Det var tidig morgon, mycket tidig, då den unga svartvita honan med den något utstickande och ovanliga teckningen redan var uppe och ute, befann sig som en inte alltför ovanlig syn i de nordligare delarna av reviret. Vad som exakt var så speciellt med denna platsen visste hon inte riktigt, men för det första så var den ensligt, inte många flockmedlemmar i närheten, hon kunde träna för sig själv. Det var något som kanske kunde anses vara en aning konstigt då hennes kraft faktiskt till största delen behövde andra vargar för att tränas, men inte just den här delen, den som hon på senare tid upptäckt och utvecklat, en som hon gillade ganska mycket. En röd blixt ven genom luften och siktade in sig på ett av de numera döda träden som fallit offer för kaosets krafter, slutade upp med att orsaka en djup reva i stammen. Ett flin lade sig för en kort sekund på honans läppar, inte illa, inte illa alls. Hon var långt ifrån den veka lilla valpen som hon varit som yngre, hon var inte endast bra för andras vinning, inte längre. Visserligen så var det väll kanske det hon var bäst på fortfarande, att på olika sätt och vis påverka andra vargars kroppar och krafter, men hennes kraft hade på senare tid, genom många timmars lång hård träning under flera månader, börjat bli desto starkare på andra saker också, som att kunna attackera på avstånd och inte behöva ha fysisk kontakt och därmed alltid stå i en skadlig position, utsatt och begränsad. Att hon lärt sig att använda sin kraft på håll var någonting som skulle gynna både henne själv och flocken, det var hon säker på. En nackdel var dock att andra inte riktigt förstod sig på hennes kraft, hur den funkade och hur den egentligen påverkade andra och henne själv, kanske någonting som hon skulle behöva ta och ändra på, informera dem, förklara, och kanske även demonstrera. Det var ofta som unghonan var uppe vid gryningen för stt kunna träna, innan alla andra vaknade och flocklivet och uppgifterna satte igång, hon hade alltid behövt kämpa lite extra, vara ett steg före i tankarna och ta sig många tillfällen till att träna. Hon hade det inte lika lätt som Shiva och Usha, hon var mindre, svagare, och hade en något utmanande och komplicerad kraft att lyckas med sätt utveckla och bli starkare med. Så hade det alltid varit, och skulle nog så förbli, även om hon hoppades på annat. Hon gav sig dock inte, Shivas hånande och retsamma ord var en av de saker som gjorde henne så målmedveten och envis, och det var väll inte direkt någonting dåligt. Kanske önskade en del av henne, djupt begraven, att hon och brodern kunde komma bättre överens, och istället för att alltid tävla och hitta sätt för att få den andra att misslyckas, att de istället kunde träna tillsammans, och på så sätt uppnå något otroligt bra, de hade kunnat bli en helvetes duo, kanske trio om Usha visat något intresse i att nå högre, träna och bli bättre. Det hela var dock endast önskedrömmar, omöjliga sådana, som hon aldrig skulle erkänna att hon någon gång ens tänkt på. Numera fanns det inte mycket annat kvar än den eviga tävlingen mellan dem. En fnysning lämnade henne och hon skakade vagt på huvudet, lät sedan benen vända henne om, beredd att lämna platsen. Det var innan doften av varg nådde hennes nos ville säga, en bekant doft, men inte alltför välkänd. En doft som tillhörde en av ungvargarna i flocken, lite yngre än henne själv, men inte mycket. Hon hade sett henne på flockmöten, vid lyorna och lite varstans, men hon hade aldrig riktigt talat något ingående med henne, kanske detta var ett tillfälle för det, ett tillfälle för att bilda sig en uppfattning. Hon hade sällan varit intresserad över att göra det förut, men med tiden så hade hon lärt sig att det knappast skadade att känna till saker om sina flocksyskon, gynnade en på många vis. Hon vred den vita blicken in mellan träden och väntade på sätt honan skulle visa sig, även om tanken slog henne att hon likväl kunde befinna sig uppe bland grenarna, dottern till den trädklättrande giftvargen Nisha.

| Skriver på en tablett, så ursäkta eventuella stavfel och auto-corrects 8D Paxat till Achangra|

