[Var det tidigt höstroll vi sa?]

Den lilla vita valpen vandrar fram mellan träden i närheten av lyorna. Han är rastlös och uttråkad och släpper fram en gäspning som kittlar sig fram. Sen ruskar han på huvudet och hela kroppen följer med. Tungan smiter ut mellan läpparna och den röda blicken sveper över området omkring honom. Åt vänster ser han lyorna och åt höger ser han bara mer skog. Han bestämmer sig för att gå åt vänster. Men innan lyrorna stannar han intill ett träd och lutar sig mot det. Bakdelen sjunker ner mot marken och han lutar huvudet mot trädets bark. Tungan smiter ut mellan läpparna igen och fuktar nosen. Så lutar han sig bort från trädet och ruskar på huvudet. Så tippar han över och lägger sig ner på sidan på marken. Den röda blicken letar sig upp för trädets stam upp mot dess krona. Så rullar valpen runt och reser sig upp och ruskar åter på hela kroppen.

Sen tar han ett skutt mot lyorna och travar fram till den första och kikar in. Den är tom. Det är nästa med. Han traskar fram till den tredje lyan och lägger sig platt på mage utanför. Han är vänd bort från öppningen. Så gläfser han till och reser sig snabbt från marken och skjuter ifrån med bakbenen och skuttar bort från lyorna. Han kan klart och tydligt känna av vad alla flockmedlemmarna håller hus. De som befinner sig inom reviret i alla fall. Flera nykomlingar har anslutit sig till dem. Men den som valpen mest är nyfiken på är den mörka hanen som kom hit för ett tag sedan och såg ut att må väldigt dåligt. Denne var visst mors bror och det lockade den vita valpens intresse. För det var en chans att få veta mer om mor och hennes bakgrund. För själv vill hon inte tala alls om det. Valpen fnyser och vänder sig mot lyorna igen.

Ska han ta och söka upp denne okände morbror? Det är lockande. Den långa svansen sveper bakom valpen medan han står där och funderar på vad han ska göra.

[PAX TILL CHAYAN]

Chayan slumrade stilla i mörkret. Lyan var djup, och att känna en jordig vägg mot ryggen var ovant betryggande. I TBB hade lyorna varit få, och enbart till för de högst rankade. 
Chayan hade aldrig sett insidan av dem.
Självklart hade även de lägre rankade haft egna sovplatser,  men deras närvaro hade inte tillhört huvudgläntans gemenskap.
Rörelse utanför fick hanen att långsamt stiga ur vilans töcken. Än var reflexen att alltid vara på sin vakt för stark för att igonera, trots att han i sinnet visste att han var säker där han var.
Chayan hade sett mycket lite av reviret; fångad dels av sin egen utmattning och dels av Wamis nästan stränga blick. Hon var mån om sina valpar,  och han visste att hon var smart nog att hålla inte helt lita på honom den första tiden. Bara en dåre skulle låta en medlem av sin hämdlystna forna flock nära, om än sin bror.
Om än en individ som själv var på flykt från samma flock.
Mycket kunde han beskylla Wami för att vara, men inte var dum något av det. Rörelserna utanför fortsatte. Chayan låg vaket spänd, väntandes på om något skulle hända.
Kroppen värkte när han kröp mot lyans öppning. Även om risporna från tusentals taggar läkt, så var han än svag från den enorma utmattningen. Stressen vägde än på sinnet, trots all vila han fått. Mardrömmar hemsökte honom; bilder av mörka samlingar och tunga domar. 
En ung röst ljöd utanför, och exakt vem den tillhörde vågade inte Chayan svara på. Sannolikt så kunde den tillhöra en av de systervalparna som han bara halft hört om. Å andra sidan var han inte medveten om flocken hade några andra ungdomar. 
Han stannade vid lyans öppning, solsken främmande för hans mörkervana ögon. Han kisade mot ljuset, och ville helst skygga undan från det. Envist låg han kvar, trots att det stack i ögonen och sikten var dålig.

