| Paxat till Razios |

Smattret av regn som landade på skogens miljontals blad hördes ständigt.
Ända sen landskapet övergick till djungellikt hade ett stilla regn fallit ner över landskapet.
Emon gick emd långa steg genom platsen, han följde en stig, smal men upptrmapd, med höga gräsliknande växter på sidorna.
Endast lite av hans rygg och huvudet syntes ovanför.
Han gick med högburet huvud, irriterad över gräset som skymde hans sikt, irriterad över regnet som ständigt förde ljud som störde hans hörsel, irriterad över platsen han befann sig på.
Vad gjord ehan här, vad hade fört honom hitt?
-Nyfikenhet, gav han sig själv till svar. En fnysning lämnade hans näsborrar och tunn rök silade genast upp från dem mot himlen.
Hans huvud riktades dittåt. Stammarna runtom honom höjde sig högt upp, mycket högre än vanliga träd.
Vissa av dem var mycket smala, och andra grova med fina klättergrenar.
Växtligheterna fanns i massor, i överflöd enligt honom.
Han var Inferno och klarade värme bra, men den här sortens värme fanns inte med på hans gilla-lista.
Värmen var kvävande och fuktig, inte torr och het så som eldens, så som han avr van vid och så som han lärts upp att värme var.
Han kände sig som en fånge i en låda.
Han kände inte till dessa marker, och ändå gick han nu i utkanten av området.
Emon glesade på käftarna, hans tunga var glödhet, det var den inte annars men han kände sig inte säker här.
Som om något kunde dyka upp när som helst.
Samma sorts tunna rökslinga sökte sig uppåt, men den här gången från öppningen mellan hans käftar.

| Dåligt... känner inte till det här stället, vet inte hur jag ska rolla..! ='o |

Stora, gröna blad dansade i regnet och en lätt dimma steg ur grönskan. Trädkronorna dansade långsamt i den kraftiga vinden. De yviga grenarna knarrade och regnet smattrade mot bladverket. Himmelen täcktes av tunga moln och solens sken skymdes för världen. Under bladverkets skydd satt djuren gömda från regnet.Några aror hade kurat ihop sig i en hålighet i ett träd. Apornas skriande dränktes i åskan och de gömde sig under bladförsedda grenar. En liten skock skäggsvin försvann in under buskagen. En groda halkade av ett blad och hoppade iväg. En orm ringlade in under en fallen gren för att studera regnet från sitt skydd. Nere bland trädens massiva stammar var luften vindstilla. Ingen vind nådde hit. Men regnet letade sig ner genom de vattentunga trädkronorna och slog emot marken i stora, tunga droppar som fick jord och vissna löv att skvätta åt sidan i små kaskader av smuts. Åskan mullrade avlägset än så länge, men den närmade sig stadigt. Snart skulle ovädret vara över djungeln.

De korta benen rörde sig monotont framåt. I en sicksack artad gång vandrade den massiva kroppen framåt. Den fjällbeklädda kroppen var fuktig med regnets droppar och vattnet rann längs hans sidor i tunna strimmor. Fötterna sjönk aningen i den fuktiga marken. Oftast rörde sig Razios bland trädens kronor. Det var den snabbaste vägen, och den han ansåg bekvämast. Men trädens hala, förrädiska, bark var inte vänlig nog att låta honom klättra obehindrat i regnet. Han hade lärt sig av sina misstag under året. Klättra inte i oväder. Under stora ormbunkar rörde han sig, mellan grenar, förbi högt gräs och genom täta snår av buskar och diverse plantor. Över en rot och under en annan. Den slanka kroppen vandrade vant genom den täta undervegetationen. Med blad och växter överallt runtomkring var han väl kamouflerad i skogens dunkel. För den som inte visste vad den sökte kunde han tyckas osynlig, obefintlig, sin stora kropp till trots.

Plötsligt fräste blixten genom luften och direkt efter det skarpa skenet dundrade åskans röst. Ovan träden kastade den sig över himlavalvet och för en knapp sekund tycktes världen frusen i en stilla bild. Razios blinkade och vände blicken mot skyn. Ovädersljusen skrämde honom. Han visste att de var farliga. Som ung hade han sett ljuset fälla träd. Inte ens jaguaren fällde träd. Inte ens han själv.

Efter att ha stått stilla en stund fortsatte han sin vandring. Ögonen kliade lätt när regnet letade sig in i dem och han blinkade. Han letade efter en lämplig plats att gömma sig på. En plats där han kunde vänta ut regnet och få vara i fred. Förnöjt vandrade tankarna till en viss rot han kände väl. Den var stor, platt, och omgiven av stora ormbunkar vars blad bildade ett tätt tak över den skyddande roten och den lägsta delen av trädets stam. Dit var han på väg. Till sitt perfekta skydd. Omedvetet ökade han takten för att komma dig så snart som möjligt.

