[Detta är endast ett ensamt inlägg. Svara INTE i tråden, tack C:]

Marken var densamma. Luften densamma. Vattnet lika stilla och brisen lika lugn. De dova dunsarna från fakargens vingar störde stillheten endast tillfälligt. Så snart han tagit mark fällde Azazel ihop vingarna och stjärtfjädrarna. Manen gungade tungt om hans huvud av rörelsen. Gräset grodde envist i sanden och fjolårsgräsets gula strån stack upp ur marken som vassa pinnar. Trots att sanden dominerade öns strand så band gräsets rötter den, och den rörde sig inte mer än ytligt när han med lugna steg rörde sig längs trädranden. Hur länge sedan var det han varit där? Det kunde ha varit en annan ålder. En ålder som sedan länge var förbi. När han tänkte tillbaka på det så kunde det lika gärna ha hänt någon annan.

Han mindes morgonsolen, densamma som sken över honom nu. Han mindes den Vite och Zayev. De hade varit de första ur flocken han mött. Det var här hans liv vänt. Hur hade hans liv sett ut om han inte antagit utmaningen den morgonen? Vem hade han varit? Hade han förblivit det naiva, dumdristiga jaget om han hade lämnat öarna ensam den gången? Nu var han förändrad. Utslagen likt en blomma, med fler nyanser än knoppens envist gröna. Det hade han flocken att tacka. Nevada att tacka.

Azazel lade sig ned i sanden. Den visade intet spår efter vad som hänt här för så lång tid sedan. Han pressade ansiktet mot sanden. Gned huvudet mot det glesa, torra gräset och de nya, klargröna bladen som långsamt sköt upp. Upp mot vårens värmande famn. Han makade på vingarna och rullade över på andra sidan. Sträckte på benen och krökte ryggen. Vände sig på rygg och såg mot himmelen. Längre än så här skulle han inte leta. Den Vite fanns inte här. Han hade cirkulerat över det stora området länge innan han landade. Längs stranden fanns Han inte heller. Inte någonstans på savannens vida vidder som han kunnat se. Hade Nevada vandrat åt detta håll så borde han ha sett honom. Åtminstone funnit spår efter hans doft. Han borde ha mött eller passerat honom. Han borde ha kommit ikapp fågelvägen. Men han hade intet funnit. Det var som om den Vite upphört att existera. Kanske hade de andra bättre lycka i sitt sökande.

Han låg stilla en god stund, på rygg och med blicken mot skyn. Vingarna låg avslappnade, halvt utfällda vid hans sidor och möttes av solens mjuka sken. Doften av det näst intill stillastående vattnet hängde karakteristiskt i luften bland öarnas skiftande stora landmassor. Han kunde höra vårens fåglar vissla i träden. Små, färgglada blommor öppnade långsamt sina blad mot den ljusnande dagen.

Med en djup suck rullade Azazel över på buken igen och reste sig upp. Han ruskade våldsamt sanden ur pälsen och fjädrarna. Tungan gled över läpparna och han gäspade stort. Han såg sig åter om. Tog in platsen. Den plats där han givit Ledaren sin tillit, utan att veta tillitens färg. Den tilliten hade blodets färg. Dödens färg. Kanske var det just det som hade förändrat allt. Han fällde ut vingarna och lät dem fyllas med luft. Ljudet av vingslagen fyllde på nytt lyften då han lämnade marken. Det torra gräset gungade för vinddraget. Sand yrde tillfälligt upp i luften för att genast lägga sig tillrätta. Det var dags att vända åter.

Den Vite fanns inte här.