Han står i egna tankar ett tag. Ser fundersam upp och huvudet tippar lätt på sne innan han rycker tillbaka sig själv till verkligheten och öronen spetsar sig på huvudet. Han vänder sig mot lyorna igen. Känner förändring i Energierna åt det hållet och snart får han syn på ett ansikte i en av lyornas öppning. Det är den mörka främlingen. Morbrodern.

Valpen sträcker på sin hållning och försöker se vuxen ut. Om han lyckas eller inte spelar ingen roll. Han känner sig större i alla fall. Så tar han ett par skutt närmare men stannar på behörigt avstånd och tippar huvudet på sne.
"Vem är du?!" Frågar han men han låter inte direkt frågande. Men han vill veta. Vill inte erkänna att han är nyfiken. Den blodröda blicken ser misstänksamt på den äldre hanen.

Chayan sneglade på den vita gestalt som uppenbarade sig. Det hängde något mycket bekant över den unge, nästan kusligt så. Lite som att se sig själv i en spegelbild, eller snarare, se moderns fagra kropp åter i livet.
Det fanns ingen tvekan om vems valp detta var. 
Valpens beteende fick dock nästan honom att flina, men masken höll. Så uppenbar var den unges charad, att hade valpen tillhört TBB hade han blivit utskrattad. 
Men detta var inte TBB. Chayan tillhörde inte längre TBB.
Fann de honom skulle de slita honom i småstycken.
"Om din mor inte talat om det för dig så finns det en anledning." svarade han på valpens krav. Chayan var inte direkt imponerad av valpen, men det var ett framsteg att få träffa någon ur Wamis kull, oavsett om valpen hade tillstånd från henne eller ej.

Han fnyser åt den äldre hanens kommentar.
"Jag vet att du är mors bror". Säger han och ser ogillande på den mörka hanen. Han gillar inte att bli behandlad som en valp. Som någon som borde beskyddas från omvärlden och är för ung för att veta något alls. Visst han är ung och dum. Men hur ska han kunna växa och utvecklas om han inte får lära sig något?
"Mor talar inte om sitt tidigare liv". Det är något han alltid har varit besviken över. För han känner mors energier. Hon stänger så mycket inne.
Valpen piskar till med svansen.
"Varför kom du hit?" Den blodröda blicken fixerar morbrodern. Valpen lägger sig ner. Platt på magen och lägger ner huvudet mellan tassarna. Han är trots allt en valp. Den långa randiga svansen sveper över gräset bakom honom. Viftar från sida till sida. Tungan smiter ut mellan läpparna och fuktar nosen.

Chayan lät sin gröna blick vila på den vite. Ivrig, möjligt intelligent, men för ung för att inte veta vart nosen skall hållas borta.
"Om du redan visste, varför fråga?" svarade han kort, och hoppade verkligen valpen kände sig lika dum som han framstod. Varför slösa energi åt att ställa onödiga frågor?
 Chayan visste att det nog inte var det smartaste att reta en valp till Wami; inte nu när han läge var så skört, när minsta anledning till misstänksamhet kunde få honom utsparkad från säkerheten.
Fast samtidigt hade han en känsla av att kanske även hans syster skulle ha tillrättavisat ett sådan... korkat beteende.
Chayan fnös. Han hade aldrig varit den som gett raka svar, om ens några svar överhuvud taget. 
Det syntes på honom att han funderade; vände formuleringarna i huvudet och på tungan flera gånger innan han tog till orda.
"Vad din mor inte vill tala om är hennes ensak." svarade han till slut, efter en liten stunds tystnad. Blicken synade valpen.

Han ser buttert på morbrodern. Den vuxna hanen verkar lika dum som Lihai. Hur kan vuxna vara så dumma när de är vuxna? Akira vill inte bli en sådan vuxen. Han hoppas på att det inte är något som smittar.
"Jag vill veta vem DU är. Att du är mors bror är en sak. Men det berättar inte mycket om dig själv". Svarar valpen och höjer huvudet en bit från marken. Tänk att man måste specifiera frågor för att få vuxna att förstå.
"VEM är du? VAR kommer du ifrån? Varför kom du HIT?" Han ställer fråga på fråga. Frågor han vill ha svar på. För att han vill veta. För att det kan berätta mer om hans mor. Om valpen lär känna den här morbrodern kan han få veta mer om mor. Att mor inte vill berätta är en sak. Men ska alla vuxna vara såna? Seriöst? Hur svårt är det att svara på några frågor som en dum valp ställer? Han är en valp. De vuxna tar honom inte seriöst i alla fall. Så vad för skada skulle det göra att svara på hans frågor?

