Ivo hade letat efter sin svärfar. Han var liten, brun och randig, så att lägga märke till honom var inte alltid det lättaste. Särskilt inte för Ivo, som inte hade för vana att se neråt så ofta. Så när han till slut, ute i rosenträdgården lade märke till sin svärfar log han brett och rörde sig med illa dold nervositet mot honom.
"Svärfar, Grendel," började han. Shit, nej, hade han sagt fel nu? Han ville så gärna göra rätt. Ett ojämnt leende dekorerade de mörka läpparna. "Eh, ledarn..."
Han stannade på ett respektabelt avstånd. Han visste inte om han var upptagen. "Haru.. öh.. tid?"


[Till Grendel!]

Med hård blick sökte han efter potentiell ohyra bland rosenbuskarnas blad. Det sista han ville var att få sin trädgård förstörd av skadedjur: det räckte med att barnbarnen hade en förmåga att fara omkring som yrväder bland blommorna. Han älskade dem högt, men vid Tenrai, han ville helst inte ha dem i trädgården.

Grendel kunde känna doften av Ivo då han kom närmare, men han höjde inte huvudet förrän han talade. Ett mjukt leende spred sig på aderonens läppar när han mötte den andres nervösa blick.
    "Grendel duger fint." han knyckte lätt med huvudet. "Gå med mig."
Ivo slöt upp bredvid honom, och i ögonvrån noterade han de korta stegen han tvingade sig själv att ta för att inte gå ifrån den mindre vargen.
    "Vad har du på hjärtat, Ivo?" sade han och såg upp på svärsonen med frågande blick.

Grendel, okej, bra. Det kändes mer ledigt och schysst än att gå runt och säga svärfar jämt. Ivo log nöjt, om än lite nervöst, och följde Grendel med små steg för att inte gå ifrån honom.
"Jo asså ja..." började han med ett litet skratt. Han tänkte tillbaka på snacket han haft med Tistel och fylldes av tvekan. "Ja ville prata me' dig om... ja..."
Ivo suckade. Det lättaste var kanske att bara få det överstökat.
"Ja bråkade med Tistel häromdagen. Ibland känns de som om ja inte är nån vidare farsa."
Ivo såg mot Grendel och hoppades att det här samtalet inte kändes som ett slöseri med tid. Han visste hur upptagen Grendel kunde vara, men för Ivo var det så oerhört viktigt. "Hur gör du? När allt är... svårt."

En liten rynka bildades i pannan på honom när han tålmodigt väntade på att Ivo skulle finna orden. Till en början trodde han att det som tyngde honom handlade om Aurora, så när han nämnde att han bråkat med Tistel höjde han förvånat på ögonbrynen. Uttrycken slätades dock snart ut.
    "Om sanningen ska fram har jag aldrig riktigt bråkat med varken Varya eller Aurora." hummade han eftertänksamt.
Vad det berodde på kunde han inte säga, men han misstänkte starkt att han bara hade haft tur.
    "Med det sagt har vi självklart inte alltid varit överens. Eller haft det problemfritt."
Det hade väl framför allt varit problem med självkänslan som varit ett återkommande tema. Mer för Varya än Aurora.
    "Du behöver självklart inte svara om du inte vill, men vad handlade bråket om?"

"Åh..." 
Ivo förstod ändå. Grendel var äldre och hade koll på massa saker. Han var bra på det där med ord, säga bra saker.
"Nä jo, det är okej. Hon... Hon har klippt luggen."
Ivo suckade. Han förstod verkligen inte hur lite hår kunde vara hela världen. Han själv hade blivit av med halva synen, men det är klart. Hon var ännu liten och han visste ju hur mycket den luggen betydde för henne. Hon var så söt i den.
"Ja fråga om de å... ja."
Han harklade sig. "De gick inte så bra."
Ivo såg på Grendel med en lite sorgsen blick. "Ja fattar att ja inte är så värst klipsk eller så. Begriper mig inte på allt. Men ho verka så ledsen. Går jämt iväg själv för å va ifred, vilket ja ju kan förstå... men ja ville bara trösta henne. Det gör så ont å se henne ledsen." 

Han kände igen känslan allt för väl. Hur många gånger hade han inte velat ta den sorg och smärta Varya kände för... allt, så att hon slapp bära på den.
    "Du är en bra pappa, Ivo. Tvivla aldrig på det."
Grendel såg hur mycket han kämpade, hur mycket han brydde sig om valparna. Det fanns inte ett enda tvivel i hans kropp att Ivo skulle göra allt för sina valpar. Även om han själv dog på kuppen.
    "Och jag har sett hennes lugg, även om hon har gjort allt i sin makt för att jag inte ska göra det." suckade han. "Att vara förälder är svårt. Och bra mycket svårare än vad man först kan tro. Men något jag har upptäckt, som underlättat när det kommer till i alla fall Aurora och Varya, är att lyssna. Verkligen lyssna, och försöka förstå hur de känner. Det har inte alltid varit lätt. Ibland har anledningarna varit de absolut fånigaste. Men för dem har de varit jättejobbiga."
Ett litet leende spelade på hans läppar när han såg på Ivo.
    "Försök att prata med henne, och framför allt försök att förstå hur hon känner. Anledningen till varför hon är ledsen spelar egentligen ingen roll. Är man ledsen så är man." han ryckte kort på axlarna. "Hon kommer antagligen säga åt dig att lämna henne ifred om och om igen, under hela uppväxten. Men vet hon att hon kan komma till dig när hon är ledsen eller något besvärar henne, så kommer hon göra det när hon är redo."

Du är en bra pappa, Ivo. Tvivla aldrig på det.
Ivo blev nästan lite tårögd av alla fina ord Grendel sa. Alla goda råd. Han sög åt sig varenda ord som en svamp sög åt sig vatten, och talade inte förrän Grendel talat till punkt.
"Ja, ja du har så rätt," nickade han och snörvlade till. Han kände sig fånig som sett Tistels problem som litet, hon var ju bara ett barn. Problem för vuxna och barn kommer alltid vara olika, det viktiga var bara att lyssna och finnas där för dem. "Tack, Grendel. Svärfar. Vad skulle ja göra utan dina råd?"
Ivo log mjukt mot honom. Det var svårt att uttrycka i ord vad det betydde. Det var inte alltid han kände att han passade in i Tenebris, men efter de här orden kände han sig betydligt mer säker. Han visste vad han skulle tänka på nästa gång något av hans barn kände sig ledset.

[Avslutat]