Tiranas kropp sjönk ihop när hon hukade sig bakom den stora rotvältan som låg framför henne. Vargen vaggade från sida till sida när hon laddade, liksom samlade kraft i musklerna inför språnget, och de blå ögonen var fokuserade på det långbenta rådjuret som lojt betade en bit bort.
   Det vita huvudet stack upp ovanför rotvältan när hon bedömde avståndet, och så sköt hon iväg. Honan tog ett vigt skutt och flög fram, avverkade det korta avståndet på nolltid. Rådjuret halkade iväg på sprattlande ben och rusade blint mellan trädstammarna. 
   Vargen var fixerad vid den lilla vita svansen på bytet, som skrämt viftade när det flydde för sitt liv. Så tryckte hon ifrån med bakbenen och formligen seglade genom luften innan hon landade, med framtassarna på bytets rygg.
   Hon gjorde slut på rådjuret och högg in på måltiden vid gott mod. Nordan var sannerligen en underbar plats - vackra omgivningar, rikligt med villebråd. Det var fantastiskt att känna hur hungern försvann med varje tugga.

[Privat med Blindir.]

Den råttliknande vargen hade smugit omkring i skogen, letat efter saker som han kunde äta och ta med sig till Unnown. Han visste att hon letade själv, men att hon skulle hålla sig i närheten av stället där dem skildes åt. Han ville veta vart han hade henne.
Tassarna rörde sig tyst över den mossiga marken. Det var inte tillräckligt kallt för att andedräkten skulle dimma och hans lätt gröna färg gjorde att han smälte in ovanligt bra i den mörka skogen.
Ett plötsligt dundrande, förstärkt av de stora öronen, kom emot honom. Han kröp ihop där han stod och väntade på att dundrandet skulle försvinna igen. Det lät som hovar, han visste att det fanns mycket hjortdjur häromkring, men han hade aldrig kommit nära något och visste inte alls hur dem betedde sig. Men det var inte bara hovar, det lät som att två par stora tassar förföljde hovarna. Öronen trycktes mot ryggen på den lilla vargen när dundrandet kom närmare. Dundrandet tystade i ett väldigt brakande som avslutades i ett blött slitande ljud. Den lilla vargen låg alldeles stilla medan slitandet fortsatte och vad som lät som tuggande började. Han funderade på om han kunde smita iväg utan att förföljaren upptäckte honom... Det lät som att dem var väldigt nära, bara strax utanför hans fält, och det var inte den tätaste delen utav skogen dem var i... Försiktigt rätade han upp öronen och reste sig långsamt upp. Om han nu bara kunde röra sig därifrån utan att bli upptäckt...

Tirana tittade upp med spetsade öron när lukten av artfrände kom seglande i vinden. Hon var ändå färdig med måltiden, och hade nästan gnagt av allt ätbart på kroppen, så hon reste sig och slickade blodet från läpparna - det skulle ju inte se bra ut om hon kom gående med röda läppar. Det gav inte rätt signaler.
   Så satte hon nosen mot marken och travade iväg. Hon spårade den andre, tanken föll henne inte in att denne kanske inte ville möta henne. I hennes värld var de flesta glada, nyfikna individer som hon gärna träffade och som gärna träffade henne.
   Förvånat tvärstannade tiken när någon rörde sig precis utanför hennes synfält. Hon vände på huvudet och ögonen blev om möjligt ännu större, när hon såg vem det var. Det var en varg - så mycket var säkert. Men den såg besynnerlig ut. Stora öron, vita ögon och en svagt grönaktig kropp. Den hade varit mycket svår att upptäcka på grund av färgen om den inte hade rört sig precis.
   "Hejsan!" sade hon glatt när hon hade hämtat sig från den första överraskningen. "Vem är ni?"