Valpens ord ekade tomt i lyan. Likt tystnaden före en storm försvann de sakta.
Chayan reste på sig, och skuggorna svarade på hans rörelser. De hopade sig runt hans gestalt och klädde in honom i mörker. Duklet som tidigare varit förvisat långt in stod som segrare vid lyans mynning. De gröna ögonen var smala när de gav svar på tal.
"Du kommer få de svar du söker när du har vett nog att inte leta efter dem." sade han neutralt. Ett konstaterande. Rappt efter kom nästa del. "Eller när du har hyfs nog att be om dem." hanen fnös, innan han vände sig om med ett par steg in mot lyan. Skuggorna sjönk undan samtidigt, och i dess frånvaro syntes en del av de ärr och läkande skråmor som tidigare dolts av lya och skuggor.
I TBB var man död om man var så respektlös. Nog för att varesig Shiva eller Blossom skulle ha förlåtit ett sådant haveri, men de skulle inte gett någon heder till den döda. Respektlöshet var för honom inte främmande, men bara från högre rankade.
Och alla var högre rankade än en valp. En oprövad som levde likt en parasit på flockens goda vilja.
Chayan stod still, och han skakade huvudet fritt från tankar på TBB.
"Du kan börja med att introducera dig. Namn, och härkomst." sade han planlöst, som om han reciterade ord sedan länge inbankade.
Chayan, Son av Nisha. Chayan, son av ingen.
Chayan, bror till Wami.

Öronen lägger sig mot nacken på valpen. Åter igen är han dumförklarad av de äldre. Energierna inom honom virvlar vilt omkring och vill ta sig ut. Vill segla ut genom porerna och härja fritt. Valpen studerar morbroderns energier. Ser dem svepa omkring. De är lika mors. Men ändå finna flera skillnader. Valpen studerar skuggornas rörelser omkring morbroderns tassar. Även de är så fulla av energier. Valpens värld är så mycket mer färgglad än alla andras. Ännu vet han inte hur han ska kontrollera dem. Ingen av de vuxna i flocken har något att lära honom om det. Men mors träning med gifterna går sakta men säkert framåt.

Valpen ställer sig upp. Placerar framtassarna tätt ihop under sig.
"Mitt namn är Akira". Börjar han och fuktar nosen med tungan. Den blodröda blicken släpper inte morbrodern.
"Wami är min mor". Fortsätter han. Öronen klipper till på huvudet och står piggt spetsade framåt. Akira är den förstfödde i en kull på fem valpar. Men det är inte upp till honom att presentera sina syskon. Han har en bror och tre systrar. Men det har alltid varit den yngsta systern som han känt sig närmast. Och det märks stora skillnader mellan de två och de tre övriga syskonen.

Chayan lät ett leende rycka i ena mungipan, skyddad där han var av skuggorna. Han var nöjd, det gick inte att förneka. Skuggorna drog sig tillbaka; lade sig avvaktande längst in i lyans hörn där de naturligt hörde hemma.
Han stod still. 
Svansen knyckte ensligt.
Kroppen vreds runt. Trots att något trött och stelt hängde över rörelserna såg man att i essensen fanns det enbart en svåröverträffad spänstighet. 
Ögonen mötte den röda blicken, och höll den i ett järngrepp.
"Jag är Chayan, son av Nisha. Bror till Kaiwami och Achangra." svarade han tonlöst. Vid mynningen till lyan lade han sig ned; frambenen korsade över varandra och huvudet ovant höjt. 
"Tidigare av TBB, och numera av Triniry." avslutade han, blicken orörd och orörlig. 
Han tystnade. Nästan med nyfikenhet inväntade han vad den unge skulle svara.