[Nöjd Razios är nöjd när han tänker på det där skyddet XD Trädroten ser ut såhär btw; http://www.google.se/search?q=buttress+root&hl=sv&prmd=ivns&tbm=isch&tbo=u&source=univ&sa=X&ei=544QTrLzG4z3sgbG-4z4Dg&ved=0CCQQsAQ&biw=1600&bih=674 XD Onödigt vetande~

Då är det ju bra att du rollar lite i djungeln om du behöver vänja dig vid det ;D ]

| cool stam.. ='D |

Emon såg åt varsin sida av den smala stigen vid ljudet av åskans muller, han ahde inte ens lagt märke till att det börjat åska.
Mullret fortsatte föra ljud, Emon fortsatte gå och tiden fortsatte framskrida.
Små ljud från skogen blev allt färre desto längre tiden gick, för desto längre tid som gick- desto mer hällde regnet ner.
Och åskan kom närmare, det märktes på mellanrummet mellan en blixt och mullret av den.
Mycket snart kapplade det till när en blixt lyste upp himlen ovanför, med ljudet direkt efter.
Emon stannade upp vid synen av åskan som lyste upp himlen, han såg upp och rynkade ögonbrynen på samma gång som han strök öronen bak.
Så länge man höll sig borta från åskan var den inte farlig, nu stod han mitt i den, mitt bland tusentals stora träd.
Hanen fnös, just denna dag när han skulle besöka det okända området såklart..
Han ansåg ändå att det var bäst att följa alla andra djurs exempel- att ta skydd.
Den mörkgröne vargen fortsatte gå en bit och kom sen till ett stort träd med speciell rot.
Stora blad omslöt ovanför och höll platsen som den torraste hittills.
Ett flin prydde hanens ansikte när han, efter att ha stannat upp och granskat platsen, gick fram och placerade sig.
Han satte sig ner och satt med nerböjt huvud och titttade ut över den slaskiga skogen.
Efter en stund lade han sig ner och låg med huvudet lugnt höjt.
Emon kom på varningen om att inte vistas vid träd när det åskade, han såg upp och såg mot den tjocka stammen ovanför honom.
Sen fnös han ut en tunn rök.
Just nu orkade han inte fundera på även det.
Åskan smällde och mullrade vidare, regnet piskade och vinden ven mellan trädstammarna,
hanen lät huvudet vila över sin ena tass.
Den blodröda luggen dolde ögonen för omgivningen, men han såg ännu ut, den stålgrå blicken fortsatte därmed att se ut över landskapet.
En bit bort, på ett tjockt blad som höll lite tyngd, satt en gulsvart groda, dess fräger var starka och utstrålade varning om giftighet.
Små svarta knapar till ögon stirrade mot Emon, och han stirrade tillbaka.
Så låg de, båda två, innan grodan med ett lågt kväk-ljud tog ett smidigt hopp in i lövverket.

| mihihi, kom inte på nått annat så lät Emon stjäla Razios skyddplats! Då möts de iallefall... xD |

Långsamt närmade han sig platsen dit regnet inte nådde. Den reptillike log inombords när han började känna igen trädets platta rötter på avstånd. Regnet slog emot hans ansikte och han ruskade på sig innan han ökade takten ytterligare. I snabb trav siksackade han genom undervegetationen. Svansen slog emot ett par blad och prasslade lätt, men lätet dog ut i regnets smatter. Åskan mullrade över himmelen och Razios kastade en snabb blick uppåt innan han kom fram till trädet. De platta, höga, rötterna bildade en vägg framför honom och han vek av åt vänster för att komma runt till trädets andra sida. Glädje sprudlade i hans kropp när han vek av runt en rot för att närma sig nästa. Runt några rötter till sen skulle han vara på plats. Dold bland bladen och gömd för regnets slag.

Någonting stämde inte. Den långa varelsen stannade och höjde nacken aningen. En doft han inte kände igen. Frän och irriterande (menar på röken som Emon andades ut) kittlade den i hans näsborrar. De långa tårna sjönk litet i den mjuka marken när den ödlelika stod stilla. Med huvudet åter sänkt till axelhöjd smög han långsamt fram till den sista roten. Kamouflerad bland vegetationen och osynlig för den som inte visste vad den letade efter trotsade han regnets halka. Klorna begravdes i rotens sidan och han klättrade upp till dess krön. På toppen av den höga, platta, roten kikade han över kanten. Först såg han inget, då de höga ormbunkarnas blad hindrade den mesta insikten, men snart klarnade en tydligt röd nyans bland allt grönt. En främmande varelse hade hans skydd.

För ett ögonblick funderade Razios på att lämna platsen. Men lika snabbt ångrade han sig. Detta var det bästa skyddet han visste om, och det var hans! Den långa kroppen ålade sig över rotens krön och klorna begravde sig i den hala barken på rotens andra sida. Huvudet och överkroppen letade sig ner bland ormbunkarnas blad och vattnet som pärlat på dessas ovansida rann ner längs Razios kropp. Prasslet dog ut i regnets och åskans röster, men vattendropparna som plötsligt lämnade skyddets tak droppade ner i små kaskader mot främlingen.

Razios gröna blick spände sig i den främmande varelsen. Blodet pumpade ut i kragen och den restes med ett tydligt svischade ljud (tänk när man fäller upp ett paraply). Kragens ögonlika mönster gav Razios ett plötsligt enormt utseende. Ett väsande ljud lämnade hans läppar. Hängande över trädroten hoppades han på att inte halka ner på varelsen.

[Jag vet inte hur lättskrämd Emon är (han kanske inte är rädd av sig alls), men vill nämna att många jag rollat mot inte ens reagerar när Razios spänner upp kragen. Personligen hade jag fått en sådan chock att jag kissat på mig, men så kraftiga reaktioner är ju inte ett måste... tänkte bara be om en liiiiten reaktion i alla fall, då jag tycker det är så trist att ingen reagerar alls................ .... ...]

