Solen sken svagt eftersom den nyss hade gått upp och Ithril låg med hakan mot en sten som höll hans huvud ovanför ytan. En belåten suck lämnade den lila varelsen där han låg med slutna ögon och njöt av morgonen som nyss kommit.
Vattnet var lugnt och höll hans kropp våt eftersom han inte kunde vara i solen speciellt länge innan han torkade ihjäl. Men han hade en bra kraft, styra och kontrollera vatten.
Detta innebar att han kunde lägga sig i stranden och dra vatten över sig då han behövde för att se till att han inte torkade bort.
De turkosa ögonen öppnades och han försvann snart under vattenytan. Hungern hade påmint honom om att det var dags för frukost. Den lila stjärtfenan rörde sig i rytmiska rörelser, upp och ner, och förde honom fram genom vattenmassorna. Hans fenor på rygg och framben böljde vackert runt honom då han då och då stannade för att leta efter fisk.
De turkosa blicken fann till slut en gul, snabb fisk men han tog snabbt upp jakten. Stjärtfenan rörde sig snabbare och snabbare efter fisken och då den försökte finta honom så svängde han snabbt. Han hade blivit van att tvärvända efter fiskar, så nu kunde de inte finta honom längre.
De vassa, långa tänderna slöt sig snart runt den gula fiskens stjärtfena och så var jakten över. Ithril bet fast ordentligt och simmade sedan lugnt upp till ytan, kravlade sedan upp en liten bit på stranden innan han började avnjuta sin nyfångade fiskfrukost.

Den unga långbenta hanen hade tagit sig till stranden denna morgon. Han ville utforska den mer för havet förundrade honom. Men han visste även att havet kunde vara en mäktig fiende om han var oförsiktig. Därför gick han inte allt för nära vattenbrynet. Sanden sluter sig kring hans rätt små och nätta tassar och får tårna att försvinna för var steg. När han sedan lyfter på tassarna igen så skvätter det upp sand omkring honom. Unghanen fnissar lätt för sig själv när det kittlar mellan tårna. De långa öronen står spetsade på huvudet och vinden leker i den rödbruna pälsen. Svansen sveper mjukt från sida till sida bakom honom när han går. Gångstilen är i pass och han rör sig framåt relativt fort även om han tar det lugnt och ser sig nyfiket och piggt omkring. Den isblå blicken sveper över stranden framför honom. Sedan tar han ett piggt skutt framåt och sätter av i galopp. Vinden viner i de långa öronen och jorden sjunger under tassarna. Sanden viskar en lugn melodi och morgonsolen värmer ryggen. Vilken härlig morgon. Och det kommer säkert bli en härlig dag.

Jorden nynnar och unghanen stannar upp. Han är inte ensam på stranden. Han hade inte förväntat sig det heller. Nyfiken undrar han vad det är för individ som han kan stöta på denna dag. Han sätter de långa benen i rörelse igen och tar sig snabbt framåt i pass. Vänstersidans ben skjuts framåt varefter högersidans ben gör detsamma. Och proceduren upprepas för varje steg.

Snart får han syn på en lila hög längre fram. Fast högen är en varg. Eller är det en varg? Nyfiket tar hanen sig närmare. Men inte för nära. Man vet aldrig vad det är och vad det har i sinnet. Första bemötande måste vara försiktigt. Vänligt. Artigt. För att lägga en bra grund för vad som kan hända sedan. Men ska inte komma på kant med främlingar, speciellt inte det första man gör. Man ska aldrig göra det. Unghanen stannar upp. Tårna döljs i sanden igen.
"Goddag" Hälsar han lugnt och vänligt.
"Mitt namn är Kian, vilken härlig morgon, inte sant?" Han presenterar sig artigt och ett vänligt leende pryder hans läppar. Nu får han se om främlingen är vänligt sinnad eller inte. Och om det är en varg. Den verkar inte ha några bakben. Vad det än är hoppas han att han har gjort sig förstådd. Annars får han väl ursäkta sig och vandra vidare. Det är väl det bästa han kan göra?

