Inamorta var sannerligen seglivad. Inte självmedveten nog över att reflektera över detta, utan ställde sig aldrig frågan när hon skulle dö. Livet var lite för kärt för att hon skulle avsluta det på egen hand, av någon anledning förde smärtan aldrig tanken till handling även om hon många gånger under dagens färd dröjt kvar med blicken svävandes över bergskanten. Inamorta ville inte dö. Hon ville inte exakt leva heller, och även om lidandet sannerligen inte hade en mening så var det mot hennes principer att ta sista steget ut. Dessutom fanns det säkert massor av individer som skulle gotta sig i att se hennes lik, särskilt om livet lämnat henne på onaturlig väg. Det ville man ju inte. Inte skulle någon annan än giftet som genom ådrorna pumpade kroppstempererat, ett med henne och hennes blod, ta hennes sista andetag till sitt. Inamorta var vagt medveten om att hon vandrat länge. Hon hade verkligen inget koncept om tid, utan lullade runt i en evig dimma. Planlös och utan mål i åtanke. Hon var en märklig syn. Noterade inte dofterna som seglade i hennes riktning där hon hävde sig upp högre på bergets etapper. Ansträngning tog udden av smärtan på ett udda sätt. Hon fokuserade på mjölksyran som brände som gift när hon klättrade till en avsats som presenterade en inbjudande slät stig som kantades av lös sten. Hon brydde sig inte det minsta var hon satte tassarna och snavade många gånger för att hon envisades med att gå bland stenarna så långt bort från kanten som möjligt. Ibland tappade hon fotfästet tillfälligt, men hjärtat gjorde inte så mycket som ett ryck över detta. Hände något så hände det, vägen var krokig och kanske en meter bred, men hon skulle försöka att stanna på den. 

Till slut rundade hon en krök där sikten blev en annan. Vackra vyer bortom bergskammen, i det gråspräckliga landskapet. Också något annat, som först gick Inamorta obemärkt förbi. En bergsget. En svart varg. Inamorta såg lojt i deras riktning. Hon kände ingen hunger, och hade inte gjort det på många timmar, kanske dagar, men det var bäst att se till sådana behov.
  "Men det var då det fräckaste, försvinn vettja", gläfste hon hest för sig själv.
  Inamorta stampade oinbjudet in och kastade sig över djuret som låg i sidled på marken. Hon började glufsa i sig av köttet som om hon faktiskt vore hungrig. Kanske gjorde hon det bara för en förbannad reaktion från den saten som störde hennes ensamma vardag. Kanske ville hon att han skulle bita henne. Hennes doft vittnade om att något inte stod rätt till med hennes kropp, men hon hoppades att han skulle stoppa henne genom att smaka på det som argt pulserade genom blodkärlen.

Reaktionen var inte någon Inamorta väntat sig, men hon visste heller inte om hon alls väntat sig någon särskild reaktion. Kommentaren hon fått ur sig hade varit mer eller mindre menad som en tanke, men blev en verbal tanke istället, och av svaret att döma så visste främlingen säkerligen inte att hon ämnat sin egen kommentar åt honom, även om det förvirrande nog inte var tänkt att han skulle höra det. Som om det spelade någon roll. Om det inte vore för att öronen bultade lite efter att hennes stämband givit ifrån sig första ljudet på en riktigt bra stund, så hade hon kanske antagit att hon inte alls sagt något högt. 
  "Bah", yttrade hon sig med en fnysning och det illvilligt gröna började rinna om hennes saliv när hon började rycka mindre köttstycken för att släppa ner dem i en hög av köttbitar. 
  Det fräste lite lätt om hennes päls, när hennes giftiga saliv rann längsmed hakan, men det skadade ingenting synbart. Inamorta samlade ihop bitarna väldigt snyggt, riktigt snyggt för att vara en tanklös handling sponsrad av ingen som helst anledning, och nosade runt i de blodiga styckena. Hon tog en bit och svalde den hel. 
  "Du ser ut som en riktig jubelidiot när du tittar, vad har hänt med det fula ögat?" muttrade hon medan hon sneglade mot hanen som faktiskt hade rätt festliga ögon. 
  Sådär glödande, lite som hennes. Något var förvisso fel med ena, för det hade grumlat till sig som när man rotar runt i sand på sjöbottnen. Inamorta hade kanske inte själv beskrivit hans ögon som festliga. Om hon hade tänkt ytterligare på det alls, hade hon kanske tänkt en kommentar om hur bollarna i hans ansikte glödde och att det väl var hon som hade äganderätten på sån där glöd. Man borde inte ha sådär, om man inte var som hon. Ville han vara som hon? Oj oj. 
  "Usch jag är ju knappast hungrig", sade hon irriterat, återigen för sig själv.
  Som för att påminna sig om att födan inte kändes som om den gjorde någon skillnad. Hon halsade i sig några giftdränkta köttbitar till. Sedan puttade hon på geten som verkade ha slutat andas. Hon hade noterat att den hade en puls när hon börjat, så detta var riktigt underligt. Varför hade han inte dödat geten? Var och en är väl på sitt eget sätt. Inamorta var inte säker på om hon hade något sätt direkt, all jakt var en kamp och hon hade svårt att fälla större byten. Vad hon gjorde med dem när hon väl fällt dem visste hon inte, sådant var per automatik och man tänker väl inte på sådant i efterhand. Nu gjorde hon faktiskt det, dock. Var och en är väl på sitt eget sätt.