Likt den svartvita honan så hade även Jira begivit sig till revirets nordligare delar med träning som mål. Men till skillnad från den äldre så var det inte krafterna som den forna betan dotter ämnade praktisera. Giftet bemästrade hon redan och dessutom var det en kraft som var svår att träna upp utan sparrningspartner, oavsett om denne bestod i ett litet skogsdjur eller en fullvuxen varg. Nej, Jira var här för att öva andra färdigheter. Såsom hennes förmåga att förfölja, hennes precision i trädklättringens konst och hennes förmåga att missleda uppmärksamhet.
Tanken var den att detta skulle ske genom jakt, att ett litet försvarslöst djur skulle få falla offer till hennes fördel. Detta hade visat sig vara enkelt, men också på ett vis meningslöst. Det var som om det hela plötsligt handlade allt för mycket om att få mat och allt för lite om att faktiskt öva upp sina färdigheter för att förbereda sig för de strider som hon så innerligt längtade efter.
Hon hade, efter att ha fångat sin andra hare och beslutat sig för att det var nog med dödande i Morikos hemskog, klättrat upp i ett träd med sina byten och lagt sig där för att tankspritt gnaga på den ena lilla kroppen medan hon begrundade sin resultatlösa träning. Snabbt kom hon fram till att hon hade lite att tjäna på träning gentemot djur vars natur aldrig skulle tillåta dem att slå tillbaka. Harar var förevigt dömda att springa då hon kom, eller bli offer likt de två som just nu låg lelösa i hennes famn. Hon behövde en varg att sparra mot, något hon inte haft sin moderns bortgång.
Så opraktiskt.

Det var då hennes tankar avbrutits av en smäll följt av ett rödgnistrande ljussken. Det knakade svagt i barken då den långsamt fortsatte att spricka upp efter Kalis lyckade anfall. Jira gillade inte då man skadade skogen, hon visste själv inte helt varför med det var som om hon och träden ibland var ett och samma. Ett väsen, en delad själ. Sen hon föddes hade hon haft ett självklart band till de träd som allt oftare blivit hennes tillflyktsort.
Achangra höjde svagt på det ena ögonbrynet då hon bevittnade skadan som den äldre faktiskt orsakat, övervåld mot träd eller ej så var det imponerande.
Hon log ett snett leende och såg på medan varginnan började röra sig för att lika fort stanna upp.
Hon var avslöjad, även om hennes exakta lokalisation ännu förblivit oröjd. Hon placerade roven i en klyka mellan två grenar och började sedan med mjuka rörelser ta sig ner till marken. Hennes nätta tassar tog mark ett tiotal meter ifrån den andra. Hon knyckte på nacken och log sitt karaktäristiska sneda leende.
”What a pleasant surprise, Kila eh?”


[Dåligt men är trot osv, sorrey att jag glömde dig <3]

En rörelse uppe bland grenarna drog till sig hennes vita blick, lade den på den lilasvarta gestalten som var påväg ner från trädet. Trädklättring måste ändå vara en ganska så behändig egenskap, det var inte många som kunde följa en upp till topparna, och hade man avståndsattacker så hade man en rejäl fördel i strid, förutsatt att det då fanns träd på platsen, såklart. På slätten till exempel så skulle inte den lilasvarta honan kunna dra mycket nytta av den egenskapen, kanske endast för att för tillfället undfly någon upp i ett av de få, självstående, träden. Det skulle vara menlöst dock, utan ytterligare träd att ta sig till så var man en sittande anka, och man kunde bara hoppas att attackeraren tröttnade, om inte denne hade några avståndsattacker det vill säga. Nej nog var hon ganska nöjd med det hon hade ändå, att hennes nätta kropp gjorde henne snabb, dock inte i närheten av brodern, och väldigt smidig, inte kanske så väldans stark, det skulle hon lätt kunna falla på, men hon hade sin kraft vid den aspekten, den som kom i fysisk kontakt med henne i en strid skulle nog inte anse det vara det klokaste av drag i efterhand, en tanke som roade henne. Hon vände blicken emot den yngre honan, mötte hennes blick, lika neutral och ointresserad som vanligt, vissa skulle till och med kalla den död. Numera var det inte lika tydligt, men nog fanns det fortfararnde där under en mer vad man skulle kunna kalla normal yta. Honan talade, talade om att det var en trevlig överraskning, det sista hon sade fångade dock hennes uppmärksamhet, och irritation. ''Kali'' rättade hon henne och en kort fnysning lämnade henne. Hon var så gott som säker på att honan egentligen visste om hennes namn, de hade varit en del av flocken nästan lika länge, vuxit upp tillsammans och deltagit på samma valpträningar och flockmöten. Så om detta var för att reta upp henne eller endast gå henne på nerverna, så fungerade det rätt bra, lite för bra. ''Pleasant, it remains to be seen'' hennes ton var densamma som hennes blick, inte särskilt intresserad eller entusiastisk. Hon tog sig ett par meter närmare den andra honan innan hon stannade av. ''What brings you up here, at this hour, Achangra??'' hon mötte hennes blick med ett menande uttryck, som sagt så var det inte många som var uppe och aktiva vid den här tiden på dygnet. Den svartvita honan piskade till med svansen vilket fick röda gnistor att slå genom luften bakom henne, endast för att falna och dö ut en kort sekund senare. Hon hade nog inte förväntat sig sällskap, var inte säker på om hon uppskattade det heller, men nu när honan ändå var här så fick hon väll göra det bästa av situationen, uttnyttja tillfället till att ta reda på lite grann om flocksystern, bilda sig någon sorts uppfattning. Om den skulle vara positiv eller negativ återstod dock att se.

