Det hade tagit lite tid, men hon har gjort i ordning allt. I små metallbrukar hade hon hårt pressat pulver, och i en större hink hade hon vatten. Det fanns även tomma tallrikar av metall, avsedda för att blanda färg på. Instruktionerna var tydliga: blanda pulver med färg tills önskad kleggig konsistens. 
     Allt var förberett, till och med uppställt framför den ljusa väggen. Det enda Mercedes behövde göra nu var att hitta Chayan.
     Något som visade sig vara lättare sagt än gjort. Till slut, efter många minuter, fick hon syn på honom i trädet där de träffats under natten.
     "Chayan!" kallade Mercedes med ivrig stämma, men mjuknade snabbt. "Chayaaaan." Den mjuka pratsången brukade dämpa eventuella dåliga morgonhumör. "Det är dags!"

I drömmarnas värld kunde Chayan sällan finna ro. Ofta var det bara vaga intryck, eller suddiga minnen, och det kunde han leva med. 
Ibland var det mer, och då.. var det nästan lättast att göra något annat istället. Som sysslor, jaga, spionera på någon av flockens medlemmar eller strosa runt i Yanamore och lyssna till alla ljud. 
För ovanlighetens skulle hade Chayan slumrat väl och ostört. Kanske var det något med eken, något rogivande på en djurisk nivå som Chayan kunde knyta sig till?

Oavsett, så rycktes han ur sin slummer när Mercedes sjungande stämma steg upp mot grenen han låg på. 
Lite yrvaket såg han sig omkring. Var det något han hade missat? Var det ett möte eller en incident som behövde behandlas, gärna igår? 
"Det är dags!"
Dags för vaddå? 
Stressen steg i bröstet likt en omformande kraft runt lungorna. Vad hade han missat? Vad hade han missat? Vadhadehan-?
Mercedes röst var inte jäktande, inte orolig. Hade det varit något viktigt hade hon låtit annorlunda. Chayan tog mentalt tag i det, fokuserade på det för att få tankarna att klarna. 
Barken var hård under tassarna, skrovlig. Solen värme i strimmor på ryggen. Det luktade vagt av varmt träd där han klamrade sig fast vid grenen. 
Allt var i sin ordning. 
Fortfarande lätt skakad sneglade han ner mot marken och Mercedes. I ett nafs var han nere. Inte helt säker på vad de faktiskt skulle göra, men han lät inte förvirringen skena igenom han likgiltiga fasaden - den väl inövade neutrala minen hade varit han räddning otaliga gånger genom livet, och inte minst i IA.
Han gav en nickning, ett ickeverbalt led vägen. 
En kraktär han stött på i Yanamore hade uttryckt det ganska bra; Fake it 'till you make it.

Mercedes ledde vägen, glatt småpratandes om hur hennes dag varit hittills och försäljarna som hon träffat. Även om Chayan hade velat tillägga något, så hade han inte fått en syl i vädret.
     "Här!" deklarerade hon när de var framme. Med det extra benparet började hon försiktigt blanda färg. Deras rörlighet var till stor hjälp. Hon fick till en bra konsistens på en röd färg, och gestikulerade ner mot den.
     "Doppa tassen i färgen", beordrade hon, "och gör- nej inte sådär, vänta, jag visar." Hon blandade snabbt till en orange och gul, och doppade ena framtassen i rött. Med den gjorde hon en halvcirkel med sin botten i marken. "Fyll i den här. Det är solen." Hon doppade en annan framtass i orange, och började måla runt om det röda, som en soluppgång. 
     "För Aurinko." Mercedes kunde ensam hålla låda i timmar, men hon tvingade sig själv att begränsa sig till att endast berätta om sina idéer: en stor väggmålning av sol och moln och färger. "Eller har du egna idéer?" Hon var ju tvungen att fråga.