Hanen kände inte för att svara ärligt på frågan, och det gjorde henne inget. Han skrattade dock, så hon rynkade pannan åt det. Vilket drygt skratt. Fula attribut. Hon såg på honom och följde hans blick till giftet som hade samlats i pölar. Inamorta såg konfunderat på giftet. Fult? Ja, visst var det. Det var faktiskt ganska fult. Hon var inte så fin, hon såg raggig och sliten ut. Däremot var hon totalt obrydd och väldigt objektiv gentemot den faktan. Inamorta kom sig inte för att svara på kommentaren, för han hade ju rätt. Det ryckte likgiltigt i huden, vid skuldran. Hon fick en ny kommentar, väldigt konstig sådan. Hon förstod inte riktigt sambandet då hon inte kopplade att det hon sagt till sig själv skulle ha ett svar. Så hon ignorerade även detta. Med ett ryck höjde hon huvudet. En intensiv smärtvåg sköljde med ens över henne och en darrning fick hennes kropp att skaka lätt. Hennes ben blev för en kort stund mycket svaga och smärtan fick henne att göra ett litet utfall. Hon brydde sig inte mycket om andra fick dela henne lidande, men hon hade ingen avsikt att skada honom. Däremot rusade hon mot hanen, skälvandes, och högg rappt mot hans ansikte, men snarare vid sidan av det. Likväl träffade inte bettet, men hennes ögon glödde av ursinnigt hat. Inte riktat specifikt mot någon, bara ett resultat av det mörker som var smärtan. Hon flåsade häftigt, och knyckte på nacken för att ha något att tänka på tills smärtan avtog. Det gjorde den alltid. Visst fanns den där, segade ner henne, jämt, men den var aldrig sådär mäktig någon längre stund. Hon hämtade andan medan hon stirrade honom rätt i ögonen. Hon spände sig spasmiskt tills det började avta. Hon kunde inte höra om han hade sagt något om hennes udda beteende. Sedan rätade hon på sig. Hon backade ett steg och stirrade fortfarande rätt in i ögonen på hanen. Hennes andhämtning blev lugnare men pulsen dunkade ljudligt för åtminstone hennes öron. 
  "Asså ditt flin är rätt äckligt, jag tycker inte om det", sade hon, Inamorta lät groggy och tankspridd även om kommentaren var direkt riktad mot honom. "Och dina ögon är ett billigt försök till att kopiera mina egna, och om du inte berättar varför så spottar jag väl på dig."
  Inte för att det skulle göra så mycket mer än att fräta lite i pälsen, men den fräna lukten var säkert ändå en otrevlig erfarenhet. Hon log tvetydigt. Säkerligen log hon åt något helt oväsentligt, världsligt, som hon bara flyktigt kom att tänka på. Ibland slog hon ner blicken men då och då stirrade hon stint mot hans ögon.
  "Klart jag skojar, jo jo. Om du bara ska stå där tycker jag att du ska hitta lite vatten innan innanmätet skrumpnar för dig, men det duger ögonen kanske inte till."
  Hon var inte medveten om hur det lät när hon pratade, hur hon verkade, men hon var vagt medveten om att hon var ganska rutten och oduglig. Det var väl alla till viss grad. Somliga mer än andra. 
  "Nä du verkar rätt rutten själv, jag gillar nog de'", sade hon halvt till sig själv och halvt till honom.
  Hon skrattade hest och backade ett steg till. Hon rös lite och gick i en halvcirkel om honom för att titta på hans tidigare skador. Hon tyckte om åsynen av ärr. Det vittnade om karaktär och visst uthållighet. Hennes ärr var väldigt dolda, hon hade mycket päls.

