Tiden gick framåt och Ithril levde precis som förut, han kunde inte direkt ändra sitt liv. Han lekte med andra havsdjur, jagade fisk och flydde från större rovdjur som med enkelhet kunde skada honom allvarligt eller döda honom. Dö var ingenting som han ville, verkligen inte.
Han höll sig intill Numoori ifall han skulle stöta ihop med någon av de två vargar han träffat där, men inte det. Ithril började nästan tro att de glömt bort honom, fast intalade sig själv om att de hade viktigare saker att göra än att färdas till stranden för att förhoppningsvis träffa honom. För vem visste när Ithril skulle vara där? Han som var beroende av vattnet.
Ithril dök ner under ytan, njöt av känslan som vattnet gav honom eftersom han kunde röra sig fritt där och inte så klumpigt som uppe på land. Efter att han simmat några meter ner så vände han sig hastigt så att nosen var mot vattenytan och med hjälp av stjärtfenan så simmade han mot ytan. Vattenytan särade sig då Ithril kom upp som skjuten ur en kanon, gjorde en baklängesvolt innan han dök ner i vattnet igen med tassarna framför sig. Kanske började han bli för gammal för att leka, speciellt med vågorna men ibland var tristessen alldeles för hemsk så vad skulle man göra?
Ännu en gång befann han sig under ytan och med sin specialanpassade nos så kände han snart doften av den fisksort som han tyckte allra bäst om. Ithril spillde ingen tid utan rörde sig åt det håll fisken befann sig och efter några minuters jakt så befann sig snart den färgglada fisken mellan hans små, men vassa tänder. Ithril begav sig upp till ytan igen med fisken mellan tänderna, såg sig omkring efter ett ställe där han kunde ligga och äta sin nyfångade mat. Stranden fick duga helt enkelt.
Havsvargen simmade bort mot stranden, koncentrerade sig och lät en större våg bildas för att hjälpa honom upp på stranden. Inte för långt upp så att det skulle ta onödigt lång tid för honom att ta sig ner i havet igen. Ithril släppte ner fisken på sina tassar då vattnet runnit undan, höll sedan fast den för att börja äta. Men en svag, bekant doft nådde snart hans nos och han höjde hastigt huvudet. De små, runda öronen spelade lite på huvudet och han vred på det för att kunna se bättre. Längre bort kunde han se den bruna, bekanta vargen och han spetsade de små, runda öronen bäst han kunde. Han rörde även lätt på stjärtfenan för att härma rörelserna som de andra vargarna gjorde med svansen. För visst var det Kenai?
”Kenai?” halvt ropade han för att den andra vargen skulle höra honom och han höjde lite på ena tassen som för att visa vart han befann sig. Att han var lila och stod ut mot den gula sanden var ingenting han direkt tänkte på.

Då den andre uppmärksammade honom och kom springande så rullade Ithril försiktigt på sidan, viftade lite försiktigt med tassarna i luften, kände hur fenorna som satt fast på tassarna föll ner mot kroppen. De som böjde så vackert blev alldeles livlösa på land, något han tyckte var hemskt. De fick ingen rättvisa eftersom ingen kunde se hur vackert de rörde sig. Ja, förutom de som fanns i vattnet med honom, men Kenai var inte i vattnet med honom. Ett svagt, ljust läte undslapp Ithril av glädje över att återse den andre igen. Det hade varit alldeles för länge sedan.
”Jag har saknat dig också. Vart har du varit någonstans?” han visste ju inte hur världen såg ut där borta, bortanför stranden där allt var grönt som han kunde se. Ithril rullade tillbaka så att han hade tassarna mot marken och han lyfte på huvudet, nafsade glatt i den andres långa päls innan han fnös till då de långa hårstråna kittlade hans nos.
Just nu önskade han att han hade bakben precis som Kenai, då hade han kunnat springa runt på stranden med honom. Han hade ju inte ens en svans som gjorde att han kunde visa att han var glad, inte som den andre visade på. Det var inte okej, men vad skulle han göra? Han kunde inte trolla och han visste ingen som kunde det heller så det var kanske på tiden att han slutade drömma om ett liv han aldrig kunde få?

