Huvudet lades lätt på sida och hon såg hur karginnan blev osynlig.
Ett brett leende sprack fram och det ångade ut ur den kraftiga käften. Så hon ville leka Hide and Seek minsann, ja men det kan man väl inte tacka nej till. Valpens ord rörde Thzuki inte vid ryggen utan hon såg bara varnande bak emot valpen med en stilla blick. En varnande blick att Thzu vill hon inte försöka attackera, det var fel. Om det inte hade varit för Bergsvargen som flyter i dom heta ådrorna så hade situationen sett helt annan ut.

Åter igen vände hon blicken framåt och slöt ögonen.
En bild målades upp framför henne och hur tydligt som helst kunde hon se den osynliga karginnan framför sig. Hennes låga var stark och det var inga som helst problem för Thzu att följa henne med blicken. Ett lätt flin ryckte i mungipan och försvann innan hon vände de slutna ögonen rakt emot de håll karginnan befann sig.
"Var inte dum, denna lek fungerar inte på mig." orden var kalla och man kunde tydligt höra att hon menade allvar. Att försöka gömma sig för en Infero var nog ett av de dummaste man kan göra, så länge man inte består av is. Till och med den kyliga vrenhannen Hielo kunde hon känna av även de kallaste dagarna. Även om det var vagt så kände hon av honom.

Hon ryckte till i samma ögonblicket som Zey-So tagit ett smidigt hopp för att undvika elden från Tzhuki, och landat på platsen bredvid Jenova. Skrämt slog hon ut vingarna men kom snabbt till sans och vek lika kvick ihop dem igen.
"Zeyh-Soh..." Rösten var låg och nerstämd. Hon såg mot den större kargen och upptäckte hur hon höll upp ena tassen när hon insåg att hon förmodligen blivit bränd. Hon kände skuld över att hennes vän blivit skadad, men hon skulle göra vad hon kunde för att hjälpa.
Jenova slöt ögonlocken och började fokusera. Sakta samlades det som fanns kvar av det smälta snövattnet i en pöl bredvid Kargen, det formades till ett klot och lyfte från marken för att sedan stanna ovan den skadade tassen svävandes. Klotet förlorade sin form och vattnet föll ner över Zeys tass.
Hon hoppades att det skulle hjälpa, lite åtminstonde, med att lindra smärtan.
Valpen svängde om i en hastig rörelse och skulle precis till att ge den andra honan en ilsken blick när hon möttes av detsamma.

Öronen lades än om tätare mot det mot det blå bakhuvudet och valpens ögonbryn trycktes ihop i ett oroligt uttryck. Blicken som den eldiga honan gav henne gnagde sig in i märgen på den lilla valpen.
Vad skulle hon göra? Vad kunde hon göra? Vad vågade hon göra och vad skulle Zey-So göra?
Sakta tog hon några steg bakåt tills det att svansen stötte i något bakom henne, hon vred på huvud för att se vad det var men det enda hennes blick mötte var skogens alla olika skepnader. Öronen reste sig på hennes huvud och den röda blicken spärrades upp. Vart var Soh? Vart var hon? Hade hon lämnat henne? Oroligt såg hon sig omkring.

"Var inte dum, denna lek fungerar inte på mig."

Zey-So kastade en förvirrad blick mot ängeln som för att få svar på sin oställda fråga.

"Shit, hon kan se dig! Spring!"

Han lät på allvar orolig och det gav Zey-So energi och snabbhet nog att rent instinktivt grabba tag i Jenova som stod bredvid henne och med ett lätt rörelse slänga upp denna på ryggen likt en get eller rådjur. Valpens ena tass höll hon i sin käft med ett bestämt tag och så länge den lilla inte spretar med vingar kan detta faktiskt gå bra.

Hon började springa, inte på marken utan rakt mot ett träd som hon med snabba rörelser började klättra uppför. Under tiden passade hon på att göra ett försök att lägga osynligheten över valpen också likt hon gjorde med byten, problemet var att valpen faktiskt var levande även om storleksmässigt mindre än rådjur. Hon har aldrig förut lagt osynlighet på levande. Inte heller kunde hon kontrollera effekten då valpen låg över hennes rygg.