Cae's ticsande huvud blev stilla när hon helt plötsligt vacklade till och från ingenstans kastade sig framåt och med ögon som glödde av hat och smärta och för en blott sekund trodde Cae att hans sista dag utan en livsfarlig sjukdom var kommen. Han ryggade hastigt bakåt från sin sittande ställning och landade på ryggen sprattlande med frambenen innan han lyckades komma runt och ställa sig upp igen. Lågorna brann inom honom både av panik och av ilska. Hans kropp darrade av adrenalin och tanken av att han just kunde dött fick hjärtat att sluta slå i två hjärtslag.

Han stirrade stint på henne utan att säga ett ord, han öppnade munnen och stängde den sedan igen och sekunden senare brast han ut i ett skratt.
-" Jag tar tillbaka det där om fetma, du har redan fullt i fett i skallen. " Han skrattade fram orden och satte sig ner igen framför henne. Han lyssnade på hur hon påstod att hon skojade men han vred huvudet på sned och höjde ett ögonbryn. Skojade? Han väntade spänt på poängen som skulle få honom att skratta.
-" Det är ord som dom där som kommer få dig uppäten. " Hans ton var gravallvarlig igen och just som han skulle säga något igen till henne så talar hon om för honom att han är rutten och hon gillar det. Cae vred tillbaka huvudet till normalt läge och skakade sedan på det.
-" Jo nog förstår jag att din typ är av den ruttna sorten, med tanke på hur din personlighet är. Det krävs någon riktigt stendum för att köpa det du säger och ens ha en liten chans att hänga med." Hans röst var neutral men den här vargen är det absolut märkligaste han stött på, han räknade snabbt ut att om han skulle hållas på god fot med henne borde han försöka ha en fortsatt hjärndöd konversation.

-" Har du ett namn eller har du spottat bort det med tillsammans med dom sista hjärncellerna? Men det passar mig bra." Han flinade roat åt henne och skrockade till. klappa katten medhårs brukar inte vara hans taktik men samtidigt den här tiken verkade inte något utav alla dom normala tillvägagångssätten fungera. Här fick man verkligen plocka fram essen ur rockärmen.

Hanen verkade ha blivit lite skraj, men han hade ändå en kommentar om att hon hade... fett i skallen? Vad var det för kommentar. Okej.
  "Hmm jaja", muttrade Inamorta och himlade med ögonen.
  Inamorta skrockade åt det han sagt om att hon skulle bli uppäten om hon snackade sådär.
  "Skulle vara kul att se någon försöka, verkligen", sade hon, lite muntrare i tonen. "Skulle särskilt vilja dö för det."
  Det sista kom med ett okaraktäristiskt fniss. Fnissandet ebbade ut och hon ändrade röst helt. Hanen hade lite att säga om ruttenhet men han tyckte att hon verkade genomrutten verkade det som. 
  "Tack, antar jag", sade hon och gäspade riktigt teatraliskt stort.
  Inamorta fick frågan om hon hade ett namn och hon tvekade medan hon smackade ljudligt med tungan. 
  "Ina", sade hon tonlöst.
  Hon kunde inte dra sig till minnes att hon någonsin presenterat sig, men det hade hon kanske. Hon väntade på att han skulle säga sitt namn, men hon frågade inte om det. Det kvittade om han kunde läsa hennes tankar eller inte. Hon såg mot himlen, som hade en trist grå färg. Lite som hon.