| Fattar inte riktigt VAR Razios är nu men... kör på bara xD |

Den grå blicken ser uttryckåt ut mot omgivningen, han tänkte då inte bege sig ut förrän det avtagit,
tunt regn klarade han fint men när det hällde ner likt ur en hink som det gjorde nu kändes det som om regnet föll ner rakt igenom honom. Genom hans varma kropp, hans ständigt sprakande eld.
Så att hela han bara fräste och örk.
Detta hände ju såjklart inte, ingenting hände. Bara att han kände sig som en dränkt katt och de långa håren låg slickad runt hans kropp.
På grund av regnets smatter mot alla växters stora löv, hans buttra tankar, hans bortseglande blcik lade han inte märke till doften som blev starkare och starkare hela tiden. Han hörde knappt prasslet intill honom, bara öronen reagera.
Vinklades dittåt, han själv knappt reagerade, det knyckte i nosen lite.
Han hade nästan blivit van vid skogens ständiga viskningar, prassel och smatter.
Det var först när ormbunksbladen syntes röra svagt på sig i ögonvrån ovh tyunga samlade regndroppar föll honom i nacken osm han ryckte till och kastade en snabb blick mot sitt tillfälliga tak.
Ett par gröna ögon stirrade irriterat tillbaka på honom och i ett trollslag blev varelsen dubbelt större.
En färgglad krage slog ut runt dess annars smala huvud, det innehöll svarta mönster som nästan liknade stora stirrande ögon.
Han blev så paff, hade bara suttit för sig själv innan en väsande färgglad varelse sstår bredvid honom.
Elden rusar upp genom honom, enda ner från tassarna, hans käftar säras och väsande långt gläfs nästan likt ett lejonvrål lämnar honom.
Överläppen är uppdragen och de kraftiga hörntänderna blottas, ögonen glittrar till under luggen och främlingen kan beskådade en glödande tunga utsträckt i hans mun. Rök blåses ut i samband med hans lejonvrål.
Öronen ligger omedelbart bakåtstrukna och hanen stiger upp för att vara i snabb stridsposition men han backar inte. Tänker inte ge upp sin skyddade plats så snabbt.
Raggen är högt rest på hans manke, svansen högt.
De blodrödfa klorna är särade och utspända, hela han står, i chock. Försvarsvrålet tystar ut och endast hans ljusgula tänder syuns, i full blottning.
Ett-steg-till-och-jag-hugger-morrning stiger från hans strupe.
Ännu ett lejonvrålsliknande morrblandat gläfs lämnar honom och en eldgnista flyr ur hans gap men fräser när det landar i den fuktiga jorden.
Han blev så överraskad av den andre, så chockad. Han hade inte väntat sig något sådant.
Nu. Hans tanke avr att alla låg i skydd nu, men tydligen inte denne, endel ahde den också blivit chockad av Emon's uppdykande, även om hans suttit stilla. Eller så befann han sig på nått revir som tillhörde sånahär megaödlor. När hans ögon i ursinne sökte sig längs den andres kropp såg han det. Att likheten tilll ödla var det närmsta, även omd en inte fullt ut liknade en.
Han visste inte vad det var, hade ingen aning.
Den hade horn i sin panna, hår på baksidan av frambenen och bakbenen, kraftig och lång svans. Hela den var färgad, mönstrad och lång.
Gläfset tystades men en högljudd mörk och dov morrning tog över.
Hans ögon klistrade sig vid den andres ögon, hotande, varnande.
Inte närmare. Inte en rörelse närmare.

| Bra reaktion? ;) Skitkul tycker jag att det här är, det var så jädra länge jag fick morra och gläfsa lite med Emon! |

[Gillade den reaktionen ;D
Tänkte bara nämna att 1. Razios har inte päls på frambenen och 2. Han är inte färgglad XD Han har naturliga, kamouflerade färger och är därför svår att upptäcka av en som inte vet vad den letar efter, om han inte som nu du visar sig medvetet C:
Du verkade visst ha en god aning om var han befann sig XD Ovanför Emon, vertikalt mot den platta, höga roten och med bakbenen och svansen på rotens motsatta sida - lättare att förstå eller förvärrade jag det? ^^; ]

När den främmande varelsen hastigt reste sig trodde Razios först att han vunnit. Dock förlorade han snabbt segerkänslan när den andre inte alls valde att backa, utan att hotfullt stå kvar och ryta åt honom. Ljudet var skrämmande likt jaguarens rop och Razios krage falnade litet innan den återtog sitt utspända läge. En ny, kraftig väsning letade sig ut ur det smala ansiktet och den ödlelike ryckte lätt framåt, utan att egentligen närma sig. Istället tog de långa tårna nytt grepp med klorna i rotens platta yta ett steg bakåt. Den grå röken som stiger från den andres strupe i samband med det kraftiga vrålet får det att svida i Razios ögon och nos. Även om den grön-röda var betydligt mindre än Razios så skrämde den honom lite. Röken var inget som uppskattades av den ödlelike.

Ännu ett steg bakåt, uppåt över roten, för att få bättre koll på den andre. Han stod stilla ett ögonblick. Tyst. Kragen falnade utan förvarning. I samma rörelse sköt den enorma ödlan framåt. Hornen var vinklade nedåt, riktade mot den främmande varelsen. Han var snabb, och en fullträff skulle onekligen göra ont. Dock kunde han inte mer än hoppas att den grön-röda skulle reagera lite sent. Kanske kunde han träffa nog för att skrämmas i alla fall. Det var en chansning. En vild chansning. Regnet smattrade på skogens alla blad och åskan mullrade otröttligt i fjärran.

