(Du som svarar får gärna vara aktiv, orkar nämligen inte vänta så länge på svar :P )

Den grova formen av sten under hennes trampdynor kändes så betryggande och välbekant, men trots det visste hon att det var farligare här än bland skogens mjuka mossa. Ett felsteg bland dessa branter och klippsatser kunde mycket väl innebära hennes död.
Hon tömde lungorna på luft i en lång utandning, försökte samla kraft inför det hon stod inför. För trots stenarnas hemtama grova yta kändes de ändå främmande, bortstötande och alltför påminnande om att hon inte hörde hemma här.
Hon litade ännu inte på alla sina förmågor och den som hon kände sig säker på vågade hon inte använda, rädd för vilka varelser de höga ljuden kunde locka till sig.
Till slut satte hon sig ändå i rörelse då hon försökte orientera sig efter de ljud vinden gav ifrån sig när den träffade ett fast föremål, men eftersom hon aldrig prövat detta tidigare var hon onödigt försiktig. Tiden det tog för henne att ta sig framåt var därför väldigt lång och ganska snart kände hon bara för att lägga sig på marken och dö där och då. Men hennes hunger efter föda var som tur var starkare än den impulsen trots att hon hade tappat hoppet om att hitta något ätbart här, eller någon annan levande varelse för den delen heller. Hon hade aldrig tidigare känt sig så ensam i sitt liv.

(Japp, lite snabbt ihopa rafsat, lala, det får väl duga :roll: )

(Joinar här jag 8D<3)


En bergsget hoppade säkert från klippa till klippa.
Dess bräkande läte ekade svagt mellan bergen.
Pälsen var gråvit och blänkande slät, och de små trubbiga hornen var inte mycket till vapen.
Den tog sats med sina bakben mot en klippa och flög snart mot nästa.
Men när den landat tvärnitade den så att gruset flög runt dess små hovar.
Ögonen var uppspärrade av ren och skär skräck.

Framför geten tornade en svart gestalt upp sig, spände musklerna.
Geten bräkte förskräckt och kröp ihop.
Den svarte särade långsamt på sina mörka läppar och morrade lågt.
Geten bräkte igen.
”Du sstör friden, med ditt eviga bräkande...” väste den svarte och närmade sig geten när den försökte backa undan.
Den kände plötsligt endast kall sten mot bakdelen. Bergssidan.
Inträngd i ett hörn kröp den åter ihop, och skakade nu av skräck för vad den såg framför sig.


Solen sken glatt från himlen, som var ljust blå.
Frosten täckte bergen, och svart, hal is kunde göra det svårt att ta sig fram på vissa ställen.
Bergens toppar var pudrade av snö, och små vita molntussar seglade här och var över himlavalvet.
Luften här uppe var sval och klar, och var lätt att andas in.
Lite tunnare än vanlig luft.

Ett svagt droppande ljud kunde uppfattas.
Dropp, dropp, dropp…
En vätska, mörkt röd, droppade sakta men taktfast och landade på det gråspräckliga underlaget.
Blod.
Geten låg slängd på sidan intill kanten, stupet, och ögonen var glasartade.
Såg inte mer.

Blodet färgade den ljusa pälsen röd.
Mitt på halsen hade geten nämligen fått ett öppet sår, och det var resterna av dess blod som nu droppade från nacken.
Annars var den ganska tömd, och huden blek som snön på bergens toppar.

Den nattsvarta hanen, med sina kraftiga drag och sneda, blodröda ögon, vandrade lugnt längs den breda stig som gick runt bergen.
Han gick taktfast med långa, spänstiga steg.
Han hade upptäckt en helt ny doft.
Varg.

(Yay, var bara inte för elak mot min lilla volvis ^^')

Stenarna rasslade högljutt, fick öronen att ringa av smärta vid det höga ljudet de åstadkom när de satte igång fler stenar i en evighetslång kedjereaktion. När den evigheten till slut hade passerat fanns fortfarande ekot av stenarna kvar, studsande mellan bergväggarna i en färg av skarp röd.
En kort sekund kände hon ingenting, sen kom alla sinnen rusande mot henne. Smärtan skar som små nålar i hennes skinn där vassa kanter tagit hål på det tunna skinnet. Tyngden av stenarna som låg ovanpå henne gjorde att hon knappt kunde röra på sig, varvid paniken började komma krypande.
Istället för att låta den känslan ta över henne, tryckte hon bestämt undan den. Hon tänkte inte låta paniken ta överhanden, inte nu när hon behövde all sin kraft till att koncentrera sig på hur hon skulle ta sig ut. Mer än halva kroppen låg innesluten bland stenarna och det var nästan bara hennes huvud och en del av framtassarna som var stack ut.
Hon prövade att röra på sig lite men det enda som hände var att några stenar sattes i rörelse och med en smärtsam träff stannade vid henne. Trots det hade hon inte rört sig ett uns. Tydligen skulle det inte gå att komma ut på nåt enkelt sätt.
I brist på annat började hon skjuta bort stenarna under henne med framtassarna, hon hade ingen aning om det skulle funka. Det hon visste var att det skulle ta tid, lång tid men det var en av de få saker som hon hade gott om.