Solen höll sakta på att stiga upp på sin bana, nattens kyla vek undan för solens allt varamre strålar. I en glänta på en stor sten låg en askgrå tik med en nästan gnistrande havsblå man och lugg. De gulröda ögonen betraktade solens stilla uppgång och på vänster framben höll henens måntatuering på att slockna och återta sin vita färg som den hade under dagtid.

Skogen höll på att vakna till liv och i ett träd en bit ifrån tiken tjattrade några ekorrar och en skata en bit bort. Tiken såg åt de hållet och log mjukt. Allt var så fullt av liv under våren. snart reste sig dock tiken upp och sträckte på sig innan hon smidigt hoppade ner från stenen och började röra på sig inåt skogen. Hennes mage kurrade smått och hon började leta efter något byte att fälla.

(Achilles)

Achilles hade vandrat en del längs de yttre delarna av Lövskogen emellanåt, eftersom att han visste att det var en allierad vänlig flock som höll till i skogen, så han kände sig välkommen här, till skillnad från Kaiwood som nästan helt var förbjudet område för att undvika att reta upp den redan späna stämningen som fanns mellan Qu och TBB trots att det var sagt att det är fred. De flesta anade dock att det bara var en tillfällig fred som inte skulle vara för evigt. Flockarnas relationer var sedan länge infekterat.

Annat var det med relationen till Cierzo. Här kunde han på något sätt känna sig mer avslappnad och hemma. Han uppskattade dessutom verkligen att kunna vandra i skogen, även om han aldrig vandrade djupt in i skogen av respekt för flocken som ändå levde där, men skogen gav en fn kontrast mot den annars så kala slätten eller karga Ken-Yak som han var van vid. Skogen gav ett helt annat lugn, sköna skuggor och med ett helt liv i träden med. Skogen gav en annan känsla tyckte han.

Morgonen gjorde att hans päls var fuktig av dagg från växter han passerade. Han stannade till för att ruska av sig en del av fukten som lätt föll av från den täta pälsen och kisade upp mod trädkronorna som nu var lövfyllda efter den otrevliga vintern. Han lyssnade till varje ljud och försökte träna på att urskilja dem alla. Achilles ljudegenskaper gjorde att han hörde långt mer än vad vanliga vargar gjorde, men för honom var det inget märkvärdigt, och han hade inte s mycket att jämföra med. Om det blev för mycket ljud kunde han bli trött i huvudet för att han hade svårt att urskilja eller stänga ljud ute, men i en skog som detta kunde han få den perfekta träningen attverkligen lyssna efter vissa ljud.

Han lyssnade på fåglar uppe i träden som rörde sig mellan trädkronorna så att löven prasslade, möss och gnagare som grävde i marken under honom. Larver och insekter grävde i i träden under barken och han hörde även fotstegen och andetagen från en hjort betydligt längre bort, för långt bort för att han skulle orka bry sig om att börja följa den. Hans öron klippte fort mellan ljuden som han hörde, och flera ljud kunde han inte riktigt urskilja vart de kom ifrån heller, antingen för att han inte kände till ljudet än, eller för att de var så långt bort att det blev otyligt exakt vad det var för något. Hans ljust isblå ögon urksiljde sig i hans ansikte som han hade fått ifrån sin mor, när de rörde sig för att försöka lokalisera och se vart ljuden kom ifrån, men oftast såg han inget utan kunde bara höra det. Han slöt ögonen för att kunna lyssna mer och när ögonen slöts kunde han plötsligt höra ännu mer detaljerade märkliga ljud, oc hdet var lättare att kunna särskilja olika ljud utan synen som störde med ännu flera intryck.

Han märkte snart att han hörde andetagen från en varg som inte var allt för långt bort. Han lyssnade närmare på de andetagen och kunde även urskilja hjärtslag. P åde här hållet lät hjärtslagen rytmiska och lugna. Han tittade upp och försökte vänja ögonen vid skogsljuset igen, men han kunde inte se vargen. Han vädrade i luften men kunde inte riktigt vädra denne heller. Han hörde oftast andra långt innan han kunde vädra dem, och fick även denna gång förlita sig på sin hörsel när han bestämde sig för att försöka finna främlingen. Det gick ju sällan att avgöra vad det var för varg genom enbart hörsel, till skillnad från en doft som ofta avslöjade mycket direkt om en varg. Men han bestämde sig för att ta reda på mer då Achilles tyckte alltid det var roligt att träffa nya vargar, oc hdet var sällan som han träffade på direkt otrevliga.