[Inte det bästa jag kunde gjort, men kände mig lite lat XD]

| ojsan.. x'D Färgglatt tänkte jag med de röda hornen, blå tungan och gröna partierna också... x'DD Razios ställning blev... aningen bättre.. xDD |

Emon såg den andres mäktige krage fallna lite, han kände sig segrande.
Den andre tog några backande steg bakåt,
Emon höll kvar sin morrande ton och ögonen avr fortfarande fastklistrade på den andre.
Dess attack hade han verkligen inte väntat sig, hans tanke avr mer när den backade att den varnade med sitt väs men sen gav upp fighten.
Han såg de röda hornen komma farande, vinklade mot honom.
Han hann inte reagera särskilt mycket innan de gav honom en hård knuff över bringan. Men han hann öppna sitt gap när hornen kom farande mot honom, tjock rök från den hettande tungan välde ut.
Han hade inte trott att djuret hade sån kraft, dess huvud var så litet när raggen var nere, och det var nästan det enda han sett. Förutom delar av dess kropp.
När varelsen nu hävde sig fram över honom såg han hur otroligt lång
reptilen var,
Han blev förvånad, hade absolut inte väntat sig detta.
Knuffen fick honom att nästan tappa luften, han låg på rygg i leran och flämtade.
Hans tanke var att ta sig upp, den andre var ännu nära.
Han rullade runt och kom upp på fötter, pälsen var kletig av leran och rufsig.
På samma gång han var uppe tändes kämpargnistan inom honom, de andre skulle inte få tro att han gav upp så lätt.
Han tänkte på Lameante, men valde att inte ta fram
den flammande ännu.
Han var inte i behov än, och ville gärna klara det här själv.
Elden pulserade inom honom, tungan glödde nu, var nästan antänd.
De blodröda klorna grävde i den våta jorden, tänderna var blottade.
Bringan pulserade, dunkade av smärta.
Smärta fick hans adrealin att ge honom en kick.
Fick aggresivitet att stiga, så avr det alltid.
Smärtan han kände gjorde alltid så, och han kunde sällan stoppa det.
Med en starkare tilltagelse av ett morr skjöt hanen ifrån med bakbenen.
Framtassarna var utsträcka, de blodröda klorna utspärrade och hans gap synligt.
Den lågt flammande tungan låg utsträckt på sin plats i munnen, omgiven av kraftiga huggtänder.
Klorna var hettande, när de rev lämnade glödande spår efter.
Hans käftar planerades att sluta sig om eptilens hals, nacke, bringa.
Vad som helst, bara få skära sig in genom skinnet,
känna blod strömma.

| guud, Emon som brukar stå, iaktta, vara hård, tom och kall.... Ha. Ha. Pulserande aggresivitet.. haha.... |

Träff. Den grönröda främlingen tumlade bakåt över den leriga marken, men var lika snabbt som den fallit uppe på nytt. Röken som lämnat den främmande varelsen sved i Razios ögon och hals och han tvingade ut luften ur lungorna stötvis innan han drog ett nytt, rent andetag utanför röken. Den långa kroppen hade slingrat sig ner längs roten, och med svansen ännu vertikalt mot den höga, platta roten stod han nu i regnskyddet. Sitt skydd. Huvudet hölls ännu nedböjt så att hornen, hans vapen, riktades mot den andre.

Den betydligt mindre, främmande varelsen blottade sina tänder och morrade dovt. Förargat och hotfullt. Ett svagt ljussken (?) kunde anas mellan den andres tänder (syftar på den glödande tungan). Trots den andres mindre kroppsmassa så var den skrämmande. Det var någonting som Razios aldrig mött förut. Röken hörde inte hemma hos en levande varelse, den tillhörde himmelsljuset (blixtarna) liksom elden. Eller? När den andre gjorde en snabb attack framåt, kastade sig mot Razios vred den ödlelike på huvudet för att försvara sig. Hornen och benplattorna i pannan tog emot den större delen av smällen, men den främmande hanens klor rev över det fjällade ansiktets sida och Razios gjorde en ansats att med ett kraftigt sving med nacken kasta den mindre åt sidan. Det sved i hans ansikte. Ett förargat, plågat väsande slet sig ur hans strupe. Hade han inte varit stum hade han vrålat, men ack. Dock hölls ännu den överdimensionerade munnen stängd.

[Känner att jag inte kan fortsätta förrän du bestämmer om Emon kastas åt sidan eller hänger kvar eller vad han nu gör, utan att PPa... så jag låter bli att skriva mer XD]

Emon's framdel krockade ihop med den stora ödlans panna men framtassarna kom sig om på varsin sida och rev efter allt material den nådde.
Den andres väsande ljud avslöjade att han prickat rätt.
Ännu en gång insåg Emon att det var ett starkt och stort djur han muckade med. Styrkan från den nacke när den svängde emd huvudet var enorm, även om han var en rätt stadig varg men en muskelmassa som liknade en bergsvargs.
Han hann stoppa sin kropp från att stöats bort med Razios kastande huvud och förflyttades bara nån halvmter p.g.a den hala leran som gjorde att hans klor inte fick grepp i motstånd.
På nått sätt hade den ödelelike långe varelsen krupit sig ner till regnskyddet, Emon avr den som stod mot "utgången", bakom honom befann sig den smala stigen han tidigare kommit längs.
Trädets platt uppstående rötter var som låga väggar på varsin sida om dem, Emon hoppade smidigt trots sin kropp upp på den ena roten. Bredden var lite över 10 cm men hanen hann inte vingla på sin smala landställe eftersom han bara stötte emot "väggroten" för att få svängt sin riktning tillbaka mot den andre.
Röken blossade ut genom hans näsa, öronen låg bakåt så som de gjort under den senaste stunden och ögonen var smala.
Skillnaden med denna attack från den tidigare var att nu blåste han ut luft på samma gång han öppnat sitt gap. Det ledde til len funktion att elden som levde på hans tunga kunde följa med vinddraget ut ur hans mun.
Dock avr luften därute en mycket stor reflektion från hettan runtom innei munnen, därmed "försvann" elden efter att ha rullat ut över Emon's underläpp. Man kunde se den som en genomskinlig gas genom luften och med koncentration kunde hanen få gasen att skjuta mot ett valt föremål som det sen nådde och antände i en stor flamma.
Emon hade lagt märke till den andre hanens ogillande för elden och tänkte vara snäll och förvarna om sin kraft.
Hans eldblåsning var tänkt att orsaka edlen utblossande mot Razios när Emon nådde honom, så han skulle få känna på eldens riktiga hetta.
Men sen skulle ändå gasen som tog över bara segla hettande uppefter den andre för att sen nå en av buskarna intill dem som skulle få bli offret.
Eldoffret.