Någonting stämde inte riktigt, hon kunde tydligt se kargen framför sig. Men hur hon rörde sig gjorde Thzu bara lätt förundrad. Hon hade tydligt kommit på, eller kanske fått hjälp att komma på att hon inte är så osynlig som hon hoppats på. Vad Thzu hade kunnat dra slutsatsen av då hon först såg denna karg var att hon inte var speciellt smart, på någon nivå.
Då Zey började att röra sig emot henne, förbi den heta varginnan och bak emot valpen såg Thzuki sin chans och vände om helt oväntat och högg emot den glödande figuren. Fortfarande höll hon ögonen stängda för att kunna se bättre och undvek att hugga emot valpen, skulle den komma ivägen så fanns det inte så mycket att göra åt den saken. Helskinnade skulle dom inte få lämna platsen.

Ett kyligt skratt lämnade Inferotiken och hon närmade sig trädet dom båda försvunnit upp i och cirkulerade med lätta steg runt det.
"Du är minsann en korkad typ du, springa upp i ett träd likt en katt istället för att lämna skogen. Du kommer att dra dig och valpen med er." hon stannade framför trädet och reste sig på bakbenen och la framtassarna emot stammen och såg upp emot dom två individerna, öppnade ögonen och dom röda ögonen lös starkare än någonsin. I det breda leendet lös tänderna likt den hetaste glöd. Hon skulle kunna bita i trädet och sätta eld på det, låta dom båda brinna till aska. Men hon hade inga som helst tankar på att börja förstöra sin skog för dessa två korkade individer. Nej dom skulle hon kunna plocka ned ändå.

Det hela går så fort att den lilla valpen inte riktigt hinner med att reagera.
En osynlig käft tar ett fast men varsamt grepp om hennes ena tass och inom loppet av en halv sekund så ligger den blågröna Drakargen uppslängd över ryggen åt den osynliga Zey-So.
Ett vagt pip smiter från Jenova när hon ser, utifrån sin position, hur hon börjar stiga uppåt i luften längst med en trädstam. Blicken faller på den eldhärjade tiken som betraktar dem från sitt avstånd och samtidigt låter valpen den ovanligt långa tungan slinka ut mellan tänderna på den stängda käften.

Plötsligt smyger sig en underlig känsla på henne när hon inser att hon gradvis försvinner, blir osynlig, så ger hennes svans ifrån sig en lätt snärt i oro.

"Zeyh-Soh, ärh deth duh sum?"
För det måste ju vara Zey, eller hur? Det hade inte funnits någon annan varg där och So hade försvunnit så snabbt och ljudlöst. Jenova ligger kvar utan att röra en fena, något som är otroligt förståndig för att vara henne.

När varginnan gjorde ett utfall var det inte så svårt att skygga undan, även om hon kunde "se" henne så var det tydligen inte lika bra som när man ser en fullt synlig karg och inte en del av hennes energi eller värme.

"Du är minsann en korkad typ du, springa upp i ett träd likt en katt istället för att lämna skogen. Du kommer att dra dig och valpen med er."

Zey-So hade en helt annan tanke om det. Om hon nu skulle springa på marken var det ett spel på inferos regler, men hon tänkte minsann utnyttja det faktum att inferon inte ens var i närheten av så smidig och kvick som en karg. Och klättra i träd var något de absolut inte var upplärda att göra.
Jenova ligger tyst över hennes rygg, hon känner den svaga värmen från drakargens kropp och tyst ber till Gudarna att denna valp var flyglärd.

Kaiwoods skog var väldigt tät och hoppa från gren till gren skulle inte vara särskilt svårt. Hon visste att inferon inte skulle sätta eld på den, elden skulle med lätthet kunna slänga sig över till andra träd och Gudarna vet hur många hektarer av skog skulle brinna ner då. Inferos räckvidd skulle kanske inte räcka att släcka ner allt. Inte kommer de riskera att förstöra sitt eget revir, och om de nu skulle det var det bara bra, Draugai skulle få större chans att anfalla lyckat om TBB inte längre kunde gömma sig bland träden. Att detta kunde kosta Zey-So livet var en lagom stor kostnad.


"Zeyh-Soh, ärh deth duh sum?"

Zey-So kunde inte svara, valpens tass låg i hennes mun och hon tänkte inte stanna förrens hon var i toppen av trädet. Grenarna skymde snart marken och inferon som väntade på de där nere samtidigt som himlen öppnade sig och blev klarare. Det var betydligt ljusare här uppe än vad det var på marken. Zey-So höll sig fasst med klorna på en bred gren som sammanflätade sig med grannträdets. Försiktigt släppte hon taget om Jenovas tass och utan att spendera tid på förklaringar med tyst röst, menad bara för Jenovas öron beordade:

"Vi har inte mycket tid. Jag vill att du flyger längst floden till bort från Kaiwood till Numoorislätten. Du kan se den där (Hon visade med den brända tassen). Håll dig nära floden, jag kommer leta efter dig och gå längst floden så när du känner att det är jag kan du komma fram. Flyg nu!"