Han började direkt trava glatt och smidigt med sin atletiska kropp genom skogen med spetsade öron för att möta denne nadra varg innan den försvann för långt bort. Andetag och hjärtslag förde honom i rätt riktning och snart kunde han känna av en vädring, en tik.

Då hon kunde höra de lätta ljudet av steg i närheten så såg hon sig omkring innan blciken föll på en varg som kom mot henne. Denens kroppsspråk var dock inte hotfullt ännu så hon tog det lugnt och betraktade vargen då den kom allt närmare henne. Då en vindpust drog förbi henne kunde hon känna på doften att det var en hane. Hon tippade huvudet lite på sned och betraktade hanen. Såg de isblå ögonen, den i henens ögon annorlunda pälsfärgen och teckningen han bar på sin kropp. En stilig ung hane noterade hon. Då hanen kommit tillräckligt nära nickade hon mot honom. "Var hälsad främling" Sade hon emd en lugn vänlig stämma.

Petar upp lite...

Achilles stannade till framför tiken, med ett lätt flin och med glimten i ögat, men med ett vänligt uttryck. Han tyckte det var kul att träffa nya vargar, peciellt tikar. Tack vare att han var en Qu, med deras stressade situation så träffade han sällan andra vargar alls, och de han träffade var vanligen dem som passerade deras revir. Han saknade dessutom att träffa vargar som var mer i hans egen ålder. Även om Lövskogen delvis kändes som deras revir, eftersom att de har så goda kontakter med Cierzo-flocken, så var det ändå uppfriskande att komma in i skogens svalkande skuggor som omväxling.

Han bugade kvickt, mest av artighet och symboliskt, och log mot tiken.
"Var hälsad!" Sa han kort och betraktade henne. "Du är inte härifrån, va?" Frågade han sen, mest som ett konstatrande då han inte kände henne eller hennes doft direkt. "Du är inte med i Cierzo?" frågade han, mest av nyfikenhet.

Hon betraktade hanen då denne kom fram och lade huvudet lite på sned och log vagt men vänligt. Hon hörde honom hälsa och sedan säga att hon itne var därifrån. Åter log hon mot hanen. Han hade skarpa ögon och en skarp nos som talade om för honom att hon iten tillhörde området men vid frågan om Cierzo lade hon huvudet lite på sned.

"Nej jag kommer inte härifrån och nej jag tillhör inte Cierzo. Dock kommer jag från de öde delarna av lövskogen." Hon mötte hans blåa ögon och klippte lite med öronen. "Jag tillhör ännu ingen flock utan vandrar från plats till plats i hopp om att kanske finna den plats där jag hör hemma." Hon ahde aldrig tillhört en flock men hade ibland önskat finna den flock där hon skulle kunna känna sig hemma. Hon kände till några få flockar och hon visste att i Qu fanns det någon varg med blodsband till henne. Den nu tysta rösten hade väglett henne så långt innan den blev allt svagare.

"Ni då min unge herre. Jag kan känna på er doft att ni troligen tillhör en flock men vilken undrar jag då" Hon antog att han itne tillhörde någon av de onda för då skulle han inte uppträtt så vänligt som han gör.

"Aha.." Sa han först kort när hon berättade om att hon inte tillhörde någon flock. Han tyckte det lät lite sorgligt att en varg var så ensam. Achilles som är så social skulle inte kunna tänka sig att vandra själv. Qu var hans familj och vänner. Han var osäker på om han skulle kunna leva lyckligt utan dem, eller en annan flock alls. Han visste inte riktigt vad han kunde sagt som inte lät för patetiskt. Många vargar kunde ha svårt för medkänsla, så han var försiktig med att uttrycka de även om han tyckte synd om henne. Hans ansiktsuttryck avslöjade nog en del ändå.

"Jag tillhör Qu - Vi bor på Numoorislätten inte långt härifrån."