Stjärtfenan låg vid vattenbrynet samtidigt som ena framtassen låg över fisken och de smala, vassa tänderna slet loss fjällen för att komma åt köttet. De runda öronen kunde uppfatta ljud längre bort och det lila huvudet höjdes från fisken och han slickade sig snabbt om munnen.
Det var en främling som kom närmare med längre ben än han någonsin sett. Havsvargen tippade huvudet åt sidan då den närmade sig honom och då den sedan tog till orda så log han svagt.
"God morgon." svarade han och tog en ny tugga utav fisken. Han kunde inte låta frukosten gå till spillo, hungern fanns fortfarande kvar i magen.
"Jo, det är verkligen vackert idag." Kian? Så det var så främlingen hette?
"Jag heter Ithril." han var ju tvungen att presentera sig också. Han hade blivit väl uppfostrad under de år som han tillbringat med sina föräldrar.

Ithril studerade den andre och ett svagt leende spred sig över hans läppar, de var verkligen varandras motsatser till både färg och form. Den andre skulle nog kunna smälta in jättebra i sanden eller liknande miljö och de stora öronen gjorde väl att han kunde höra jättebra, eller? Ithrils små öron var perfekta i vatten, han kunde höra fiskar och andra djur, men även se och lukta dem.

Ithril såg ner mot fisken som han hade mellan sina lila tassar och han såg sedan upp mot Kian.
"Vill du ha?"

Han vill inte verka oförskämd med sitt stirrande. Men främlingen ser verkligen förunderlig ut. Han har aldrig sett en sådan varg förut.
"Vad är du för något?" Frågar han lite försiktigt. Vill som sagt inte verka oförskämd. Men han är så nedrans nyfiken. Främlingen presenterade sig om Ithril. Det var ett fint namn faktiskt. Kian ler lätt. Visar att han inte är fientlig. Han är bara nyfiken.

Ithril frågar om han vill ha. Ha vad? Kian är inte ens säker på vad det är Ithril frågar om han vill smaka på.
"Vad är det där?" Frågar han ännu mer nyfiket och tar några steg närmare. Han stanna igen. Han håller en låg profil. Ser nyfiket på vad det är som Ithril håller i tassarna. Det luktar hav. Precis som Ithril. Fast ändå inte precis som Ithril.

De långa öronen klipper till på huvudet och ställer sig sedan framåt igen. Kian sänker bakdelen, viket bakbenen och sätter sig ner. Huvudet hålls lågt och halsen är sträckt fram mot Ithril. De isblå ögonen lyser av nyfikenhet.

Vad han var för något? Ett roat leende lade sig över Ithrils läppar samtidigt som de små, rundade öronen hölls riktade framåt emot honom.
"En havsvarg, är vad vi kallas, men även strandvarg. Dock brukar strandvargarna ha bakben, något som jag inte har." sade han lugnt och behöll leendet över läpparna.

Han följde den andre med blicken då han kom närmare, frågade vad det var för att sedan efter ett tag sätta sig ner i den varma sanden. Ithril såg ner på fisken mellan tassarna, men såg sedan upp mot Kian igen. Hade han aldrig sett en fisk förut?
"Det är fisk, mat." förklarade han sedan och lät sina vassa, små tänder sluta sig runt fiskens rygg innan han kravlade sig lite längre upp på stranden och knyckte med huvudet i en rörelse så att fisken flög genom luften och landade en bit ifrån Kian.
"Smaka, du kanske gillar det." tillade han sedan med ett avslappnat leende. Det verkade inte som att Kian var ilsken, vilket kändes som en stor lättnad. Uppe på land var han verkligen en lätt måltavla och kunde knappt försvara sig. Visst kunde han bitas med sina vassa små tänder och använda stjärtfenan, men han var ändå en lätt måltavla.

Havsvarg? Strandvarg? Kian har aldrig tidigare mött på någon sådan förut. Men nu har han det. Och Ithril har inga bakben. Han har en fena. Alltså lever han i vattnet. Kian tippar huvudet på sne.
"Finns det många havsvargar och strandvargar? Jag har aldrig mött på någon tidigare". Säger han. Han kan inte riktigt förstå hur en varg kan leva i havet. Finns det flockar och familjer och sådant där nere med? Kian kan inte riktigt föreställa sig det. Det är ju på land som vargar lever. Inte i havet. Men Kian har inte sett mycket av världen. Han är ännu ung och oerfaren på det mesta.

