Hon vandrar ensam runt i skogen bortanför lyorna. Det börjar skymma. Hon har funderat över samtalet med Lihai. Att hon planerar att lämna flocken för att vandra. Det är inte riktigt hela sanningen men det inte mer hon kan berätta för honom. Han skulle inte förstå och försöka övertala henne att stanna. Men detta är något hon måste få göra. För att hitta sig själv. För att bejaka den hon är. I alla fall ett tag. Med ett djupt andetag fyller hon lungorna med luft och andas sedan lugnt ut oron som länge gnagt i kroppen. Det känns lättare nu.
Mörkret lägger sig sakta, sakta tätare kring skogen. Månblommornas glöd lyser upp allt mer. Det är månblommornas skog. Månens skog. En helig skog. Så har hon alltid sett det. Därför har hon innerst inne även insett att hon inte hör hemma här. Men hon har länge blundat för det.
Hon behöver miljöombyte. Det är vad hon intalar sig. Att vandra och röra på kroppen utan att behöva tänka på något kommer göra henne gått. Hon har aldrig tänkt på att flytta flocken. Även om hon hört att många flockar i landet har gjort just det. Min Trinity hör hemma i Ötamon. Det är så hon ser det. Flocken hör hemma där. Men gör hon det?
Varginnan ruskar på huvudet. Försöker skingra tankarna. De blå ögonen som glöder i takt med månblommorna sveper över skogen omkring henne. Sveper bort mot lyorna. Hon har alltid vaktat sina tankar i närheten av honom. Lihai. Hon vet om att han kan läsa tankar även om han lovat att aldrig läsa hennes mot hennes vilja. Men hon kan inte vara säker ändå. Sen att någon av valparna har ärvt den kraften har gjort henne extra försiktig. Därför har hon låtit bli att tänka så. Endast låtit de anta skepnaden av känslor som hon gömmer djupt inom sig. Det är lättast så. Att inte visa något. Att inte låta någon veta. Hon är bra på det. Det känns som att hon är liten igen.

Snabbt skärper hon sig när månblommorna viskar om att någon är i närheten. Brodern. Bror. Varginnan reser sig upp och väntar på honom. När de var små var det han som förstod henne. De båda kände likadant inför moderns fokuserade gillande som systern fick. Avundsjuka? För Wami’s del var det det. Hon ville inget hellre än att mor skulle se henne. Skulle vara stolt över henne. Men det blev aldrig så. Och sen gjorde hon det som hon visste aldrig skulle accepteras av någon. Hon stack. Hon lämnade brodern ensam kvar. Länge var det något som gjorde att hon skämdes. Hon skäms fortfarande över det. När Chayan anslöt sig till dem blev det bara värre. Hon har inte riktigt kunnat tala med honom om det alls. De samtalade för en tid sedan. Men Wami känner att hon inte har gjort något för att göra det rätt. För henne är brodern en främling. Men hon vill inte ha det så. Hon vill ha sin bror tillbaka. Men vill han ha henne tillbaka?

[PAX TILL CHAYAN]

Chayan låg i skuggan av ett träd. Skenet av månblommorna, och den klara månen ovanför, var det enda ljuset som gav ljus.
Mörkret omslöt honom, och där trivdes han. 
Han hade under en tid funderat på sina val, på den histori han bar inom sig. Funderat på hur hans liv gått från konstant fara till denna milda pjäs. Det var nästan ett skämt hur stora kontrasterna var. 
Ändå kände han sig nästan tillfreds. Till ro. På något underligt sätt.
Hanen lät sin blick glida ut mellan träden. Månblommorna glödde i natten, och längst bort kunde han ana en gestalt. 
En gestalt han kände igen.
I tystnad låg han kvar, grå kropp nästan gömd i skuggorna. Wami, en varg som under en period varit en konstant i ett föränderligt kaos, och som sedan försvunnit när han behövde henne som mest. 
Bara för att sedan åter dingla likt ett lockbete framför hans nos, ett löfte om att åter bli den konstanten som varit borta från hans liv sedan hon försvunnit.
Han trivdes i hennes sällskap, även om de inte talade speciellt mycket. 
Det hade de aldrig riktigt gjort oavsett, inte när han var den tystlåtne han normalt sätt var. 
Likt den skugga han var låg han stilla. Väntade.

Hon stod kvar en stund och övervägde alternativen. Sedan frågade hon sig vad hon egentligen väntar på. Så börjar hon röra sig mot honom. Ljudlöst, och månblommorna böjer sig ur vägen för att inte trampas på. De behöver inte krossas i onödan.
Snart kan hon se honom klart och tydligt. Även om mörkret nästan döljer dem båda då bådas pälsar är mörka så kastar ändå månblommornas glöd sitt sken över honom där han ligger. Och ögonen går inte att missa i mörkret. Den blödande blå blicken möter broderns glödande skogsgröna. Väldigt lika deras fars inser hon. Men har någon av valparna tagit efter fadern? Det känns lustigt att benämna dem som valpar. De har inte varit valpar på länge.
"Hej". Rösten dör bort. Vilken patetiskt hälsning men mer kunde hon inte uppbåda för stunden. Hon vill inte vara formel med honom. Inte tala till honom som ledare till en flockmedlem. Så skulle hon aldrig kunna se honom. Han är hennes bror. Och hon vill inget hellre än att få vara hans syster igen. Som när de var små.
"Gör det något om jag gör dig sällskap?" Han kanske helst vill vara ensam? Han kanske inte alls vill ha med henne att göra men visar inget för att han ändå har en fristad i Ötamon. I flocken. Många gånger undrar hon om han tog sig hit av en anledning. Och trodde han att hon var död när hon försvann? Tyst står hon kvar och brottas med sin egen oro och ängslan.