"De är min familj. Vi är en liten, och väldigt trasig familj, men jag kommer alltid vara dem trogen, och jag vet att de alltid kommer skydda mig, och jag kommer skydda dem. Vi tar hand om varandra." Han tystnade och funderade om han a för mycket. Han ville berätta om Qu för henne, eftersom att hon inte hade egna erfarenheter av en flock, och vad de kunde innebära.

Hon lyssnade på hanens ord och log lite då han talade så varmt om sin lilla trasiga familj. Man kan väl säga att även hon vuxit upp under ganska annorlunda förhållanden. Riktigt trasig familj! Men det lät skönt att kunna ha någon att lita på, att falla tillbaka på om man behövde det. Hon hade bara haft Loki under en kort tid i sitt liv. Eller ja han fanns där tills hon kunde klara sig själv sedan var det åter bara hon.

"Att dela sitt liv med en familj och flock låter så långt ifrån den uppväxt jag hade... Att vandra ensam är vad jag är van att göra." Hon kunde inte helt dölja den lilla sorg hon kände över detta. Att alltid stå ensam, de få vänner hon fått i sitt liv hade alla vandrat vidare och lämnat henne ensamännu en gång. Hon tänkte på Hawke. Öronen klippte till. Han ahde dött under kriget mot Devil. Han ahde avrit emd i Qu. Hon suckade lite kort. "Jag hade en vän i er flock. En vän som inte överlevde kriget..."

De gul röda ögonen vändes upp mot himlen och hon hoppades att Hawke hade fått vandra vidare utan att bli fast i Chaibos mörkaste hålor. Hoppades att han slapp lida i livet efter detta.

Achilles blev väldigt ledsen inombords, och allt hans så vanliga, glada tonades dramatiskt ner till en omtänksam och sympatisk karaktär som känd medlidande med den tragiska vargen mitt emot honom. Hon verkade så väldigt ledsen och ensam. Han hade aldrig behövt känna så. Han hade känt sorg många gånger för älskade som han hade mist, men aldrig behövt känna sig övergiven. Även om han inte hade familj kvar i blod nu mera, så var de fortfarande hans familj.

"Ingen borde behöva vara ensam.." Kommenterade han utan sarkasm eller munterhet, bara med en rå önskande medkänsla. Ensamhet var inget som han önskade någon. Achilles visste nog inte vad han skulle ta sig till om han blev ensam.

Han undrade vilken vän hon kunde ha syftat på.. Qu hade förlorat många vänner senaste tiden.
"Får jag fråga vem du kände?" Frågade han henne lite försiktigt. Det var nog garanterat en han hade träffat.

Hon kunde se att han verkade bli sorgsen då hon talade om sitt öde och ett kort leende spelade på hennes läppar innan det dog bort då han sade att ingen borde vara ensam. "Jag har varit ensam större delen av mitt liv och jag har blivit van vid det... Att födas in i en värld oönskad och bara sekunder från att bli dödad..." Hon skakade lite på huvudet. "Min så kallade mor ville itne ha mig för att den hane som avlade mig med min mor gjorde det utan hennes tillstånd." Hon visste inte varför hon talade om detta för hanen men hon talade ändock öppet från honom.

Sedan då han frågade vem denne var så klippte hon lite med öronen och suckade. "Hans namn var Hawke, troligen hade han inte varit med i er flock så länge." Hon kollade noga på honom och undrade hur väl han känt Hawke.

Achilles stod stilla och lyssnade på den plyckliga tiken. Det var svårt att skämta till tillvaron när någon verkligen inte var på humör för sånt, även om det är vad Achilles annars antagligen skulle ha försökt göra. Hans öron var lägre än vanligt och vsade visst medlidande. Men han hade svårt att göra något åt hennes smärta som redan varit och passerat. Det som var skulle för alltid vara kvar. Det förflutna skulle alltid stanna kvar hos oss i minnen, och vissa minnen är svårare att glömma än andra.

Och ja han visste mycket väl vem Hawke var, men han hade inte direkt hunnit lära känna honom då han tragiskt nog hade dött i kriget. Achilles hade ju blivit så glad över att få in en jämnårig varg i deras flock.