Caedes vred huvudet på sned när hon sa att hon skulle vilja se någon försöka... hade hon dödslängtan? Om hon nu hade det hur kunde man ha det? Hans värsta mardröm var att dö så han kunde inte förstå hur någon frisk varelse kunde önska att få dö? Han skakade på huvudet och tittade avvaktande på henne. Den här vargen blev bara mer och mer underlig för Cae.

-" Du menar alltså att du skulle vilja att någon försökte döda dig? " Han kunde inte låta bli och ställa frågan och nu med en mer seriös ton. För han blev plötsligt väldigt nyfiken på hur hon resonerade kring det hela, men vid närmare eftertanke kanske han inte skulle få något vettigt svar från henne.

-" Ina...." Han smakade nästan ljudlöst på hennes namn och nickade sedan kort som en hälsning och som en notis över att han hade uppfattat hennes namn.
-" Caedes." Gav han som motsvar till henne och reste sig sedan upp.
-" Gå med mig. " Tonen var inte en fråga utan mer en befallning. Han reste sig upp i samma ögonblick som han uttalat meningen och gick förbi henne för att fortsätta på stigen nerför berget dit han varit på väg innan hon avbröt honom. Cae klarade inte av att sitta stilla en sekund till.

Hanen frågade om en vidare förklaring till det hon sagt. Han verkade nästan förvånad över att hon 
  "Egentligen bryr jag mig inte så mycket", erkände hon nonchalant. "Men det vore kul att veta att man drog med sig någon på Chaibos dödsresa. Biter man mig så får man följa med mig dit så småningom. Egentligen är jag ju redan död."
  Hon ryckte på axeln igen. När hon sagt sitt namn upprepade han det, samt nickade fram en hälsning ... artigt nog. Hon tippade huvudet på sned. Det kändes väldigt underligt att han smakat på hennes namn åt henne. Inamorta fick höra att han hette Caedes. Hade hon vetat vett och etikett hade hon kanske tyckt att det föll sig naturligt och hövligt att återgälda besväret att presentera sig. Hon tänkte väl dock mest på att det vore pinsamt om hennes namn bara hängde runt i luften utan att han sagt sitt. Nu var de likar. Nästan. Caedes bad henne följa med, och han reste sig upp. Inamorta nickade mycket sakta.
  "Vart går du?" frågade hon, även om hon inte väntade sig något vettigt svar.
  Det kändes bara rätt att fråga. Hans maskulina doft stack i näsan medan han svepte förbi, ganska nära henne. Hon nickade för sig själv. Sedan började hon skaka lite på en baktass i taget och slutligen var hon tätt i häl på hanen. Hon svängde än fram än tillbaka med svansen. Det var nästan så att hon inte hade ont.

Caedes lade på minnet att han aldrig någonsin skulle ens försöka sig på ett litet nafs. Han var tacksam för att hon delgav den informationen till honom även om hon inte själv var medveten över hur tacksam han var över det. Han sneglade lite på henne och kunde inte låta bli att svara hennes "är jag ju redan död"
-" Så man kan säga att du nästan är en zombie, förklarar en hel del. " Tonen var road och det var inte med henne utan åt henne han kort skrattade, även om det för åhörarens öron kunde vara vilket som. Det var helt och hållet hur man tolkade det själv.

Hennes fråga om vart dom var på väg fick honom att höja ett ögonbryn samtidigt som hans huvud ryckte till.
-" Måste allt handla om vart man är på väg. Kan det inte få handla om vart man är nu?" Han blev nästan förvånad över hur djup han lät, det var inte det som var meningen men han kände för det mesta en djup stress över att det alltid måste handla om mål och vart man ska. Han ville inte veta vart han var imorgon, för han skulle lika väl aldrig få uppleva morgondagen.

