[Utspelar sig sommaren 2017.. ligger inte alls efter. Heh.]

"Igen!", skallade Ronias röst, barsk så som den bara var vid ansträngning. Moln av damm från tassar nyligen i rörelse svävade bort över den nedtrampade jordplanen. Luften var varm men inte så fuktig och kvävande som i Kawazatriskogen, något som definitivt gynnat de flesta vargar under träningen. Allt kändes så mycket mer levande i Lövskogen än deras forna hem, som om en slöja lyfts av verkligheten och att de kunde leva fritt och så som hon alltid drömt om. 
  Ronia stack tungan utanför munnen och slickade bort en droppe blod från en obetydlig reva i läppen - det skulle läka bort utan ärr på en vecka - innan hon backade några kliv och rev högertassens klor i marken i en helomvändning. Hon synade sin motståndare, den grå med än mörkare möster i pälsen. Sedan deras första möte hade hon tyckt han var slående likt ett litet lustigt djur Kasai fått syn på dagen de äntrat Lövskogen för första gången. Trots Chayans slanka kropp fanns där mer styrka än man först kunnat ana, och var en intressant motståndare. Ronia var kraftigare, något starkare, men Chayan slog henne i smidighet. Det blev ofta oavgjort när de sparrade, vilket betydde att han var en värdig motståndare. Hon tränade ofta mindre skickliga medlemmar, vilket var bra för flocken och individen, mindre bra för att underhålla egna kunskaper och se till att musklerna alltid var varma.
 Ronia breddade på framtassarna i beredskap och spände blicken i hanen.
  "Redo?"

[Fritt fram att PP!]

De var nästan jämnstora, reflekterade Chayan. Slanka men starka; lika på flera nivåer men ändå utnyttjade de sina styrkor på helt olika sätt. 
De var så jämna på ett sätt Chayan inte hade upplevt sedan valpåren i Kaiwood, och blotta tanken fick honom att inombords rysa. Minnen av blodiga matcher, flocksyskon mot flocksyskon, där enbart den bästa hade kunnat vinna. Chayan med sin nätta hydda hade sällan gått som segrare ur kamperna om status och heder. 
Den grå hanen synade Ronia med smala gröna ögon när hennes röst ljöd. Andan låg ytligt efter ansträngningarna, nästan kippande. Livet i Trinity hade gjort honom vek.
Ordet smakade oförlåtligt bekant på tungan. 
"Som ni vill." svarade han och rätade upp sig så att kroppen stod vänd som smalast mot tiken. Mindre måltavla. Hans naturliga taktik var betydligt mer defensivt inriktad än offensiv. Kanske hade Ronia lärt sig av deras senaste match, men han tänkte ändå låta henne ta initiativet och attackera först. 
Kroppen var spänd, musklerna redo. Ena bakbenet, högre upp ovanför knäet, värkte efter en av tikens välplacerade stötar, men än hade han nog kraft i det för att hoppa med hjälp av det andra benet. 
Chayan fann sig själv försvinna bort i tankarna, tömma huvudet på allt som inte var vitalt för ögonblicket. Han behövde alltid påminna sig själv att detta inte var på riktigt, att det inte var hans liv och lem som var på spel. Det satt så djupt inrotat, inpräntat, i vanemönstret att det nästan var farligt skulle någon anfalla och han hade gått in i rollen. 
Som att dra ett byte genom lera och över rötter drog han sig själv tillbaka till stunden och medvetandet, inte ens ett ögonblick senare. 
Det är en övning, intalade han sig själv. Du är i Isil Anar. Repetition. En förankring i nuet. 
Svansen snärtade, en inbjudan eller en utmaning. Kroppens tyngd vilade främst på bakbenen, svansen utsträckt bakom honom som mottyngd och för balansens skull. 
Han var redo.