iallafall på den fronten. Men vad mer hade hon att erbjuda flocken?
"Jag är blott en skugga, ett vapen för ett mål större än mig själv. Född i flocken och tränad ifrån valpben av Shady själv" Hon talade lugnt, rösten var tonlös, utan starka känslor. Det var sanningen och den störde henne inte, det var meningen med hennes existens. Shady hade varit barmhärtig som ens tog emot henne, och hon var tacksam för den hårda träningen, den hade stärkt henne, inifrån och ut. 
"Min anledning till att vara här är för att tjäna flocken, till Chaibos hålor"

Björk nickade åt honans svar. Utan att ställa en följdfråga, eller ens ett hej då för den delen, vände Björk sig om och hoppade smidigt upp mot ett träd där hon klamrade sig fast mot barken. Björk vände huvudet hastigt mot Iriea, uttryckslöst, innan hon vände blicken framåt och försvann bland lövens skuggor.