Även om den svartröda hanen befann sig i de allra sydligaste delarna av lövskogen låg ändå snön som ett tjockt lager över marken, täckte de mindre buskarna och tyngde ner de yngsta träden så de hängde i en båge över marken. Dock var det ett vackert orört landskap. Endast den rödsvarta hanens spår störde stillheten och med sina färger stack han ut väldigt mot det vita landskapet. de röda teckena på hans kropp lös ännu rödare och den svartgrå pälsen såg ännu mörkare ut.

Chi stannade upp och vände den blodröda blicken mot himlen. Han undrade varför han valt att vandra igenom skogen. Han kunde lätt förvandla sig och flyga därifrån men samtidigt ville han stanna på marken för en gång skull. Något hade lockat honom hit men han visste ännu inte vad. Han såg sig sedan omkring igen och drog in den kalla luften i lungorna innan han åter fortsatte röra sig framåt. Vidare i skogen.

Kylan hade omringat henne och vinden lekten med hennes päls. Det var sannerligen vinter nu och hennes tassar var inte helt nöjda med kylan som snön orsakade. Hon andades med stora, friska andetag och såg sig omkring i vinterlandskapet. Det var vackert. Hon började röra på sig för att hålla uppe värmen men vandrade planlöst utan egentligt mål. Hon skrämde upp ett par småfåglar som satt i ett träd men utöver det så trodde hon sig vara ensam i området. Hon rörde sig tyst och stilla mellan träden och tankarna gjorde sig fria. Tankar på det förflutna. Hon hade varit fast i en utdöende flock med endast sin far kvar i livet, hennes bröder hade sedan länge givit sig av och hon visste inte om dom levde eller ej. Hon borde inte stannat så länge som hon hade gjort men nu var hon fri, lång bort ifrån sitt förflutna. Numoori hade visat sig rikt på byten och andra vargar mer lika henne själv än vad hennes familj någonsin varit. Hon trivdes.

Tankarna tvingades skingra sig när hon hörde ljudet av steg i snön. Hon som hade trott att hon var ensam här ute. Hon vädrade och kände doften av en okänd hane. Hon rörde sig tyst i riktning mot främlingen och kände sig på vakt, stämningen var inte längre stilla och fridfull, den var spänd och träden höll andan. Hon sicksackade sig framåt och skymtade något mellan träden, något rött. Så tappade hon bort honom och hon tog sig framåt ytterligare en bit, vart tog han vägen? tänkte hon för sig själv. En rödsvart varg kan knappast försvinna eller gömma sig i ett vinterlandskap..

Chi vandrade vidare och märkte först inte vargen som närmade sig men han stannade upp bakom en massiv uråldrig björk. Den vita stammen med de svarta fläckarna dolde väl hans kropp. Han klippte med öronen, lyssnade och vädrade. Han kunde ana doften av en tik. De röda ögonen smalnade. Den lugna stämningen skogen haft var som bortblåst.

Chi stod stilla och kände hur snön runt hans tassar smälte undan då hans innre hetta började stiga. Han var beredd på strid så som han allt mera var. Visste att TBB skulle försöka få honom att gå med i deras flock igen eller döda honom, alla fiender till både Raven och Blossom skulle nog gill att sätta tänderna i en av deras avkommor. Han fnös till. Allt för att han föddes in i en viss flock och familj. Snabbt ruskade han på huvudet och rörde sig lite framåt för att se runt trädstammen.

Plötsligt uppenbarades den röda varelsen framför Dawn igen. Det var en stor hane med både röd och svart päls och han var beredd på strid. Hon hade ingen anledning att strida men ville han ha bråk så var hon beredd att försvara sig. Hon spände musklerna i kroppen och tänderna blottades smått. Själv hade hon lärt sig att strida med anledning men om han inte ville ställa frågor först så fick hon väl spela samma spel. Hon backade ett steg bakåt för att skapa lite mer utrymme mellan dom och hon granskade honom avvaktande, ville han strida fick han ta första steget. Öronen låg bakåt men fortfarande tänkte hon avvakta, hade hon kanske missat att hon klivit in på en flocks revir? Hon backade ytterligare ett steg för att demonstrera att hon faktiskt inte var ute efter att starta en strid. Dumdristighet hade hon vuxit ifrån för länge sen. Där hon stod med musklerna på spänn försökte hon möta hanens blick, se vad som fanns där bakom själens spegel..

Den klart röda blicken föll på den behornade vargen som befann sig en bit ifrån honom. Han hade öronen halvt vikta bakåt och han stod med spända muskler. Doften avslöjade nu då han var så pass nära att detta troligen inte var en från TBB så han vek fram ena örat. Tiken backade undan, var beredd på strid men visade tydligt att denne inte ville strida.

Han lät de röda ögonen betrakta vargen rätt ingående innan han lät de möra de gröna ögonen. Han såg stadigt på vargen. Ingen rädsla fanns där i hans blick. Det var något bekant över den behornade vargen. Han klippte kort med öronen och steg fram så han stod rakt framför vargen men fortfarande på ett behörigt avstånd. Just nu tänkte han inte på strid. Varför var det något med denna varg som var så bekant men ändå främmande.

"Så varför smyger du runt så här i skogen?" Rösten var mörk och hade en kylig ton i sig. En mer vuxen röst nu.