Zey-So lät enormt koncentrerad och bestämd. Valpen hade vinst i snabbhet, hon skulle komma till slätten fortare via luften än vad karginnan skulle göra på marken

Hon vred huvudet lätt på sned och vinklade dom korta öronen fram emot dom båda vargarna och lyssnade till vad den spräckliga försökte säga. Hon ville få den lille blå att flyga bort från platsen, ut på Numoorislätten. Ett brett flin sprack fram och frestelsen till att skicka någon ifrån flocken att plocka ned dessa två kräk. Men Thzu visste att denne Zey-zo gick under Iwaku och hon visste även hur mäktig och vriden denne mörka hanne var. Skapa oråd och felsteg emot honom var nog det sista hon ville, han hade redan gjort nog.

Hon tog ett steg tillbaka och landade på alla fyra igen och leendet brev bredare. Luften runt om karginnan och den andre blev tjockare, nästan så att man kunde ta på den samtidigt som en outhärdig värme bildades. Snabbt, otroligt snabbt och om hon bara la ned lite mer värme så skulle dom båda vargarna utan problem antändas. Läpparna särade på sig samtidigt som hon höjde temperaturen ytterligare. En osynlig, dödlig och plågsam attack. Något hon framkallade på loppet under tre sekunder. Valpen behövde hon inte, visserligen var hon en mor men var det fiendens sida den valde så var det inget som stoppade henne. Hon hade gett den blåa en chans och Jen hade sumpat den, inget Thzu lider nöd på.

Högre stiger hon, upp längst trädets grova stam.
Öronen fångar upp ljudet av klor som tar fäste i barken och häver sig uppåt med en bestämd kraft. Snart skingrar sig trädets täta krona för den osynliga kroppen vars rygg Jenova hänger över som om hon vore dess jakttrofé.
Dagens sköna ljus slår emot valpens rubin röda ögonen, likt en blixt av vitt ljus och lämnar henne bländad för stunden.
Irriterat blinkar hon några gånger för att åter få fäste med blicken, som hunnit vänja sig vid den något mörkare marknivåns ljus. Men glädjen spirar genom hennes kropp, återigen kan hon se den himmel som hon fötts till att flyga genom.

Hon hade inte fått något svar, men det var något säkert inom henne som sa att den osynlige var Zey-So. Ett kort leende smög sig fram på de smala läpparna, men försvann lika snabbt igen. Den eldiga tiken var fortfarande där, studerade de båda med ett otäckt lugn, trots att So gjort sig själv och valpen osynlig så var det uppenbart att elden fortfarande kunde se dem.

Plötsligt lättades taget om den blå tassen och av ren automatik så vecklas det drak lika vingarna ut i dess fulla prakt, i samma stund som kroppen fallit mot den stödjande grenen under dem.
Vingarna ger ifrån sig några bestämda slag och valpen lyckas, till sin glädje, snabbt få fäste i luften utan några felsteg. Ett tjut av glädje lämnar henne och hon inser att hon återfått sin kropp från osynligheten.
Men, så smyger sig en dov röst fram till hennes öron. Zeys röst. Öronen spetsas och riktas mot karginnans håll. Den lilla blå nickar förstående, det var en enkel uppgift, något som även hon kunde förstå och utföra. Hon ser mot den flod som mynnar ut från den täta skogen och följer den så långt hennes blick når att se.

"Närh jagh blirh storh å starkh, ska ag skyddah dig somh du skyddath meji nu!"
Rösten var späd men samtidigt bestämd. Det var ett löfte hon avgett. Hade inte Zey varit där och hjälpt henne så hade den elaka kärringen bränt Jenova istället.
Plötsligt tjocknar luften omkring dem båda och värmen stiger oerhört snabbt. Skrämt ser valpen ner mot den eldiga tiken, som bär ett brett och illvilligt leende på läpparna, men istället att ge sig av så fuktar valpen sin nos och samlar sitt dumdristiga mod.
Saliven som legat i hennes käft slungas mot den livsfarliga varginnan under dem, men innan hon vet om attacken träffat sitt mål så låter hon vingarna föra henne framåt i luften, bortåt från området mot floden som leder till Numoorislätten, när hon inser dumheten av sin handling, sitt misstag.
"Flyh Zey!"