Det var något behagligt över att bara lyssna när Mercedes talade, och inte ens vara förväntad att tillägga något eget. Han hade nog inte kunnat inflika så mycket om han velat, vilket han inte gjorde, så det var en bra sak. 
Väl framme försökte Chayan göra som han blev tillsagd, men han måste ha gjort något fel, för genast blev han korrigerad. En djup mellan ögonen rynka bröt hans anlete. 
Varför skulle de måla nu igen? 
Med en tass full av röd gegga - varmt och blött, järnsmak - svalde han ner klumpen i halsen och satte tassen mitt i den målade halvcirkeln. Lite osäker på vad han skulle göra sen gned han den lite fram och tillbaka över den skrovliga stenytan. Det blev ett ojämnt streck, vagt i formen av hans spretiga framtassar. 
Mekaniskt flyttade han tassen till byttan med röd färg för att fylla på med pigment och repeterade rörelsen. Denna gång blev ytan lite jämnare, men bara något. 
"För Aurinko." hörde han Mercedes säga, och förklara sin vision. 
Han funderade. Gudarna hade inte gett honom några fördelar i livet, men Aurinko hade valt denna flock - valt Ronia - till att representera Honom. Chayan skulle nog aldrig knyta sig till eldens Gud på samma sätt de andra hade, han hade redan sogens, myllrets och  livets Gudinna närmast hjärtat. 
"Ett träd?" sade han tyst,vred huvudet för att indikera den väldiga ekens grenar som sträckte sig vida över himlen. 
När han doppade framtassen i färgen igen valde han att börja de långa tårna, nästan som om han skulle greppa något. Det blev en liten skål som mer färg fick plats i. 
Blod.
Nej, det var vatten och pigment; Chayan fick dra ett djupt andetag för att stadga sig.

"Visst!" Mercedes drog klart en tjock, orange linje, och torkade av tassen på frambenens päls. "Jag ska fixa brun åt dig." Han fortsatte måla medan hon blandade färg. När det var klart sköt hon skålen åt honom, och doppade tassen i det röda för att avsluta det han påbörjat. "Du kan doppa tassen, det behövs ändå mer rött." Hon lät honom ha fria tassar när det kom till trädet, men var beredd att ingripa om han skulle närma sig solen alltför mycket. De målade på, och Mercedes var riktigt nöjd med resultatet.
     "Vill du ha grön, till grenar?" undrade hon när hon ändå var i färd med att blanda rosa och lila till moln.

Den röda solen blev tillslut klar. Ett bländade behov att tvätta lemmen ren från det röda satte sina iskalla tänder i hans lungor, men han svalde ner det med djupa, kontrollerade andetag. 
Trädet. Ja. 
Närmare kanten av muren satte han igång med vad som kunde kanske kallas för en stam. Mörkt bruntrött - färgen av torkat blod -  mot den orangea bakgrunden. Grenar så högt han kunde sträcka sig, som bredde ut sig. 
Det var... inte snyggt. Hur än chayan vände och vred på huvudet så det trädet faktiskt ganska fult ut. 
Han sneglade med ett bedjande uttryck mot Mercedes, som tycktes fullt upptagen med att blanda färg.
Som om lite grönt skulle kunna rädda vad han precis försökt skapa.
"Vad.. tycker du?" sade han. Det som saknades i hans träd var nog inte färg, utan finess. 
Han kände sig så löjligt passiv i det hela. Nog för att han oftast föredrog att se på utan att interagera, men att stå där och bara känna sig dum och otillräcklig tog priset. 
Han satte ner tassen på marken. Det skulle bli ett rostrött avtryck, men han brydde sig inte.

"Bra grund!" Inte kritik, men inte falskt beröm. "Här. Ta lite av den här orangea, medan färgen fortfarande är fuktig, och dra vertikala linjer. Det kommer se bättre ut då." Hon sköt skålen mot honom och följde själv efter med den gröna färgen. Utan att vara i vägen sträckte hon på sig så gott det gick, tog stöd med frambenen mot den orangea torkade färgen, och använde det extra benparet för att dutta dit grön tasslöv.
     "Vi är en bra duo", fortsatte hon. Det var mestadels hon som stod för konversationen, men det hade hon inget emot. "Ja, precis sådär!" De uppmuntrande orden var riktade till hans målande. Hon började redan se sig om efter mer blått att blanda i den gröna för mer variation.