"Fisk?" Frågar han och sänker huvudet mot fisken som Ithril kastar till honom. Går det här verkligen att äta? Han nosar misstänksamt på den. Sedan vågar han sig på att smaka en liten bit. Det smakar salt. Och köttet nästan smälter i munnen. Samtidigt känns det segt och slibbigt. Kian sväljer med en grimas.
"Det... var... intressant". Säger han med ett snett leende.
"Men det är nog inget för mig". Svarar han. Sedan plockar han upp fisken i munnen och går fram till Ithril och lägger ner den framför havsvargen. Ger tillbaka hans byte.
Kian tar två steg tillbaka igen och ler.
"Tack i alla fall". Säger han glatt. Nu har han testat på något nytt i alla fall. Även om det inte riktigt föll honom i smaken.

Ithril log då Kian frågade honom ännu en fråga. Han var inte ovan vid frågor, det verkade vara många landvargar som inte visste om att havsvargar fanns. Så fastän han svarat på dessa frågor ett dussintals gånger så gjorde han det ännu en gång.
"Tja, havsvargar lever oftast i havet och håller sig borta från stränder och liknande då vi blir väldigt sårbara. Vart strandvargarna håller till vet jag inte riktigt. Men vi finns, men eftersom vi håller till i haven så är det inte så många som känner till oss." medan Ithril besvarade frågan så korsade han frambenen framför sig och vred lite på kroppen åt sidan så att han låg mer bekvämt i sanden.
Därefter studerade han då Kian studerade och provsmakade fisken som han kastat till honom. Vid grimasen så flinade han till så de små, vassa tänderna blottades. Det såg ganska kul ut.
Då han fick tillbaka fisken igen så började han vant ta några tuggor av fisken som han snabbt åt upp och det dröjde inte länge förrän nästan hela fisken var borta. Endast huvudet och fenorna fanns kvar då Ithril var färdig och han slickade sig nöjt om nosen.

"Man kan inte tycka om allting." sade han som svar. Dock skulle han inte säga något. Det enda han ätit var djur från havet, fiskar, skaldjur och ibland till och med bläckfisk. Dock små sådana eftersom de större kunde bjuda på mycket motstånd och till och med skada honom.
Han hade hört talas om harar, möss och klövdjur men aldrig ätit det själv och han kunde inte ta sig så långt in på land för att fånga ett själv, dessutom var inte hans tänder anpassade till sådana byten.

"Jag förstår". Svarar han. Men han han kanske inte riktigt förstår ändå. Men så långt har han fattat att havsvargar lever i havet. Men strandvargar är han inte säker på vad det är. Kanske en strandvarg har bakben och kan gå på land? Det skulle ju kanske förklara varför de heter just strandvarg. Kian gör sig dock inte klokare på sina tankar.

"Har du smakat hare och sork och sådant?" Frågar han nyfiket. Kian själv äter mest bara smådjur när han blir sugen. Basfödan är annars bär och andra ätliga växter som jorden förser honom med.
"Eller bär och sånt?" Lägger han till och tippar huvudet lätt på sne igen. Kian har faktiskt alltid lätt för att finna föda. Jorden hjälper honom som sagt. Och han håller sig borta från de stora bytesdjuren som andra vargar verkar gilla att fälla. Kian är slank och långbent, han är inte riktigt skapt för att fälla stora byten. Han har tagit efter mor och tycker väldigt mycket om bär och sådant.

Tankarna vandrade iväg men han kallades tillbaka till verkligheten då Kian frågade honom något. Ithril såg något förvirrat på den andre, kom sedan ihåg vad denne sagt, han skakade långsamt på det lila huvudet.
"Nej, jag kan inte ta mig så långt in på land. Jag behöver vatten och om jag är utan det för länge så torkar jag ihjäl." ett något sorgset uttryck lade sig över hela Ithrils ansikte och kropp.
"Kan du bevara en hemlighet?" frågade han sedan lågt och såg sig snabbt omkring med de turkosa ögonen för att se till att ingen kunde höra dem. Dock kunde han inte se någon annan på stranden än de två.