[Jag har dröjt lite med mitt svar då jag har haft lite svårt att förstå just vad som hände. Så... jag gissar och hoppas att det blir någorlunda rätt ^^; ]

När den rödgröna främlingen lämnade hans panna hade Razios fått ett par fina märken över det fjällklädda ansiktet. Det väsande ljudet upphörde när den ödlelike tog ett djupt andetag och följde främlingen med blicken. Den kastade sig upp mot den ena roten och studsade mot dess kant. Kastade sig åter mot Razios med vidöppet gap. Elden blossade genom luften och Razios backade förskräckt in i den motsatta roten. Ett tydligt bubbel letade sig ut ur den stumma strupen och han var tvungen att blunda för att inte bli bländad av det heta ljuset. I ett försök att undgå det heta, varma, vände sig Razios om i en tvinnande rörelse och greppade om roten med de blekgröna klorna. Benen bar honom snabbt och vant upp för den vertikala ytan och över ormbunkarna och bladen. En buske vid hans sida fattade eld, och regnets smattrande droppar fräste när de slogs mot lågorna. Åskan mullrade på nytt när den nu klart förargade kawazatriödlan valde en ny strategi.

Han klättrade snabbt uppför stammen och lämnade sin motståndare på marken. Klorna gled mot den hala barken och han kämpade för att inte halka och falla. Väsandet blev intensivare när han kom längre ifrån främlingen och ilskan bubblade inunder skinnet. Han nådde hastigt fram till en av trädets lägre grenar och nästan ålade sig snabbt ut över denna. Åtminstone hans egen kroppslängd ovan marken var han på säkert avstånd om den med elden inte kunde klättra. Härifrån kunde han attackera utan att den andre skulle se. Växtligheten som täckte området mellan rötterna var tät och skyddade från regnet såväl som från insyn. Dock kunde då inte Razios själv se den andre, men med sin långa, tunga kropp hade han en stor yta att träffa med.

Han kastade sig ut från grenen, tyst och utan förvarning, och föll mot marken. Benen rätades ut framför den långa kroppen och klorna var utfällda. Om han landade på den andre skulle klorna snabbt greppa dennes kropp. Svansen skulle hålla fast i den om så gick. Han tänkte bita den främmande varelsen. Landa på den och bryta dess kropp. Riva dess hud tills den inte kunde gå. Om den sedan var värd att äta var en annan fråga.

[Razios väger närmare 150kg och faller i hög hastighet, så han borde landa rejält hårt. OM du väljer att träffas så gör det nog ganska ont om man får en tjockisödla över sig och sedan blir biten av en käft som nästan hela Emon borde få plats i är nog inte så bekvämt. XD]

| oh yeah, mer actioon! xDD Älskar det här rollet..! Längesen jag fick rolla fight..! >D |

Emon landade i brun uppvätt sörja och hans framben färgades automatiskt bruna.
Han stora motståndare smet kvickt upp i  trädet de fightast bredvid. Emon lät busken slokna ögonblickligen när han insåg att den inte skulle vara till mer hjälp.
När det regnade mot hans eld tog det mer på krafterna än det annars gjort. Han behövde allt för att få dethär avslutat. Emon vände hastigt blicken uppåt och såg den mönstrade kraftiga svansen slinka in i trädets grönska.
Emon gillade det inte, han såg inte ödlan mera, all grönska avr i vägen. Hanen backade några steg för att kunna se bättre uppåt och gläfste utmanande mot trädtopparna.
Han öppnade munnen och hans tunga blottades, han skulle just blåsa ut en del av sin eld, upp mot trädens kronor när han hörde ett prassel från en annan del av lövverket. När hans blick slutligen hann vändas lite åt vännster -därifrån det kom- så såg han bara en gigantisk kropp komma nerfarande genom luften mot honom som en stor fallskärm. Hanen hann inte reagrea mycket.
Han hann ta ett fjuttigt hopp åt sidan men det räckte inte alls, reptilen som kom farande i hög fart slog med sin vänstra framhalva av kroppen Emon rakt över ryggen.
Han hörde det knäcka och smärtan ilade  genom kroppen, han brakade ihop  under bara en fjärdedel av reptilens tyngd, men det var redan mycket för Emon.
Han kände nått vasst borra sig mot hans tjocka pälslager i hans högra bringsida,
han tjöt av förargelse och smärta och elden blossade ut genom hans gap i tappra försök mot reptilens ansikte. Om hans hetta träffade var han inte emdveten om, hans inrriktning hade varit ytterst dålig, bara några hjälplösa försök som självförsvar.
Huggtänderna borrade sig igenom både pälsen och skinnet, nådde allt där under.
En kraftig tass drämde mot reptilens hals.
Klorna bar på samma glödande hetta som innan och bad till alla gudar om att få träffa ett motstånd, reptilens hals, ansikte eeller bringa. Vad som helst soms kunde få den att släppa Emon.
Elden han tidigare blossat ut tog sig bl.a till ett klent träd. Elden startade hastigt och så snabbt han kunde lät han sin eldvarg stiga ut.
Han hade inte tänkt låta honom komma men nu behövdes det.
Eldvargen var i samma storlek som han, men formad som en normal varg utn varesig tillsatta hår eller former. Elden slickade den, så som alltid gul-röd färgad och hans skinn avr glöd, pälsen eld.
Den akstade sig ut från trädets lågor, utan ljud men med öppnade käftar. Rakt mot Razios, redo att landa och bränna allt den nådde.