"Hawke var en modig varg. Han dog en ärofylld död."
Det var det enda han kunde få fram, även om han inte var säker på om det var en tröst eller inte. Achilles hade förlora många vargar, han visste att inga ord kunde lätta sorgen han burit på. För honom var det finast om han kunde minnas vargar med glädje, för att hedra deras minne. Det knep i hans hjärta när en tanke på hans far och bror drabbade honom. Hans enda blodsbunda familj han känt som han aldrig skulle träffa igen. Han hade ju dock kvar Mivria som han såg som sinmor då han aldrig fick träffa sin egen.

"Vet du.. Du kanske skulle följa med och träffa min mor.. Jag menar vår flockledare Mivria. Jag är säker på att hon skulle låta dig vara med oss, om du vill förstås. Har du hört talats om henne?"

"Hon har en måntatuering som du.." Konstaterade han kort mest för sig själv för att notera, och för att förklara Mivria för Nahi.

Hans korta mening om Hawke värmde ändå hennes själ då han uppenbarligen varit en del av denna flock. Hon log lite mot den unga hanen och nickade bara om det han sagt om Hawke. Nahi hade lärt känna denna månvarg och hon hade känt en viss gemenskap till honom redan vid deras första möte och sedan hade en vänskap vuxit fram.

Då han sedan frågade om Nahi ville följa med och träffa hans flock ledare, hans mor, så klippte hon lite med öronen och lade huvudet på sned. Hon hade inte förväntat sig detta. Och att han var son till flock ledaren var ju rätt intressant. " Att träffa er ledare vore trevligt" sade hon med en vänlig stämma men hon var inte säker på att hon passade in i flocken. "Jag känner igen det namnet, Mivria, men kan inte riktigt placera vart jag hört det." Hon hade ju under en tid hört en röst i sina drömmar. En röst som tillhört den varg som var hennes far till blodet. Bara vaga ord hade hon hört. Fått vissa föraningar om visas vargar och händelser. Men detta hade slutat för ett bra tag sedan.

då han talade om en mån tatuering så spetsade hon öronen lite mer. Att möta fler av sitt släkte var alltid spännande. Alltid hade de erfarenheter att dela.

achilles ryckte lite likgiltigt på skuldrorna när hon sa att namnet var bekant.
"Ja, de flesta brukar ha hört talats om henne.." sa han mest kort med ett svagt leende. "Jag är nog inte till så stor hjälp där."
Han var van vid att flesta i området som han träffade på hade hört talas om Mivria vare sig de kände henne eller inte. Och kände de henne inte som vän eller allierad så kände de henne istället som fiende. Achilles var mest tacksam över att han själv inte var så känd än hos vargar. Han trivdes med att vara diskret i bakgrunden.
"Men Mivria är snäll, du behöver inte vara orolig för henne. Hon tycker nog det är mest kul att träffa någon med tatuering som henne, månkrafter är lite utav hennes grej.."

Sen tänkte han efter och något slog honom.
"Fast å andra sidan.. Om ni har en måntatuering så kan det ju vara en förklarng till att ni hört talats om henne också." Achilles visste ju att Mivria hade avkommor som spridit sig i numoori. Antagligen så vore det ingen omöjlighet att ngon av dessa skulle ha en måntatuering som Mivria. Fast av någon anledning var han inte direkt bekväm med att slänga fram den idén med att Mivria skulle vara hennes släkting. Kanske för att han själv inte var blodssläkting till Mivria och inte bar en tatuering själv. En del av honom kanske önskade att han var et, även om han inte såg henne som något annan än sin riktiga mamma. Fast han hade alltid fått höra av både Mivria och hans far Dolor att han hade Laulus, hans riktiga mors ögon.

"Får jag fråga.. Vilka var dina föräldrar?" Frågade han lite försiktigt.

Hon lyssnade då han talade om att många nog kände till henne. Det var inte så konstigt då hon var ledare över en rätt stor flock. Hon log lite då han sagt att han nog inte var till så stor hjälp och det han sade om att Mivria nog skulle tycka det var kul med en annan varg med en mån tatuering som henne. "Jag skulle tycka det var kul att träffa fler med mån tatueringar. Det är inte så vanligt med dom om jag förstått det rätt. Men nej jag tror inte det för för att hon har mån tatuering som jag känner till henne. Jag vet inte riktigt vart jag hört talas om henne."