De långa öronen slokar ut åt sidorna för en stund. Ithril kan inte gå på land. Han har inga bakben. Är det inte väldigt ensamt i havet om man inte kan ta sig upp på land och se sig omkring. Fast om det finns en hel värld där nere med massa andra havsvargar och så så kanske det inte är så dumt i alla fall. Fast Kian kan inte sätta sig in i det. Han är en landlevande varg. Han älskar solen och känna värmen mot sin rygg. Öronen spetsas igen. Den isblå blicken vilar på den lila havsvargen. Kian vet inte vad han ska säga faktiskt. Allt han kan komma på låter bara fånigt eller dumt i hans huvud. Det är bäst att inte säga något alls då. Han vill inte riskera att komma på kant med Ithril. Eller kanske till och med såra denne. Nej, det vill han verkligen inte.

Ithril talar igen. Frågar om Kian kan bevara han en hemlighet? Kian blir nyfiken. Han nickar lätt. Inte för ivrigt. Lätt bara. För att verka trovärdig. Och det är han. Kian kan bevara hemligheter. I alla fall tror han det. Ingen har anförtrott honom hemligheter förut. Han vet i alla fall att en hemlighet är något som ska stanna mellan max två personer. Blir det fler som vet om det så är det ingen hemlighet längre. De långa öronen klipper åter till på huvudet.
"Ja". Svarar han. Ser på Ithril.
"Vad det än är du vill berätta kommer det aldrig att lämna mina läppar i någon annans närhet". Svarar han och försöker låta så seriös han kan.

De turkosa ögonen var riktad emot Kian medan han väntade på svar. Kunde han lita på honom? Trots att de inte känt varandra speciellt länge så kändes det så.
Ett svagt leende spred sig över Ithrils läppar och han sänkte huvudet mot sina tassar, koncentrerade sig sedan och lät nästa våg som kom in mot stranden lyftas några centimeter ovanför marken innan den svepte över honom och fuktade hans lila kropp. Han hade känt hur solen började bränna över hans fjällbeklädda kropp och eftersom han inte ville riskera att börja torka så använde han sina vattenkrafter för att fukta sig själv.

Då vattnet rullat över honom så höjde han sitt våta huvudet och vattnet droppade från hans korta päls runt nacken som skyddade honom mot kraftiga hugg mot strupen.
"Jag har, så länge jag kan minnas, velat kunna vandra över land som fyrbenta vargar. En sådan barnslig livsönskan som aldrig kommer slå in." mumlade han fram, sänkte blicken mot sina framtassar som dolde större delen utav de vackra fenorna som han hade.
"Visst, havet är underbart och färgrikt, men jag har alltid velat veta hur gräs känns, hur träd doftar och hur hjortar ser ut. Det är dumt att drömma om något som aldrig kommer slå in, inte sant?" ett svagt, glädjelöst leende tog form över hans lila läppar och de turkosa ögonen riktades upp mot Kian.

Det kändes konstigt att berätta sin största dröm till en varg han bara känt ett tag, det kändes som om han blottade sin själ och på så sätt var mer sårbar nu än vad han var för fysiska attacker.

Kian lyssnar uppmärksamt. Tar in varje ord som Ithril uttalas. När den lila havsvargen tillslut tystnat. Sagt det han ville berätta ser Kian på honom stilla. Ruskar sedan vilt på huvudet. Han skakar på huvudet.
"Nej, det är ingen barnslig livsönskan. Det är inte dumt att drömma och jag är säker på att du någon gång kommer få se allt det där du drömmer om". Svarar han och den isblå blicken hålls fokuserat på den lila havsvargen.
"Det är inte dumt att drömma". Upprepar han igen. Drömmer man bara tillräckligt starkt så kan det slå in. Fast en av Kian's drömmar är förmodligen för svår för att slå in. Kian har alltid velat möta sin far. Lära känna honom och lära av honom. Men det går inte. För far är död. Han dog innan Kian och hans syskon föddes.