Zombie. Inamorta hade aldrig träffat en sån, men hon hade hört om dem. 
  "Gift äter zombievirus, zombier har inte en chans mot mig men jag ska testa om jag kommer ihåg, och om jag möter en", sade Inamorta med ett flin.
  Första gången i livet kände hon sig road. Såklart var det inte första gången, men hon mindes inte längre än denna stund där hon roades av något. Inte för att hon hade belägg för detta, men hon hade gärna blivit biten av en zombie för att se vad som kunde tänkas hända. 
  När de börjat gå och Inamorta frågat vart de var på väg, 
  "Jovars, man kan nästan tro att du rövar bort mig nu", sade hon med ett leende lekandes i mungipan.
  Inamorta hade nog aldrig haft såhär kul. Hon visste förstås inte vem hon varit före förändringen.
  "Låt gå, ta mig dit nånstans", muttrade hon roat.
  Hon visste inte riktigt om hon förväntades säga något. För att hålla igång en konversation. Hon tyckte normalt inte om konversation. Så tråkigt. Man fick bättre svar i huvudet.

Cae blev mäkta stolt över sig själv att han lyckats vända den ilskna och något oberäkneliga tiken till att följa med honom utan vidare protester. Cae tog självklart åt sig all cred till att hon följde med som den självgoda vargen han är. Han funderade noga över vad hon sagt om att giftet äter zombievirus. Den uppgiften skulle kanske komma väl till hands en dag när han mot förmodan skulle behöva döda zombievirus om han skulle bli smittad. Cae torde aldrig någonsin komma i närheten av en zombie men all information som kunde hålla honom levande var värt att lägga på minnet.

Ett kort hummande skratt löpte ur hans svalg när hon sa att han nästan rövade bort henne nu. Han sträckte lite mer på sig vid dom orden och egot steg lite högre, han visste att han var bra men såhär bra? Wow.
-" Vart var du på väg innan vi stötte ihop?" Frågade han med en lugn ton.

Det var tyst stundvis, vilket passade Inamorta rätt bra för att hon inte behövde kämpa fram något svar till frågor och nonsens. Hon hade börjat glömma vissa bitar han sagt men log med ens åt ett vagt minne av att han sagt att hon hade fett i hjärnan.
  "Joo..." instämde hon, från ingenstans, även om hon visste att det var gift som blandades med blodet som skjutsades till hjärnan.
  Fett, gift. Samma effekt, kunde hon tro. Han var lite konstig, men det var bra. För det var hon med. Så det här var ju rena rama familjeåterträffen. Förutom att hon inte visste om hon hade en familj eller om de var lite snedvridna i huvudet alls. Hon var ju i alla fall inte född såhär, om minnet kunde litas på. Minnet var inget Inamorta normalt sett reflekterade över. Hon saknade inte det hon inte visste av, och att hon inte mindes om hon träffat någon någonsin efter den där giftvargen för längesen, det var inga problem. Hon var nöjd utan sällskap, det var så hon slapp känna att det var fel på henne. För det visste hon garanterat, även om hon inte kunde använda den informationen på något sätt alls. Inamorta må inte ha någon vetskap av hur okontrollerat ursinnig hon kunde bli av dömande blickar, men det hände sisådär varje gång hon faktiskt mötte någon. Med ens sade hanen något, som fick henne att tänka i några extra sekunder. Han undrade var hon varit på väg innan de träffades vid geten. 
  "Asså va? Jag vet inte? Vadårå?" svarade hon lätt irriterrat och väldigt otåligt på slutet. "Jag bara går, vad spelar det för roll och varför frågar du så dumt?"
   Det fanns förvisso inget riktigt dumt med vad han frågat, men det lät väldigt dumt i hennes öron.
  "Vaddå brukar du gå i en riktning eller?" frågade hon, väldigt osäker på om hon hört sig själv rätt och vad det var hon sagt.

Inamorta lyssnade misstänksamt på snacket om gudarna. Vad i hela friden var det här för en - oerhört raggig - knasboll. Nåväl han kunde inte tro att hon skulle lalla runt med någon gudatro efter vad hon gått igenom. Vad det nu än var hon hade gått igenom. Gudar fanns inte, för de skulle inte tillåta gift i sin värld. Näe, det var inte rimligt, lidande är onödigt och det gör ont så gudarna måste vara lika sadistiska som hon om inte värre.
  "Vaddå för mål", sade hon tonlöst.
  "Vilka gudar tror du på? Varför slösar du din så viktiga tid på sånt?" sade hon med loj ryckning i öronen.
  Inamorta himlade med ögonen när en rysning drog ragg över ryggen. Smärtvågen var inte lika påtaglig men hon ryckte ändå till, det spratt i benen. 
  "Jag tror inte på gudar, de har aldrig trott på mig så berätta varför ska jag va religiös eller nåt."
  Hon var helt obekant med blickarna han gav henne och lika omedveten om vad de betydde. Hon hoppades att han hade respekt för giftet om inte respekt för henne själv.