| AAH! Min älskling blir krossaad!! DDD'= |

De långa tårna viftade och klorna försökte riva i den andres kropp. Tänderna begravdes i den gröna varelsen, det stora gapet slöt sig om dess päls, muskler. Den långa, kraftiga svansen slog av och an när han försökte hålla balansen, försökte att inte falla omkull och tappa greppet. Det hettade runt hans ansikte, elden sken när den främmande fienden andades den mot ödlan. Razios slöt ögonen, bet samman hårdare.

Ett kraftigt, brännande slag mot ansiktet fick Razios att med ett vilt väsande släppa den rödgrönas kropp. Huvudet kastades uppåt och svansen slog i marken med en kraftig smäll så att leran stänkte. Mindre kaskader av vatten lämnade buskar och ormbunkar när Razios vred sig likt en orm. Ena sidan av ansiktet hade fått en svår smäll och han kunde inte förmå sig att öppna det vänstra ögat. Ögonlocket klibbade mot kinden och smärtan fick den överdimensionerade ödlan att kränga av och an. I ögonvrån uppfattade han som hastigast ett ljussken. En varelse? Det högra ögat blickade som hastigast ditåt innan han försökte samla sig, komma på benen och fly. Denna brinnande varelse, en främling skapt i eld, skrämde Razios något fruktansvärt. Den grönes eld hade varit en sak, smärtan var en sak, men en varelse av eld var utanför Razios förstånd. Det fanns inget sådant i hans värld. Det kunde inte finnas. Han hade aldrig sett elden få liv. Elden kunde inte leva sådär!

Den kastade sig mot honom med lysande käftar.

I en hastig vändning kastade sig Razios bort från den brinnande med en grace som inte tycktes stämma med den tunga kroppen. Den rödgröna främlingen fanns inte längre i hans tankar. Allt han ville var att komma undan elden. Komma undan dess sprakande käkar. Med ett oroligt bubblande läte återvände han till trädets stam. Utan att kasta en blick bakåt försvann han upp i trädkronan på nytt. Inte förrän regnets smatter mot grenar och blad var det enda han kunde höra såg han sig om.

[Razios blev rädd D: Du får välja om du vill avsluta här efter, annars får Razios smyga på Emon en stund XD
Förresten, vad var det som knäckte i Emon i förra inlägget du skrev? Bröt han något?]

| mm, jag funderar ännu. En tanke skulle vara att han just nu bara känner en ilande smärta som sen försvinner (han blir bedövad) sen när striden är över tar han sig skadad ut från djungeln men lämnar någonstans. Han skulle vara lam, men med tiden skulle han bli normal.. tror jag... Frågan är bara om han skulle kunna bli normal. Han skanske itne skulle vara lam men något liknande. Sånt där.. inte vet jag.. nått såntdär. Fattar du? (: |

Smärtan var olidlig, det ilade som en elektrisk ström genom hela hans kropp, musklerna var spända, blod flödade från platsen där Razios bitit honom. Därifrån kom också en stum smärta. Emon tackade sin eldvarg som fick reptilen att ge sig iväg, Emon såg den långa kraftiga svansen försvinna bland lövverket.
Han gav ifrån sig ett vrålande ljud som en varning för reptilen att inte visa sig igen blandat med smärta.
Sakta började hanen arbeta sig upp, djungeln var absolut inte hans ställe. Han måste ut härifrån. Nu. Snabbt.
Smärtan var olidlig när han tog sig upp, benen skakade under honom och blodet kladdade ihop runt såret efter ödlans bett.
-lagarto maldita, svor hanen mumlande för sig själv på sitt barndoms modersmål med mörk blick.

| Tycker rollet kan fortsätta att Emon försöker ta sig ut ur djungeln, Razios kan ju komma tillbaka eller liknande, du bestämmer (: |

[Han kanske har brutit något ben? I chock kan vem som gå på brutna ben C; Det skulle kännas efteråt dock XD Kan ju vara något som hoppat ur led? Jag kommer med random-förslag här XD Inte helt säker på vad du menar med "sånt där"...]

En längre stund satt den ödlelika varelsen stilla uppe bland trädens blad. Blicken satt som klistrad vid grönskan inunder. Regnets smatter var det enda som lät utöver hans egna hjärtslag, andetag. En fnysning lämnade den långa nosen när ingenting följde efter honom. Inte ett tecken på liv. Elden följde honom inte i träden. Han var säker här. Säker.

En åskknall fick Razios att hastigt vända blicken mot skyn. Gapet öppnades i en väsning då han yttrade sitt ogillande över att det åskade. För ett ögonblick stod han stilla, vriden mot skyn. I ögonblicket därpå hade han försvunnit ner för trädstammen igen, till de lägre grenarna. Klorna gled på den hala barken och lämnade långa sår i trädets yta. Men de skulle läka, det visste han. Det vänstra ögat sved kraftigt och små fläckar av färg dansade på insidan av det klibbiga, svedda, ögonlocket. Det var svårt att bedöma avstånd med endast ett öga till hjälp. Innan grenen blivit allt för smal stannade han upp. Den långa svansen greppade om grenen och han lyfte vänster ben till ansiktet. De långa tårna petade på ögonlocket, drog över den sargade, svidande huden i ett försök att frigöra det från de intakta fjällen inunder. Blod trängde fram i små droppar i ögonvrårna.