"Jag är säker på att du kommer få se allt det där du drömmer om". Upprepar han igen och han har rest sig upp. Men han hoppade bara undan för att en våg slog upp mot stranden och sköljde över havsvargen. Det var av ren reflex Kian hade rest sig upp och hoppat undan.
"Hade jag varit tillräckligt stark hade du kunnat så ligga på min rygg och jag kunde ha visat dig det närmaste området i alla fall". Säger han och menar vartenda ord. Men Kian är som sagt slank och smalbent. Långbent. Och hans rygg är smal. Ingen bred rygg som någon tryggt kan ligga på. Öronen slokar ut åt sidorna igen.

De små öronen vinklades fram så mycket de kunde medan Kian talade till honom. Ett svagt, hjärtligt leende spred sig över hans läppar. Denne var så vänlig emot honom, varför hade han förtjänat det?
Då den andre sade det sista om att vara på hans rygg så att denne kunde visa honom de närmsta områdena så blev hans leende bredare. Han visste att det inte var möjligt, den andre verkade för skör för att kunna bära någon som Ithril. Den andre såg ut att vara byggd för fart istället för styrka.
"Vi är alla byggda för olika saker. Du för ett liv på land och jag för ett liv i havet." sade han som svar samtidigt som han nickade lite lätt.
"Du är verkligen en snäll och omtänksam varelse Kian, dina vänner är lyckligt lottade som har dig." orden som lämnade den lila havsvargen var ärliga och han menade vartenda ord. Frågan var bara om de var vänner nu?

"Hur gammal är du, om jag får fråga? Är du en vandrare eller har du en permanent hem?" Ithril tog paus bland frågorna. Egentligen ville han fråga mer om Kian, men det var väl bäst att ta en i taget istället för alla på en gång så att den andre kunde hinna svara på dom, ifall han ville.

Han nickar lätt.
"Jag vet inte hur det är att leva i havet. Men det låter intressant i alla fall". Svarar han med ett leende. Det måste kännas mer fritt att kunna röra sig hur man vill. Det är ju vatten. Och Ithril är verkligen skapt för ett liv i havet. Han ser inte ut att vara så smidig på land. Han har ju inga bakben.
Kian ler snett.
"Jag har inte så många vänner. Familjen står mig närmast".
Säger och spetsar öronen framåt igen.

"Jag är 17 år. Tror jag". Tungspetsen blir synlig mellan hans läppar. Hur långt är ett liv. Kian är fortfarande ung. Men när slutar man vara ung.
"Jag vandrar. Men Savannen är mitt hem". Svarar han.
"Hur gammal är du själv, Ithril?" Frågar han. Han vill veta mer om Ithril. Men det är bäst att ta en fråga i taget. Annars kan det lätt bli rörigt. Och Ithril ska inte känna sig helt utfrågad heller.

"Det är blött." svarade han något retsamt på det Kian sade om att bo i havet. Såklart var det blött, men han hoppades att Kian förstod det skämtsamma i hans ord.

Inte så många vänner? Hur kom det sig? Familjen stod närmast, jo så var det för Ithril också, om han bara visste vart hans föräldrar tagit vägen. Stormen för så många år sedan hade gjort att de skiljts åt.
Sjutton år? Hela livet framför sig, likt Ithril som bara var två år äldre.
Savannen? Han kände igen ordet men visste inte riktigt vad det var för något. Ett land kanske? Han kände sig så korkad då han inte visste vad det var, men vem kunde klandra honom då han aldrig varit längre in på land än han var nu?

"19, men vissa tycker att jag är äldre i sinnet." sade han med en road ton i rösten.

Kian skrattar lätt till på Ithrils ord. Det är blött i havet. Det är så uppenbart att det är roligt. Kian ler glatt. Studerar sedan Ithril med huvudet lätt tippat på sne. Sökande blick när han ser på den lila havsvargen.
"Nej, vet inte riktigt hur mycket äldre du skulle verka då. Jag har själv ingen aning om vad något sådant som ålder vill säga egentligen. Jag vet inte vad det betyder". Svarar han och tungspetsen blir synlig mellan läpparna igen när han ler.