[Dumma, dumma valp! x)]

"Närh jagh blirh storh å starkh, ska ag skyddah dig somh du skyddath meji nu!"

Zey-So log tacksamt men leendet avbröts när ett plötsligt värme grep tag om de båda. Jenova reagerade först av de båda och spottade sitt frätande saliv mot inferon nere på marken innan hon flög upp i luften.

Plötsligt kände hon en stark knuff i sidan och okänd kraf tslungade henne genom luften bort från det livsfarliga stället mot ett grannstående träd.

-Guardeiron!
-Idiot! Hur många gånger har jag sagt åt dig att alltid hålla koll på fienden?!

Ängeln befann sig bredivd henne, han höll sig fast i trädet med sina mäktiga klor och blicken var ilsken och lika flammande som inferotikens nere på marken.
Han lyckades knuffa undan henne i rätt tid, luften på stället de två vargarna befann sig på exploderade och grenarna blev först orangea och sedan kolsvarta.

-Tack...
- Håll käften och spring!

Zey-So gjorde nu som han har sagt, med lätta, graciösa hopp tog hon sig från gren till gren lik en ekorre, hennes klor grep felfritt tag om barken och även om vissa grenar var fuktiga och hala så höll de ett hårt fäste på underlaget. zey-so såg inte ner, hon hade ingen chans att se vad inferon höll på med nere på marken och hade inte heller tid till att göra det. Hon rörde sig inte mot Numoorislätten utan bort till sidan av den, inferon skulle nu bli tvungen att välja vem hon skulle jaga, av någon anledning var Zey-So säker på att hon skulle få äran att bli vald.

Hon duckade bara åt sidan för att undvika det som valpen spottat emot henne. Ljudet av hur det fräste ilsket vid hennes sida fick Thzu att snabbt se ned emot marken. Hade hon blivit träffad så hade det inte varit speciellt trevligt. Gifter var något hon alltid ogillat, kanske för att hon råkat ut för dom så många gånger och döden nästan tagit henne. Men det hade även lärt henne det ena och andra, gifter är oftast i gasform och i hög värme reagerar det på olika sätt. Oftast i explosioner, ett litet flin kikade fram, precis som om att hon kommit på någonting.

Den lilla blå flaxade vingligt iväg igenom luften och hon följde den lille ur ögonvrån för att sedan se emot den spräckliga som tycktes sprattla sig vidare. Farten den lille bar var ganska hög och Thzu stod kvar i ett ögonblick, vände sin blick in emot skogen. Öronen höll sig vinklade framåt för att sedan vridas ut åt sidorna och hon såg emot de håll denne Zey-Zo försvunnit ur ögonvrån. Att följa efter kräket skulle inte lösa någonting, hon tillhörde en fiende flock och att dräpa henne skulle kunna dra på dom stora bekymmer. Även om Iwaku var sned i sina tankar. Men hade han skickat hit henne så kan det bara betyda en sak, så viktig är hon inte för honom. Om hon inte klampat in i dessa marker utan hans vetande, vilket inte heller är möjligt.
Hon flinade lätt och rörde sig in emot skogens mitt men vek sedan av för att fortsätta lunka emot karginnans håll, gömd inne skogens slukande skuggor. Valpen brydde hon sig inte längre om och än mindre den spräckliga, men skulle hon börja röra sig inåt emot reviret igen så skulle Thzuki finnas där redo.

Utan att se sig om fortsatte vingarna slå med kvicka slag för att så fort som möjligt lämna skogen, hon ville inte träffa den eldiga tiken igen, aldrig! Öronen låg slickade mot bakhuvudet och kroppen formad på ett sådant sätt att luftmotståndet skulle bli så litet som möjligt.
Efter ett bra tag såg hon hur slätten öppnades upp framför henne och en känsla av lättnad spred sig genom den blå kroppen. Nu hoppades hon bara att Zeh var säker.

Zey-So fortsatte att hoppa från gren till gren likt en ekorre, hennes viga kropp med det utmärkta balanssinnet tillät henne att ta längre och större språng än andra och mycket snart så var hon långt borta från stället de träffade eldtiken på. Hon visste inte hennes namn men om så behövdes skulle hon hitta henne oavsett vart hon en gömde sig. Hon kunde redan nu känna hur denna var påväg in i skogen. Lika bra så.
Nu var det bara dags att hitta Jenova.

[AVSLUTAD]