[Detta tog JÄTTELÅNG tid att skriva och blev jättedåligt, fan...]

Den något äldre honans reaktion föll henne i smaken. En behagligt road känsla spred sig i kroppen och lade sig som ännu en ton i det mångtydiga, knivskarpt sneda leendet. Hon gillade att kunna framkalla känslor bakom honans döda blick. Tveklöst hade det väckt ett visst intresse hos honan så någon form av funktion hade det också fyllt. Detta var mer än Jira hoppats på så när Kalis röst lät ungefär lika hjändöd som honan ofta såg ut att vara så blev hon inte besviken. Dennes kvardröjda tjurgihet var dock något som inte direkt tjuste henne och detta något sade henne också att honans broder Shiva var en personlighet vilken föll henne betydligt mer i smaken.
Hon höjde på ena ögonbrynet, kaxig?
"My affaris are mine alone, and none of your concerns." Konstpaus. "My dear."
Trotts den något oartiga meningen så låg det alltid en humoristisk ton i Achangras röst. Hon menade inte att förolämpa den andre även om hon själv gärna tagit på sig masken och skådespelat förolämpad av dennes ton. Det kändes lite som att honan frågade henne saker för att det var vad etiketten flocksyster krävde och att Jira egentligen mest stod i vägen. Men kanske kunde lite charm locka fram något mer hos honan, något värt att vänta på.
"But, since you ask, my business here are similar to your own."
Lade hon snabbt till, innan honan skulle ha tillfälle att ta illa upp av hennes tidigare, bittska kommentar.
"I need to practise, and thought that the northen woods, as usual, would be empty at this hour."
Ett andetag. Det andra ögonbrynet höjdes även det antingen samtidigt som hakan sänktes, blicken sökte stadga i honans vita ögon.
"My, how wrong I were."

Hon tog några kort steg för att gå den andre till mötes. Var allt de höll på med ett spel, hade även den svarta honan huvet fyllt med utstuderade tankar? Gömde det sig ett lömskt intresse bakom den tomma blicken? Jira kunde ännu inte avgöra det, något som gjorde honan minst lika intressant som irriterande. Plötsligt var det som om något lekfullt kom över henne, hon knyckte lätt på nacken och det ständiga leendets karraktär ändrades åter.
"I guess we're a bit past the 'tag-stage', eh? Wanna have a go?"
Hon nickade emot de röda gnistor vilka dansade bort från Kalis svans vid varje rörelse. Den lila tungan löpte över läpparna, kull skulle hon aldrig nedvärdera sig till att leka men vem sa att man inte kunde ha kul ändå? Och om det fanns något roligare än att sparra så var det något som Jira helt missat. Det slog henne plötsligt att hon inte ens var helt på det klara med vad Kalis krafter innebar. Hon fixerade de små blixtarna med blicken några sekunder, ogillade tystnade som sänkte sig över dem och såg sedan - generat? - upp på den andre.
"Ehm, excuse me, but exactly what do them red flashes do? Exept splitting trees..."
Minen hon gav honan var lika tvetydig som alltid.

| Det var INTE dåligt 8D Puuunkt, och puuuss <3 lååt som passar bra till hennes tankar och som jag skrev det efter, tacka din Ickefreu: https://www.youtube.com/watch?v=nV7LFtqvFbw |