Sedan då han frågade om hennes föräldrar klippte hon med öronen och såg bort från hanen. Detta var ett tungt samtalsämne för henne. "Jag kände aldrig mina blodsföräldrar annat än till namnen. Den som uppfostrade mig och som jag ser som min far var en hane vid namn Loki." Hon mindes denna hane med värme och med saknad. Hon såg sedan åter på den unga hanen. "Den tik som är min blodsmoder var en tik som heter Fatima och den hane som var min blodsfader var en grå hane. Jag är inte helt säker på hans namn...:" Hon mötte hanens klart blå ögon.

Achilles nickade bara när hon berättade om sina föräldrar. Hennes beskrivning av dem hjälpte inte honom på något sätt. Det enda var väl att han delvis kunde förstå henne. Trots allt så var ju både hans blodföräldrar döda. Men han hade Mivria kvar fortfarande. Han valde dock att inte berätta att Mivria bara var adoptivmamma. Det kändes inte så relevant för honom helt enkelt. Om hon träffade henne var det ju möjligt att hon skulle få reda på det förr eller senare ändå, om det inte redan var underförstått eftersom att han saknade månkrafter helt.

För honom så kändes det ju iinte som att en mpntatuering var direkt ovanligt. Alla hans halvsyskon hade, eller hade haft en tatuering, och flertalet flockmedlemmar hade haft eller hade tatueringar. Han kanske hade träffat ovanligt många för att Mivria var släkt med flera helt enkelt.

"Det kanske är enklast om du träffar Mivria själv helt enkelt. Hon kanske kan hjälpa dig att lista ut er koppling." Han började plötsligt gå några steg mot slätten, fortfarande i sina tankar, sen stannade han upp och såg bakåt mot Nahi när han såg att hon stod kvar.
"Ska vi gå?"

Hon hade hamnat lite i sina egna tankar då han sade att det kanske var lättast att träffa Mivria. Han började gå och först då han sade. Ska vi gå så ryckte hon till lite och gick ikapp honom. "Ursäkta men jag hamnade i mina egna tankar för en stund... Det är ett tag sedan någon frågade om mina föräldrar och jag är inte van vid att tala om mina blods föräldrar. Loki var alltid som en far för mig och någon foster mor hade jag aldrig. Loki var en ensam hane och han gjorde sitt bästa i att fostra mig." Hon log vagt mot Achilles då hon talade till honom.

Varför hon berättade detta förstod hon inte. Han brydde väl sig troligen inte om hennes förflutna. Dock kändes det lite skönt att få tala med någon. Hon höll sig allt för mycket ensam nu för tiden.

"Så denna Mivria, din mor, har hon varit ledare över Qu länge?" Nahi insåg att hon visste allt för lite om Numooris flockar. Hon hade inte brytt sig om det så mycket förut då hon aldrig känt behovet av att vara del av en flock.

Achilles gick tyst intill Nahi och lyssnade. Han tyckte nog det märktes att hon behövde prata, och han lyssnade. Hon talade varmt om denne Loki, hennes far. Men sättet hon talade på tycktes tala om för honom att denne Loki inte längre fanns kvar, därav hennes ensamhet nu. Han tyckte det var sorgligt, men visste inte riktigt vad han kunde säga.

"Loki verkade vara en bra far.." Sa han kort, men ändå väl valda ord som hade mening bakom sig.
"Jag saknar min far. Han gjorde också sitt bästa." Han log svagt, men man kunde ana sorg långt bak i hans röst. Han talade sällan om sin saknad, han brukade dölja sin sorg, skämta bort det. Men denna Nahi hade öppnat sig för honom, så han berättade för att visa att han förstod henne, att de hade något gemensamt. Hans far Dolor hade dock varit hans riktiga far, men han hade för stunden en fostermor som även hon gjorde sitt bästa. Han visste att Dolor alltid kämpade med saknaden efter Laulu, saknade efter Weed, och även han hade varit ledare innan Mivria. En del av honom kände att att han aldrig fått känna den far som han hade varit egentligen, utan bara den far han hade blivit. Han hade svårt att föreställa sig sin far lycklig framför honom vilket gjorde honom sorgsen. Han var gammal, och han hade alltid fått se honom kämpa för flocken, och för Achilles och hans broder Ares. Han önskade att han hade fått känna sin far i sina glansdagar, med Laulu vid sin sida i en tid han var stark och lycklig. Å andra sidan så var hans kärlek för fadern det viktigaste för honom.