"Vad finns det mer för djur i havet?". Frågar han nyfiket.
"Annat är havsvargar och fisk". Leendet utvecklas till ett lätt flin men blir snabbt mild och vänligt igen. Svansen börjar svepa bakom honom. Kian kommer på sig själv med att han fortfarande står upp. Sakta sätter han sig ner. Som om han inte vill röra sig för fort och i rörelsen missa om Ithril skulle säga något.

"Sant, ålder är överskattat egentligen. Ålder representerar hur många år man levt, men det finns ju de som är väldigt barnsliga fastän de är gamla och de som är väldigt kloka och förståndiga fastän de är unga." sade han betänksamt. Han visste inte riktigt om det Kian sagt om ålder var något som han inte velat ha svar på, men Ithril hade inte kunnat förklara på det sätt som hans föräldrar gjort.

Vad det fanns för djur i havet? Oj, det fanns så många olika varelser, det skulle nog ta honom en hel dag att gå igenom alla.
"Sköldpaddor, bläckfiskar, hajar.. Det finns så många olika varelser i det stora blå. Det finns säkert många gömda i det mörka delarna, dit som de flesta andra inte besöker. Det är så mörkt och kallt.. och farligt där." svarade han eftertänksamt, visste inte vad mer han skulle säga.

Kian ler och nickar medhållande. Han håller med om att ålder egentligen inte spelar någon roll om vem man är. Det är inte åldern som bestämmer vem man vill vara.

De stora öronen klipper till på huvudet igen och spetsas sedan åter framåt. Han lyssnar på de djur som Ithril räknar upp och på det han säger sedan.
"Jag har ingen aning om vad det är för varelser. De låter lustiga. Men det finns en hel del lustiga varelser på land med". Svarar han och ett lätt skratt lämnar honom. Han har fortfarande svårt att bilda sig en uppfattning om havet. Och det kommer nog bli svårt för honom att någonsin göra det. Han har hört att man inte kan andas under vatten. Han studerar Ithril igen. Tippar huvudet än en gång på sne.

"Hur gör du för att andas under vatten?" Frågar han och det hörs på hans röst att han verkligen inte kan lista ut det själv.
"Jag menar... det finns väl ingen luft i vatten? Eller?" Han rätar på nacken igen.

Ithril log svagt då Kian svarade honom. Det var inte lätt för honom att veta vad som fanns i havet eftersom han inte kunde se efter, precis som Ithril inte visste vad som fanns på land. Han hade hört talas om olika djur, men aldrig sett eller känt doften utav dem.

Då frågan kom om hur han gjorde för att andas under vatten så flinade han till och skakade lätt på huvudet.
"Jag kan inte andas under vatten, det måste man ha gälar till. Jag andas luft, men jag kan hålla andan väldigt länge." svarade han och nickade till lite.
"Och nej, det finns inte luft i vatten." tillade han sedan som svar på den andres andra fråga. Vissa trodde kanske att det gick att andas under vatten fram tills de försökte, om de inte hade gälar så hade de fått vatten i lungorna och börjat hosta. Fast hur skulle man kunna veta om man inte provade?

Ithril hade inte lyssnat på sina föräldrar då de varnade honom för maneter, att de kunde bränna honom på tassarna om han tog på det långa som hängde ut. Han hade beslutat sig för att testa ta på dom ändå vilket hade lett till att han fått ett litet, litet sår och sedan dess hade han hållit sig borta ifrån de varelserna. Dock hade såret läkt ihop fint utan att ge honom något ärr.
Något som var konstigt med Ithril var att han inte hade några ärr alls över kroppen. Hans lila, fjälliga hud var fri från gamla läkta sår och hans fenor var nästintill perfekta i sitt nuvarande skick, inte en skråma. Något som han var ganska stolt över.

Citat :

Ithril log svagt då Kian svarade honom. Det var inte lätt för honom att veta vad som fanns i havet eftersom han inte kunde se efter, precis som Ithril inte visste vad som fanns på land. Han hade hört talas om olika djur, men aldrig sett eller känt doften utav dem.