När ögonlocket tillslut hade lossnat från undersidan av ögat och kunde öppnas kikade ett väldigt rödsprängt öga fram från inunder. Ett lågt bubblande läte sipprade fram från Razios strupe när han försökte se sig omkring. Blodet rann vid det här laget över det sargade området i tunna rännilar. Hade han kunnat hade han morrat. Hade han inte varit stum hade han låtit skogen höra att det smärtade. Bubblandet var det närmsta han kom. Med alla tårna åter greppande om grenen blickade han ner mot marken. Långsamt började han röra sig framåt. Han lämnade i tystnade en gren för en annan i ett närliggande träd. Rörde sig nedåt, framåt, med blicken sökande efter den rödgröna och elden. Han tänkte inte lämna en rivaliserande hane i sitt hem.

I tystnad fångade han främlingen med blicken. I tystnad betraktade han den skadade varelsen. I tystnad följde han dess rörelser.


[Stalker-Mode Activated!
Approves random-skisser i rollspel!]

Emon blundade hårt.
Smärtan ilade från ryggraden ut ända till tassarna när han tog sig upp.
Med envisa steg medn svag kropp tog hanen sig långsamt fram.
Åskan mullrade argsint, med samam humör som han.
Det regnade ner- så som han blödde.
Det vrålade av mullret- så som han ville uttrycka sin ilska.
Blixtarna sken upp himlen i skarpa smällar- så som han kände sin frusterade islka.
Frustation mot reptieln, för att han gjort såhär ostraffat. För att han kom undan.
Den mörkgröna kraftiga hanen styrde stegen bort. Bort från reptieln och bort från djungeln.
Han ville ut, mot Raukakedjen, helst till reviret. Till igenkända Cierzor.
Här där luften var så täppt och all växtlighet lika tät, skulle yl inte höras långa vägar. Men utanför, vid Raukakedjorna kanske, skulle han kunna yla efter en medlem sm kunde hjälpa honom. Han skulle inte komma sig långt på egen hand i det här tillståndet. Det visste han, hur envis han än var.
Ens abb blick kastade han bakåt mot växtligheten och de brända bladen där slagsmålet nyss varat. Som nu avr över och ett minne blott.
Han fnös och bltotade sina tänder.
Än en gång i frustation för sin miss.

Långsamt följde han den andres rörelser. Blicken var fäst vid dess kropp. Granskande, beräknande. Han såg inget hot i den främmandes sårade rörelser. Dock var elden ännu färsk i hans minne och skulle så förbli. Han tänkte inte närma sig om inte främlingen visade sig vara ett större hot än han verkade i nuläget. Vagt tyckte han att den rödgröna ändå påminde lite om de zaininar han mött. Kanske var även detta en typ av zainin. En grön sådan, med eld.

Blodet sved i det rödgade ögat och rann ner i de slutna käkarna. Lekte mellan tänderna. Droppade i små droppar på grenen inunder. Ner på plantorna inunder när huvudet lutades ut över kanten för bättre sikt. Blandades med regnet. Med leran på marken. Vad var det för varelse, som kontrollerade eld?

[Razios stalkar Emon XD Kan inte skriva mycket mer, då inget mer händer~]

| Vad är en "zainin"? ^^ |

Emon fortsatte sin linkande väg framåt, det gick sakta men framåt kom han.
Det var det viktiga.
Den ilande smärtan hade sakta men säkert börjat avta.
Förvånad med glad ökade hanen takten.
Det gick några steg i snabbare takt sen gjorde smärtan sig påmind och fick honom att flämta till och stappla omkull med bakdelen så han blev halvsittandes på ena sidan.
Han såg ner i marken och en onaturligt grönfärgad gräshoppa stirrad eupp på honom med stora pärlformade svartblanka ögon. Vettskrämd av figuren som nästan föll över honom med hård andedräkt. Den kurade ihop sig för att inte synas.
Nått droppade ner på Emons nacke, trots sitt tjocka hårlager kände han det som om en fågel landat där. Hans nerver var ständigt på helspänn just nu. Blicken vändes uppåt och han stirrade in i ett par mörka små ögon (Razios).
Den mörkgröna hanen kom snabbt upp och förflyttade sig stelt så han hade huvudet mot reptieln däruppe. Han kunde kanppt se ohnom, han avr väl gömd bland växtligheten.
Ett varnande dovt morr växte för Emons strupe, han blottade tänderna och ögonen glödde hatiskt.

| Lät honom stå där under Razios droppande för att något skulle hända... ; ) |

[Zainin var den första varg Razios träffade. Han hade telepatiska krafter och kunde konversera med Razios via bilder i sinnet. Så Razios fick veta att han hette Zainin, och har sedan dess trott att rasen kallas Zainin - därav "zaininar" C;]

Högt upp ovan mark kunde han känna sig säker, men när den främmande zaininen vände blicken åt hans håll och morrade kunde han inte låga bli att väsa hest tillbaka. Raggen bak på rumpan restes, om än inte synligt bland trädets blad. Klorna grävde sig in i grenens bark och det ryckte hotfullt i kragen. Hade han ägt talet och språkets gåva hade han talat om för främlingen att gå. Han ville inte ha honom här, i sitt hem. Han ville att hotet skulle lämna området.

