Tidig morgon. Solens första strålar kunde skymtas högst upp i trädens toppar, men kylan som hängde kvar i luften och mörkret som slöt sig om skogen vittnade om att det ännu var ett tag kvar innan dagen skulle infinna sig i landet. Fåglarna hade inte vaknat än, och det verkade som att skogen och alla dess invånare fortfarande låg och sov i väntan på att det skulle bli ljusare. Men tittade man närmare så kunde man se en ljus figur röra sig mellan trädens breda stammar. Det var med nätta steg den ljusa honan tog sig fram över trädrötterna, med rörelser som talade för att hon var van vid att färdas över dessa marker. I munnen höll hon en stor hare, ett tecken på en tidig jakt som fått ett lyckat slut. Det fanns dock inga tecken på att hon smakat av djuret än, det hängde intakt med löst svängande nacke i hennes mun. För den som inte visste, så kunde det antas att detta var en gåva till flocken vars revir hon rörde sig mot. Den flock som var hennes familj, där hon vuxit upp med alla sina kullsyskon och lärt sig livet och landet hon bodde i. Men så var inte fallet denna gång. Nej. Mycket tid hade hunnit passera, och hon hade nyligt kommit tillbaka till den skog som hon kallade sitt hem. Bytet hon bar med sig var mycket riktigt tänkt åt någon annan, men de individer hon syftade på var ännu inte medlemmar i flocken.
Med ett kraftigt språng tog hon sig över en stock som gett vika vid roten och ramlat för att fastna mellan två andra trädstammar, tillräckligt nära marken för att man inte skulle kunna krypa under och tillräckligt bred för att det krävdes lite extra kraft för att kunna ta sig över. När tassarna vidrörde den mossiga ytan stannade hon upp. Öronen rörde sig ovanpå huvudet, och blicken sökte av skogen som omslöt henne. Som om hon sökte efter ett tecken på att hon inte var den enda som var vaken denna tidiga timma. Men än så länge verkade allting lugnt. Skogen var tyst, tycktes andas i samma lugna takt som en sovande valp. Hon slängde en extra blick över axeln, innan hon hoppade ned från stammen för att fortsätta sin färd. För på tal om sovande valpar, så var det precis vad som väntade henne när hon nådde revirets gränser. Hon hade lämnat flocken och gett sig ut med avsikt att söka sig till landets västra delar, i hopp om att finna individer att dela information med, men hon hade snubblat på mållinjen. Innan hon nått de berg som varit hennes slutliga destination så hade landets drabbats av en smitta som hon aldrig hört talas om eller sett någonting liknande av förut. Varelser som såg ut att tillhöra de döda och bar samma doft som de som inte längre var vid liv hade dykt upp i hennes väg. Instinkterna hade talat om för henne att hem var det enda som spelade någon roll. Hon var tvungen att vända hemåt för att återförenas med sin familj, försäkra sig om att alla var säkra. Men hon hade inte kommit så långt. De varelser som såg ut att kunna falla ihop vilken sekund som helst hade varit många fler än hon kunde klara av på egen hand, och i desperation att söka skydd om så bara över en natt hade hon hittat någonting som såg ut som en övergiven lya. Men den hade inte varit övergiven. Inte helt. Där hade hon funnit tre små valpar, som inte ens hunnit öppna ögonen, och hon hade valt att dela sin värme med dem i väntan på att deras moder skulle komma tillbaka. Men ett dygn passerade, två. Och ingen moder fanns att finna. Hon hade ställts inför ett val, att lämna de små att dö för att själv kunna ansluta sig till sin flock igen så fort som möjligt. Eller att stanna och ta hand om dem. Tre små liv, vars äventyr i detta land inte ens börjat än. Hon hade inte haft hjärta att bara lämna dem åt sitt öde. Trots att det inneburit att hon varit tvungen att stanna borta från sin familj längre än planerat.
Minnet var bitterljuvt. För nu hade hon tre små valpar som hon älskade mer än allt annat, som hon inte skulle byta bort mot någonting annat i hela världen, samtidigt som relationen till sin familj och flock nu inte var lika självklar som tidigare. Det hade rynkats på många nosryggar när hon dykt upp igen, dessutom med valpar. Men hon visste att hennes frånvaro och valparnas existens inte var det enda skälet till att hennes familj nu byggt murar mot henne. De varelser som hon stött på i de bortersta delarna av landet hade tydligen sökt sig till Kaiwood, till reviret. Och de hade tagit liv med sig när flocken tagit upp kampen för att försöka driva bort dem.
En djup suck lämnade henne vid tanken, och hon saktade in stegen när hon närmade en lya vars öppning befann sig mellan de breda rötterna till ett av träden. Den befann sig alldeles på gränsen till reviret, mycket för att hon ville ha valparna så nära som möjligt, men utan att riskera att familjen kom med invändningar då de små ännu inte accepterats. Förhoppningsvis skulle de snart tillåtas in i flocken, och hon kunde få hjälp av de andra medlemmarna att se efter och lära upp dem. Hon önskade dem inte samma hårda uppfostran hon och hennes syskon givits, om än hon älskade sin moder och förstod vad arvet hon bar placerade för ansvar på henne, men hon hade ett betydligt mildare sätt att bemöta saker och ting på. Faktum var att hon gärna skulle fortsätta uppfostra dem själv, men hon skulle inte ha någonting emot ett extra par ögon att hålla koll på dem så att de inte vandrade iväg för långt ifrån lyan eller utsattes för andra faror.