Då frågan kom om hur han gjorde för att andas under vatten så flinade han till och skakade lätt på huvudet.
"Jag kan inte andas under vatten, det måste man ha gälar till. Jag andas luft, men jag kan hålla andan väldigt länge." svarade han och nickade till lite.
"Och nej, det finns inte luft i vatten." tillade han sedan som svar på den andres andra fråga. Vissa trodde kanske att det gick att andas under vatten fram tills de försökte, om de inte hade gälar så hade de fått vatten i lungorna och börjat hosta. Fast hur skulle man kunna veta om man inte provade?

Ithril hade inte lyssnat på sina föräldrar då de varnade honom för maneter, att de kunde bränna honom på tassarna om han tog på det långa som hängde ut. Han hade beslutat sig för att testa ta på dom ändå vilket hade lett till att han fått ett litet, litet sår och sedan dess hade han hållit sig borta ifrån de varelserna. Dock hade såret läkt ihop fint utan att ge honom något ärr.
Något som var konstigt med Ithril var att han inte hade några ärr alls över kroppen. Hans lila, fjälliga hud var fri från gamla läkta sår och hans fenor var nästintill perfekta i sitt nuvarande skick, inte en skråma. Något som han var ganska stolt över.

Kian ler lätt.
"Jaså. Jag trodde att havsvargar på något mirakulöst sätt kunde andas under vatten". Svarar han och de långa öronen klipper till på huvudet.
"Men det låter förståeligt att du andas luft precis som jag. Om du är en varg". Lägger han till. Han vet inte om han låter vidare förståelig men han har mött en underlig varg som han gillar att samtala med. Och han är nyfiken på havet som Ithril talat om. Havet som sträcker ut sig bortanför den här stranden. Det stora blöta blå. Kian kommer aldrig kunna utforska vad som finns där nere. Han är en landvarg.

[Kort och tråkigt svar. :P sorry]

"Vissa havsvargar kan säkert andas under vattnet med hjälp av gälar, sådant som fiskar har för att kunna andas. Det sitter vid sidan om halsen." förklarade han och log svagt. Han förstod om Kian hade svårt att hänga med i allt han sade, om denne pratat om allt som fanns på land skulle nog Ithril ha svårt att hänga med.
"Ja, kanske det." svarade han på den andra vargens ord. Han lade ner huvudet mot sina tassar och lät vågorna forsa över den lila kroppen med hjälp av sina vattenkrafter. Därefter höjde han huvudet och kände hur det droppade från hans nos och korta päls runt hans hals.

[ledsen att det tog så lång tid för mig att svara D: hänt så himla mkt IRL så har inte hunnit o.o ]

"Gälar?" Andas med gälar? Sitter på sidan av halsen? Kian tippar huvudet på sne. Vad är gälar?
Han studerar Ithril när denne sköljer vatten över sig själv. Det ser roligt ut. Kian ler lätt.
"Havet är vackert". Säger han och tar några skutt mot havet. Förbi Ithril. Tassarna slår i vattnet som skvätter omkring honom. Kian skrattar lätt.

[Förlåt för segt svar. Jag har heltidsjobb numer och har inte mycket ork för datorn på kvällarna när jag är hemma igen. Men försöker dra mig tillbaka till Numoori på helgerna. :3]

Hur skulle han förklara vad gälar var? Han hade inte behövt det tidigare, så därför lät han ordet rinna ner i sanden. De turkosa ögonen följde Kian med blicken då han skuttade förbi och började leka vid vattenbrynet.
Ett svagt leende lade sig över hans läppar. Med hjälp av sina vattenkrafter så lät han lite av vattnet formas som en boll, han knyckte lite på huvudet och vattenbollen svepte genom luften mot Kian.

[Förstår dig ^^,]

Att han inte fick något svar på frågan om gälar rör honom inte i ryggen. Kian har redan annat att tänka på. Han plaskar runt i vattnet. Plötsligt blir han träffad av en stor vattenboll(?) Kian blir dyblöt och till en början står han bara där med halvt öppen mun och kan inte riktigt förstå vad som hände. Sedan kommer han på att det måste vara Ithril's verk. Kian flinar lätt åt havsvargen och gör sedan sitt bästa med att försöka skvätta vatten på Ithril. Det går sådär med hans långa smala ben. Kian skrattar lätt.