Han ville ogärna prata mer om hans far eller andra döda vänner och släktingar. Han var redan närmare sorggränsen än han varit på länge. Han bytte ämne.
"Hon har varit ledare ett tag nu, men har varit beta längre tid innan. Qu har bytt ledare ett par gånger, och Mivria tog över när vår ledare försvann. Och nu antar vi att han aldrig kommer tillbaka, så Mivria har tagit över rollen helt nu." Han tystnade ett ögonblick.
"Men vi är få kvar nu.. Vi förlorade många i kriget.." Achilles önskade att de kunde vara lika starka som tidigare. Så många av de starka vargarna han växte upp med att beundra och träna med hade sedan länge eller nyligen dött. Ahilles var nu en av de som skulle räknas med till strider, även om han själv inte visste om han ville det eller var redo. Men han visste att det var dags att börja ta ansvar nu. Vem visste om han en dag skulle bli den som tog över flocken heller. Han svalde vid tanken.

Hon vände sin gulröda blick till den bruna hanen. Lyssnade till hans ord om att Loki varit en bra far och log lite. "Han var en bra far, gjorde alltid vad han kunde för mig och tog hand om mig även om han inte var tvungen till det. Att ta sig an en liten valp man bara snubblar över, det är få vargar som har så varma själar att de skulle göra det utan egen vinning. Jag kommer alltid att hedra hans minne och jag kommer alltid vara honom tacksam för de val han gjorde." Hon såg framåt medan de gick igenom skogen. Då han sade att han saknade sin far så såg hon på honom och nickade. Kunde förstå saknaden efter en far.

Då hanen sedan började tala om Mivria igen och om att de förlorat många i kriget klippte hon lite med öronen. Det lät som om Qu hade en tung tid framöver om de förlorat så många. Hon såg framåt. "Mivria verkar vara en bra ledare om hon trotts dessa hårda tider ändå kämpar vidare. Och jag tror er flock kommer växa sig stark igen." Hon såg på honom och log vänligt. "Med vargar sin ni själv och er ledare i en flock så kommer nog fler vilja ansluta sig till er flock." Hon trodde verkligen att fler skulle vilja ansluta sig till flocken. Även hon som aldrig ens tänkt tanken på att ansluta sig till en flock började finna tanken på att vara en del av deras gemenskap lite lockande.

Han sken upp lite vid hennes ord.
- "Tror du? Ja, jag får hoppas du har rätt. Vi behöver all hjälp vi kan få nu så.. Och så länge som vi har varandra."

Achilles vände sig plötsligt om. Han tyckte sig ha hört något röra sig bakom men det var bara vinden som rörde sig längre bort. Var det till och med ljud från slätten han hörde? Han hade fortfarande svårt att helt skilja ljud åt och avgöra hur långt bort det var. Ljud hörde han, mer väl än de flesta, men sen konsten att sortera varenda ljud tar tid att lära sig. Det var mer än ofta som han kunde få huvudvärk för att han ansträngt sig för lite, eller för mycket med att fokusera ljud.

När han kom ihåg slätten insåg han att han snart skulle behöva återvända. Han kunde inte vandra iväg för mycket, flocken var ju redan sårbar som den var.
Han vände sig tillbaka till Nahi igen, och lät sitt känsliga ljudsinne lyssna till hennes rytmiska hjärtslag. Det var såna ljud som oftast var sköna eller lugnande att lyssna på.

- "Eh.. Jag kommer behöva ge mig av hemmåt snart igen. De behöver alla i omgivningen som du säkert förstår.. För jakt och sånt." Han tvekade en stund och visste inte hur han skulle avrunda samtalet.

- "Vad hade du tänkt göra kommande tiden då?"


[Ledsen för segt svar.. Men vi kan ju försöka avsluta rollet ^^]