När Chayan talar så poppar bara fler och fler frågor upp i valpens huvud. Han öppnar munnen i ett andetag men stänger den igen. Han har redan insett att han inte kommer få några svar bara genom att ställa frågor. Trots att det egentligen borde vara så. Bakdelen sjunker ner mot marken och valpen blir sittande. Den långa svansen sveper till och lägger sig kring hans tassar. Ett drag han fått från mor.
Valpen har redan nu fått reda på mycket. Att hans mor har två syskon. En bror och en syster. Han gissar i alla fall på att det är en syster. Av namnet att döma. Att deras mor heter Nisha. Chayan kommer från TBB. Kommer mor därifrån med? Ena örat tippar ut åt sidan och valpen sitter stilla och följer energiernas färgsprakande rörelser med blicken. Så fokuserar han på morbrodern igen.
"Jag har fyra syskon". Berättar han. Syskonen är jobbiga men de är ändå hans syskon. Tungan smiter ut mellan läpparna och fuktar nosen innan han fortsätter.
"Varför kallar du mor för Kaiwami?" Kanske om han frågar försiktigt kanske morbrodern inte har något emot att svara. Det var ju trots allt Chayan som sagt det.
"Hon heter Wami". Det är det enda namnet han känner henne vid. Hon är mor och hon heter Wami. Det är vad alla andra kallar henne. Det är så hon presenterar sig. Det har alltid varit så. Här kommer Chayan och avslöjar något helt nytt. Akira vill ha svar på alla sina frågor. Men han måste vara försiktig nu. Han måste vara smart.

Chayan höll sin belåtenhet långt bort från ansiktets uttryck. Han var en mur: ogenomtränglig.
Det var i alla fall vad han ville intala sig, trött och halvsovande som han fortfarande var.
"Kaiwami var namnet din mor fick; Wami var namnet hon tog." han lät bli att det inte var helt oansenligt att vargar bytte namn. Vad man kallade sig var sällan något viktigt när allt kom till kritan. Förutsatt att man inte hette Chayan och hade hela TBB efter sig.
Chayan sänkte huvudet något, försökte se mer avslappnad ut än vad han kände sig. Fanns ingen anledning att framstå som ett halvt nervvrak framför en valp.
"Så Akira, vad kan du berätta om dig själv?" sade han med en svag genuin ton av intresse. Mot hur hans röst tidigare ekat avmätt mellan lyans väggar så lät den nästan extatisk i relation.

Akira tippar huvudet på sne. Så mors namn är ett smeknamn? Akira har just fått veta lite mer om mor. Men fler frågor har dykt upp. Hela hans liv har han aldrig hört mor använda sitt hela namn. Varför? Det får honom att undra lite över sitt eget namn. Han vill växa sig stor och förhoppningsvis göra sitt namn känt. Hittills har han varit stolt över sitt namn för det var mor som gav honom det. Men varför använder hon själv bara ett simpelt smeknamn av det namn hon gavs av sina föräldrar?

Valpen inser att han suttit i egna tankar när han hör morbroderns röst igen. Han frågar vad Akira kan berätta om sig själv. Vad? Varför?
"Vad vill du veta?" Frågar han. Vet inte riktigt vad han ska säga. Vad finns det att säga? Akira är inte säker på vem han själv är. Vem han är menad att vara. Han är bara en valp. Att berätta om honom själv är något han finner oerhört svårt. Han studerar Chayans energier. Följer de klara färgernas dans med blicken. Han kan se morbroderns trötthet i kroppen. Akira har lekt med sin kraft på egen tass. För han har ingen som kan lära honom. Ingen som förstår. Ingen som ser som han gör. Han har lekt med småbyten. Känt deras energier så nära. Känt dem svepa in och ansluta sig till hans egna energier. Han har även experimenterat med att försöka ge av sina egna energier. Och på så sett manipulera bytet. Han har även övat på lekkamraten Wen. Utan att hon vetat om det. Hon är för dum för att förstå. Hon är bara glad över att få hans uppmärksamhet. Och hennes energier är så vackra. Så kraftfulla.