Caedes ville fråga hur det kändes med det gröna giftet pumpandes i ådrorna, sved det vid varje hjärtslag? Hur kändes det när hon fick ett sår? Var det som varje por sved lit någon satt och ryckte varje hårsstrå ur dess grop? Han hade så många nyfikna frågor om hennes gift men visste inte om det var rätt tid att ställa dom nu? Frågan han fick tillbaka gjorde att tankarna på giftet for ur hans huvud och han fokuserade åter på hans livsmål.
-" Att överleva, men samtidigt skapa en värld av smärre kaos. " Han log nöjt åt sig själv och dom inre visionerna hans hjärna skapade. Så vackert med en värld i brand, där han stod som överlevande men ack så maktfull. Var det vad han sökte egentligen - makt? Det var en tanke som inte slagit honom tidigare.
-" Jag tillber inte gudarna på det sättet, men en gud jag håller nära är Chaibos. " Orden var dova och lite osäkra nästan, tanken att lämna livet och inte få hjälp över att finna ro gjorde honom skräckslagen. Han visste att de alla skulle dö men han ville vara säker på att när den dagen kom skulle han vara säker på att få hjälp över till rätt sida och få ro.
-" När jag ber till Chaibos är det för att finna oroliga själar att få föra vidare. Eller att den dagen jag dör ska gå så snabbt och smärtfritt som möjligt. " Den sista meningen fick rösten att darra, tanken var fortfarande skräckinjagande och han hoppades att den dagen skulle vara långt borta.
Men jag hoppas du hjälper mig den dagen du ska föra mig bort från detta, Chaibos. Tanken i hans huvud fick blicken att söka sig mot himlen, som om han letade efter ett tecken från guden han själv. Caedes hade egentligen ingen aning om tankar var något gudarna hörde men han valde att tro det.

Återigen talade Inamorta och Cae vred tillbaka huvudet mot henne, även  om hon nu trodde det så blev han ändå förvånad.
-" Vad menar du med att de aldrig trott på dig? " Han tog ett steg åt sidan för att få bättre översikt över henne där dom vandrade fram sida, vid sida.

Vyerna från bergets avsatser var så distraherande att hon hajade till när hon återvände till nuet efter några sekunder av medveten frånvaro. Hanen började säga något, men hon kunde inte höra. För hon ville veta. Om han hade sagt sitt namn. Några minuter sen var redan grumligt i huvudet, men att hon inte visste hans namn var inte problemet. Problemet var den gnagande känslan av att hon glömt något. Så hon försökte lägga ett och ett, ihop, och beslutade att det säkert var det där namnet. Ina stirrade på hanen så stint att det såg ut som att hon hörde vad han sade.
  "Öhh, du", avslöjade hon, avslöjade sitt bortprioriterade av hans poäng, så fort han berättat klart och frågat henne en fråga som var lite för komplicerad för hennes smak.
  Så han hette alltså Chaibos? Han hade nämnt det namnet alldeles nyss. Ja så måste det vara.
  "Så du heter Chaibos?" frågade hon trött.
 Hon slickade en sträng gift från sin mungipa. Det brände till i halsen.

Caedes ögon pendlade mellan Ina och vägen framför dom, han väntade på ett svar från henne på de frågor han ställt men istället för svar kom det en fråga om han hette... Chaibos? Caedes rynkade ihop ögonbrynen och såg på ingående på henne. "Nej. Caedes. " Svarade han lite irriterat, hon hade verkligen inte en enda hjärncell kvar? För en kort stund funderade Cae på vad han gjorde här med henne? Varför ödslade han tid på den här ynkliga varelsen? Det stora huvudet ticsade till och han stannade upp. "Ina, jag funderar över hur du ens överlever vardagen? " Han tippade huvudet på sned och skrattade.