Han hade lyckats ta sig undan! Trots att det stora klövdjuret fallit en mycket kort bit ifrån honom. Han försökte ta sig runt i en halvcirkel för att hitta tillbaka till hans spår som ledde tillbaka till Unnown. Den plötsliga jakten hade skrämt och förvirrat honom, så han visste inte hur han skulle gå. Det  tog honom ett tag innan han fick nys på spåret igen och började följa det, han hade nästan glömt jakten när han hörde tassar bakom sig.
"Åh nej!" tänkte han och stannade upp. Han visste att det inte fanns en chans för honom att springa undan förföljaren, hade hon bestämt sig för att jaga honom skulle hon hitta honom.
Dem långa öronen vred sig runt samtidigt som han vred på huvudet från sida till sida. Så sänkte han huvudet och travade fram till ett träd. Han hoppades att han skulle smälta in i bakgrunden om han bar låg alldeles stilla.
Det var knappt han hade rört sig, han hade bara rätat på benen, bara jättelite! Ändå hade varginnan stannat, verkade stå stilla i någon sekund innan hon tog till orda. Hon hade stannat strax utanför hans syn så han hade inte en aning om hur hon kunde tänkas se ut.
"Hej." svarade han med en kraftig röst som inte alls passade hans lilla kroppshydda. Långsamt, fortfarande osäker på om hon skulle anfalla eller inte, reste han sig och spetsade dem långa öronen.
"Mitt namn är Blindir, den blinde, men jag vet ännu inte vem jag är...Vem är du?" Han hade använt samma mening tidigare och log nästan vid minnet.

Hon spetsade öronen mot den andre. Han hade sannerligen ett säreget utseende. Han hade en lång svans, mycket långa öron och krökt rygg. Hon såg revbenen under skinnet - åtminstone trodde hon att det var revbenen, men hon var inte helt säker. Runt de vita ögonen var främlingen svart till färgen. Hon blinkade och försökte förtvivlat komma på vad han kunde vara. Helt vanlig var han då inte. 
   Han svarade henne och reste sig upp. Han hette Blindir. Det lät rimligt, med tanke på hans blinda ögon. Han visste ännu inte vem han var ... Det förvirrade den unga honan. Hur kunde man inte veta vem man var? Man var väl vem man var? Eller? Betydde det att han inte kände sig själv?
   "Tirana." Hon var så försjunken i tankar att hon nästan missade att svara, och när hon gjorde det var svaret kort. Så ruskade hon på sig och lyfte blicken. "Jag menar, jag heter Tirana. Vill ni ... jag förstår inte riktigt vad ni menar med att ni inte vet vem ni är."
   Den snövita varginnan svalde och höjde hakan när hon fortsatte. "Skulle ni vilja förklara det för mig?"

Hon verkade inte farlig. Hennes röst var vänlig, även om den var lite disträ till att börja med. Han undrade vad hon tänkte på, det föreföll honom inte att han kanske sagt någonting konstigt i hennes öron.
Tirana var ett fint namn. Han var övertygad om att det passade hennes päls, den var säkert lika mjuk och ren som hennes namn och röst.
Ett krokigt, och troligen lätt skrämmande, leende delade hans ansikte när hon bad honom förklara vad han menar.
"Med det menar jag att jag inte har en plats i livet. Jag har inget syfte, jag är inte alfa, inte krigare, inte omega, inte någons partner, inte någons fiende. Därför har jag inget syfte, jag vet inte vem jag är." förklarade han. Han hoppades att hon skulle förstå vad han försökte säga. Det lät aldrig som han menade när han försökte förklara det här.
Försiktigt tog han ett steg mot henne.
"Är det okej om jag kommer närmare? Jag ser dig nämligen inte." frågade han, något ursäktande och lyfte tassen för att ta ytterligare ett steg när hon godkänt det.

Den unga tiken nickade eftertänksamt allteftersom orden verkade flöda ur hans mun. Lite som hon själv. Hon hade inte heller något uppenbart syfte, mer än att dansa i skogen likt en skrattande vind. Mer än att lukta på blommorna och sova under stjärnorna i en lugn, stilla, viskande barrskog där tiden tycktes stå stilla under de långsamt vajande trädkronorna.
   Hon hade ingen flock. Ingen partner. Ingen fiende heller. Hade hon inget syfte då? Bara för att hon inte tjänade någon annan, bara för att hon inte var bunden till eller älskad av eller hatad av någon annan, var hennes existens då meningslös tills hon blev det?
   Hon ville inte tro det. Allt behövde inte ha en mening. Varför räckte det inte bara med att dansa?
   "Kanske behöver ni inget syfte. Kanske har ni redan ett. Det är väl det som är livets stora mysterium. Att ta reda på det." Hon log lugnt mot främlingen. Han var okej. Bra. Om än en smula ... märklig.
   Han frågade om han fick komma närmare så att han såg henne. Hon förvånades lite över frågan, men gjorde en rörelse som nog kunde liknas vid en axelryckning.
   "Naturligtvis får ni komma närmare om ni vill. Det gör mig inget." Stämman var låg och självklar, men ändå porlande och klingande som en vårbäck när solen lyser på dess kristallklara vatten.