Kragen restes med ett flaxande, men sänktes lika hastigt igen. Likt en kraftig, hotfull, ryckning. Han gjorde det igen, ackompanjerat av en ny väsning, medan den gröna blicken borrade sig in i främlingen.

Emon var inte den typen som gav upp tidigt, han hatade att förlora, hatade att vara den som fick springa sin väg med svansen mellan benen.
De här två varelserna stod nu här med samma uttryck och samma önskan- att den andre skulle ge sig, försvinna och lämna en själv ifred.
Den storväxta reptilen slog upp sin krage som fick honom att se ännu större och bredare ut än vad han egentligen var, han slog ner den igen för att sen upprepa sin rörelse.
Av uppslaget som fick denne att se ännu större ut ryckte Emon bakåt med at ta ett steg bak men hans käftar var ännu särade, grovt morrande och med den glödande tungan synlig.
Vid steget som kom i snabb rörelse ilade det till i ryggraden igen, det följd av en dov bedövning som varade tillräckligt länge för att Emon skulle kunna känna sig mer självsäker och stark igen. Så pass mycket att göra en ny morrning med starkare underton.
Han tog igen sitt baksteg med ett steg fram och med ett ilsket piskande slag med svansen.
Envis som han avr ville han inte lämna platsen innan ödlan, han ville se den långa eländiga svansen som reptieln bar på slå iväg mellan växtligheten.
Han ville se det.

Razios visste mycket väl att den främmande var sårad, men tanken på elden fick honom att stanna där han var. Med kragen höjd ryckte det i musklerna i hela kroppen. Korta, hotfulla, ryckningar. Det här var hans hem, hans enda plats, och han tänkte försvara den mot alla inkräktare till varje pris. Det sårade ögat tårades när han försökte blinka. Blodet sipprade ut mellan ögonlocken, droppade i små, tunga droppar. Regnet som föll bland trädens blad slog emot den ödlelika ryggen och rann längs Razios sidor i rännilar. Klorna rev i trädgrenens bark då fukten ville skilja fötterna från underlaget. Åskan dundrade över djungelns bladverk.

Vatten såväl som saliv droppade från Razios käkar när dessa med ens öppnades på vid gavel. Tänder blottade, tungan snärtande mot gommen. En bubblande väsning. Gapet var djupt, mörkt, kantat av de ljusare  tänderna. Nosen rynkad och de små öronen vinklade framåt. Svansen släppte för en sekund grenen den höll om och slog från sida till sida, återupprättade balansen som den hastiga rörelsen rubbat. Bladen som träffades av den tjocka, kraftiga, lämmen prasslade ljudligt och kaskader av vatten dansade genom luften.

Det här var hans hem.

Han tänkte inte gå någonstans.


[Kan någon säga mig varför det är så underhållande att måla drägel?]

| jättefin bild, haha jaa.. dräglet stärker bilden? känslan den fått? mm haha |

Smärtan ilade till ännu en gång, på samma gång som ödlan öppnade sina käftar stort rynkade Emon på nosryggen ännu mer.
För en sekund stod han stilla, sen särade han på käftarna så stort det gick i ett enormt lejonvrål som dundrade ur hans strupe.
Tungan böjdes i en mindre båge och ögonen var mörka.
Han hatade den här stunden, den känslan han hade. Av förlust.
Desto längre han stod här, desto mer förlorade han av sin styrka, det skulle bli svårare att ta sig ut desto svagare han var, och det här tog på hans krafter.
Dessutom hade det ingen skillnad, reptilen kanske hade nån småskada, men han var ännu mycket större än Emon. I det här skicket hade Emon inte en chans.
Han gav ett starkare ljud ifrån sig som stödde det tidigare ännu utbrummande vrålet.
Sen började han sakta vända sig om och med ryggen mot den jättelika ödlan började han långsamt gå iväg. När han nästan var ur synhåll stannade han och vände sig om, den röda luggen hängde över hans ena öga men det andra glimmade till i regnet.
För en stund, en enkel kort stund stod han där. Sen fortsatte han, bort från djungeln och dessa djur.
Det skulle dröja ett tag innan han tog sig hit igen.
Minsann.


| börja avsluta? |

Hotet vände om. Kragen sänktes när Razios hastigt återupptog sitt förföljande av den rödgröna. Av inkräktaren. Klorna rispade trädgrenen när han försökte att åla sig över från en gren till en annan. Regnet gjorde barken hal och förrädisk, även för den vane klättraren. Den sargade blicken höll sig fast vid främlingen medan han hastade bland grenar och blad, klättrade runt en trädstam och fortsatte. På avstånd.

Med ens stannade ödlan upp. Likt stoppad av en osynlig vägg stod han stilla, hakan sänkt och blicken sökande bland bladverket. Här slutade hans hem. Djungeln fortsatte vida omkring, men här var hans gräns. Hans hems utkant. Fienden var bortschasad. Han hade räddat sitt hem från ett hot större än jaguaren. Ett hot med eldens kraft. Så snart främlingen var helt utanför den ödlelikes synfält, vilket inte tog särskilt lång tid i den täta vegetationen, vände han demonstrativt om på grenen. Den ena foten halkade lätt, men svansen greppade om närmaste kvistar och blad för att återupprätta balansen. När han nådde trädets stam strök han sig mot den, innan han fortsatte sin färd. Återvände till skyddet han så längtade efter.

[Avslutat?]

Den mrökgröna hanens färd utåt gick långsamt, hatisktlångsamt.
Smärtan i kroppen dunkade tillsammans med avskyn mot den.
För att den fanns och för att den stoppat honom.

|| AVSLUTAT :shock: ||