"Vad menar du med det?" Mercedes stannade upp och såg förvånat mot honom. Hon visste inte riktigt vad han syftade på - allt hon hade sagt kände väldigt självförklarande. Troligtvis eftersom hon naturligtvis visste precis vad hon syftade på, men det tog ändå några sekunder innan hon fick tag i sig själv och formulerade ett försiktigt svar.
     "Jaa", hon viftade lite med kladdiga tassar, "vi målar bra. Jag pratar och du lyssnar bra. Saker går bra." Det fanns en viss tvekan i hennes sista ord, ett outtalat frågetecken. Tyckte han inte om hennes sällskap? Mercedes var förvirrad, och hon visste tillslut inte heller vad hon menat med sina ord. De hade inte vägt så tungt hos henne. "Vi har väl trevligt?"

Chayan godtog Mercedes beskrivning med en nickning. Hans röst hade nog varit lite för hård. Igen. Hans mening hade inte varit att få funderingen att låta som ett krav, men det var ofta där han hamnade oavsett.
"Det här är trevligt." Sade han och blev nästan förvånad över hur genuint han menade det, och insåg i nästa andetag att han av misstag satt ner benet med färg på under samtalet. Den kletiga färgen var helt uppblandad med jord och små lövräster. Till och med ett långt grässtrå hängde sig envist kvar när han snopet lyfte på tassen för att granska kladdet.
Han sneglade på Mercedes, ett förläget leende tindrandes.
"ehrmm.. oj då?" Det kändes underligt, smakade konstigt på tungan; men ändå låg det inte.. fel?

Leendet hon fick, om än förläget, kändes genuint och det fick Mercedes att spricka upp i ett eget, brett. Hon kände sig lättad över han verkade ha godtagit hennes svar, och sträckte sig upp för att dutta fler blad på väggen.
     "Hmm", svarade hon och sneglade med ett litet fniss ner på hans tass, där det envisa grässtrået vägrade släppa taget, "vi kanske får ta ett bad efter det här." Som för att betona sina ord använde hon sitt närmaste ben i det rörliga benparet för att dutta till honom på skuldran och lämna ett grönt tassavtryck.

Det fanns många ord som kunde beskriva Chayans ansiktsutryck när den gröna färgen klibbades fast i hans päls. Snopet. Skeptiskt. Skräckblandad förtjusning. Blicken när den följde rörelsen från början till slut var nästan förvånad, som om han inte trodde att någon frivilligt skulle röra honom. Trots att Mercedes gjort det tidigare under dagen för att hjälpa honom med målningen, att ta färg och instruera. 
Nu satt han där, färg i pälsen och på tassarna, med förvåning i blicken, förhoppning i bröstet och förvirring fångat i halsen.
Impulsen kom utan förvarning. Han stoppade den inte. Valde aktivt att kväva den instinktiva nertryckningen. 
Tassen med färg for framåt. Orange färg med smular av jord och strån av gräs sökte sig mot det köttiga partiet ovanför där ben mötte kropp på den större tiken. 
Det var inte ett perfekt avtryck, hans tass var lite för underligt formad för det, men det var helt klart ett avtryck. 
"En duo. Nu matchar vi." sade han. Ett leende spred sig långsamt över läpparna, och det bultade i bröstet; en sån liten sak egentligen, att röra en annan individ, men det kändes just då som om han kunde ta hela världen.  
"Men ja, ett bad kommer nog behövas." som svar på hennes faktiska fråga.

Mercedes skrattade överraskat till när han duttade henne tillbaka. Hon hade redan färg upp på benen, och att säga att de behövde ett bad var en underdrift. Men en duo var de onekligen.
     "En duo", upprepade hon med ett leende, studerade honom i en sekund med glittrande ögon. Sedan blev leendet ett flin, och hon ställde hastigt ner sin färg. Den halvfärdiga målningen kunde vänta, för hon hade kommit på andra tankar. Dessutom hade den sin charm i enkelheten.
     "Sisten till sjön är en liten skunk!" Angelägen om att behålla sitt försprång och inte bli skunken pilade hon iväg, men hörde honom komma efter. Det skulle bli en jämn tävling ända ner i vattnet.

[Avslutat]