Honan hade attityd, så mycket gav hon henne. Det var inte något som direkt störde henne, hon var alltför obrydd för att idas lägga några tankar på det hela, men kanske så fanns det där en vag gillande känsla, vad nu det egentligen var för något eller kändes som. Kanske hade det att göra med att hon till viss del var likadan. De tider hon inte uppträdde som en vandrande död så kunde hon ha en helvetes attityd om det inte mot förmodan var någon hon gillade som stod inför henne. Inte för att det precis hindrade impulserna dock. Ett flin drog sig i en av hennes vita mungipor, det innehöll inte någon direkt glädje, det gjorde det aldrig, men där fanns möjligen en något road känsla, intressant. Om det var så honan hade tänkt sig det hela så hade hon inga problem med att spela med, det föll sig ganska så naturligt, slugheten, mystiken, attityden. ''My dear'' började hon, fortfarande med ett flin som beklädde hennes läppar, och någonting i den vita blicken speglade det hon visade. Nog kunde hon visa saker och ting, om hon så önskade. ''How...wrong...you...were'' hon riktigt drog ut på orden, lät vart och ett av den insvepas i de känslor som låg över hennes lynne. Kanske fanns det även en mening bakom orden, någonting dolt, en känsla, som man inte riktigt kunde lista ut eller sätta fingret på. Nog märktes det vid sina tillfällen vem hon härstammade ifrån, samma förmåga att linda in sina ord på ett sådant sätt som kunde få andra att ana oråd, men inte direkt lägga benen på ryggen och fly. Hon lade huvudet en aning på sned, begrundade honan framför henne. Hon hade inte för tanke att följa upp någon av de hintar hon gav ut, det var trots allt en flocksyster hon hade framför sig, men ville honan spela spel så var hon inte den som backade, inte den som inte kunde vara med i spelet. Någonting var fel hos henne, stod inte riktigt rätt till, det hade nog varit tydligt enda sedan födseln, sedan hon först avskärmat sig ifrån verkligheten, och man kunde fråga sig om hon egentligen kanske endast var ute efter att få ut någonting själviskt ur varje situation, eller om hon helt enkelt bara följde det hon ansåg värdigt. Svaret på den frågan var det nog ingen som visste, kanske inte ens hon själv. ''You want to play games...'' det var ingen fråga. Tveksamt om hon ens talade till honan, det lät snarare som att hon konstaterade det för sig själv. Det nästa som kom ut ur den lilasvarta honans mun drog till sig en del av hennes uppmärksamhet och flinet dök upp på de vita läpparna än en gång. ''So, you want to know about my power, like most others. They find it fascinating, espescially the part that benefits them'' hennes döda stämma hade nästan helt ersatts av en som matchade flinet. Utsidan kanske talade om ett intresse i den andra individen, om så med en slughet, men insidan var tveksamt detsamma, troligen lika död och intetsägande som alltid.''I can supercharge things...and wolves, in different ways, mostly powers, enhancing them, giving it quite an interesting result sometimes'' ett kort, glädjelöst skratt undslapp henne och blicken fästes vid Achangras. ''I doubt that you will find it that interesting tho, I can't do anything fun with poison'' det sista sades med en nästan medömkande, slug röst och en konstgjord suckning lämnade henne innan hon slog sig ner på marken, och flinet gick fortfarande att vagt förnimma vid hennes mungipor.

Honan svarade henne monotont, men man kunde skymta en liknande attityd som hennes egen där bakom de uttryckslösa ögonen. Eller var det bara något som Jira själv läste in, fyllde på med för att honan inte skulle verka så omänsklig. Det var svårt att veta, hjärnan kunde lätt spela den ouppmärksamme ett spratt. Hennes lätt bakåtstrukna öron spetsades då flocksystern började tala om sin kraft. Det var mycket intressant, och oh så värdefullt för flocken. Det var synd att honan var så udda och på något vis avlägsen. Tänk vilka stordåd hon skulle kunna uträtta annars, tänk allt vad flocken skulle kunna bli. Achangra kunde inte låta bli att le snett.
"Superchargeing wolves eh? Well that may interest me even if my poison will not be affected."
Sa hon sedan och knyckte huvudet lätt på sned.
"What I need is to practice my footwork, my strength and my agility. My poison in natrual to me, I was born with it and I know how to deal with it, but my body must be constantly refined to perfection."
Axlarna ryckte lätt.
"So if you want to practice your power, I'll be more than pleased to receive your help."
Hon höjde lätt på ögonbrynen och fnissade kort. Tänka sig, att detta möte skulle ta en så läglig vändning. Ett snett leende låg över henne läppar då hon med en skarp blick inväntade honan svar.


[Jag har varit seeeg, förlååt, men har haft jättesvårt att få ihop bra rollspelsinlägg med Jira. Det börjar släppa nu äntligen, men blir ltie kort, har haft lite för mycket prestationsångest över henne förr tror jag. Hoppas du fortfarande är pepp på detta <3]