Han log åter igen sitt krokiga leende mot henne. Han hade inte förväntat sig att hon skulle förstå honom. Dem fria i detta land verkade ha en väldigt annorlunda syn på livet och dess mening. I en grotta klarade man sin inte utan ett syfte, utan flock eller någon att lite på. Dem fria hade aldrig haft det problemet verkade det som.
"Kanske är det det. Ni talar som om ni sett mycket av världen, men jag är rädd att jag inte kan släppa känslan av att inte veta vem jag är, inte fören jag har fått ett syfte. Det är så vi levt i generationer förstår du." sa han. Leendet hade lagt sig lite och drog nu bara i mungipan.
Han nickade mot varginnan när hon tillät honom komma närmare.  Med varje steg blev hon tydligare och vid det tredje stannade han. Det kom som en chock när han insåg att varginnan var mindre än honom. Och hon kom inte från grottorna... åtminstone luktade inte hennes päls sten. Hon var inte mycket mindre än honom, bara en liten bit men han märkte det så tydligt då ingen i det fria ännu varit mindre än honom. Han hade trott att Unnown var det minsta som gick i detta land.
"Säg mig, kommer du från grottorna?" frågade han. Om hon gjorde det visste hon vad han pratade om, om inte spelade det ingen roll. Men han trodde inte att hon kom från grottorna, då hade nog inte hennes syn på ett syfte varit så annorlunda.

Hon besvarade hanens leende. En lätt ruskning på huvudet undslapp henne. Inte då. Faktum var att hon knappt hade sett en bråkdel av allt fantastiskt och underbart och stinkigt som detta land hade att erbjuda.
   "Letar ni efter er plats i livet, då? Om ni saknar den så mycket. Önskar ni gå med i en gemenskap, finna någon att älska eller hatad? Bli avgudad eller avfärdad?"
   Hon sökte inte efter den plats som han talade om. Hon lät den komma till henne. Om det var meningen att något skulle hända skulle det hända.
   "Nej. Jag kommer inte från grottorna. Jag kommer från ett fjärran land långt bortom detta. Men det gör ni, inte sant? Ni kommer från grottorna?"
   Hon hade faktiskt aldrig träffat någon som kom därifrån. Det verkade som om Blindir gjorde det.
   "Hur har ni levt i de generationer ni talar om?" frågade hon med genuint intresse i rösten.

Han kände att hon ruskade på huvudet och antog att det betydde att hon inte sett så mycket av landet. Kanske hade hon bara sett det som han också sett?
"Letar gör jag inte - den kommer när den kommer - men jag saknar den." svarade han med en lätt ruskning på huvudet. Det var sant att han inte letade, han trodde ändå att hans syfte skulle komma till honom så småning om, men han kände sig så hjälplös i denna stora värld utan ett syfte. Unnown hade gett honom lite utav ett syfte, men han kände sig inte mindre hjälplös för det.

Det var som han trodde, Tirana kom inte från grottorna. Inte för att det egentligen förvånade honom, men han hade tyckt om att träffa på fler från bergen.
Han nickade långsamt som svar på att han kom från grottorna, han svarade inte mer då det kändes som att varginnan var på väg att säga någonting mer. Han hade haft rätt och Tirana öppnade snart munnen igen. Frågan förbryllade honom. Dem hade väl levt som alla andra? Fast i ett berg.
"Jag tror inte vi levt olika från någon annan." svarade han fundersamt "Vi har alltid bott i flockar, den starkaste har lett flocken och delat ut syften till oss andra. Har man inget syfte dör man snart eftersom man inte bidrar med någonting. Dör man så läggs kroppen längst ner i grottan med dem andra." Han tystnade och satte sig ner, lade huvudet en aning på sned.
"Det är väl så alla lever?" frågade han efter någon sekunds tystnad.