De tofsprydda öronen klipper till på valpens huvud. Den blodröda blicken sveper med i energiernas rörelser.
"Vad vet du om energier?" Kommer han på sig med att fråga. Han fick en tanke. Om han inte ärvt sin energikraft av varken mor eller Lihai så kanske det finns någon annanstans i släkten. Kanske Chayans besitter någon liknande kraft? Eller vet någon som gör. Akira vill inget hellre än att bemästra energierna. Gifterna lär mor honom att kontrollera. Men energierna tycks inte lika viktiga. Nästan som att hon är rädd för den sidan hos Akira.

Chayan såg på den vita valpen med en outrundlig blick. Tystnaden höll ett hårt grepp om hanen, nästan som om han var förvånad.
Energier. Något han bara hört en varg släktled tala om med den vetande tonen. 
Chayan hade ett grepp om energier. Skogen var full av dem; levande och allvetande - men inte på det sätt han misstänkte valpen menade. 
"Energier finns överallt omkring oss." sade han slutgiltigen, med en tydlig ton av what is it to you? i slutet. Akira skulle inte ha svårt att förstå att Chayan visste något, men innan han avslöjade så mycket mer behövde han nog tala med Wami. Shiva hade i enrum berättat för honom vad som hänt, nästan som om han ämnat skryta över hur hans anlag trumfat Chayans - Nishas - men det betydde inte att denna valp var medveten om det. 
Det behövde å andra sidan inte betyda något. Vem visste exakt vad Wamis partner bar på för krafter. Kanske hade Wami redan burit på valpar när Shiva korsat hennes väg.
Det behövde inte betyda något alls.
För hennes skull hoppades han det. 
Chayan granskade valpen igen, genomgående och grundligt för säkert tredje gången. Vitt fanns inte i hans släktled. Ränder gjorde det dock. 
Röda ögon vågade han inte uttala sig om.

Valpen hade redan insett att han inte skulle få några direkta svar av morbrodern. Han måste försöka bli smartare. Men på vilket sätt? Det känns frustrerande och öronen lägger sig mot nacken för en stund men spetsas snabbt igen.
"Jag vet det". Svarar han och försöker att inte låta så spydig som han känner sig. Uppretad är kanske rätt ord. Men han skulle bara vara dum om han lät känslorna löpa i denna situation. Han har redan visat vilken dum liten valp han är.
"Vet du hur man kan styra dem? Energierna? Mor har sagt till mig att ignorera dem. Men de är mycket mer än bara en kraft för mig". Akira är den enda av sina syskon som kan se och känna energierna runt omkring och i allt levande. I vargarna omkring honom. Men ingen annan som kan lära honom. Mor säger att han ska fokusera på gifterna. På den sidan av hans person. Men han kan inte ignorera energierna. Han vägrar. Inte ens Lihai kan hjälpa honom. Akira skulle inte velat ha den grå hanens hjälp i alla fall. Även om Lihai är hans far. Akira kan dock inte se några likheter mellan sig själv och den äldre hanen. Även om han försökt se djupare. Inte ens deras energier matchar.
"Energier säger mycket om vargar". Mumlar han och vrider lite på huvudet och ser förbi Chayan.

Åter föll tystnaden när Chayan behövde fundera på ett svar. Han kunde förstå en valps otålighet, och ännu mer så kunde han sympatisera med känslan av att inte vilja stänga bort en del av sig själv. Nisha hade aldrig accepterat skuggorna, även om hon kunnat se dess potensial. Hellst skulle hon nog ha sett dem tyna bort och ersättas med gift. 
Det var svårt att förneka en del av sig själv.
Han valde att inte säga något alls, utan lät tystnaden förmedla vad han inte ville - kunde - säga. 
Valpen fortsatte. Chayans öron knyckte till och svansen slingrade sig lätt innan den åter lade sig till rätta. 
"Vad säger energierna dig då?" frågade han, rösten rak men inte längre lika hård. Nästan uppmuntrande. För att vara honom i alla fall. 