Hon noterade förändringen hos den andre och hennes egna öron tog sin vanliga, nyfikna plats. Hon slappnade inte av helt men hon andades ut en aning. Hon mötte hanens blick och något var väldigt bekant med honom. Det kändes som om de setts tidigare men det var omöjligt? Hon ryckte till lite när han talade till henne, rösten lät också bekant. Hon rynkade lite på ögonbrynen och la huvudet på sned som att få en annan vinkel av vargen framför henne. Hon tog ett djupt andetag innan hon sakta svarade hanen:
- Jag smyger inte runt, jag strosar planlöst. Jag trodde jag var ensam här och om det här är din flocks revir ursäktar jag min närvaro. Hon höjde på huvudet och sökte en reaktion. Känslan av igen-kännande genomsyrade henne men hon kunde inte komma på varför. Hade dom sett förr? Hennes ansiktsuttryck blev mildare och hon sa avvaktande: Får jag be om ditt namn? Har vi mötts förr? Hon kunde inte hejda den sista meningen. Kanske kunde främlingen skina ljus över den fråga hon själv inte kunde besvara.

Han betraktade tiken då denne talade. Hennes röst var även den bekant och han drog lite på ena mungipan. Han svarade inte på det hon sade om att inte smyga utan vandrade planlöst. Sedan då hon bad om ursäkt om hon beträtt hans revir fnös han kort. "Det ligger ett revir norrut men jag tillhör ingen flock." Han svepte snabbt med blicken i skogen innan den åter föll på tiken.

Så det var inte bara han som kände att de troligen träffats förut. Han letade i minnet. En behornad varg borde inte vara svår att glömma om deras möte inte varit kort och för länge sedan. "Jag döptes till Chi men har under många år kallats för Blood." Han visste ironin att hans namn och det han kallades betydde amma sak men det struntade han i. Inget av namnen var några han gillade men han fick allt nöja sig med dom. "Så vad kan ni bära för namn du bekanta tik" Han satte sig ned och svepte den lurviga svansen om tassarna. Väntade på ett namn, kanske visste han redan det..

Då hon fick reda på att han inte tillhörde någon flock slappnade resten av kroppen av. Han var inte ute efter strid och hon hade inte gjort olovligt inträde i skogen. Hon lyssnade på vad hanen sa och plötsligt sken Dawn upp, nu visste hon. Det här var vargen som hade sått fröet, tanken, på att lämna hennes flock och sitt hemland. Det hade setts förr och hans ord hade visat henne en annan väg. Men det var länge sen, i ett annat land och han hade vuxit och förändrats en hel del sedan dess. Hon log och satte sig ner hon också innan hon svarade: Blood, mitt namn är Dawn och vi har sett förr men inte i dessa trakter. Hennes ögon glittrade och hon kände tacksamhet när hon kollade på honom. Han visste förmodligen inte om hur han inspirerat henne men hade dom inte mötts hade hon förmodligen fortfarande varit kvar i sitt förflutna. Dom hade inte varit nära men setts ett par gånger och hon hade alltid haft ett positivt intryck av honom. Vem han var i dag visste hon inte men hon trodde inte att dom behövde vara fiender. Hon kollade på Blood, eller Chi och insåg att han blivit stilig på äldre dar. Hon hoppades att han hade haft det bra..

Då tiken började tala och nämnde sitt namn och att de mötts förut i ett annat land så klippte hans öron till. Ja Dawn var inget främmande namn och då hon berättade namnet så kom minnena tillbaka. De hade träffats för länge sedan och han hade inga dåliga minnen av henne. Hon hade blivit mer vuxen som även han troligen blivit. En lite udda varg med sina horn men ändå trevlig att se på.

"Dawn.. Det var inte i går man stötte på dig. Så du har lämnat din flock och hemland för att se mer av världen?" Han var lite förvånad över att stöta på henne här. Framför allt då han inte var säker på om han själv skulle återvända till Numoori. De röda ögonen mötte de gröna och han undrade varför hennes blick fick de där uttrycket. Han kunde inte sätta tassen på vad hennes ögon uttryckte. "Hur har du haft det dessa år?"

Hon svepte med svansen i snön och snön under henne hade smält. Det gjorde ingenting. Hon hade äntligen hamnat i ett trevligt möte och med blood av alla vargar. Vilken slump. Hon klippte med öronen och lyssnade för att sedan med lätt röst svara på de han sa:
- Nej det var verkligen inte igår. Ja tillslut valde jag att lämna flocken och landet och jag hittade hit, det tog ett tag men nu är jag här. Du berättade aldrig hur vackert det var här. Hon log ett retsamt leende och den uns av reservation hon hade haft kvar var nu borta. Hon ruskade lite på huvudet och snön som hade lagt sig på hornen försvann. Tänk att hon inte hade känt igen honom! Hon tolkade uttrycket i hans ögon som att han inte förstod vad hon tänkte och kände så hon tänkte att hon skulle bespara honom ovetandet. Hon tog till orda igen:
- Det blev omöjligt att stanna, du vet hur det är där ute. Blicken fick en skymt av sorg i ögonen men den försvann snabbt. Hon fortsatte: Hade inte du berättat om Numoori hade jag inte vetat vart jag skulle ta vägen. Ingen av oss visste då men nu så här i efterhand så vet jag att du och dina berättelser om det här stället var det som räddade mig, gav mig inspiration. Så tack. Hon kollade ner i marken och kände sig en aning olustig. Det var inte riktigt likt henne att va ärlig gällande något sånt här. Hade hon dåliga saker att säga kunde hon använda sanningen och sina åsikter på ett brutalt vis men positiva saker lämnade sällan tankarna. Men han förtjänade i alla fall att få ett tack. Det kunde inte skada.