Lelirium stannade upp just utanför lyans öppning, där hon släppte ned den stora haren som hon burit på. Hon stretchade nacken lite, sträckte på kroppen, innan hon kröp in i det varma grytet. Längst in, tätt intill varandra, låg de tre och sov. Hon var så stolt över dem. Stolt över att de klarat sig såhär långt trots den tuffa start de fått i livet. Stolt över att få kalla sig deras mamma. Och förväntansfull inför den framtid som väntade dem. De hade alla tagit sig såhär långt. Hon var säker på att de skulle klara av andra prövningar de skulle stöta på senare i livet. Och hon ville vara där vid deras sida och hjälpa dem när de prövningarna väl dök upp.
"God morgon, mina små." Viskade hon medan hon gav dem alla varsin lätt knuff med nosen. Det kanske verkade hårt att väcka dem så tidigt, men hon ansåg det vara säkrare att låta dem börja dagen den tid då skogen inte riktigt vaknat, än att stiga upp samma tid som alla andra.
"Det finns frukost utanför lyan om ni är hungriga."


[Kom mina små valpar! Jag börjar skriva för Samsa i nästa inlägg med Leli c: ]

[lyssnade på denna medan jag skrev länk  ]

Hennes sömn var tung och stillsam, hennes drömmar varma och fyllda av liv. Kroppsvärmen från syskonen, som hon hade trängt sig ner bredvid, och hennes egen förhöjda kroppstemperatur sipprade in i drömmen och gjorde den mjuk och välbehaglig. Trygg. Hon kände sig fullständigt trygg här. 
    Mammas röst nådde henne som genom en tjock filt, och hon kände en fuktig nos puffa till henne för att skaka lite liv i henne. God morgon, mina små. Det finns frukost utanför lyan om ni är hungriga. Lyra blinkade yrvaket och rullade över på mage, sparkade med tassarna i luften ett par gånger och hävde sig upp i sittande position. “Mamma”, mumlade hon som en slags trött hälsning, men avbröt sig när en våldsam gäspning övermannade henne. Läpparna särades i en trött gäspning som fick ögonen att slutas och öronen att vridas bakåt. Lyra var knappast en morgonvarg. Vad måste mamma väcka dem så tidigt för? 
    Hon fick syn på frukosten precis utanför lyans öppning, som mamma sagt, och skakade på huvudet för att vakna till. Med klumpiga rörelser tog sig tikvalpen upp på fötter och snubblade över syskonen, ut ur lyan och fram till haren. På vägen stannade hon till för att ge mamma en kärleksfull buff med hjässan. Väl ute ur lyan stannade hon; det var ett stort byte och hon viftade osäkert på svansen där hon stod, fundersam kring hur hon skulle ta sig an frukosten. 
    Hon tittade in mot lyan, där de andra befann sig. “Sisten ut får äta kaninrumpa till frukost!” informerade hon leende. “Jag reserverar det andra benet till mamma.” Sedan vände hon sig sedan till haren, med siktet inställt på ett av bakbenen — den godaste delen med mest kött. De andra fick väl skylla sig själva som var så långsamma upp.

Ulixes var gärna den som var uppe sent med bus och lek, men på morgonkvisten var han alldeles för trött för att göra annat än bara sova och drömma. Han sov på rygg med tassarna upp i luften, och lätta små snarkningar kunde höras från den ljusgrå valpen. Han hörde moderns varma röst, men ändå inte. Det var som i en dröm. Ett motvilligt 'mmm' undslapp honom och han vände sig åt sidan. 
Sisten ut får äta kaninrumpa till frukost.
Yrvaket satte sig Ulixes upp. Va! Näe! Han antog en förfärad, om än något trött min, när han snubblade ut ur lyan. "Mamma! Jag vill inte ha kaninrumpa!" 
Han såg upprört på Lyra och räckte hastigt ut tungan åt henne med ett retsamt litet leende. "Jag tycker den som sa det kan ha det."

[uff kort! D: ]