[Sorry för mina korta inlägg x'D]

Vad säger energierna då? Valpen flinar lätt men ser inte på Chayan. Inte än. Vad säger energierna? Det är en bra fråga från någon som inte förstår dem.  Valpen har fortfarande svårt att förstå själv. Men han låter energierna lära honom. Styra honom på ett sätt.
"Energierna säger mycket om hur man mår. De är hur man känner sig, hur man rör sig". Det är rätt svårt att förklara för någon som inte ser dem själv. Akira har redan insett att han ser världen på ett helt annat sätt jämfört med andra. Energierna tillför så mycket. Även om de alltid är närvarande är det inte alla som kan känna dem, se dem, ta på dem.

Chayan sänkte nosen medan han lyssnade, så att huvudet vreds upp och öronen tydligt spelade hans intresse. Chayan hade ingen anledning att dölja för valpen ämnet angelägenhet. 
"Ett sinne extra." konstaterade han, och bakom honom slog svansen hårt i marken så att damm virvlade upp från den torra jorden. 
"Jag vet kraften du talar om." Chayan visste hur det var att vara ensam, att ha en kraft som ingen annan riktigt hade och ingen riktigt ville ha. 
"En släkting till mig är likadan." lugn var rösten, och hjärtrytmen orubbad. Orden, om än inte helt sanna, var ingen lögn. Det Akira ville ha var inte mer bevis på att han inte hörde hemma, utan Chayan misstänkte att valpens frustrerade nyfikenhet bottnade i ett sökande efter validering; en omedveten känsla av att bara vilja ha bekräftelse. 
Valpen verkade leta efter rötter, efter bakgrund, som kunde förklara något som Chayan inte hade fått insyn i ännu och därför inte kunde veta något om. Han kunde bara ha sina misstankar, och fortsätta söka efter svar i valpens beteende. 
Trots sitt kalla beteende, så var han inte känslolös; hanen hade växt upp i utanförskap i en flock där respekt var allt och ingen var hans like. Enbart skuggorna hade funnits, ett levande bevis för allt han inte var. 
Han behövde verkligen tala med Wami innan han sade något mer än så, för han hade inga önskemål om att slå sönder den sanning som rådde utan hennes tillstånd. 

[Älskar verkligen det här rollet <3 det är så... åsum ;D ]

Ett sinne extra ja. Det är ett bra sätt att förklara det. Valpen nickar instämmande. Känner sig underligt lugn helt plötsligt. Den blodröda blicken försvinner bakom ögonlocken för en stund. Öronen spetsas framåt och ögonlocken slås upp och den blodröda blicken höjs till Chayan. Valpen rätar på sig. Svanstippen börjar röra på sig och han känner sig ivrig.
"Du vet? Vem?" Frågar han. Hoppas på svar men försöker tygla sig. Får han inget veta måste han hålla sig från att bli besviken. Han har kommit ett steg närmare svar i alla fall. Det är framsteg. Det kliar i kroppen av spänning men valpen försöker hålla sig lugn. Försöker upprätthålla den lugna utsidan men den pupillösa blicken avslöjar honom förmodligen i alla fall.

[Ja! :'D]

Trots att Chayan knappats gjort någon annat än sovit den senaste tiden så kunde han känna hur tröttheten kom smygande. Han var trött och kroppen krävde sig vila. 
"En annan gång." sade han, både som en indikation på att samtalet var slut och som en liten fredsgåva och lockbete till ett kommande samtal. Det skulle hända, bara inte just nu. 
Hanen nickade, ett tecken på respekt och det enda tecknet han gav innan han nästan lite klumpigt vände sig om och haltade tillbaka därifrån han kommit. 
Han visste att han lämnat valpen i ett kritiskt skede. Nyfikenhet var förödande när man visste att svaren kanske fanns så, så nära. 
Det dröjde inte länge efter att kroppen blivit lagd tillrätta innan han fallit ner bland drömmarnas näste. 

[Avslutat? c: ]

En liten låga av hoppfullhet hade tänts hos valpen när han såg morbrodern traska iväg. Det fanns svar och någon gång kunde han nog få veta vad. Få lära sig mer om kraften som han bär. Som verkar göra honom lite speciell.

[AVSLUTAT]