När systern närmade sig övervägde hanen bara för en kort stund att inte svara henne alls. Att med kroppen visa att hon inte var helt önskad. 
Men i månens sken kände han ensamheten bita honom i hälarna och i sinnets vrår visste han att de behövde nog tala; eller i alla fall börja umgås mer som syskon borde göra.
Som svar på hennes hälsning nickade han, fåordig som han var, och på hennes nästa fras tvingade han sig till at tala.
"Du är.. välkommen." sade han, som om osäker på vilka ord som var de rätta. Ord hade aldrig varit hans starka sida. Snarare en svaghet, att aldrig säga rätt saker och alltid tala vid fel tillfällen.
De gröna ögonen granskade systern kort innan de vändes bort för att bevaka de glödande blommorna på håll.

Han verkar inte helt glad i att hon är där. Det är i alla fall känslan som griper henne. Och det gör henne ledsen. För det är hennes fel att det är så här mellan dem. De tofsprydda öronen sveper osäkert ut åt sidorna och avslöjar henne. Hon går något steg närmare. Lite för nära för bekanta men tillräckligt syskonnära. Där sätter hon sig ner. Den långa svansen sveps kring tassarna av ren reflex. Ena örat spetsar på huvudet men det andra ligger kvar osäkert ut åt sidan. Tystnaden hinner lägga sig mellan dem. Hon vet i ärlighetens namn inte vad hon ska säga. Be om ursäkt kanske? Be om broderns förlåtelse? Men vad skulle det göra för nytta? Han vill förmodligen inte ha någon ursäkt i alla fall.
"Jag tänker ge mig av". Orden bara lämnar henne och när de är sagda biter hon sig lätt i läppen.
"Jag vill sluta avgrunden som bildats mellan oss". Hon hoppas på att han ska se på henne. Men samtidigt vill hon inte bli dömd av honom. Hon kan bli dömd av vem som helst, men inte honom.
"Följ med mig". Det är en önskan lika mycket som en vädjan. Men hon är inte säker på om han återhämtat sig tillräckligt. Att vandra tillsammans skulle kanske kunna knyta an det band de hade när de var små. Nu kan hon bara sitta och vänta på hans svar. Hoppas på att han vill prata med henne.

Chayan betraktade sin syster med en öppet förvånad blick. Sällan var det att ord eller känslor tydligt kunde läsas i hans ansikte eller ögon, men denna gång kunde inte den säkra, alltid-där masken hindra förvåningen från att skina igenom.
Tystnaden slingrade sig runt hans hals, likt en snara istället för bekant vana. 
Han hade inga ord att svara med. 
Aldrig hade han haft onda tankar mot sin syster, inte som han halft haft mot Jira. Hon som kunde allt. Hon som moder älskade. 
Han hade aldrig beklagat sig över att ha tillhört skuggorna, och aldrig sett ner på Wami för att hon gjort desamma. 
När hon försvunnit, dött,  hade han bara hållit sin käft och låtit de andra sucka över 'den svaga dottern'. Dottern som fallit i skugga precis som honom. Man saknade inte de svaga i TBB, inte på det sättet Chayan hade velat sakna sin syster. 
Följ med mig.
Först då kunde han forma ord igen, utan snarans hårda grepp. 
"Alltid." svarade han, rösten låg och halvhes som den alltid var de få gånger han talade. Nog för att han använde rösten betydligt mer i denna flock än vad han någonsin gjort i TBB, men hur hans röst lät verkade ha blivit permanent.

Alltid. Det enda ordet får knuten i hennes bröst att lösas upp. Får tyngden över hennes axlar att lätta. Får känslorna att skena inom henne. Den glödande blå blicken vilar hos broderns glödande gröna. Med honom känns det som att hon återfått en del av sig själv. Wami andas lugnt ut och släpper broderns blick en stund. Låter den svepa ut över månblommorna som glöder harmoniskt runt omkring dem. Det är växterna som regerar skogen. Inte vargarna. Aldrig vargarna. De kan bosätta sig här och se skogen som sitt hem. Men det är alltid vara gäster.
Blicken söker sig tillbaka till brodern. Tiken känner sig mer lugn nu. Mer tillfreds. Han vet inte hur stor betydelse hans svar har för henne. Det känns som att bandet mellan dem fortfarande finns där. Gnagd och nött och blekt men än dock där. Spåren finns kvar.
"Är du redo?" Frågar hon. Undrar om det är något han behöver uträtta innan de ger sig av. Annars vill hon inte vänta längre.

Chayan nickade till svar på Wamis fråga. Ja, han var redo. Det fanns inget som höll honom kvar utöver systern. 
Tankarna blixtrade kort över på Wind, men han avfärdade tanken lika snabbt som den kommit. 
Han var redo.


[AVSLUTAT ]