Hon tyckte om hans svar om att han inte letade. Det var tillfredsställande. I stil med vad hon själv tänkte. Man fick inte slösa bort det korta liv man fått genom att traska omkring och bara leta efter sitt syfte. Varför kunde inte syftet bara vara att leva?
   "Jag var bara nyfiken", svarade hon med en lätt huvudskakning. "Jag har aldrig stött på en grottvarg tidigare, så jag vet inte särskilt mycket om dem."
   Vad hade hon förväntat sig egentligen? Hon visste inte riktigt. Ingenting helt fantastiskt, för otroligt för att förstå och kunna greppa. Något om hur det var att leva i mörker, kanske. Hon skulle aldrig kunna leva i en grotta. Hon skulle längta ihjäl sig efter ljuset, som strilade ner mellan bladen i trädens lövverk och som kastade dansande solkatter på marken som hon ibland kunde roa sig med att fånga om hon hade tråkigt. Tirana behövde solen för att kunna leva. För henne var ljus lika nödvändigt som syre, eller mat, eller vatten. Hon kunde inte leva utan det.
   "Rör ni er utanför grottan? Är det inte svårt att ... leva i dunkel? Ni ser väl ljus, hoppas jag?" Hon var inte säker på formuleringen, men det var väl så hon tänkte. På ett ungefär. På hur det skulle vara.
   "Det vore mycket synd om ni gick miste om ljuset, för att det är så underbart, menar jag", tillade hon försynt.

Grottvarg. Han hade hört benämningen förut, men förstod fortfarande inte vilka den syftade på. Var det en benämning på alla som bodde i grottorna? Eller var det bara dem från en viss grotta?
Hennes nästa fråga förvirrade honom... ljus? Han visste inte vad det var och förstod inte konceptet med det. Alla såg väl som han gjorde? Hon talade så varmt om ljuset. Kanske var det vad som hade bränt honom så i början? Hade det försvunnit i så fall? Det gjorde inte ont längre, även om han kände temperaturskillnaden.
"I hela mitt liv, och så länge vårat gemensamma minne sträcker sig har vi levt i grottorna. Vi var, så att säga, fast där och visste inte om någonting annat. Det var inte fören marken rämnade som en del av oss vågade sig ut... Jag vet inte vart mig flock tog vägen, kanske dog dem, kanske spreds dem ut i landet. Grottorna förändrades och jag kunde inte hitta tillbaka, inte fören skalven var borta sedan länge. Då luktade det konstigt, det blåste och vinden bet i huden. Det fanns någonting som brände, brände ögonen, brände huden och tassarna." han sa allt detta med en väldigt tyngd i sina ord innan han fortsatte med en något lättare ton "Jag har hört andra vargar tala om detta ljus, men jag vet inte vad det är. Min resepartner vill se detta ljus men jag förstår inte hur det skulle se ut..." han tystnade och rörde lite på huvudet för att på nytt bekanta sig med omgivningen.

Hon lyssnade noggrant på Blindir. Ett liv i grottor. Mörker. Plötsliga förändringar som kom att skicka ut honom i världen, ut i ljuset, som han olyckligt nog inte verkade kunna se på grund av sin blindhet. 
   "Ni förstår, ljus är ingenting som går att se som ett föremål. Ljus är ett fenomen som lyser upp världen! Utan ljus skulle vi inte se någonting."
   Hon hade hört hemska berättelser när hon var valp, om hur solen täckts av månen och allt blev mörkt en kort stund. Hon hoppades inte få uppleva en förmörkelse av det slaget. Solen försvann ju bara.
   "Ljus kan pigga upp, eftersom det är friskt och ... tja, ljust. Det är den bästa medicinen mot depression och dystra tankar. Ljuset liksom letar sig in i varenda liten vrå av en och skiner därinne."
   Hon svalde och tog ett steg närmare Blindir. Hon kunde omöjligt föreställa sig hur det var att vara blind. Så hemskt. Men han hade väl antagligen lärt sig att leva med det. Kanske skulle hon också göra det om hon en dag förlorade det sinne som hon älskade mest.
   "Har ni aldrig stått i solen och känt strålarna värma ert anlete?" frågade hon mjukt, för det var en av de bästa sakerna i hela världen. Att känna solens värme omfamna en och veta att det fanns någon som tog hand om en vad som än hände.