Tvärsöver landet? De turkosa ögonen såg bort mot träden längre bort och han tippade huvudet lite lätt åt sidan. Han ville också utforska det som fanns där borta, det måste vara vackert. Ithril hann knappt tänka tanken innan landskapet förändrades runt omkring honom, vilket påminde honom om vilken kraft som den andre besatt. Nosen drog in dofterna från alla olika ställen som Kenai visade och de turkosa ögonen tog in allt som han bara kunde, försökte komma ihåg allting som visades.
Efter ett tag så försvann allting igen och sanden drog honom tillbaka till verkligheten, allt hade nästan känts som en dröm. Inte för att han kunde drömma om en värld han aldrig sett. Eller nu hade han sett en bråkdel utav det i alla fall. De turkosa ögonen riktades upp emot Kenai och Ithril log svagt.
”Jag önskar jag också kunde se den värld som du har sett.” svarade han och vred blicken emot träden. Han visste själv att han borde släppa det om att han inte kunde utforska landmiljön, men det var en stor dröm han hade, som han alltid haft. Han hade aldrig känt riktigt gräs under tassarna, aldrig känt doften av bark eller lekt i löven. Sånt han bara hört talas om men aldrig fått erfarna själv. En omöjlig dröm, det var lika bra att glömma bort den.
”Har det hänt något spännande?” frågade han sedan för att förtränga sina egna, negativa tankar. Han borde bli mer positiv, såhär kunde han inte leva. Då skulle han väl försöka dränka sig.

Få se hur han hade det? Ja, Ithril kunde inte göra som Kenai och visa med hjälp av hallucinationer, tyvärr. Det hade varit helt otroligt att kunna det nu. Han log dock bara lätt som svar på det, väntade på att den andre skulle besvara frågan han ställt. Svaret kom inom kort och då denne talade om sitt livs kärlek så tippade Ithril lite på huvudet. Så han hade haft den turen? Fast vem kunde motstå Kenai? Han var vänlig, trevlig och fin.
Orden om brand var något Ithril inte riktigt förstod, han hade hört ordet men aldrig riktigt förstått vad det innebar eftersom han aldrig själv varit med om det eller sett det. Att det var dödligt kunde han snabbt förstå eftersom Kenai berättade det, men eftersom bränder inte förekom i vatten så tvivlade han att han skulle vara med om det själv.
”Det lät inte speciellt trevligt.” svarade han lågt i brist på något vettigare att säga. Ibland hatade han verkligen sitt alldeles för lilla ordförråd. Han visste om det mesta som fanns i vattnet, såsom virvelströmmar och liknande, men det som hörde till jordelivet förstod han sig inte på, till exempel bränder.
Frågan kastades sedan tillbaka emot honom och Ithril skakade lite på huvudet. Han kunde inte påstå att det hänt något speciellt spännande för honom.
”Bara det vanliga. Lekt med vågorna, jagat fisk och flytt undan från de större rovdjuren.” ett tråkigt liv kunde tyckas eftersom han inte hittat något spännande ställe eller liknande. Även om han gjorde det så hade han ändå inte kunnat visa Kenai. Denne kunde inte simma, om han inte lärt sig, och Ithril kunde inte visa på samma sätt som den andre gjorde. Ithril sänkte huvudet mot fisken, höll snart fast den mellan tassarna för att dra loss köttet och fjället, tuggade snabbt i sig tuggan innan han såg upp mot Kenai.
”Vill du ha?”

Då Kenai avböjde så satte Ithril åter tänderna i fisken, drog loss en bit av köttet tillsammans med fjället, svalde snabbt tuggan innan de turkosa ögonen åter vändes emot den andre. Inte tyckte om fisk? Nej, man kunde ju inte tycka om allt här i världen, eller hur? Fast eftersom han inte smakat allt så kunde han inte uttrycka sig om det egentligen. Visst var fisk benigt också, men han själv märkte det knappt, kanske för att han var mer anpassad för den dieten än Kenai var? Troligtvis.
Efter att ha tagit ännu fler tuggor i väntan på ord ifrån Kenai så höjde han huvudet då denne väl tog till orda igen och han slickade sig snabbt runt nosen. Hare? Han trodde att han hört det ordet förr, jo det hade han för det kände han allt igen. Om han ville smaka?
Ithril nickade ivrigt innan han sänkte huvudet, lät en av vågorna som rullade in komma med extra kraft och rulla hela vägen upp där han låg för att skölja över honom. Därefter skakade han lite belåtet på huvudet, slickade sig åter igen om nosen och höjde blicken mot Kenai.
”Ja, det vore trevligt. Jag kan ju inte direkt springa iväg efter en själv.” ett något glädjelöst leende lade sig över Ithrils läppar samtidigt som han höjde fenan en aning, som för att övertydligt visa vad hans hinder var. Det var klart att han älskade sitt liv i havet, men han hade sett det mesta där redan. Alla rev, koraller, de flesta djur och allt det där. Men han hade inte upplevt landlivet, något som han så gärna ville. Nå, han var lyckligt lottad ändå som hade Kenai som kunde visa honom på det sättet han gjort med dofter och ljud. Det var helt underbart.