Blindir lyssnade noga på henne, men han förstod fortfarande inte vad ljus innebar. Samtidigt kunde han förstå Unnown som så längtade efter att få se, Tirana pratade så varmt om ljuset. Men han kände ingen personlig längtan efter att få se detta ljus. Mörkret var så lugnande och gav honom trygghet i vart han befann sig. Han behövde inga ögon för att veta vart han var.
När hon ställde honom en fråga lutade han huvudet åt sidan.
"Det finns någonting som bränner, det skadade mig när jag först kom ut hit... Jag vet inte om det är det du menar. Det bränner inte lika mycket nu, men.... jag känner det." han rös vid tanken på det brännande. Han gillade det inte. Det skadade honom på ett sätt som han inte trodde någonting utan tänder kunde göra.

Han talade om något som brände. Som svedde hans skinn när han först lämnade grottorna, tog sina första steg ut i ljuset, ut i hennes värld där fåglar sjunger och träden kastar solens skuggor på marken. Något som brändes.
   Nog var det ljuset han talade om.
   Eller, inte ljuset som ljuset. Solen. Ljuskällan. Det varma, pulserande klotet på himlen som gjorde det möjligt för dem att leva och fröjdas, dö och plågas.
   "Jag förstår", sade hon långsamt, osäker på om hon faktiskt gjorde det. "Tror jag, i alla fall. Ljuset bränner den som inte är van vid det. Jag tror ... " En kort paus för att tänka över och välja sina ord. " ... jag tror att om ett tag, när ni har vant er än mer, kommer det inte att brännas mer. Och när det väl har slutat kommer det aldrig att göra det igen."
   Inte för att hon hade någon erfarenhet av detta med ljus som skadade. Men det kändes rimligt. Lät rimligt. Var kanske rimligt. Han sade ju så han också. Att det brände i början men att det inte gjorde det, inte lika starkt, längre. Att det liksom tonat bort. 
   Det kunde hon ju knappast tolka på något annat sätt än att det berodde på att hans kropp vant sig.
   "Ljus är trevligt när det inte skadar", sade hon med låg och mjuk stämma.

Hennes ord var lugnande och väldigt värmande. Det var som att hon faktiskt förstod hur han hade det.
"Det låter lovande." sa han med ett skevt leende "Jag ser fram emot när det inte alls skadar..."
Hans huvud rörde sig från sida till sida som om han scannade av omgivningen. Det fanns inte mycket mer han kunde säga till denna främling. Hon hade varit vänlig mot honom och kommit med kloka ord, men det kändes som att deras konversation var slut. Han ville tillbaka till Unnown nu...
"Tack för era vänliga ord," han log åter det där skeva leendet mot henne " men det finns någon som väntar på mig och jag borde bege mig. Må vindarna springa med dig och ljuset leda din väg."
Den råttlika svansen slog en gång bakom honom för att visa uppskattning mot främlingen.

Ett brett leende klöv hennes läppar och svansen rörde sig fortare bakom den relativt lilla honan. Hon tyckte om den här vargen. Nog för att han såg lite besynnerlig ut, men hennes erfarenhet sade henne att hon inte skulle låta sig förledas av utseendet. Serpier hade inte heller sett ut som en normal varg, men han hade varit mycket trevlig ändå.
   Blindir log mot henne. 

   "Om du är väntad borde du skynda dig", sade hon. "Låt mig inte distrahera dig längre. Må Gudarna beskydda dig och dina nära. Det var en trevlig pratstund, och jag uppskattar vårt samtal."
   Hon vände sig om och började trava iväg, men hejdade sig efter ett par steg och vred på huvudet så att hon såg honom. Även om han inte kunde se henne så ville hon kunna se på den som hon talade med.
   "Jag hoppas att våra vägar korsas igen", ropade hon och fick åter fart under tassarna när den vita tiken skuttade fram genom skogen likt en yster unghjort.

[Vill du lägga till nåt så gör det, annars avslutar vi!]